Att backa så långt som till tiden före 2009 kan framstå som en annan verklighet. Kommer vi ens ihåg … 2009, det var väl inget särskilt? Det var ju före både Syrienkriget med efterföljande flyktingvåg, före Pandemin, före Rysslands chockartade specialoperation i Ukraina vars rätta namn redan från början var uppenbart, före den dödsbringande morgonraiden 7 oktober som tände gnistan till ännu en lågande, blödande krigshärd …

Vad kan vi göra? Vad ska vi göra? Vad måste vi göra?
Vad räcker vi till för, om samtidigt all denna andra oro blossar upp i den stora världen, samtidigt som den verklighet som finns närmast runt om oss allt mindre håller ihop i sina samhällsbärande funktioner? Gäng som härjar, unga liv som spills, bortsprängda hus, dygnslång väntan i sjukhuskorridorer, försörjningsstöd som ingen kan leva på, bussar som slutar gå …
Vi gör ju inte det.
Räcker inte till. För allt.

2009 inföll det första klimatmöte som på allvar skapade stora rubriker. Det i Köpenhamn. Slag i slag, sådant som påminde oss om att vi bara har ett jordklot, och förbrukar det i en rasande takt. Ord av Undergång dånade plötsligt som en ödslig kyrkklocka i en dystopisk fantasyfilm. Scenarion presenterades som … kanske halv tolv? Bråttom, men möjligt.
Mänskligt sett.

Gud, när våra strider längtar efter fred,
blir det lätt en kamp med glorian på sned.
Du ser också oron att vi kör vår jord
mot sin undergång, trots alla stora ord.

Domssöndagen.
Denna kyrksöndag som stupar redan på sin stavning. Det ska faktiskt vara två s, tid att gå till doms. Den som också avslutar kyrkoåret, och därmed lyfter de stora existentiella perspektiven för både mänskligheten och den jord som vi bor på.

2009 arbetade jag tillsammans med Stefan Jämtbäck på vad som skulle landa i kyrkoårssångboken ”Och himlen rör vid jorden”. En nyskriven psalm, eller om man vill kalla det sång, till varje söndag. En tydlig målsättning var nutidens språk och erfarenheter med blicken in mot framtiden. Att slutligen nå fram till Domssöndagstexterna utmanade … tills klimatmötesrubrikerna formulerade den stigande oron.

Det är en paradox, att i den stillsamt fridfulla kyrkan, har också alltid, så länge den har funnits, återkommande lästs dessa dramatiska texter. Skildringar om så svåra tider, att dystopins undergångsfilmer kunnat hämta innehåll av ”bibliska mått”.  
Den som vill skapa skrämsel kan enkelt missbruka Gudsnamnet.
Som om det är Gud själv som till slut vill förgöra oss.

Gud, du hör vårt rop som söker efter svar,
tro som är som vind och vågen när den far,
hoppet som vill hoppas nå sin verklighet,
ömhet i den blick som ser vad ingen vet.

Istället är bibelns vanligaste hälsning; ”Var inte rädda”.
Snart kommer vi att lyssna till hur en grupp herdar nås av just dessa ord, inför ett blixtrande änglasken.
Nej, inte en slutgiltig undergång, men födslovåndor inför en födelse. Somligt måste gå under, för att något nytt ska komma.
Allt det vi kallar ondska, där somligt mest skaver i den lilla världen, annat rör sina cirklar ut i den våldsamma stora verkligheten. Där en del bara syns mänskligt fegt och plumpt, annat är som drivet av en dödsbringande omänsklighet vi inte klarar av att hejda. Annat som drabbar genom jordklotets genom årmiljonerna föränderliga rörelser, floder, skakningar och utbrott.
Vårt rop som söker efter svar.
Var finns Gud?
Vad är en liten människa?

Domssöndagen tar emot oss med allvarsamt hoppfulla svar. Fem i tolv är inte de sista skälvande minuterna innan livets och mänsklighetens upphörande. Det är dödens upphörande. Förstörelsens upphörande. Sedan börjar en ny tid, bortom vår förståelses horisont, ännu mer bortom vår kontroll. Det godas beständighet.
Gud blir allt i alla.

Bland allt vi hoppas på finner jag detta som det i längden hållbara. Oavsett hur önskan om hur hela mänskligheten på egen hand slutligen samlar alla sina goda krafter för att upphöra med alla krig och rädda vår planet, återkommande fallerar.
Visst behöver vi en Frälsare. Med stort F. Långt hellre än ett A följt av ett I, där den senaste tidens kaos visat på svårigheten att styra och kontrollera denna superhjärna.
Så mycket mer finns i den som också är vår Skapare.
Med samma ömhet, vishet och kraft som format världen och dess sköra livstråd.
Som redan visat sig beredd att göra allt för att rädda den, utom att ta ifrån oss vår fria vilja för att med tvång genomdriva sin Allmakt.

Det kan vara långt dit. Den oro vi har idag är då bara ytterligare en av alla världskriser som utspelats under tidens gång, så att undergångsprofeter lyft sina röster. Eller är verkligen det mänskliga avtrycket så stort och påfrestande att det är nära. Oavsett allt, påminner Domssöndagen oss att vända oss mot vår Skapare, ta emot förlåtelsens möjlighet till en ny början, plantera och hämta kraft till det som är gott.
Det som alltid är lönt.
Därför att det goda är bestående. I någon form.
Gud håller det.

Inuti bor barnet, ömtåligt och vekt,
inuti finns rummet, där du själv har lekt.
Ute i det stora, inne i mitt djup,
väntar samma hunger, kom till oss, o Gud.

Herre, du som frälser kommer hit igen,
vårt Hosianna väntar.
LYSSNA till sången

Åsa Hagberg

Det är en slogan. Vi frågar: ”Allt väl?” med det givna svaret ”Ja”.
Alltså … kanske inte just ALLT, men det som ryms i en kort hälsning. Den som säger att ”frisk” är normalläget, och allt annat är undantag vi dras med ibland.
Eller …? Vad lägger vi i ordet ”frisk”?

Det började redan på BB. I den första översvallande lyckan verkade allt vara väl.
Men visst var det oroande att barnets nyfödda reflex att suga sin föda inte fungerade.
Det andra, mer grundligt utförliga läkarbesöket bekräftade vaknande misstankar om det som var svårt att sätta ord på. Som ”handik …”
Det tredje besöket, när en hurtig läkare som hållit det späda barnet upp och ner ett hisnande ögonblick, kunde konstatera att spänsten var ovanligt bra, ”men han kommer aldrig att kunna gå i en vanlig skola”.
”Nähä” tänkte jag ”hur kan han vara så säker på det redan nu?”
För även en logoped hade gjort sina besök. Hon, som i det trevande sökandet efter vilka ord som var minst dåliga, innan funktionsnedsättning eller IF (intellektuell sådan) ens var uppfunna, talade om ”hans sjukdom”. Samtal, där det framstod som att allt det som inte var väl gick att träna, kanske så mycket att det till slut nästan inte märktes.
Jag mobiliserade alla mina krafter mot det målet.
För hans eget bästa!

Jag har fått ompröva.
Allt vi kallar svaghet, eller kanske antyder som ”sjukt” varken kan, eller ska, tränas bort. Vilken tunn livslina man annars måste balansera på för att platsa i den ”vanliga” verkligheten. Och varför är den så mycket bättre?
Den här lördagen fick jag återigen se det.
Vi hade vår dag på torget i Båstad, då FUB (intresseförening för barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i hela landet uppmärksammade temat ”Hälsa”.
Vilken dag vi fick!
Tänk, hur alla som rörde sig där kring torget, återigen påminda om hur mycket elände det finns i världen, fick se en grupp människor som gladdes åt att vi kunde vara där tillsammans under en solig himmel och låta våra kroppar komma till uttryck. Vi gjorde gymnastik, så som var och en kunde, en del av oss med stöd och handräckning. Vi fick en bandyklubba i handen … siktade … och gjorde mål!
Applåder!

Hälsa, på ett väldigt påtagligt sätt. Jämförelsesjukan lyste med sin frånvaro. Likaså verkade flertalet ha byggt upp immunitet mot BDPD-syndromet (Bara Det Perfekta Duger). Alla kunde ju se oss, ingenting var gömt för den omgivande publiken. Kom och var med! Allt måste inte vara svårt. Vi gör det vi kan, och vi gör det med glädje.

Självklart finns också svårare frågor att hantera. Att RGG-syndromet (Rund Go´ och Glad) inte görs till en normalitet så att sund mat och rörelse försummas, därför att FISTV-kulturen (Fika I Soffan vid TV:n) breder ut sig som den mysigaste och bästa sysselsättningen.
Vi märkte under Corona hur förödande det var.
För den fysiska hälsan. För den mentala.
Så underbart att få träffas. Att få röra på sig. Göra det tillsammans.
En aktivitet ordnas. Ledsagare finns tillgängliga. Samverkan med kommunen.

Bland det svåra finns också rapporter om att personer med IF ofta får sämre vård. Dels på grund av kommunikationssvårigheten i båda riktningar, innan en diagnos går att ställa, och bristen på den extra tid som skulle krävas för att nå fram. Dels prioritering, då en tillkommande komplikation kan döljas bakom den livslånga funktionsnedsättningen, utan tillräcklig insikt i hur en dubbel belastning påverkar så mycket mer än en enskild svårighet. Hur begränsningen inte ”bara” blir 1+1, utan oftare 2×2 i livspåverkan.
Hälsan är en av livets viktigaste gåvor. Ännu mer för den som redan lever med en funktionsnedsättning.

Kanske det är det som lyser fram där på torget.
Förståelsen i hur värdefullt det är att få vara där i allt det som vi kan göra. Tillsammans.
Jag är tacksam att få vara med.

Åsa Hagberg
Författare, tillika ordförande i FUB Båstad

Texter: Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12
Predikan i Förslövs kyrka 3/9

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Vår värld efterfrågar enkla svar på stora frågor. En snabb lösning på ett invecklat problem. Och här har vi det, fortfarande, eller hur? Denna till synes enkla lösning som Jesus, enligt Matteusevangeliet serverar under sin bergspredikan, fylld av Gudomliga levnadsråd som en kontrast till de falska profeterna.
Minst lika aktuellt nu, som då.
MEN … ja, vi vet att det finns ett stort ”men”, det blir aldrig enkelt därför att människor är komplicerade. Bråkiga. Dyra dessutom. Tänk om vi kunde ersätta människor med någonting som var lättare att styra och kostade mindre?
Ja, tänk om … någonting så enkelt som en liten pryl som ryms i handen, kanske så litet som ett armbandsur?

Vi har hört om hur digital teknik utvecklas alltmer. Mer och mer kan utföras av robotar. Till och med det som förut sågs som ett tydligt mänskligt tecken, att kunna skapa, att kunna skriva och spela musik, att formulera en vacker dikt och sjunga den, att röra sig i konstfärdiga rörelser över ett scengolv, tala med patos … till och med detta kan mer och mer tas över av AI, Artificiell Intelligens. Ja, även de nära tjänsterna, så att den första person jag möter vid ett besök på ett sjukhus kan vara någon som presenterar sig som ”Hej, jag heter Molly, vad kan jag hjälpa dig med?” och är ett ansikte i en skärm, där mimiken anpassats för att stämma överens med orden, alltid lika tålmodiga och med en vänlig klang.
Vad ska vi då med människor till?
Vad är det särskilt mänskliga?

Vi behöver inte gå så särskilt mycket längre för att veta.
Vi kan vända oss till våra vänner från Myllefallet, gruppbostaden och undra varför vi inte bara kan byta ut alla stödassistenterna mot allt mer skickligt utformade robotar?
Ja, men … visst är det SJÄLVKLART!?
Det handlar om det som är så mycket mer än bara utförda tjänster.
Det handlar om mötet, människa till människa, om förståelsen som uppstår, utbytet som växer i gemenskap, som är ögon som ser varandra, händer som rör varandra, hjärtan som slår tillsammans. VÄRMEN i det ömsesidiga mötet.
Vi övar medmänsklighet när vi är tillsammans – i tjänst för varandra.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Ytterst handlar det om den mänskliga egenskapen att ha en fri vilja.
Att vi inte enbart handlar utifrån instinkt eller förprogrammering, utan vi har fått förmågan att välja, och därigenom även att skilja mellan ont och gott, där det goda karaktäriseras av att vara Fri Villigt. Här finns det unikt mänskliga.
Men när nu den fria viljan har varit väldigt mycket på tapeten under de senaste månaderna, är regeln snarast tolkad som att: ”Allt vad jag vill göra mot människorna får de stå ut med därför att det är min rättighet – så länge jag inte bryter en lag!”
Jo, så är det.
Men också att missbrukad frihet väldigt fort blir uttryck för något annat, precis som allt annat missbruk. Ett förvirrat ego som går vilse i sin egen inbillade suveränitet, och inte längre kan skilja mellan ont och gott, rätt och fel.
Tänk om Gyllene Regeln fick vara den enkla lösningen, som en ledstjärna för friheten, tillsammans med alla de goda råd Paulus ger oss i Romarbrevet. ”Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Eved-Melek, som vi mötte i Jeremias bok, är ett exempel på just det. Hur han inte bara dras med i drevet och hatet mot Jeremia, som anses ha profeterat fel och inte utlovat dem seger, och det är därför de har belägrats av Kaldéerna, så att alla i Jerusalem svälter. Vem vill inte ha en syndabock när det kommer en kris?
Men nubiern Eved-Melek lyssnar till Gudsrösten i sitt hjärta. Han väljer att göra det, han väljer att följa den och lyfta Jeremia ur brunnen.
Därför att han är människa.

Vi övar medmänskligheten i det dagliga livet tillsammans, i allt det vi gör för varandra, förlåter varandra för och delar med varandra. Om någon dag kommer att kräva en övermänsklig insats, likt Eved-Meleks, är det Guds nåd som gör den möjlig, inte vår egen kraft.
Därför att Gud är godhetens källa som vi kan välja.
Därför att Jesus inte bara är en form av övermänsklig intelligens som påverkar våra hjärnor och programmerar oss att tänka i en viss riktning, utan därför att Jesus själv tar sig förbi gränsen att bli kött och blod, vara ibland oss i mänsklig gestalt, beröra oss fysiskt, sträcka ut sina händer så som Pär Siegård målat honom i koret här i Förslövs kyrka, komma till oss i nattvarden när vi tar emot bröd och vin.

Låt oss be, så som den helige Franciskus lärt oss:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Amen.

Åsa Hagberg

”Även om svenskarna inte är särskilt troende behöver alla hoppet och kärleken. Kyrka och stat kan man vara utan, men inte kärlek. Den är nåden som är och som var och som kommer, även när religionen inte längre talar till oss. Den är Alfa och Omega, början och slutet på allting, vad vi än tror. Den finns inte bortom bergen – den finns här och nu.”
(Adam Yngve, ur ledare SvD 2023-08-06)

Det är bara att inse att ungdomen börjar ligga långt i fjärran. Att det blir en allt längre räcka år ner till ungdomens prövande av jaget och livet. Dessa avgörande val som avlöste varandra i vad som skulle stakas ut som en livsväg.
För mig blev irriterande nog den mest besvärande frågan det där med Gud. Först bara som en surrande liten tanke, som oftast gick att slå undan, sedan allt mer påträngande. Var det ändå inte … liksom, en EXTREMT STOR FRÅGA i tillvaron, existensen och Alltet? Tänk om … !?
Gensvaret kom att vägas i samma slutsats som ledaren ovan.
Det som inte finns bortom bergen.
Det stora OM:et i det tilltagande, störande vankelmodet. Om tron skulle ha en relevans för mitt unga jag måste den handla om här och nu.
Jag fann att den gjorde det. Också.

Att hellre dela upp i ”antingen – eller” är knappast en typiskt svensk sjuka. Den verkar tillta alltmer i det världsvida behovet av enkla svar på stora frågor.
Här är svaret! Inte där!
Var finns då paradoxen som håller oss ödmjuka inför livets mysterier? Som om själva orden faller bort och inte ens är en del av det nutida språket, den sekulära svenskan. Vad gör vi då?
Så som Martin Lönnebo, i kärt minne bevarad, sa när jag 2019 frågade honom varför han gav oss Frälsarkransen.

”Det handlade mest om att jag såg hur det måste vara NÖDVÄNDIGT så som det ser ut hos oss. Det är en så komplicerad och orolig värld, att vi behöver enkla ting som kan rymma viktiga ting, och att beröringen är betydelsefull.”

Så gav han oss också Frälsarkransbönen, där både ”här och nu” och ”bortom” ryms, i en och samma korta lilla bön.

Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.

Till sist en sång, till dagens söndag, den 9:e i Trefaldighet.
Av en händelse om just det unga livsvalet.

Redan när jag föddes såg du vem jag var,
gav till mig en gåva trygg i ditt förvar.
Nu, när jag är större vill den växa fram,
där min rädsla krymper mig i skam.
Du som gav mig gåvan är god,
jag vänder mig till dig och ber om mod.
LYSSNA till Du som gav mig gåvan

Åsa Hagberg

Ilskan är stor, i klickrubrikernas rike, liksom i den verklighet som skiljer olika grupperingar åt att odla sin särart – men inte mer än att vi ”vet” vilka de andra är. Avundsjuka, förorättelse och förakt fungerar lika bra i att elda upp den känslomässiga stämningen. Sedan behövs bara en enda gnista. Ett enda urgammalt knep.
Provokationen.
Provokationen är det absolut enklaste sättet att visa hur fel de andra har.
Se bara hur de låter sig styras av ilska, av känslor och primitiva drifter. Det måste väl bevisa, om något, att jag har rätt? Eller hur? Eller … vem är det jag dömer? I slutändan mig själv, som medverkar i att elda upp bråket och egentligen inte är ett dugg annorlunda själv …?

Att ha rätt.
Att handla rätt.
Att vara rätt.
Det första är långt ifrån att med automatik vara de båda andra. Dessa, som är långt svårare, aldrig bara är enkla knep, som är liv, mognad, förståelse, förändring och processer.

Jag såg en film. Tårarna vällde upp.
Baserad på verkliga händelser svarade den mot just detta. Började med behovet att ha rätt, till nästan varje pris – men övergick till de båda senare. Försoning. Domar som inte längre behövde fällas när anklagelserna flöt ut i sanden.
Jag hoppas att den omedelbara responsen är att vilja veta vilken film …!? Var finns detta guldkorn, denna källa och oas som visar att försoning är möjlig?
Jag svarar gärna direkt:
The Best of Enemies

Filmen är från 2019, verkligheten från 1970-talets Durham i den amerikanska södern, där segregationen mellan färgade och vita fortfarande är kännbar. Man bor i olika områden, går i olika skolor. Ku Klux Klan bevakar att gränserna hålls, som en inofficiellt understödd ”polis”.
En brand i den skola där de färgade barnen går blir den utlösande faktorn.
Den andra skolan måste slutligen öppnas, för alla barn!
Men … det går ju inte!? Konflikten har djupgående rötter. Kulturkrockar. Oförståelse.
Våld är väl alltid en möjlighet …?
Så, vilken annan lösning är ens värd att tänka på?

Charrettes. Sittningar, ledda av den själv färgade Bill Riddick, nedrest från North Carolina. Båda grupperna måste mötas, dagligen under två veckor, för att därefter kunna rösta demokratiskt i frågan. Representanter utses med varsin ledare, vilket blir de båda grupperingarnas främsta språkrör. Den stridbara, färgade Ann Atwater, och Ku Klux Klans ordförande C P Ellis.
Bara att sitta vid samma bord.
Än värre, att se varann i ögonen. Blickarna skjuter hellre pilar.
Åh, så ont det gör.

Först noterar jag hur Bill Riddick använder tre strategier.
Att båda sidor måste få samma utrymme att tala och bli lyssnad på.
Att aldrig låta sig provoceras. Att varje sådan kommentar istället kräver steg tre:
Att kunna motivera varför. Vad menar du? Vad innebär detta …?
Men det räcker ju inte, när faktaresistensen haft år att odla sina kunskaper, när grupptrycket är våldsamt starkt och ilskan kräver ”rätt” lösning – från båda håll.
Det de ledande två slutligen möts i blir inte den intellektuella, legala överbevisningen, inte i våldets övertalning, utan i den mest ömma punkten, den mest mänskliga, mest försonande.

Ellis har en vuxen son med Downs syndrom, boende på en institution i Durham. Nej, han skäms inte, han försvarar och älskar sin son, någon av föräldrarna besöker institutionen dagligen. Medan cherretten ännu pågår får sonen en ny rumsgranne som skrämmer honom, han gråter och är förtvivlad. Lika förtvivlad blir Ellis, närmast beredd att släppa allt för sonens skull.
Detta förstår Ann Atwater. Ingriper.
Här förstår de varandra. Här märks den första sprickan i de hårda skalen.
En väg till försoning. Att sluta döma. Se varandras gemensamhet.
Det är här mina tårar flyter som mest.

Resten av filmen lämnar jag att hellre se.
Men självklart har det ett högt pris att överge den uppfattning man vårdat i en ledande position. Den som Ellis gick in i utifrån önskemålet att ingå i någonting större, att betyda någonting. Att överge det. Att vara rätt är mycket svårare än att ha rätt.
Återigen, från båda sidor.

I kyrkan den här helgen samlas vi i ett tema som sträcker sig långt utanför de troendes krets; ”Att inte döma”. Så som jag dömer andra, dömer jag indirekt mig själv. Så som jag föraktar andra, slår det tillbaka mot mig själv. Att i klickriket kunna hejda sig. Vägra den provokation som grundar sig i lusten att avslöja, skadeglädjen i att döma, ha rätt.
Bara fälla sådana domar jag står ut med att ge mig själv, sådana som förstår orsaken bakom och är förlåtliga. Det jag inte förstår släpper jag. Det får lagen ta hand om.
Allra helst Gud.
Det är i viss mån befriande att vår tid inte är så särskild som vi tror. Vi beter oss bara så som människor alltid har gjort, bara i så mycket högre hastighet, med virala spridningar över hela jordklotet inom några sekunder. Ilskan brinner. Bibelordet får än mer aktualitet.

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.” (Luk 6:37)

Den dom jag dömer andra med, hur rätt den ändå är,
känns hård den dag jag önskar mig att Gud är där.
Gud, som ser långt mer än vi,
dömer hellre fri.
Att lyssna till Gud som ser långt mer än vi

Åsa Hagberg

När debatten (som brukligt) blir onyanserad, när inläggen alltmer upprörs i det ytliga skummet över vågen, blir det än mer välkommet att läsa ett inlägg som äntligen redogör för var det grundläggande problemet finns gällande hungriga barn under inflationens ökande tryck. Vi kan skilja fakta och känslor, inse vad som är mycket värre än vad de flesta tror, och vad som kan vara rimligt att ifrågasätta om det är samhällets ansvar.

Pia Kjellboms artikel i Svd 2023-05-26 ”Barn förväntas uppfostra sina föräldrar” blottlägger det stora problemet. En så belysande artikel skulle förtjäna att delas flitigt, men hamnar i bakvattnet av bruset. Kjellbom är socionom och lektor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet. Hon skriver bland annat ”De som uttalat sig i frågan tycks utgå från att vi har ett fungerande yttersta skyddsnät som innebär att inga barn behöver hungra (bara föräldrarna prioriterar rätt). Problemet är att vårt yttersta skyddsnät under lång tid urholkats på ett sådant sätt att vissa barn de facto måste gå hungriga till skolan. Ibland under överinseende av socialtjänst och domstol.”
Här borde vi sätta frukosten i halsen.

Detta skulle sänka ljudnivån i en del kommentarer.
Både gällande föräldrars, eller just den nuvarande regeringens hävdade oförmåga.
Urholkningen har pågått under en lång tid, så lång att man inom myndigheter börjat … mer eller mindre motvilligt … vänja sig vid obekväma avslag och ”tyvärr, enligt våra beräkningar ligger du på ett överskott …”. Vänja sig vid ett existensminimum som är så lågt att det inte går att leva på under nuvarande kostnadsläge, men det är (rösten blir byråkratiskt stel) så det ser ut. Där en enda missad faktura, en enda oväntad utgift som inte går att redogöra för blir en långvarig, hopplös eftersläpning.

Var och en som arbetar med kyrklig diakoni har sett det länge, men tydligast under de senaste månaderna, sett kalkyler som är så omöjliga att det är lika omöjligt att inte påverkas. Medkänna. Medlida. Gripa efter alla möjligheter till fonder, någonting som för näsan över vattenytan.
Men gruppen själv är tyst i bakgrunden. Man orkar inte tala om sin fattigdom.

Som en maskstungen möbel.
Så länge den inte belastas, kan den på ytan framstå som om den fortfarande är hel.
När så tyngden ökar, på kort tid förväntas kunna bära så mycket mer, kristid och oro – när den skulle behöva vara som allra starkast – då visar sig sprickorna överallt.
Inte bara hos barnfamiljerna, även om just frågor om barn har en förmåga att väcka särskilt mycket empati, utan även de långvarigt sjuka … ända in i pensioneringen, de som har funktionsnedsättningar som hamnar mellan stolarna, de som släpar på en gammal skuld, kanske efter ett dåligt förhållande där man utnyttjades av en manipulativ partner.

Vårt yttersta skyddsnät har allvarliga sprickor. Det har urholkats under en lång tid.
Plötsliga lösningar med dyra löften kan inte räcka för det större problemet mer än skjuta det några månader fram i tiden, så … ja, det kan vara värt att ifrågasätta hur långt samhällets ansvar kan gå, om det yttersta skyddsnätet måste stärkas, och resurser omöjligt kan rinna ut genom alla hål som finns? Om de som vuxit upp under föräldrarnas curlingansvar inte ska vänja sig vid att samhället tar över den rollen? När behöver – och kan – jag själv ta ansvar?
När ska jag ha rätt till stöd, och veta att det finns!?
Hur långt förväntas annars kyrkan, och andra stödorganisationer täcka upp den nuvarande bristen? Måtte fondmedel välsignas att räcka långt.

Åsa Hagberg
Författare, likaså diakoniassistent

Öppet svar till Emma Johdet Wettergren, vars ledare fanns i SvD 2023-04-30, faster till Luna som efter en våldtäkt drabbades av hjärnskador och kräver omfattande dagligt stöd.
Ur texten: ”Aldrig trodde jag att definitionerna av skälig levnadsstandard och rättssäkerhet kunde vara så iskalla. Detta handlar ytterst om politisk vilja. Jag förväntade mig mer av det som kallas samhället. Eller åtminstone ärlighet om att vi väljer att inte ha råd eller prioritera våra medborgare när de behöver stöd.”

Ett stort tack för din berörande ledare som fanns i dagens SvD. Frågan måste lyftas på nytt och på nytt, och varje sådant inlägg blir betydelsefullt för många fler.
Allt Luna drabbats av är så smärtsamt att ta in.
Så grymt mot ett barn och en dubbelt drabbad familj.
Först som brottsoffer.
Sedan fortsatt bristande insatser, där inga tjänstepersoner anses ha handlat felaktig så att hela händelsen med några ursäkter skulle gå att rätta till, utan … så här har det blivit.
Så här illa.
Vårt välfärdsnät tyngs av allt fler brister som drabbar allra mest där det skulle behövas som bäst. Där behoven är som störst. Aldrig har vi blivit så duktiga på att skapa undantag och orimliga tolkningar av regelverket, som sedan blir praxis och prejudikat, så att det går att göra avslag. Helt enligt lagen, trots att verkligheten dignar under sin fullt synliga börda.

Att inte omfattas av LSS* kan framstå som det största felet, när behovet är så tydligt. Jag är tyvärr inte säker på att det hade hjälpt, då även denna lag blivit så hårt reglerad och tuktad att ingenting sker utan motsvarande kamp som du redan beskriver inom SoL*.
Även inom LSS är (ex) längre resor närmast omöjliga. Antingen för att man aldrig beviljas assistans/ledsagning, eller för att en ökande börda av arbetsrättsliga lagar kring arbetstid, dygnsvila, tillgänglighet av jour osv. gör processen så omfattande att den inte hinner bli färdig i tid för att resan ska kunna genomföras.

Känslan uppstår av ett samhälle som vill hålla fast vid en fasad av god omsorg och allas lika värde, men under ytan passar på att sänka standarden och normalisera ett långt mer institutionellt sätt att arbeta, där individens egna inflytande över sin tillvaro krymper till snart intet.
Termer som ”funktionsvariation” välkomnas med öppna armar, då de större behoven kan döljas där bakom, närmast tystna, då vi snart inte har några ord kvar att ens benämna dem.
Enbart där kostnaden är i fokus. Då. Där. Viljan att dra ner. Hejda fusk och ”överutnyttjande”.

Jag hoppas du fortsatt orkar driva denna kamp. Att en Lex-Luna kan skapas.
Hoppas du förstår hur viktig du är, då anhöriga själva, som du skriver, sällan har de krafterna kvar. Ganska ofta heller inte tas på allvar, då man anses för subjektiv och jävig i frågorna. Just därför drabbas känslomässigt av avslagen, känner sig ohörd och trampad på.
Tack för att du finns.
Vill du dela ditt enagemang med fler finns många funktionsrättsrörelser som behöver nya röster och krafter.  Själv tillhör jag FUB. Funktionsrätt Sverige samlar oss alla.

mvh Åsa Hagberg
anhörig, författare, ordf FUB Båstad mm.

* LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
SoL – Socialtjänstlagen

Just den vecka när kyrkorna i vårt land samlar sig för att fira ”Vägen till livet”, nås vi av beskedet att Martin Lönnebo avslutat sin jordiska version av detsamma. Han, som i boken Bibelns pärlor skriver att ”Gud har ett oändligt antal namn … men vi kan endast några få … Bibeln hjälper oss att finna fler”, skulle själv kunna ges så många namn.

Vägvisaren, är ett av dem. Frälsarkransskaparen kanske det mest kända. Pärlfinnaren, Uppmuntraren, Tröstaren, Biskopen, Poeten, Fridsstiftaren, Ikonmålaren, Gudsvännen, Förebedjaren, Ljuständaren … ett oändligt antal namn, där hans storhet märks i mångfalden av följare. Mångfald, inte som en kvoterad konstruktion, utan i sin tillgänglighet, synligt märkbar i Frälsarkransens utformning.

Denna krans som nådde mig i ett kritiskt skede. När tron måste bearbetas och omprioriteras. När det egna livet var i gungning, framtiden oviss, med nya och trassliga spår om vartannat.
Denna krans som lägger sina pärlor tätt kring Ordet, kring Livet, kring Tron, kring Friden – oavsett hur det stormar däromkring.
Omedelbart greps jag, därför att från detta centrum gå det att blicka ut i alla riktningar. Det blir den fasta punkt där det går att kasta sig ut i hänförelse, utan att förlora fotfästet, utan att bli extremist, då det samtidigt hör ihop med alla andra ytterligheter. Ja, ytterligheter kan både mötas och förenas, så är paradoxen.

Pärlfinnaren, Fridsstiftaren.
Jag kan vara högkyrklig, lågkyrklig, liberalkyrklig, okyrklig …
Jag kan vara högutbildad, lågutbildad, specialutbildad …
Jag kan vara ett barn, rikets Konung, statsminister, toppinfluencer, bara vanlig …
Martin Lönnebo, Vägvisaren, samlar oss i samma krans.

Att Ljuset i vår tro och vårt liv är både Gränslöst och Nära är vår livsluft.
Att läsa rader av Martin och få den paradoxen bekräftad i nästan varje mening han skrev, i varje pärla som mötte mig i sin till synes enkla ordning som samtidigt vidgar alla vyer och öppnar alla djup, mättade en hunger jag först då visste att jag hade.

I tacksamhet för Martin Lönnebos tjänst och gåva.
Må han vila i frid.

Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.
(M Lönnebo, Frälsarkransbönen)

Lyssna till Här inför min Skapare
– en Frälsarkranssång (Hagberg/Jämtbäck)

Åsa Hagberg

Somliga begrepp är så frekvent förekommande att alla vet vilket ord som döljer sig i punkterna. Eller hur? Annars avslöjas det snart.
21 mars – av FN uppmärksammad som
”Internationella Downs-syndrom-dagen”.
Eller ”Rocka-sockorna-dagen”, då, inte minst förskole- och skolbarn en dag om året gör helt rätt i att klä sig i omaka strumpor. För att vi människor är olika. Och det är som det ska.
Därför, alltmer, en dag som får uttryck av ”Allas-lika-värde-dagen”.
Risken med frekventa fraser är att de blir klyschor. Politiska utsmyckningar.
Det låter bra – men vad menar vi? Hur lever vi upp till det?

Människovärdet liknar hur vi nu drabbas av inflation och prishöjningar. Alla känner av den, men för dem som redan fanns på marginalen sjunker livet i ett tröstlöst minustecken. Vanliga saker som bröd, potatis, en grönsak … Eller blir så snålt att hela livet kommer att handla om att begränsa vardagen förutom att jaga ören, överallt där de står att finna. Allt roligt är borta, oron tar över. Hur blir nästa månad? Och nästa?

När samma minus når välfärden, när den alltmer liknar en sprickfärdig bubbla av köer och väntetider, resurser som framstår som otillräckliga med personal som kommer och går, blir det också som en inflation över känslan och erfarenheten av lika värde. De som har ett större behov av stöd blir så mycket mer drabbade när resurserna brister. Det första som försvinner är allt det roliga. Oron lämnas kvar.

21 mars är Downs syndrom dagen.
När vi börjar där, tillsammans med andra som på liknande sätt har en intellektuell funktionsnedsättning, förstår vi i botten vad ”allas-lika-värde” innebär.
Särskilt efter att ha sett filmen ”Sockerexperimentet”, och vilka som i efterkrigstiden blev användbara som försökspersoner, då de ändå inte ansågs ha någon betydelse i samhället.
Tack och lov är sådant idag förbjudet, och institutionerna stängda och ersatta av LSS-lagens intention ”leva som andra”. Det är dessa tillkämpade LSS-insatser som nu antagit sin nedåtgående trend, där jakten efter beviljade beslut hårdnar när ören och minuter måste räknas.

Därför firar vi denna ”Rocka-sockorna dag” – i glädje!
Bara för några dagar sedan hade FUB (För barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i Skåne sin länsdans i Grevieparken här på Bjäre.
Som att, för en stund, befinna sig i en oas av livet.
Med musiken strömmande ner från scenen dansar vi, vaggar, rullar, parvis eller i ring, alla vi som är så påtagligt olika utan att det behöver förstärkas med strumpornas färger, när alla personligheter redan uppfyller hela paletten med råge. Alla vi, som gläds, dansar och är. En av dem har jag själv fött, så att jag för alltid vet att vi är av samma sort.
Värdefulla. Ingen kan ta det ifrån oss.

Självklart uppmärksammar vi ”allas-lika-värde-dagen”. Värnar, både rätten till stöd, men också det roliga och hoppfulla i livets gemenskap.
Medvetna om vilka som lär oss, i botten, vad det innebär.

Du fanns där i mitt liv, och gärna ville jag ta över,
vara den som visste bäst, vad du allra mest behöver.
Men du såg annat mera viktigt,
vad det är, när vi berörs på riktig.

I det mänskliga finner vi varann,
du och jag, tillsammans här på jorden,
i det mänskliga finner vi varann, finner vi varann.

LYSSNA till I det mänskliga finner vi varann

Åsa Hagberg
Författare och ordförande i FUB Båstad

I min ägo finns ett par sidor från tidningen Dagen 27/8 1968. Min pappa, Alfred Berglund, är just hemkommen från en resa i Europa. Målet hade varit att besöka vänner och kyrkor – när ryska stridsvagnar trängde in i Prag. Att han alls reste in säger något om hur överraskande det fysiska intrånget var. Att det skedde, och med vilken invasiv kraft.
Hans upplevelse blir en ögonvittnesskildring hastigt nedtecknad per telefon av David Nyström, vid sidan av artiklar om överläggningarna, hur det tjeckoslovakiska reformvänliga kommunistiska partiet möjligtvis ska kunna sitta kvar – på VILLKOR ATT inga andra politiska partier tillåts och att presskontrollen förhindrar alla artiklar som kritiserar Sovjetunionen.

Allt känns så skrämmande aktuellt att läsa, 45 år senare.
Hur historien upprepar sig.
Här är ”Rysk ockupation a la 1968”, av David Nyström efter pappas berättelse och med hans egna foton från dessa dramatiska dagar.

Ögonvittnesskildring från Prag
Direktrapport till Dagen – av David Nyström

Ryssarna trodde att de kom som befriare. De visste ju inte något mer än de order de fått och vad som meddelats i Pravda om kontrarevolutionen. Men det mottagande som de fick i Prag demoraliserade dem. Och förhållandet mellan tjecker och ryssar var kyligt. Ingen vänlighet alls. Men tjeckerna visade beundransvärd sammanhållning – utan minsta generationsmotsättning. Min uppfattning var att hela befolkningen sörjde. De uttryckte inte hat, endast sorg över det som inträffat och ännu pågår.

Så berättar i en specialintervju för Dagen språkforskaren Alfred Berglund, Ängelholm. Han befann sig i Prag förra veckan men lyckades genom en del lyckliga omständigheter oskadd ta sig ut ur landet, hem till Sverige, där han nyss anlänt.
Dagens medarbetare David Nyström tog kontakt med Berglunds familj redan i förra veckan och fick denna specialintervju med språkforskaren strax efter hans hemkomst. Här följer Alfred Berglunds skildring, återgiven så som han själv berättat.

– Redan vid polska färjstationen såg jag små krigsfartyg som försvann ut mot öppna havet. Detta var tisdagen den 20 augusti. På centralstationen fick jag vetskap, genom min vän pastor Czajko att ett expresståg gick nästa morgon till Prag. Jag lyckades erhålla platsbiljett.
Tidigt på onsdagsmorgonen gick tåget. Vädret var vackert, allt verkade vara lugn och ro – tills jag kom in i kupén. Där satt en del polacker och läste sin morgontidning. Jag fick del av densamma. Där stod en regeringsdeklaration att polska, östtyska och ryska trupper hade trängt in i Tjeckoslovakiens territorium.
Polackerna hade transistorapparater med sig. Vi lyssnade på nyheterna. Jag undrade om jag skulle kunna fortsätta min resa. Trodde att det kunde bli besvärligt, men inte alls så allvarligt.

Kom över gränsen
Gränsen skulle passeras mellan klockan 10 och 11. Den var ej stängd, vi kom över, även jag, ensam utlänning, så långt jag förstod på expresståget. Inget krångel med passkontroll, men personalen verkade nervös.
Ute på fälten arbetade befolkningen – solen sken, allt verkade så fridfullt. Så kom vi till den stora staden Ostrava. Den jag skulle besöka på återfärden för en kontakt med en biskop, som varit i Sverige på världskyrkomötet. På järnvägsknutpunkten Crerov klev mycket folk på tåget. Så bar det iväg västerut mot Prag.

Dyster stämning
Jag sökte inleda samtal med de nya passagerarna, men de allvarliga ansiktena inbjöd ej till svar. Det var fruktan, där fanns sorg. Att prata med dem var som att prata om väder med sörjande i ett sorgetåg. I Prag skulle en vän möta mig. Han hade fått telegram om min ankomst. Hos honom skulle jag få stanna ett par dar. Men tåget försenades alltmer och stannade på linjen.

Folk skrek och ropade
Sju kilometer från Prags centralstation befalldes vi att stiga av tåget. Tågbefälhavaren fick ej någon kontakt med centralstationen. Tåget stannade definitivt. Alla klev ut med sitt bagage i händerna. Vi promenerade längs banvallen som en kuslig via-dolorosa-vandring, långt mer realistisk än de två sådana via-dolorosa-promenader jag företagit i det heliga landet. Så långt jag förstod var jag enda skandinav. På en av huvudinfarterna fick vi sedan promenera på stenlagd väg, på Vilo Hradska.

Tanksspår
Nu mötte vi spåren av ryska tanks. Jag hade nu gått tre kilometer med mina väskor i händerna. Kom till ett sjukhus. Jag gick in och frågade om jag kunde få någon hjälp. – Nej, detta är ett barnsjukhus, vi kan ej hjälpa er, svarade de.

Vrålande kolonn
På en öppen plats möttes jag av en stor mängd ryska pansarfordon som parkerat. Folk stod och tittade på, men sade ingenting. När jag fortsatt ytterligare en bit på väg kom en kolonn ryska stridsvagnar vrålande. De tvärvände på gatan, snurrade runt som när en traktor vänder. Gnisslet och tjutet var fruktansvärt att lyssna på. Nu upptäckte jag sönderkörda trottoarer, förstörda rabatter …
Jag hade en bönestund där, mitt i all oro. Förstod att min situation var allvarlig. Min vän kunde naturligtvis inte möta mig. Vart skulle jag ta vägen? Han hade förstås ej fått mitt telegram. Jag ropade i mitt inre till Gud.

Då kom räddningen!
En tjeck upptäckte min svenska flagga. Den hade jag fastsatt (som en nål) på rocken. Han hade varit i Sverige, hade bekanta i Norrköping. Han tog hand om mig. Vi talade tjeckiska med varann. Han bjöd mig hem till sig, gav mig mat och kaffe och jag fick låna hans telefon och ringa svenska ambassaden. Jag sände även ett telegram hem till familjen, och talade om att jag var välbehållen. Svenska ambassaden trodde mig knappt, att jag lyckades ta mig in i landet.
På kvällen läste vi tillsammans den tjugotredje psalmen i Psaltaren och Fader vår. Min nyvunne vän var katolik, men i nödens stund är vi alla beroende av samme Gud och Frälsare.
TV fungerade redan på onsdagskvällen mycket illa. Men i radio fick vi in rapporter från regeringens stationer – den lagliga regeringens.

Kulsprutesmatter
… hördes på avstånd. På natten vaknade jag av vrål från tanks och kulsprutesmatter. Min nye vän arbetade på ett ministerium och gav sig iväg tidigt på morgonen på torsdagen. Hans fru gick ut för att handla mat, men affärerna var stängda. Ingen mat fanns att köpa.
Jag kunde ej stanna hos den familjen längre. Kontaktade ambassaden på nytt, frågade om jag utan risk för livet kunde ta mig in i det centrala Prag. När jag skildes från familjen grät de. Det kändes svårt.
En bit kunde jag åka språvagn, men normala förbindelser existerade ej. Jag såg långa livsmedelsköer, ryska anslag, hakkors som målats på sovjetstjärnan och liknande. När jag sökte få en taxi körde flera ryska pansarbilar förbi. Ungdomar busvisslade. Ingen syntes rädd för de främmande tanksen och stridsvagnarna.

Belägrad bro
Äntligen lyckades jag få fatt på en taxi som körde mig över floden Moldau. Den var besatt av ryssar. Tanks var posterade på båda sidor. Jag åkte under ryska kanoner. På andra håll hade man barrikaderat broar helt
(se bilden).

På andra sidan denna bro tog bensinen slut för taxibilen, de sista dropparna. Ryssarna hade lagt beslag på drivmedel, ingen fanns att köpa. Jag tog avsked och sade på tjeckiska; Gud välsigne er. – Ja, det behöver vi verkligen, svarade han.

Sanningen skall segra
– detta gamla tjeckiska hälsningsord som en tjeckisk martyr uttalade då han brändes på bål för länge, länge sedan, uttalades av många. Den satsen fanns förr i tjeckiska riksvapnet.
Jag såg hur folk gick ut och in i kyrkorna. Säkert bad de. Alla var så vänliga. Min tjeckiske vän betalade resan till ambassaden, dit jag äntligen kom fram och där de gjorde stora ögon över att jag lyckades ta mig in i landet, och så till ambassaden.
Min tjeckiske vän gav mig en avskedskyss, och bad mig hälsa till Sverige.

Fler svenskar
… befann sig i samma belägenhet som jag. De hade kommit dit i sällskapsresa oc var nu på ambassaden, där vi fick sova den natten, natten mot fredag förra veckan. Bland svenskarna befann sig en del som deltagit i en geologkongress.
Ett ryskt par beredde mig och ett par stycken till möjlighet att i deras volkswagenbuss söka komma till österrikiska gränsen. Den resan var förenad med stora svårigheter. Bland annat stoppades vi av ryska tanks som stängde av vägen. Vi kom ej fram, fast vi hade svenska flaggor på bilen.

Berglund berättar
… också om den dramatiska resan ut ur landet. Hur tio svenskar lyckades komma med ett evakueringståg, sedan möjligheten med volkswagenbussen slagit fel. Han skildrar övernattning på golvet. Om ambassadtjänstemän som delade med sig av sin mat till svenskarna.
För att komma vidare till tåget måste Berglund och de andra gå en och en halv timmes promenad. Men då kom en tjeck som offrade sina dyrbara droppar bensin och skjutsade dem med sin bil.
Utanför ambassaden hade Berglund mött en tjeckisk man och en kvinna som bad honom ta med ett brev till Rom. – Sök posta det från Sverige.
Även det uppdraget har nu lyckats.

– Mitt sista trista minne från Prag var de långa livsmedelsköerna. Jag kände mig mycket nedslagen.
Och på järnvägsstationen surrade det av mängder av språk av folk från olika länder i världen. (Berglund talar själv ett 20-tal språk och har läst lika många till.)

På halv stång
Det är sorg i Tjeckoslovakien. Flaggorna var hissade på halv stång. Det tjeckiska folket lider, våndas och ängslas. – Vi är ett fritt folk, sade de.
De, liksom vi, älskar sin frihet. Men de har den beskuren just nu.
David Nyström

En artikel är slut.
Vi som läser den kan bara instämma, om än Tjeckoslovakien nu är Ukraina.
De, liksom vi, älskar sin frihet.
Sanningen skall segra.

Åsa Hagberg