Tvära kast och smala vägar

När varje dags nyhetsrubriker är omskakande.
När ögonen värjer sig och ändå måste se.
När bekvämlighetens ståndpunkter tvingas till omprövning. Beslut förs till en sylvass knivsegg vi trodde låg oceaner bort, men helt plötsligt kräver ett svar. För eller emot? Och vad blir konsekvensen? Vem vet? Varför kan vi inte både få ha kakan och äta upp den!? Halva, i alla fall?

Just så är påskens drama.
Ibland kommer frågan upp om det går att beskriva händelseförloppet utan att svartmåla ett helt folk och bana vägen för antisemitism utifrån ropet om ”Korsfäst”? Dagens världshändelser är bara en av alla påminnelser om hur det är hela mänsklighetens rop. Det starka behov som skapas i tumult och kris av att finna en syndabock.
Vem är skurken? Vem ska vi anklaga?
Om den verklige fienden är oåtkomlig, vem ska vi offra?

Den som gjorde sitt intåg i staden på ett så märkligt sätt att vi alla drogs med i att tro att här är hjälten? Att här kommer den som ska ordna upp allt, som ska driva allt ont ifrån oss, så att vi kan leva i lugn, ro och välfärd … i ett respekterat och ansett rike? Så som vi en gång var, och borde vara! Stod vi inte alla där som en kortege i en revolutionerande yra?
Ett drama där sedan ingenting syns hända av det vi hade förväntat.
En hjälte som sedan drar sig undan med sina närmaste för att bryta ett bröd och dela en bägare med vin.
”Mitt rike är inte av denna världen.”
I besvikelsens jordskred sveps rädslan och ilskan upp. I vilket folk som helst, i vilken tid som helst. På gatorna skallar ropen. ”Korsfäst!”
Ja, är inte Gud själv skyldig? Var finns han/hon/hen/den/det? Varför får detta onda ske?

Ändå kommer vi i kyrka efter kyrka i vår värld ikväll – eller en vecka senare i den ortodoxa grenen – att återfira den måltid som instiftas av en till synes djupt fallen hjälte, mänsklighetens största ras, där himmelsk gloria omvandlas till föraktets törnekrona i den mest förnedrande, smärtfyllda avrättning man lyckats uppfinna.
Vi firar inte en Gud som ger oss en genväg, förbi all världens oro.
Vi firar en Frälsare som påminner oss om vår egen delaktighet i denna värld, vi som alla äter samma bröd, från samma jord, dricker drycken av samma blodfärgade druvor och ger till varandra, en Frälsare som erbjuder oss en genom-väg, den vi går igenom delaktiga i ansvaret, var och en av oss med vår skuld och vår gudagivna förmåga – för att befrias från den förra och styrkas i den senare. Erfara det Gudomliga. Därefter hoppet.

Hoppet är självklart viktigt, att livet – kort eller långt – har en mening, inte bara rinner ut i sanden.
”Jag går före för att bereda plats åt er.”
Gryningen har redan börjat.

Försoningens dryck – lyssna till hela sången

Försoningens dryck,
där det kraftlösa blivit till vin
i din kärleks förvandling,
ger oss livet, men smärtan var din.
Försoningens dryck,
är du, som gör oss till ett.

Försoningens bröd,
där vår djupaste hunger blir mätt,
är din kropp som blev bruten
så att vi kan förenas till ett.
Försoningens bröd
är du, som gör oss till ett.

Försoningens väg
är en korsväg, du står i dess mitt
i ett helande möte.
Vi får livet, men korset var ditt.
Försoningens väg
är du, som gör oss till ett.

Åsa Hagberg

Som Du har sagt

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
När en kvinna uttalar sådana ord kan det alltför ofta handla om jagets utplåning. Dramer som Ibsens ”Ett dukkehjem” belyser ämnet i en av sina mest förljugna former, en vacker yta, men där bakom ett äktenskap där kvinnans roll är som en docka, en ägodel, ett prydnadsföremål och en leksak utan egen vilja.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Det är inte så märkligt ändå, att synen på Maria har blivit så omstridd, att talet om hennes lydnad och benämningen ”jungfru” fått en bitter eftersmak då det blandats i en vågskål av smärtsamt kvinnoförtryck. Unga kvinnor, vars avsaknad av sexuell erfarenhet både höjts till skyarna som det högsta (och enda …?) kvinnliga fromhetsidealet, men också de mest åtråvärda att få erövra.
Sådant som väcker lusten att i vår tid måla fram en annan Maria.
Den som är stark. Inte låter sig kuvas. Inte fråntas sin sexualitet i en patriarkal kontext.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Men jag ser också hur dessa ord istället kan uppfyllas av ett ljus som står helt utan skugga.
I den fullkomliga tilliten inför min Skapare, som känner mig så rakt igenom att jag kan lita på att ingenting i det skeendet kommer att vilja mig illa eller kuva min innersta önskan. Tvärtom, få den att blomma, på ett sätt jag själv ännu inte ser och i en större betydelse som går utanför mig själv.
Den viljebrottningen går att minnas.
Hur jag var just så ung, bara något år äldre än Maria, när vissheten om Guds existens nådde mig på ett sådant sätt att det fanns en kallelse. Hur tron ställde sig i ett vägskäl, inför resten av livet.
Den där jag själv ledde vägen, helst utan Gudomlig hjälp (man är väl inte svag …).
Den där jag frågade efter Guds vilja och väg, och lät den leda mig.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Marias ord.
Nej, de är inte kuvade. Efteråt reser hon sig, styrkt i det djupaste då Anden har kommit över henne. Inte bara den stunden, inte bara fram tills dess att Gudabarnet är fött. Jag lockas att fördjupa mig i den roll hon fortfarande har 30 år senare, allt det hon bär med sig och vet utan att behöva skylta med sig själv. Och hur detta aldrig är i närheten av mänsklig avgudadyrkan. Solen är en sak, månen som speglar dess sken, en helt annan. Den Gudomlige är en sak, Maria som förebild, en annan. Ja, jag kan lätt dela bilden att hon tillhörde de rakryggade, svårkuvade, modiga. Men hennes unika roll visar också nådens väg, den oförtjänade, ödmjukt Andefyllda.

Den här helgen skulle vi ha varit i Östersund och firat Mariadagar, att i olika former, och tillsammans från olika kyrkliga traditioner uppmärksamma hennes betydelse i vår tro, som Gudsmoder och förebild, hennes lovsång i evigheten. Världens oro har för tredje gången uppskjutit dem ännu ett år.

Fr.Wikioedia.org

Idag ser jag istället hur bilden av hennes händer, lyfta i bön som en mosaik i kupolen i Sofiakatedralen i Kyiv fått sin alldeles särskilda betydelse. En katedral omgiven av ett krig vi hade önskat tillhörde det förgångna i en mänsklighet som lärt sig sin läxa. Nej, hennes händer kan inte beskydda staden, så gudomliga är de inte, men hennes bön ansluter sig till våra och lyfter dem.
Hon som vet skillnaden ända ner i botten.
Vem som kräver lydnad, utropar sig själv till härskare över andra, så att endast rädslan eller lystnaden efter att få del av samma makt, kan få oss att överlämna vår vilja. Som säger sig ”beskydda”, för att få äga och våldta, så som man gör med kvinnor i alla krig.
Vem som är större än rädslan, större än makten, delar vårt lidande, styrker oss i kampen, öppnar en väg … till vem vi kan säga medan hjärtat tröstas och hoppet vägrar ge upp; ”Låt det ske med mig som Du har sagt”.

Mitt i din glädje när Ordet blev kött, Maria,
späd i din kropp växte himmelens kraft att befria,
såg du vart vägen bar innan den ens fått börja,
kärlekens dyra väg, dagar då du skulle sörja?

Lyssna till hela sången:

Åsa Hagberg

Det som alltid måste firas

Det finns somligt som alltid måste firas. Ju fler orosmoln som hopar sig, ju mer behöver vi samlas kring varje stråle av ljus som bryter igenom, kanske bli än mer medvetna än tidigare om hur ljus den är, hur oumbärlig.
En sådan ljusstråle bryter igenom imorgon.
21:a dagen i den 3:e månaden. Alla vet väl direkt?
Just det: ROCKA SOCKORNA DAGEN.

Den ljusa klara strålen är att den belyser människans inneboende värde. Inte byggt på förmåga att – kanske med våld – bre ut sig i makt över andra, inte heller på konkurrens i en tävling om att nå fram mot åtråvärda framgångar, inte heller på den idealiserade skönhet där alla proportioner stämmer enligt rådande mallar.
Utan den i att vara mänsklig.

Det som alltid måste firas

Lyssna till Änglalagen
Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet …

Förebilderna just den här dagen har begåvats med en extra kromosom på det 21:a kromosomparet, som gör proportionerna unika på sitt sätt, somligt blir ofta lite kortare – både enskilda kroppsdelar och hela kroppen, och så ögonen, med sin vackra mandelform som är så karaktäristisk. Den som därför först skrämde mig, men sedan jag lärde mig se och förstå vad som finns där innanför, väcker djup ömhet. Kroppens kommunikation blir minst lika viktig som röstens – om den senare alls finns. Tanken blir aldrig invecklad, klarar inte av lögner och masker, men dras till det allra viktigaste, närmast hjärtat.

Men visst är orosmolnen tunga. Allra mest för det lidande som är omedelbart synligt hos de krigsdrabbade i Ukraina, hur ont det gör bara att se, hur är det då inte att vara mitt i det …? Hjärtat blöder, ropar och ber!
Därunder, en annan oro i hur samhällets stöd under kriser har en förmåga att liksom … tappa andra stora, men tysta behov. Det är både nödvändigt och viktigt att lära sig av. Nödvändigt att sluta upp kring en gemensam samhällskris och hantera akuta behov och världens nöd. Lika nödvändigt att vara medveten om att andra behov inte flyttar ut ur verkligheten, att den som är hjälplös utan stöd inte plötsligt har förmågan att klara sig själv nästan hela dygnet utom de få timmar per vecka, som inte går att sudda ut ur dokumenten. Att dagar i ensam passivitet aldrig får växa ut i veckor, månader … till ett skuggliv där det mänskliga ljuset kvävs.

Det är min förhoppning att morgondagen kommer att märkas.
Inte bara som ett jippo att sätta på sig olikfärgade strumpor, utan att vi när vi trär dem på våra fötter också tänker efter vad de symboliserar. Så att vi ger rum till den som inte själv kan ta sin plats, lyssnar till den röst som inte ropar högst, låter ljusstrålen av medmänsklighet glädja oss ända ner i botten.

En sång till den som – fortfarande – lär mig, och påminner mig om allt detta.
Tack, Stefan Jämtbäck, för musiken i bloggens båda sånger.
I det mänskliga
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden …

Åsa Hagberg

När viktiga frågor listas

Ingen kan undgå att världshändelser och invasionen av Ukraina just nu överskuggar allt, och ligger främst i våra tankar. Samtidigt rör sig tiden framåt, som den alltid gör, med ett val som närmar sig till hösten. Ja, politik är viktigt, likaså att frågor inte tappas bort, bara för att de pågår i bakgrunden. Där finns allt det grundläggande. Följande insändare fanns i HD 26/2 2022.

Att vi befinner oss i ett valår börjar märkas – en av dessa är att få läsa partiernas listningar av sina viktigaste frågor (HD 23/1 2022). Sådana urval blir förstås omöjliga, då i stort sett alla beslut som fattas kommer att vara viktiga för någon.
FUB representerar en sådan grupp som sällan nämns, personer med intellektuell funktionsnedsättning – ibland osynlig på utsidan, men ändå med stor inverkan på det dagliga livet. Detta gör frågan alltid värd att lyfta, inför varje val.

a) för de direkt berörda vars hela liv vilar i hur insatser fungerar
b) för nätverket omkring av anhöriga, närstående, personal
c) för den värdegrund vi alla står på

Särskilt synliggörs detta om nätverket får ännu mer spridning. I FUB:s medlemstidning UNIK skulle insatsen ”utflyttad verksamhet” lyftas, att Daglig verksamhet kan ske ute på en arbetsplats. Det reportaget landade i vår kommun, Båstad, som en av de platser där det fungerar väl.

Ända sedan 2010-talet har vi sett hur LSS-lagen som skyddar dessa rättigheter urholkats, och hur detta påverkat människosynen som helhet, med misstänksamhet inför de funktionsnedsatta.
Går det att förstå vad det betyder för en kommun att ha en välfungerande omsorg, där en funktionsnedsättning inte hindrar ett gott liv med delaktighet i samhället? Hur mycket djupare en sådan ”reklam” tränger än byggnationer och monument? Vilken trygghet det innebär ända ner i gräsrötterna, vilken befrielse för kämpande anhöriga att slippa möta kommunen som sin motståndare?

Vår kommun har gått steg i en god riktning, och har allt att vinna på att fortsätta den vägen. Varje byggmästare vet att en bräcklig grund är omöjlig att bygga på. Så viktig är värdegrundens realitet. Vi ses till valet.

Åsa Hagberg
Ordf FUB Båstad

Den som inte räknas

Går det att förstå smärtan i att vara den som inte räknas?
Lite som när brännbollslaget skall väljas, en efter en … hur är det att sitta kvar i gräset när alla andra valts ut? Oj, ska du också vara med … öh … hrm … äsch, vi ”glömde” dig.

Jag skrev tidigare i höstas till energimyndigheten om min oro för hur elpriserna skulle slå mot dem som drabbas särskilt därför att de lever på fel sida av marginalen, och råkar befinna sig i elområde 4. Förnumstiga råd om att spara blir snarast sten på börda när det knappt räcker som det är. Man är ensamstående, långtidssjukskriven, vaknar varje morgon med smärtor, ska ändå försöka orka ta hand om allt som finns i livet.
Min fråga hur denna kategori skulle kunna orka vinterns kommande elpriser utan någon form av utjämnande åtgärd besvarades med att alla (över hela landet) detta år fick höjd aktivitetsersättning. Mer pengar i fickan! En senkommen justering som redan ätits upp av inflation och fallit som smulor under bordet.

Nu då?
Vi hörde att ett särskilt elstöd skulle komma. Äntligen! Vem får det?
Alla villaägare i hela landet som förbrukat tillräckligt stor mängd. En del kommer till och med nästan att tjäna på det.
Spelar elområdet och variationen i kostnad (liksom inbetalad moms) ingen roll?
Nej.
Och de som bor i lägenhet med kallhyra räknas inte?
Nej.
Och de hyreslägenheter med varmhyra som nu är i limbo i förhandlingar om VEM som ska bära den skenande kostnaden …?
Nej.
Eller livsmedelsproducenterna i område 4 där merparten odlas …?
Nej.

Det handlar om den ensamstående föräldern, den långtidssjukskrivne, fattigpensionären, alla dessa som inte kan få lån till att köpa ett hus, som hänvisas till lägenheter, inte sällan kallhyra med mindre seriösa hyresvärdar.
Särskilt de som finns i område 4, vilket också är nära den siffra beloppet ökat med. Fyra gånger så mycket som för ett år sedan. Pengar som inte finns.
Någon får stiga ur sin säng, varje morgon med smärta, och undra ur man ska orka en så tuff månad, och så en till, och så en till … Just den gruppen människor lämnas utanför i kylan.
RÄKNAS INTE i den ”stora satsningen”.

Självklart vill vi att det ska finnas ett stöd.
Men inte detta, som slår så blint och hänsynslöst mot de allra mest utsatta. Bördan blir faktiskt än tyngre, när det finns ett stöd, men man anses inte värd att få det.
Jag vänder mig inte till ett särskilt politiskt parti.
Snälla, alla i riksdagen, låt oss hjälpas åt att finna en bättre lösning!

(sedan inlägget skrevs har även boende i lägenhet räknats in i förslaget)

Åsa Hagberg

Inte som vi tänker

Nyår erbjuder en god sed att reflektera bakåt för att kunna blicka framåt. David Larsson Heidenblads artikel i SvD Kultur 2 januari ”Frågan om studsmattan värkte i magen” gav en stark skjuts, ja, som att sköljas i en våg av minnen.
De, om barnet. I mitt fall J.
Det som inte blir som vi först tänker.
Det som efter flöden av ord om kamp mot egna och andras fördomar, mot ett livspussel som inte går ihop och snålande myndigheter som lägger krokben när man som mest behöver en hand att gripa tag i … och ändå landar i den kärleksfullt inpräntade slutsats som avslutar en läsvärd artikel: ”För ingenting annat jag varit med om, ingen bok jag läst, eller smart människa som jag träffat, har lärt mig i närheten så mycket om livet som Jacob.”

Men vad? Vad är denna existentiella kunskap? Just det som världen ropar efter!
Kan den samlas i sju punkter att förhålla sitt liv efter?
Så blir du en lycklig människa. Alltid glad och kramig, med förmågan att skilja det väsentliga ur ett hav av strunt.
1: Misslyckas
2: Acceptera din oförmåga
3. Le när man säger att du är duktig
 …

Njae … lika bra att stanna. Vem vill ens gå in på den vägen? Och något stämmer inte. Rubrik och punkter skaver mot varandra. Lycklig och kramig av att misslyckas? Lättlurad insikt?
Det handlar om ett mynt som alltid har två sidor. Ju tyngre myntet är, ju djupare kan spåren inpräntas på dess båda sidor, och mönstret förtydligas. Så djupt vi orkar.
Lika bra att börja från början.

Insikten att barnet är annorlunda, där bit för bit något framträder – eller bearbetningens insikt stiger som en långsam gryning, var för mig ett bungy jump av fritt fall, som sedan steg upp i en plötslig uppenbarelse. Katastrofen vändes i en form av nyfrälst lycka, när fördomarna i ett enda nu upplöstes, sprack sönder i sin ynklighet, så att både min nyförlösta självbild och barnets värde blev hela i samma nu.
Förutom att återfå förmågan att älska, vissheten att det här barnet skulle betyda mer för mig än jag då kunde förstå. Jag ville lära mig skilja det väsentliga ur ett hav av strunt, av prestige, ytliga värden och mänskliga rangordningar.

I samma stund började också kampen.
Det som ”alla andra” barn kunde från sin första stund i livet. Att tillkännage sin hunger i ett skrik. Att suga sin näring. Det måste vi träna. Det tog en månad, dygnet runt … innan vi kunde ansluta oss till de hurtiga tillropen ”allt är möjligt, bara man vill.”

Strax följde nästa höga berg. Att vända sig, att lyfta sitt huvud … Sådant går också att träna. Ändå är sorgklumpen oundviklig, vid mötet med andra, jämnåriga barn. Jag såg J ligga på rygg, med bara blickens rörelse lite då och då, medan andra barn livligt kröp runt, hungriga efter livets alla upptäckter.
”Allt är möjligt …”

Men var det inte så?
Hade vi inte äntligen fullt ut lagt bakom oss den förlegade tanken på ”obildbarhet”? Nya, pedagogiska metoder skulle på 90-talet öppna de dörrar som tidigare varit stängda, språklösa barn skulle med hjälp av tecken som stöd kunna lära sig att tala, sedan läsa, skriva, engelska … ja, vad skulle inte bli möjligt?
Ett liv, nästan som alla andra.
Ett yrke. Egen lägenhet. Kanske familj. Det var bara vi som satte gränserna!

Jag var som en svamp för dessa filmer som visade hur barn med Downs syndrom – för det handlade särskilt om denna grupp – nådde framsteg som ingen förut hade trott. Jag såg och trodde. Meningen. Detta var mitt kall. Outtröttligt skulle jag hjälpa J över alla hans inre trösklar, så att han skulle få ord och röst för hela den inre värld som ännu låg fördold för mig, ja, för alla andra. Han hade något viktigt att säga, och jag skulle hjälpa honom.
Han skulle bli glad!
Jag också!
Och samhället skulle få tillbaka vad man gett.
Win-win.

Men J ville inte.
Ville inte inleda sitt liv i en ständigt pockande träningsskola, likt en blivande elitgymnast. Vart man vände sig, vuxna med ett särskilt språk, dockor, som på ytan kallades leksaker, men var pedagogiska verktyg som styrdes långt mer av upprepade mönster än fantasi.
Barnets blick slocknade och vände sig ner, inåt, gömde sig.
”Åh, har han Downs syndrom? Är han inte väldigt kramig? Det är de alltid …”
Nähä.
Träningen avbröts, delvis också på grund av en lillebror som krävde sin uppmärksamhet. Men ett syskon som väldigt snart blev en förlösande kraft, några av livets allra bästa år, när en lillebror inledde sina första upptäckter, och en storebror hunnit bli precis lagom mycket äldre för att klara av att haka på. Delvis, och precis lagom mycket för att bana väg för den nya personal som skulle komma att följa J under hela skoltiden upp till sjätte klass. Hon som var en naturbegåvning till att känna av när lusten fanns och inte, till att göra precis lagom små steg, tålmodigt och långsamt, för att ta sig över alla dessa små trösklar som radade upp sig, en efter en. Förundrade såg vi det hända. Vi såg talet komma. Bokstäver, ord. Enkla matematikövningar, plus … ja, till och med minus. Engelska, glosövning.
Allt verkade faktiskt möjligt.

Vilken kunskap är värd att ha?
Den som sipprar in så djupt, att man kan den om man så väcks mitt i natten – eller den man bara kan bära just då, när man delar den med en Hjälpare som finns bredvid? Som står för tryggheten. Den senare är allt annat än självständig. Man kan luta sig, och vill få göra det.
Vad händer när Hjälparen dras undan?
Högstadiets särskola arbetade mot vuxenblivandet och ökad självständighet.
Den som är duktig behöver ingen Hjälpare.
Krasch.
En vilsen tonåring klottrade fula bokstäver över ett papper. Fröken skrev ”Bra!”.
Var det nu han skulle le över berömmet?

Vuxenblivandet är inte sällan en svår passage att ta sig igenom för den som har en intellektuell funktionsnedsättning. Hur kan man ledas mot ökad självständighet, när just detta upplevs som en avgrund? När rädslan att lämnas ensam, utan att ha sin egen botten färdig, gör livet till ett ångestfyllt gungfly, och därför utvecklar strategier att låsa sig?
Ingen hade förberett oss på att en påbörjad utveckling kan tvärvända.
Att just den tiden när vuxennärvaron normalt sett minskas, istället tvingades att bli det motsatta med ett mångfalt ökat beroende. Precis allt, överallt, för att lotsa över tics och tvång, hela tiden uppfinna nya strategier, när de ändå ville förstärkas.
Att vara en av de föräldrar som märkte att samhällets fagra löften hellre stannade utanför gungflyet. Att få ett papper i handen som reducerade hela denna insats till några få timmar i veckan, så få att de inte ansågs värda att stödja.
Föräldraansvar.
Allt är möjligt, bara man … orkar?

Vi har ett ofantligt mycket bättre samhälle idag för personer med funktionsnedsättning än för 100 år sedan. Kanske ännu tydligare än för efterkrigstidens Sverige, då resten av samhället utvecklades i en välfärdsoptimism, medan de ”obildbara” ännu utsorterades till anstalter likt Vipeholm. På 70-talet påbörjades vändningen med utveckling av ny pedagogik, inte minst på Kronprinsessan Viktorias Sjukhem, bara några kilometer från den skola där jag själv gick. Vi hade till och med ett elevutbyte, så att min lågstadieklass fick besöka skolan – något som satte djupa spår. Mest blev barnet Åsa rädd. Det var ju inget hem, med sina föräldrar och syskon, det var … institution med ekande, sjukhusluktande korridorer. Fortfarande.

Jag kan bara vara tacksam att ha fött en son 1995, ett år efter LSS.
Därför har vi kunnat växa upp tillsammans.
Trots allt slitet, kampen, myntets baksida. Fortfarande kan jag vidhålla att det finns – oavsett allt, eller just därför – ingen som har lärt mig så mycket om livet som han. Men vad ÄR det?

Jag tänker på benämningen ”de obildbara”, hur den ändå lever kvar som en outtalad gräns. Under J:s första år hörde jag också i ett radioprogram någon använda ordet ”ofullständiga människor”, som kontrast till andra variationer. Sådant som hudfärg, sexuell läggning, lindrigare funktionsnedsättningar vi idag skulle kalla ”funktionsvariationer”, som egentligen vem som helst kan ha och leva ett hyfsat vanligt liv. Personer med autism kan ju till och med vara särskilt begåvade – om de inte har IF utan är välfungerande (Larsson Heidenblads erfarenhet). På ”rätt” sida kan också räknas in lite mer omfattande svårigheter, så länge ”allt är möjligt, bara man vill”. Dessa underbara solskenshistorier vi inte alls ska sluta att berätta. De är också en del av bilden. Att vara glad och kramig hjälper likaså, en socialt öppen glädjespridare.
Innanför den gränsen är meningen lättare att se, och även samhällets insatser lättare att få.
Bortom gränsen blir kampen långt mer ensam.
Det känns som om samhället inte längre riktigt vill. KOSTNADER blir långt mer avgörande när inget omedelbart synligt ges tillbaka, ribban höjs, glappen vidgas mellan insatser, så att det går att ”spara” genom att låta ansökningar fastna i mellanrummen.

Så, vad har J lärt mig?
Jag har lärt mig att gå över den gränsen.
Jag lär mig meningen i den osjälvständiga kunskapen. Den som är helt beroende av en Hjälpare, annars skingras den som en flock fåglar på flykt. Att i den osjälvständiga kunskap vi delar med varandra, både finna gemenskapens starka värde och extrahera de moment som är egna uttryck, som är Jagets synlighet och kommunikation av det outsägliga som rör sig där inne, den hemlighet som jag hela tiden vill veta mer om. Att stanna av i livets insida.
Där vaknar och lyser det leende jag kan suga i mig som solsken efter en dimgrå morgon.
Det finns ingen människa som inte är Någon.
Det vi inte kan erövra är alltid mindre värt än den insikten. Existensen botten lägger sig orubbligt stark.
Måtte samhället förstå det.
Måtte Hjälparna finnas.


Lyssna till sången I det mänskliga
Se boken Det barn vi fick
Diktbok Från änglavärlden

Åsa Hagberg

Tack, gode Gud för allt som finns – en analys av psalm nr 23

Publicerad i Svensk Kyrkotidning Nr 12 2021.
Analys i samband med utbildningen Psalmbokens teologier och bruk, Enskilda Högskolan Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson.

Denna psalm är en av de ovanliga i psalmboken, med rötter genom hela den psalmsjungande historien. Via den bibliska psaltarpsalmen 104, till den Solsång – Il Cantico del Sole – som nedtecknades 1225 av Franciskus av Assisi, för att omformas till engelsk hymn på medeltida melodi, och slutligen översättas till svenska, bland annat av Olov Hartman 1979.1 I nutidens stora oro, då vår instrumentella syn på skapelsen håller på att falla isär, med en ångesttyngd börda på människan att lyckas tämja kaosmakterna, ger denna psalm ett vidgat perspektiv. Skaparen håller ännu vår jord i sin hand, det instrumentella synsättet ersätts av det relationella, organiska, kosmiska, där allt hör samman och fullbordas i den lovsång som hämtar sin kraft i evigheten.

Spåren av Franciskusmärks tydligt i denna psalm. Franciskus, som efter den kallelse som träffade honom vid den förfallna kyrkan San Damiano, vigde sitt liv åt att leva i fattigdom i Jesu efterföljd, och därigenom kom att grunda Franciskanerorden. Redan då kom hans liv att vara en rörelse bort från det ärorika och skrytsamma, för att se hela Skapelsen som Guds uppenbarelse. En av hans skrifter är en predikan till fåglarna.2 Il Cantico del Sole kom till då han i slutet av sin levnad återvände till San Damiano, och ska ha framförts första gången vid hans dödsbädd.1

Inspirationen från Ps 104 syns redan som underrubrik i vår psalmbok. Denna Psaltarpsalm är inte tillskriven David, utan är en av de senare, med ett bildspråk som återfinns hos exempelvis Jesaja och Job. Herren, Skaparen, som ”sveper sig i ljus som en mantel” är så gränslöst mycket mer än människan, den skapade. När ” … alla sätter sitt hopp till dig” är det inte enbart människan utan livets alla former på jorden. Molnen är Skaparens vagn som far på vindens vingar. Vinden, jorden, urhavet – allt lyder Gudsrösten.
I Franciskus språk blir dessa vår ”broder” och ”syster”, ord som låter oss förstå Kristi närvaro i Skapelsen, Människosonen, Vännen, Ordet som har blivit kött och fysisk kropp i den skapade världen, vår broder.

Jag skulle vilja lyfta två teologer som representerar samma syn i svenskkyrklig kontext.
Den ena är Frälsarkransens skapare, Martin Lönnebo. Även han vill, likt Franciskus, i slutet av sin levnad blicka in i det evighetsperspektiv där allt hör ihop, litet och stort, heligt och vardagligt, mänskligt och Gudomligt, det skapade och Skaparen. Från hans penna finns i psalmbokstillägget nr 710; Som gränslösa vidder. Vid det samtal jag fick ha med honom 2019 återkom han gärna till hur ”Kristus blir allt i alla”3. På samma sätt med hans valspråk, som är det längsta en biskop någonsin haft och som flöt utantill från hans läppar. Romarbrevet 11:33-36, inlett med ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! …” för att avslutas ” … Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Kopplingen både till Ps 104 (ex. v 24) och Il Cantico del Soles avslutning är tydliga.

En insikt som är värd att ha med sig, är hur Lönnebo själv ser på Skapelsen i förhållande till Frälsarkransen. Även om han har gått med på att vi nu har en grönfärgad pärla för Skapelsen, var hans egen tanke mycket vidare än så. I den lilla blå boken Frälsarkransen, hans första bok för att vägleda nya användare av radbandet, uttrycker han sin syn på jorden. ”I Frälsarkransen finns ingen särskild pärla för jorden, denna vitblåa himmelsjuvel, livets varma barnkammare i ett livsfientligt universum, Guds särskilda gåva till oss livsvarelser är den. Jag tänkte, när jag band den första kransen: Det behövs inte någon särskild pärla för jorden, för den rör vid alla pärlorna och ropar: Glöm inte mig!”4

Han redogör sedan för hur detta vilar i hur Skaparens närvaro uppfyller både Gudspärlan och alla de andra pärlor där Ordet blir kött och Kristus rör vid jorden – sedan åter in i den himmelska Uppståndelsens pärla och den plats där vi ser Gud ansikte mot ansikte.
Vi kan inte glömma Skaparen, vårt beroende, vår kallelse och nådens välkomnande.

En annan teolog i den relationella Skapelsesynen är Anders Frostenson, ständigt saknande den landsbygd han gjorde uppbrott från, med ett tydligt arv av detta i sina psalmer och dikter. Diktsamlingen På väg innehåller personliga hälsningar till en närvarande Skapare. ”Det är de nära tingen/som åt det fjärran liv beskär. Älska Gud kan ingen/som ej hans värld har kär.” En annan dikt fångar upp Gudsmötet; ”Jag tror jag mötte honom/en morgon – fylld av skimmer och fågelsång. Osynligt, tyst/en fläkt, en doft – Han nalkades … Så oförmärkt, så väldig/går endast Gud/fram över fälten.”5

Liksom Martin Lönnebo i Frälsarkransen, har han i en av sina psalmer skrivit in jordens svar till människan – hon som är satt att råda över den. Kristi delaktighet är också tydlig, det Ord som lyfter av bördan och ger sin kallelse in i medskapandet.Guds ord bär inte bojor, men lyfter bördan av/ och kallar oss att bo i hans stora skapardag,
att råda över tingen som Herrens tecken bär/ och höra hur i tillit de svarar: ”Vi är här.”6

Nära Frostenson fanns så också Olov Hartman, som i den psalmboksprocess som pågick inför 1986 års utgåva, tog sig an uppdraget att ge Il Cantico del Sole svensk text. Själv ska han ha lyssnat till den i sin engelska version första gången vid ett besök i Franciskus kyrka San Damioni 1972, något som måste ha gjort ett starkt intryck.1 Hartman, som aldrig räddes att ta sig an stora teologiska skeenden, ofta med tydlig Kristusnärvaro, med andra psalmer som Du som gick före oss (74) och För att du inte tog det gudomliga (38).

I psalm nr 23 bildar de två första verserna en enhet av himlaljus och troposfär.

1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting. Halleluja, halleluja.
Vår broder låter dagen gry, ditt tecken är han i vår rymd.
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.

2. Du tänder varje stjärnenatt,

ger syster Måne hennes prakt. Halleluja, halleluja.
Du sänder broder Vind att gå från land till land och driva moln.
  Tack för alla …

Att ”broder Sol” kommer först är grundläggande. Så inleds skapelsens ”Varde ljus”, så inleds Ps 104 med Skaparen svept i ljus, så instämmer all vetenskaplig forskning i solens betydelse för alla livsprocesser på jorden, vindens rörelse och regnets cirkulation, så är Kristus vår sol. Det senare beskrivet i både mötet på Förklaringsberget och Uppenbarelseboken7– därav ”vår broder”. Redan på Franciskus tid fanns den psalm som nedtecknats av Johannes från Damaskus (ca 676-754), som med Frostensons översättning inleds ”Som en sol stod Kristus opp på den tredje dagen …”8

Stjärnorna blir nattens ljuspunkter – men distanserade från vår skapelsefamilj, där Månen blir vår nära syster. Symboliskt skulle detta kunna relatera till Gudsfolket/Kyrkan som Kristi återspegling och symboliskt beskriven som ”brud” inför den himmelska festen9, Människan – kvinna och man – som Guds skapade avbild. Vi är inte ljuset, vi är dess återsken.10

Så är Vinden vår broder, den som blåser vart den vill, som också förebildar Kristi Ande, Skaparkraften som en gång vilade över den ödsliga tomheten. En vind som själv inte är kaos, utan utgår från Skaparen själv, vars kraft betvingar stormen.11 Denna vind styr molnen i deras flödiga färd över jorden, från plats till plats. Här märks inte heller de tomma skyarna, de källor utan vatten som omnämns i 2 Pet 2:18, liksom i Frostensons psalm 590:1. Dessa skyar har enbart mänskliga förebilder, de som ”vid sig själva binds”.

Psalmen forsätter sedan vidare, från himlaljusen till att fullborda de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten – med luften redan nämnd. Antika begrepp för jordens och livets krafter, som ännu levde kvar i medeltid. 

3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn,
bred ut ditt starka hav och sjung. Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält, och träden lyser, marken gläds.
  Tack för alla …

4. Hör ord i natten: ”Varde ljus”!
Lys broder Eld, och tacka Gud. Halleluja, halleluja.
Giv härden glöd, lys upp vår stad, dess ljus når vida över hav.
  Tack för alla …

5. Tack, gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort. Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram och blomstersmyckar alla land.
   Tack för alla …

I vers 3 har så de vinddrivna molnen släppt sitt regn, brunnen flödar och havet breds ut i styrka. Att detta vatten benämns vår syster, gör uppdelningen i femininum och maskulinum precis så djupbottnad som den behöver vara. Det Gudomliga är inte antingen eller. Även vattnet är en symbolisk bild av Kristi Ande, den källa av levande vatten som flödar inom oss.12 Här med betoningen på liv och bärande kraft.

Broder eld hämtar sitt sken ur det skapade ljuset, vi är inte bara beroende av himlavalvets sken, utan ljuset har lagts i våra händer. Kristus är världens ljus, han och ingen annan, född i vårt mörker, född att bli vår broder … 13Återigen ser vi Skaparen själv, mitt i vår verklighet, vår broder. Vi kallas att sprida ljuset ”vida över hav”, både fysiskt och med våra goda gärningar; Ni är världens ljus …14.

Vers 5 tar steget till vår moder. Hon som fanns före oss, som öppnar sin famn och föder oss, men också bjuder gränslös skönhet. Symboliskt med Maria som förebild, som föder Kristus som jordisk kropp och Livets bröd. ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”15

Så kommer den vers som den nutida människan lättast tystnar inför – och som sannolikt oftast hoppas över om vi inte sjunger hela psalmen. Den som når fram till Döden, benämnd som vår syster.

6. Tack, Gud, för syster Död, som tar
allt levande i sitt förvar. Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark.
  Tack för alla …

Är det alls möjligt att kalla Döden vår syster, då den förknippas med så mycket lidande och smärta? Här vill jag vända mig till Martin Lönnebo, som då vi talade om Frälsarkransen berättade hur han först avstod från att väva in den svarta nattens pärla – av hänsyn till vårt obehag inför det mörkaste – men väldigt snart insåg att den måste vara med. Men den måste komma så sent i radbandet, att vi redan hunnit förankras i Jagpärlans relation till Skaparen, det trygga barnaskap som Dopet vittnar om, bli styrkta hos den som leder oss genom Öknen, skänker oss vila i Bekymmerslösheten som en försmak av evigheten, mättar oss med Kärlek och ger oss kraft att älska – så mycket att vi kan glömma oss själva.

Lönnebo benämner Nattens pärla med ordet ”Framkallningsrum” – där framträder Kristi ansikte hos oss, ”… vad intet öga sett, inte öra hört”16.
Det är så Nattens pärla och syster Död blir en port, en farkost.
”Den som vet vad kärlek är räds allt mindre döden. Den som tror på uppståndelse anar att döden är dess svarta port. Pärlan är nu en dörr genom tystnadens pärla till den vita uppståndelsens.”17
I den eskatologiska berättelsen drabbar natten inte bara den enskilda människan, utan hela Skapelsen ropar efter sin befrielse, med arken som biblisk symbol – då både människor och djur räddas.18

Det är säkert ingen slump att psalmen fått just sju verser, så som den hyllar Skapelsen, med den sjunde dagen som fullbordandets, vilans och lovsångens dag.

7. Må dag och natt, må liv och död
nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja.
En enda sång i allt som finns, min Gud, min Gud och alla ting.
  Tack för alla …

I den kören stämmer allt som finns in, även natt och död, allt sammanfattas i Kristus. Så som Olov Hartman i psalm 38 gett sista versen sin lovsång; Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma, en dag bekänna det; Jesus är Herre.
Så som Frostenson låter psalm 338 inte enbart handla om Treenighetens samvaro, utan hela Skapelsens: Allt är nära – mänskor, träd, moln och fåglar – när jag vet, allt sin källa har i dig, heliga Treenighet. Spela samman oss som går mot en dag som ingen sett, tills i dig vårt mål vi når, heliga Treenighet.

Så finns också Lönnebos psalm 710 som låter hela Skapelsen, allt i himlen och allt på jorden stämma in i glädjen och tacksamheten.

Som gränslösa vidder och kärlekens djup, som visdoms
höjder och helighets ljus, är lyckan, är glädjen, hos Herren.
Som ljus över kaos, som liv efter död, som Gudoms styrka
i skapande lek, är lyckan, är glädjen, hos Herren …

Att mötet med Skaparen är centralt för vår kyrkas tro märks i hur det inte bara inleder den skrift vi grundar vår tro och lära på, inte bara ger vårt Trosbekännelse sin utgångspunkt, utan även vår psalmbok inleds med lovsången till Skaparen. Susanne Wigorts Yngvesson noterar detta i Psalmernas sjungna teologier.
”Att psalmboken inleds med Te Deum, med tack och lovpsalmer till Skaparen, utgör en teologisk parallell till trosartiklarnas inledning och även till livet som sådant. Varje liv, allt liv, börjar med att komma till … Varje begynnelse inleds med en relation.” 19

Kyrkan kommer alltid att leva i den dubbelheten att både ingå i Guds rike och vara en del av den värld hon lever i. Vi vare sig kan eller ska undgå att påverkas av de förändringar vi ser i miljö och klimat, inverkan av mänskligt överbruk och missbruk – och drabbas av viljan att försöka återställa och finna en bättre väg. Samtidigt är utmaningarna så ofantligt stora att vägen syns övermänsklig, där vi – i en instrumentell syn på skapelsen – inte har annat att vända oss till än vad vi själva mäktar med att förutse, mäta och begränsa, för lite och för sent. När vågorna redan börjar resa sig är vi som lärjungarna i båten, där de som skall leda tycks oförmögna att leva upp till sina löften i tid … eller sova.
Fastnar då inte lovsången i halsen?
”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”20

Det Franciskus Solsång ger uttryck för är ingen genväg, bara det som är mycket större: Mening och Hopp. Skaparverket sker tillsammans med Skaparen. Skaparens vishet och makt som ser bortom våra gränser och bär helheten i sin hand, med Ord som råder över kaosmakterna, förlåter och försonar.
Häri ryms också relationen till Skapelsen, som jag inte vårdar därför att jag är rädd att förlora min framtid, utan så som jag är rädd om min syster Vatten och min broder Vind, samma omsorg som varje dag ger sin mening i den medmänskliga kärleken till nästan.  Allt grundat i ömheten inför Människosonen född av Maria, Guds ansikte och närvaro på jorden.

Luther lär ha sagt: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag”. Så talade han även om hoppet. ”Allt vad som sker i hela världen, det sker med hopp”. 21
Det är hoppet som föder det stora crescendo av lovsång som uppfyller alla de Skapelsepsalmer som ingår i denna studie, liksom i Frälsarkransen som i uppståndelseljuset återvänder in i Gudspärlan. Ur den evigheten hör vi: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.” 22

Gudspärlan

Så sjunger också vi:
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.

Åsa Hagberg

Psalm nr 23 Publicerad med tillstånd av Olov Hartmans dödsbo.

Källor:
Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. Visby: Wessmans Musikförlag (2014)
Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför, Skellefteå: Artos & Norma. I: Frostenson, Anders, 1935, På väg
Lönnebo, Martin, 1996, Frälsarkransen (3:e uppl.), Stockholm: Verbum förlag AB
Agrell Göran & Strömmer Peter, 2015, Ordet vid bordet, Stockholm: Themis förlag
Wigorts Yngvesson Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier, Stockholm: Verbum Förlag AB
Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Sekundärkällor
Frostenson Anders, 1935, På väg

Noter:
1. Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. 1 uppl. S. 94
2. Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
3. Ef 1: 9-10, 22-23
4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen (3:e uppl.), S 79
5. Ekström Alva, Och ingen utanför S 51. I: Frostenson Anders, 1935, På väg
6. SvPs 590:2
7. Matt 17:2, Upp 1:16-18, 22:4-5
8. SvPs 470:2
9. Jes 54:5f, Upp 21:2
10. 2 Kor 4:5
11. Mark 4:39-41
12. Joh 7:37-39
13. SvPs 37, Frostenson Anders
14. Matt 5:14-16
15. Ps 104:30
16. 1 Kor 2:9
17. 4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen, S  27
18. Rom 8:18f
19. Wigorts Yngvesson, Susanne, Psalmernas sjungna teologier S 149
20. Mark 4:38
21. Agrell Göran & Strömmer Peter, Ordet vid bordet, S 236
22. Upp 1:17

Vem vågar vara profet?

Vem vågar säga obekväma sanningar? Vem vågar ropa när andra tiger?
Jag skulle vilja säga (med definitionen ovan) … ganska många, ändå.
Internet har gjort det allt enklare att ställa sig på det digitala ”torget” och ropa, vara influencer, samla på sig följare och sponsorer och … kanske bli en stark röst. Näthatet har sedan gjort att en hel del får backa igen. Ord måste trots allt vägas. Vad får sägas? HUR får det sägas, innan drevet börjar löpa?
Och … vilka, av alla dessa, är profeter?

Johannes Döparen.
Denna söndag, 3:e advent, visar han sig igen. Han är som alltid obekväm genom att påminna oss om ytans avigsidor. Mitt i julkommersen står han där, i sin omvändhet, där ytan ser karg och bister ut, men insidan bär ett himmelrike.
Han är, för evigt, Profet. Den som gick före Frälsaren.
Men han var långt ifrån ensam – i alla fall till namnet. I den kärva, politiskt oroliga tid han levde, fanns många som ropade, inte sällan med livet som insats. Då, som nu, ställde man frågan, vilken röst som gick att lita på. Vilken profet var bara självutnämnd – eller utnämnd av människor? Vilken profet var falsk – sa sig tala under direkt inspiration av Gud, men … kunde man lita på det? Vem var Rösten?

Johannes Döparen ger oss en bra checklista för en profet.
KALLELSEN. Den har funnits hos honom ända sedan han blev till. Redan i moderlivet. Redan då märkte hans fromma mamma Elisabeth av, hur både hon och det ofödda barnet rördes av Anden, i mötet med Maria, där själva Ordet blivit kropp.
GUDSLÄNGTAN. Hur han drog sig undan från kakofonin av mänskliga röster för att lära känna, och lyssna efter Gudsrösten. Först förändras själv.
BÖNEN. Han hade fått den med sig med modersmjölken. Stannade kvar i den. Genomsyrades.
BUDSKAPET. ”Omvänd er …” Från vad? Själviska handlingar, lögnaktigt beteende, mörka lustar … Varför det? Är jag inte en fri människa med rätt att leva hur jag vill?
”Himmelriket är nära.”

Budskapet är inte ett själv-ändamål, för oss som vill vara goda.
Profeten ber oss vända tillbaka till Gud. Det Gudsfrånvända blir Gudstillvänt. Det som inte i första hand består i hur väl jag lyckas, utan vem jag älskar. Vem som är min källa, min tröst, min kraft, fortplantande till samma kärlek till nästan och mig själv.
Det räcker långt.

”Himmelriket är nära.”
Hur nära? Var finns den plats där profeterna bäst lyckats styra folket rätt?
Eller, nej, så menar vi ju inte.
”Guds rike är inom er.”
Så nära att ett barn kan ta emot det.

Vem vågar vara en profet? Vem skall vi utnämna till att vara Gudsröstens uttolkare?
”Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” (ur helgens epistel, 2 Pet 1:21)
Ja, kanske hellre överlåta utnämnandet i Gudomliga händer.
Johannes Döparen ger oss checklistan.

Ett liv ur det sterila ett barn ur barnlöshet,
ett ensamt strå i öknen, en röst av en profet.
Den fattige skall mättas, förtryckta lyftas upp,
en nöd att bana vägen för rättvisans Gud.

V 1 ur En röst av en profet, Och himlen rör vid jorden
LYSSNA till hela sången.

Åsa Hagberg

Det största i det minsta

Det är andra advent. I kyrkan är titeln också ”Guds rike är nära”.
Hur märks det? En värld, där alla håller fred med varandra, alla räcker ut handen i hjälpsamhet, har förståelse för varandras olikhet och ser hur vi behöver just detta, där det är lätt att dela med sig, men heller ingen fuskar och utnyttjar, där sanningen får lov att sägas och märks ända ut i ögonen …?
Ja, det vore väl den där drömmen vi sjunger om. ”I natt jag drömde …”
Det är lätt att tänka att det kommer uppifrån, vilket det ligger en hel del sanning i. Den som har makt att leda kan både förhindra ont och inspirera gott – eller (tyvärr) tvärtom.
Men Guds rike är nära.
Det börjar inifrån.
Jag läser texter som utgår från något som ser väldigt litet ut, som ett senapskorn, som en outslagen knopp, som en liten klump surdeg … som förebådar ett nyfött barn.

Igår fick jag se en glimt av detta.
Något som ser väldigt litet ut för världen. En liten lokal förening för personer med Intellektuell Funktionsnedsättning, det som tidigare benämndes utvecklingsstörning, men där det blivit tydligt att ingen vill kallas något som heter ”störd”, eftersom det missbrukats alldeles för mycket i föraktfulla kommentarer. Vi får hoppas att den nya benämningen kan hålla emot sådant, med sin enklare förkortning IF. Men föreningen heter fortfarande FUB, ett U som lika gärna kan vara Unik. B som var Barn, men som sedan bildandet hunnit uppnå alla åldrar, fast … som för alla föräldrar som ofta går in i ledarskapsrollerna, våra älskade barn, även där rynkor börjar framträda kring ögonen.

Men jag ser faktiskt drömmen ovan.
Jodå, vi är Covid-passade och glest utplacerade, då vi skall fira vår jubileumsfest (60 + 1 år), somliga hemifrån, och så att de händer som räcks ut är just de som hör vardagen till, medan det allmänna kramandet måste vänta ännu en tid. Men en form av fred uppfyller rummet i att ingen är mer särskild än den som i samhället skulle ses ha ringa betydelse. Det största i det minsta får visa sig.
Vi har en professionell sångerska i Anna Carlsson som spelar och sjunger från den stora scenen. Men när inbjudan går ut att mikrofonen är fri om någon mer vill sjunga, då …
Alla dessa modiga personer som i stor lycka stiger upp på scenen, för att utan noter eller papper sjunga ett solo man knappt hunnit öva på, men med stabilt komp från synten och kanske en viskning i örat … ja, Annas skicklighet och anpassningsförmåga är en viktig trygghet att ha med … så blir det så bra.
Vilka applåder! Välförtjänta.
Tänk att få göra det.

En av dessa föräldrar, får i sitt arbete ta sig an barn som behöver extra föräldrastöd, sargade, ledsna, oroliga, rädda, vilda … Någon undrade vem hon har till hjälp i detta?
”Jag har min son.”
Det är svårt att säga exakt vad den vuxne sonen gör. Men en okomplicerad personlighet som tycker om barn räcker långt. Krångligt får bli enkelt en stund.
Det är så vi ska spana efter Guds rike. Inte så mycket uppifrån, hellre i något som framstår som litet, tills det får göra sin verkan.
Förbereda oss på att det kanske är annorlunda än vi tror.

Så nära är Guds rike som senapsblommans frö,
det största i det minsta med kärlek nog att dö,
med kärlek nog att dö.

LYSSNA till hela sången.

Åsa Hagberg

Nådens år

Vårt nya församlingsblad ståtar på utsidan med hälsningen ”Gott nytt kyrkoår!”, inför den söndag när vi också högtidligt tänder det första ljuset, trumpetfanfaren ljuder och Hoisannaropet uppfyller gudstjänsten.
Som barn tyckte jag det var minst sagt FÖRVIRRANDE!?
Varför kunde kyrkan inte börja sitt år den 1 januari, precis som allting annat?
Ja, tideräkningsåret börjar vi ju då, i kyrkan likväl som överallt annars. Det som hela tiden sträcker sig framåt, vidare, i en alltmer skenande takt, alltmer påverkat av den digitala teknikens förmåga att utföra mer och mer i bråkdelar av sekunder så att tiden visar sig likt sin ilande strålkraft, snarare än solens dygnslånga bana kring jordevarvet.

Kyrkoåret har en helt annan tid.
Den som egentligen inte räknar, möjligtvis till tre. Annars bara går runt. Och runt. Och runt. Se där, en period avklarad, nu börjar vi om. Runt. Och runt. Och runt. Om igen.
Som ett radband, likt Frälsarkransen, den repetitiva fördjupningen.
Som en fast kärna i det ilande, rusande … alltmer förvirrade när vi själva inte längre hinner med. I den tideräkning där vi alltmer skulle vilja kunna förutsäga och styra hur det blir. Vare sig det ena eller det andra visar sig särskilt enkelt. Inte ens vår egen regering, i vårt eget lilla land kan enas. Inte ens vår egen kyrka, en av de minsta i världen, utan att slitningar uppstår. Mångfald, tillit och enhet är precis en så svår kombination som det låter.

Jag märker att jag själv påverkas, stressas, vill kunna finna den som vågar tala sanning helt igenom, inte lindar in, inte skyller ifrån sig, inte målar in sig i ett hörn, vill själv kunna göra det, inte döma utan …
Men det nya kyrkoåret har sin underbara rubrik: ”Ett nådens år”.

Bakgrunden finns i Gamla Testamentet, där det femtionde året var ett Jubelår, då jorden vilade, egendom återlämnades och den som var satt i skuld blev fri, för att ingen för evigt skulle vara någon annans träl. Det som helt plötsligt får en evig slagkraft när Jesus, en av tideräkningens alla dagar, står i sin hemstads synagoga och ger profetian om ”Nådens år” röst och kropp. Här börjar det.
En annan sorts år.
Gudsrikesåret till var och en som tar det till sig.

Jag tänker på hur Nåden ger oss sina FÖR.
FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Det är bara att tänka vad dessa ord blir, om jag istället sätter EMOT.
EMOT-låtelse. Vad jag gjort ska för evigt hållas emot mig. Hur ska jag då alls våga erkänna något? Hur ska jag då inte känna mig tvungen att ljuga och översläta?
EMOT-barmande. Slutna famnar. För evigt utestängd, utfrusen, bedömd utifrån mina (potentiellt) värsta sidor, som om inga andra fanns.
EMOT-soning. Att hellre hålla fast vid etablerade skuldförhållanden (alltså … de som slår fast att det var någon annans fel). Att slippa MÖTAS … slippa förändras.
EMOT-ståelse. Det finns ingenting gott i vad ”motståndaren” säger. Punkt.

Ett nådens år.
Som en Gudomlig förebild att träda in i. Den Helige, som ju annars verkligen kunde genomskåda mig, verkligen vara den som skulle få mina sämsta sidor att framträda, men som skänker oss det motsatta. FÖR-bereder jordens frid.

FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Gode Gud, om detta ber vi.
På nytt och på nytt, ett nådens år,
låt ditt rike komma, din vilja ske,
på jorden, så som i himmelen.
Amen

Lyssna till Förbarma dig

Åsa Hagberg