Predikan i Förslövs kyrka, Diakonins dag. Texter: Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12, Ps 103:1-6
Dagens texter samlar verkligen Diakonins alla sidor och uttryck; Den gammaltestamentliga texten som hamnar rakt i den politiska hetluften, så att den medmänskliga handlingen måste vända sig till landets makthavare i en mycket känslig situation. I episteln skriver Paulus till församlingen i Rom, allra mest i en församlingsvårdande hälsning i den tidens världsstad, där en växande församling ska hysa en mångfald av människor. Och så Jesu Kristi egen hälsning, den Gudomliga rösten som i bara en enda mening kan sammanfatta lagens alla bud, att vara Medmänniska, så som han.
Så här med valtider för dörren, börjar vi med Gamla testamentets politiska hetluft. Varför är Jeremia slängd i brunnen? Varför detta förnedrande straff, att förvaras i en mörk, gyttjig håla? Vad har han gjort? En profet ska ju föra Guds talan. Om det ändå hade varit så att han hade fått tillrättavisa en korrupt kung som vände sig bort från Gud och förtryckte sitt folk. Då skulle han haft folket med sig, som såg honom som sin hjälte. Men i Jeremias tid har hela folket vänt sig bort från Guds vilja, hög som låg. Det är ett förfärlig budskap han har fått på sin lott. Jerusalem kommer att falla! Det är inte är lönt att de ber om Guds beskydd. De kommer att förlora striden mot den Babyloniske kungen och föras bort som fångar. Nej, Gud har inte slutat att älska dem, en dag ska de återvända. Löftet består. Men den här striden kommer att bli en bitter, långvarig förlust. Vem vill höra på sådant? Ge upp … nej! Vi vill kämpa för att vinna! Eller hur? Tro på oss! Vägra nederlag och förlust, det är folkets väl och Guds segerrika vilja. Släng Jeremia i brunnen och få tyst på honom!
Men Jeremia hade sitt löfte. Han hade fått det redan då han var ung och kallades, och märkte vilka bittra ord han måste tala. Gud lovade att beskydda honom. Och här märks det tydligt hur den diakonala kallelsen har sin egen väg, över folkslag och religioner, och finner den som har bäst möjlighet att lyssna. Nubiern Eved-Melek, en hovman från södra Nildalen, som måste ha gjort ett mycket gott intryck i sitt arbete, denna starka känsla för rätt och fel som gett honom kungens förtroende. Ändå måste han ha bävat längs vägen, viss om hur mänskligt sett ensam han är när han går till kung Sidkia för att vädja för Jeremia. Hur påtaglig risken är att han själv kommer att dela Jeremias öde. Men Guds löfte bär. Jeremia blir fri. Kung Sidkia, som innerst inne inte ville straffa Jeremia, ser dessutom till att han får tygtrasor som skydd då hans utmärglade kropp ska lyftas ut brunnen.
Så visst är det lätt att tänka att JA, vi vill ha en profetisk diakoni, att vi självklart ska ropa ut om orättvisor vi ser, och vädja för dem vi ser som utsatta i samhället. Det står till och med inskrivet i diakonens löften. Allt oftare behöver även jag göra det, men utan att egentligen riskera något för egen del, snarare få beröm. För Ebed-Melek var det mycket värre, det var svält, det var hotfullt, han stod helt ensam i sin vädjan … Vem skulle våga? Jag …? Måste jag inte vara rädd om mitt arbete, mitt anseende, mitt … liv?
Även episteltexten har sin utmaning, där församlingens inre liv ska vårdas så att det präglar också det yttre. I denna villervalla av människor, där judar som blivit kristna ska dela tro med nykristna från skilda traditioner utan insikt i den tradition där allt föddes, dessutom tillkommer ekonomiska och sociala skillnader, från de rikaste till de fattigaste. ”Bemöt alla lika” skriver Paulus. Jo, men … jag tror ändå att den raden går hyfsat bra att ta till sig. Eller hur? Om vi ser oss omkring, vi som sitter här, lägger handen på hjärtat och lyssnar till hjärtats språk, skulle vi inte kunna bestämma oss för det? Bemöta alla lika. Men det blir svårare. ”Håll fred med alla …” leder vidare till ”… är din fiende hungrig, ge honom att äta …” Ja, orden skrivs med ett större syfte, att det är likt glödande kol som skapar förändring. Men det måste ju vara uppriktigt, det måste vara en GOD handling för att få den effekten, inte en självgod njutning av att vara bättre än sin motpart. Och visst blir även detta påtagligt i valtider, där häcklandet av de andra är legitimt, till och med verkar belönas som en skicklig förmåga, att hitta och förstora motståndarnas ömma punkter. Men så händer det. En kris, ett missdåd, vi står där med det som är långt viktigare. Kastas mot hur brännande aktuell evangeliets gyllene regel alltid behöver vara.
I sin grund är den enkelt. Allt som behövs finns redan. En enda mening kan sammanfatta hela Guds lag, i en aktiv handling. Den kommer i Bergspredikan till de skaror av folk som samlats, inlett med saligprisningar, bekymmerslöshet, bön, att inte döma utan att först plocka bjälken ur sitt eget öga, inte skylta med godhet som en fasad, utan vara som ett gott träd, som bär god frukt. Inte bara som något vi hör, utan också gör: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra för dem.”
Och eftersom vi bara är människor, får vi också del av källan, när det enkla ändå blir svårt. Ibland närmast omöjligt. Om jag vågar gå den dag jag tror att jag står helt ensam och riskerar allt, utan att det bara är dumdristighet utifrån lusten att vara hjälte, om jag klarar att i bruset av stridigheter … finna den goda kraften, då är det Guds nåd och barmhärtighet som bär. Vi finner den i dagens Psaltarpsalm:
Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn. Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.
Miljarder i välfärdsfusk! Frågan är het i politiken. Till och med så het att M lyfter den på sina valaffischer, och den även dyker upp i valkompasser (ex SvD). Där formulerad som att ”Hårdare krav ska ställas på bidragstagare”. Hur provocerande är det inte om de skattemedel som är avsedda för de allra mest behövande, rinner ut i kriminalitet, eller bara plumpt missbruk för att smita undan sitt ansvar? Hur lätt är det inte att hålla med? Ja, för den som ser sina inbetalda skattepengar försnillas bort. Men allra helst för dem som befinner sig där det inte finns några alternativ. Man har bara det bidraget, och så … blir det nästan omöjligt att få det!
Vi ser återkommande att när det ska till hårdare tag mot fuskare, drabbas främst alla de som inte är det. Det är svårt när hårdare regler blir urskiljningslösa. När de undantag som förut var möjliga raderas ut av nitiska handläggare. Alla ”vet” när behovet är som det är som det varit i alldeles för många år, därför att samhället för vissa aldrig lyckas öppna en port in i egenförsörjning, man slirar runt i skarven mellan psykisk ohälsa, värk och annat diffust … och frisk med ansedd arbetsförmåga som ändå inte finns i förhållande till de krav som ställs. Kanske det går att få någon form av efterfrågat läkarintyg som förklarar varför frånvaron blir så stor, annars väntar rännstenen några få månader fram. Det räcker inte att försöka, och famla efter förklaringar till de där dåliga dagarna som uppstår varje månad. Var är intyget som beskriver just det? Och kvitton på allt – hur svårt kan det va´? – Jamen, nu ges inte längre kvitto automatiskt, jag måste alltid komma ihåg att be om det särskilt och det var så stressigt med alla medicinburkar eller påsar och kön bakom och … – Vi som har gjort det så enkelt nu, att bara rapportera in digitalt. Du bara loggar in med Bank-ID, det tara bara några minuter. – Jamen, jag har ju ingen dator, bara min dåliga gamla mobiltelefon, och så ser jag dåligt för glasögonen egentligen behöver bytas, och så får jag så konstiga meddelanden, jag vet inte om jag är hackad i mobilen … Stress. Panikångest. Det hjälps inte. INTYG! BEVIS! – Jamen, jag har försökt bevisa på alla sätt. Jag har ju alla de här papperna, och den och den har skrivit och intygat att det stämmer …
Jag jobbar inom kyrkans diakoni. Alla handläggare är inte överdrivet nitiska, men för en del blir villkorslösheten en trigger. Och när man väl har visat var skåpet ska stå är avslaget orubbligt cementerat. Det är ingen idé, ge upp, du kommer aldrig att få något. De som drabbas kommer inte sällan till kyrkan. För vart ska man gå? Det är faktiskt än mer provocerande när verkligt behövande avspisas så byråkratiskt brutalt. Det går inte att veta efter bara ett samtal, men flertalet har även jag sett under flera år. Jag vet hur det är. När jag möter den som dessutom är ett brottsoffer, har jag nyhetsreportagen att luta mig mot. Det är absolut sanning, allt det här hände, konsekvenserna har varit just så här ofattbart svåra. Att veta att behovet är både angeläget och utan andra möjligheter. Och så ändå avslås det!? Någon detalj tillåts göra helheten ogiltig.
Det går att överklaga. Ja, det är en resa som få orkar. Till detta hör att när det finns en stark uppmaning att vi måste komma åt bidragsfusket, finns också en stark benägenhet att tro på den handläggare som ger avslag. Bara genom att söka är man potentiellt fuskare. Att ens orka överklaga blir som ett bevis att man egentligen är frisk och inte behöver något stöd. Moment 22.
Vi har sett och ser detsamma inom LSS. Även om det nu finns politiska tendenser att lätta upp de ”hårdare tag” mot ”fusket” som ställdes där redan för flera år sedan, lever alla som söker stöd kvar i hur det blir allt svårare att få rätt, i en fortsatt avslagsinflation.
Så, JA, självklart ska fusket stävjas. Det får gärna ses som ett grovt brott då det i grund och botten är en stöld från samhällets mest utsatta medborgare. Men vi måste bli klart bättre på att skilja ut de behov som är just vad de är. Det får aldrig handla om att vi slår och sparkar på dem som redan ligger. Aldrig någonsin. Samhället själv kan inte vara mobbaren.
Efter gårdagens fem andetag är fler än fyra vallöften. Ännu en valtidernas beräkning, inspirerad av Magnus och Brasses matematiklektioner i min barndom. Där var det myror som jämfördes med elefanter. Om den enda beräkning som var intressant var antalet – då vann myrorna, alltid! Om vi ska ta hänsyn till storlek …? Ointressant! Eller kanske biomassans tyngd …? Ointressant! Överlevnaden i tid …? Ointressant! Som en elefant! Elefanten i rummet, vid politiska beräkningar är alltid den faktor vi utelämnar … eller snarast i plural, faktorer. Påfallande ofta blir antalet ensamt avgörande. Riktigt fel blir det när antalets statistik fortsatt får ha denna avgörande betydelse, även då det balanserar nära gränsvärden som borde väcka eftertanke.
Nyheten (SVT 27/7) om hur (det enda) apoteket i Broby måste begränsa sina öppettider till bara en dag i veckan under sommarens personalbrist, medan samtliga apotek inne i städerna har öppet som vanligt, blev en påminnelse om den matematiken.
Vi hade ju vår buss, den som lades ner i slutet av 2022, trots att det var den som flest åkte med, trots att den – förutom ändpunkterna vid stationerna – hade 19 hållplatser på en sträcka av 15 kilometer, vilket säger att det knappast handlar om spridd glesbygd. Att hela trakten kring Förslövs tätort är befolkad, allra helst mot Ängelholm, det som är vår stad, för att inte tala om sommarens tilltagande människovimmel. Det som blev så tydligt var att svaret först är givet, innan frågan ställs och statistik samlas in. Vad vill vi satsa på? Järnvägen! Hur gör vi med bussarna? Vi rensar ut de vi tycker är onödiga! Vilka är det? Mindre orter där det finns ett tåg i närheten (så kan vi öka stadsbussarna)! Men om det är långt till stationerna …? Ointressant! Eller … jo, vi skapar en särlösning med krångliga transporter ner till stationerna, man behöver bara en app, och vara ute i god tid … Men vem åker om det är krångligt? Ointressant! Det skulle bara ta 20 minuter att köra hela sträckan …? Ointressant! Ängelholm fylls av ännu fler bilar …? Ointressant! Miljön …? Vi satsar faktiskt på fossilfria fordon (där de går)!
Det som för mig blev den brännande frågan är den som är allra mest oroande, och som är långt mer omfattande än att stanna vid vår nedlagda buss.
VEM drabbas och HUR MYCKET?
Om vi inte längre ställer de frågorna, är vi illa ute. Därför att det alldeles för ofta är de som är allra mest beroende av samhällsinsatsen som drabbas, de som egentligen inte har något annat alternativ alls, och där konsekvensen därför blir omfattande. Men … eftersom de är få i antal tillåts det alltmer rinna mellan stolarna. Särskilt om det är redan stigmatiserade grupper i samhället så att omgivningen inte bryr sig så mycket. Till sist vänjer man sig.
När valfläsket börjar stekas, allt fetare, när löften utfärdas om allt de som räknas ska få. Vilka frågor hörs aldrig? Hur blir det för dem som inte är fuskare, men drabbas av de allt hårdnande kraven? Eller … situationen inom efterlevnaden av LSS-lagen. Vem griper in?
Det är valtider. Vi laddar upp. Nu startar striden om vilka politiska frågor som förtjänar mest uppmärksamhet. Ja, även jag vässar min penna, uppmuntrad av vår ordförande i FUB, då LSS och omsorgsfrågorna återkommande faller ner i det tysta. Men först – vad är viktigt? På riktigt? Vad kan få oss att släppa ALLTING ANNAT? Tänk efter en stund … vad skulle det vara?
19 maj slog det ner som en blixt i min tillvaro. 21–22 maj rörde jag mig på gatorna i Helsingborg, medan polisbilar drog förbi, motorcyklar, en eller två helikoptrar hovrade i luften, journalister flockades, och strax intill, demonstranter redo att lyfta sin mänskliga rättighet att yttra sig. Ja, Nato skulle mötas, just där, gatorna kantades av fladdrande vimplar. Jag gick vidare i den milda majsolen, bort från detta, upp mot parken kring Kärnan, där den stod i sin skönaste prakt; rhododendron, körsbärs- och kastanjeträd – allt utslaget i dignande blomklasar. Där bortom låg Helsingborgs lasarett. En av alla långa korridorer ledde till intensivvårdsavdelningen. Det är där vi vet vad det är som kan få oss att släppa allting annat. Till och med lämna Nato-villervallan som så unikt hamnat just här, till och med Marco Rubio hade bemödat sig att fara över Atlanten. Gå vidare med bara en snegling, för det som trängde allra närmast.
Skillnaden i att sitta vid ett köksbord och läsa tidningen tillsammans, språka något ord, eller bara höra de stilla, vardagliga ljuden som känns så självklara. Eller plötsligt se sin livskamrat fastna med andetaget i strupen. Ett avbrutet ”Öhh …” mot stämbanden, sedan kom det aldrig längre. Ögonen stod vidöppna utan att se, likaså munnen, utan att andas. Finns du inte mer? Är jag ensam nu? Hann vi inte ens ta farväl?
Ja, det får oss att släppa ALLTING ANNAT! Inte bara jag, som var omedelbart berörd. Grannen som hade den livräddande larmappen i sin mobil. Räddningstjänsten som avbröt sina arbeten, eller morgonbestyr. De två ambulanser som ilade med tjutande sirener när sekunder räknas. Fem andetag. Ett till. Ännu ett. Snart tio. Hur många fler går det att hoppas på? Kan hela systemet återstarta? Ja, den här gången. Det är allt annat än självklart, snarare undantag när det händer så långt ifrån en akutavdelning. Men det gick. Helt otroligt, tänk att det gick.
Tänk vilka mänskliga resurser som plötsligt kunde rycka ut, tillsammans med den tekniska utrustning som utvecklats till livets tjänst. Att få se allt detta finnas, och sluta upp i ett välsmort maskineri, med andetagen i sitt centrum. Livspulsen. Den tacksamheten är värd att återvända till när valtidens pennor vässas. Att komma ihåg vad vi bryr oss om allra mest. Och hur vi där, i de ömtåliga livstrådarna, är som mest jämlika. Vi kan köpa oss hjärtslag för en tid medan respiratorn för blodet runt i alla de celler som är vi. Men det är också allt som händer. Livspulsen gör oss mänskliga. När den inte längre finns, landar vi i den eviga existensens händer, ja, jag tror att den finns, att det är min Skapare – bortom politikens klåfingrighet. Det är också en insikt. Hur långt kan politiken sträcka sig? Vilka löften är egentligen redan från början omöjliga, eller … alltså … vi vill bara ha optimistiska målsättningar. Ja, det kan vara bra. Bara vi inte förlorar det viktigaste.
Vi sitter tillsammans vid köksbordet, ännu en morgon. Vi vet inte hur många. Bara att nu har vi varandra.
Den dag då vi funderar på vilken färg vi ska välja på sockorna, får svårt att bara vara gullig då vi påminns om hur en åtstramad lag skapar både oönskade effekter och orimliga avslag. Barn och tonåringar skiljs från sina familjer – vad betyder då strumpornas färg och att vi gillar olika? För dem som lever med funktionsnedsättningar och vars behov av samhällsstöd ligger inom LSS-lagen, har åtstramningseffekten redan varit synlig under många år. Behoven av stöd kvarstår, medan allt snävare tillämpningar har spridit sig genom alla beslutsled, även dit domar överklagas.
Den som under många år levt i en gruppbostad, kan plötsligt få detta indraget och tvingas flytta, utan att någon förstår varför (se FUB Pressrelease). Hur otryggt blir inte eget boende utan anhöriga som kan rycka in alla de stunder när livet blir krångligt och osäkert? Eller, hur kan anhörig anses bära rollen som gratis ledsagare, för den ungdom som ska ta steg att bli vuxen? Och hur ska personalen i en gruppbostad räcka till om boende egentligen behöver enskild assistans? Eller på den dagliga verksamhet dit man förhoppningsvis beviljas att komma?
”LSS-flykting” har blivit ett begrepp för dem som i sin hemkommun får avslag på insatser som borde vara givna, och därför måste flytta till en annan kommun för att få rätt stöd – trots ett utjämningssystem som fördelar kostnader. Tyvärr har vi sett sådana avslag i vår kommun. Här skiljs unga vuxna från sina föräldrar – eller måste hela familjen flytta? Är det inte på samma sätt upprörande, att tillämpningen av lagen blivit så strikt att familjer splittras?
I höst blir det val. Vi i FUB Båstad kommer att sända ut frågor till våra politiska partier för att aktualisera LSS-lagen. Det är förstås härligt att se alla färger på våra sockor, men det handlar om mer än så. Vi hoppas på goda svar, ”ett bättre sätt att leva”.
Ja, kyrkan fastar också, utanför medias uppmärksamhet, inne i vår vardag och raden av helgdagar. Satt därför i onsdagens morgonmässa och träffades av några enkla ord ur Lukas passionsberättelse. Tänk att de har tvåtusenåriga rötter.
”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Lk 22:24-26)
Det kunde ha varit idag. Särskilt fem ord som stack ut: ”låter kalla sig folkets välgörare”. Intressant … ”låter kalla sig”. Vi kan tänka att Populism är en ny företeelse, sprungen ur demokratins valfläsksmenyrer, eller världsledares väg till en allt mer svällande makt, där ORDEN och narrativet springer före. Att få rollen att bära sin välförtjänta storhet. Spegel, spegel på väggen där, säg vem Den Störste bland Välgörare är!
Vi lär oss efter varje valår hur valfläsk smakar när det väl ska stekas. Hur det förmodade välgörandet, oftast landar i en begränsad, priviligierad grupp av ja-sägare. Så här, med Internationella kvinnodagen runt hörnet är vi väl medvetna om hur en del ”välgörare” förtrycker kvinnor för att de vägrar sin undertryckta roll, och alla de pålagor som enbart kvinnor måste följa. Ja, så att en del av dagens världsoro och brinnande skyar rinner tillbaka i de bilderna, hur ett folk drabbas när de som bär makten är en begränsad, priviligierad grupp som allra mest måste skydda sig själva.
Men bibelordet ovan, är könlöst, vem som har makten. Även kvinnor kan bära den, även kvinnor kan korrumperas av den. Både kvinnor och män kan uppriktigt vilja sträva för det som är välgörande för folket. Ja, låt oss få se det. Valfläsk och feta ord – vem bryr sig? Det som är välgörande bär en annan frukt, den som består. Fastan leder oss dit.
1. Du sårade, du modige, ge kraft som helar, vågar darra. Du helige, du svikne, ge liv som renar, vågar älska. Jesus Kristus alltets mitt, Gud av Gud och människa ibland oss.
2. Du tjänare, du mäktige, ge kraft att bära, våga följa. Du evige, du härlige, ge liv att födas, våga bäras. Jesus Kristus alltets mitt, Gud av Gud och människa ibland oss.
Vi har hört om hur de som var tjänstemän under nazitiden i ett idogt arbete registrerade judar, funktionsnedsatta, romer, homosexuella och politiska fångar för insamling till koncentrationsläger – men trots att man visste vad som skedde där hänvisade till hur man ”bara följde order”. Det var deras jobb. Så var lagen skriven. Det var också sanktionerat från högsta ort, där en förmörkad Führer förde vansinnet till sin yttersta gräns. Ja, till och med barn infångades inför en systematisk förintelse.
Till sin yta finns en anstrykning av likhet med den nyhet som farit som en löpeld över vårt land, när Migrationsverkets handläggare, med hänvisning till lagen, når fram till att ensamt utvisa ett litet barn till ett land där ännu en våldsam förföljelse drabbat befolkningen. Men där upphör likheten. Till och med de som själva varit med att stifta lagen invänder. Detta är orimligt! Detta är inte lagens syfte.
När blev vi lagens marionetter? Hur kan lagen ta över så att detaljer överträffar syften? När ikläddes handläggare fru Justitias ögonbindel, där det slutligen bara finns ”ja” eller ”nej”, ”skyldig” eller ”oskyldig”, oavsett vem det är, utan personliga hänsyn? När handläggarens uppgift snarare är att hantera just detta, enskilda fall, personliga hänsyn? Att vara människa och inte en dator? De senare, där bara ettor och nollor räknas i systemet, och nollor under en lång räcka av år getts en oproportionerlig tyngd. Som i en multiplikation, där allt som multipliceras med noll blir noll, oavsett hur stort tal det är.
När hände det?
Var det när Försäkringskassan gav sig den lagliga rätten att ”nolla” andning som grundläggande behov, så att föräldrar själva fick axla hela assistansansvaret dygnet runt? Eller när myndigheten kunde anställa egna läkare, som i en omfattande utrednings sista veto, gavs rätten att finna en enda oprövad och hypotetisk arbetsmöjlighet som skäl för att nolla behovet av sjukersättning? Oavsett hur orimligt detta hypotetiska arbete var? Eller när dessa hypotetiskt arbetslösa istället befann sig hos socialsekreterare … när började de allt mer undantagsbefriade tolkningarna och avslagen bli regel? Även i fall där de var uppenbart orimliga? När blev sedan, allt fler orimliga avslag inom LSS, närmast en norm? Den lag vars syfte tydligt anges i §5: ”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.”
Hänvisningen att ”Vi följer bara lagen” är nu närmast ett mantra, även vidare upp i instanser för överklagan. Alltså den lag, där normen byggts upp att en enda nolla är nog för att utradera alla övriga skäl och behov. Där detaljen getts tyngd att tränga undan syftet.
Så … när blev vi lagens marionetter? Vem är du? Vem är jag? Det som uppfattas som en plötsligt uppkommen händelse nu, när ytterligare en lag skärpts, har pågått under en längre tid, flera regeringar, regionstyrelser och kommunnämnder bort, inom alla de andra lagar som reglerar hur stöd fördelas.
Det är aldrig lätt. Behovet av att komma åt och strypa fusk och missbruk, kommer alltid vid generella åtstramningar att drabba de oskyldiga mest – de som inte har en aning om hur fusk går till, eller lider djupt av känslan att behandlas som brottsling bara för att det finns ett behov av stöd. Ja, att vara sedd. Men en sak är i alla fall tydlig. Särskilt synliggjord när barn drabbas. Det är för enkelt att enbart hänvisa till ”Vi följer bara lagen”, när dess syften tappas bort. Låt oss komma ihåg, att vi är människor och inte marionetter. Tillåta våra ögon, redan från början, att se vad som är rimligt.
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden.
Texten nedan har också gått att läsa som insändare i Kyrkans tidning 260212. Om vikten av den sammanhållande helheten, när debatten spretar och strider – och vem för Kyrkans röst? Och om ett symposium där vi möts till samtal.
”Narrativ” är ordet i ropet, internationellt gångbart i en tid där grundliga resonemang undanträngs av övertygande ord som i bara ett klick besvarar stora frågor. Rätt bild och rätt rubrik räcker för att vi ska veta: ”Så här är det”. Samtidigt växer den motsatta reaktionen, undran vad som går att lita på när sensation belönas och bilder AI-manipuleras. Vad är sant? Vem är källan? Vem får äga narrativet – och påverka hur vi ska tro, tänka och agera?
Det är självklart av stor betydelse i synen på världens konflikter. Likaså i det politiska spelet med stundande val. Allt mer märks även kyrkan i detta, vilken politisk ideologi Jesus själv hade, vilket parti som är bäst på kristna värderingar. Men ständigt stiger vår Mästare ur våra mallar och pekar mot ett annat narrativ, ett teologiskt, ”inte av denna världen”. En enda preposition, två små bokstäver i ordet ”av” säger var källan finns. Vem som äger narrativet.
Hur ska teologin hantera detta? När evangelisten Johannes med några korta meningar sammanfattar hur allt har ett enda upphov i Ordet. Och hur vår enda möjliga väg att ta emot det är att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Där den naturliga associationen snarast skulle gå till att ”Ordet blev lärobok för att undervisa oss”. Varför? Därför att evangeliet aldrig kunde bli så komplicerat att inte ens de visaste av oss förstod det, utan snarare först inses av dem som är som barn, tillgängligt för alla.
I Johannes evangelium hörs också en grupp av tre ord i Jesu mun, att han är ”vägen, sanningen och livet”. Är inte ”vägen” vår tros lärosatser, de som går att formulera och peka ut – självklart starkt knutna till ”sanningen”? Men här ingår också ”livet”. Själv blev jag aldrig teolog i akademisk bemärkelse, men har levt ett liv i att dras till den stora Berättelsen, den som förklarar livsmeningen, och både i sin början och sitt slut sammanfattas i ett enda Ord. I fruktbara samtal blir det tydligt hur jag är samma rum som fackteologen, men jag har också fått uppleva att bli sågad, och uppmanats att ägna berättelsen till ren fantasi istället, det hade varit mer intressant. Varför denna ringaktning av berättelsen? Här hör jag istället vår tids rop efter ett narrativ. Att källan är säker. Att svaret vilar på en djupt bärande sanning.
Någon vecka före valet, när de snabba svaren förväntas bli alltmer rappa och vi som kyrka självfallet kommer att befinna oss just i den verkligheten, då samlas vi i Linköping till ett musik- och teologisymposium under namnet ”Musik som trons språk”. Ja, vad kan i ett enda svep sammanfatta en tro som är så stor att den annars fastnar och splittras i detaljer? Symposiet lyfter sådana möjligheter, för våra olika preferenser, och utan att vara färdiga svar, men med den paradoxala erfarenheten av att allt som förklarar sig samtidigt finns kvar att upptäcka. En är Frälsarkransens pärlor, som Martin Lönnebo gav sin början just i Linköping, detta radband som i en enda blick, bön och fingrarnas rörelse lyckas samla allt. En annan, när församlingen reser sig upp och med en röst återger vår gemensamma tro, därpå samlas till den måltid där vi tar emot Jesus i ett och samma bröd. En tredje, en psalm som vers för vers rör sig längs vägen, eller ett kyrkomusikaliskt verk som uppfyller rummet, så att det går att hinna ta in Gudsröstens tilltal.
Vem äger teologins narrativ? Ja, kyrkan kommer att tillfrågas. Vad ska vi svara? Ett är säkert, kyrkan har idag inte tid att ringakta något av det som ryms under begreppet teologi, i sina olika roller att beskriva det. Vi ses i Linköping i september.
v 3. Att få komma till ditt altare så som delar av din kropp, bli förenade i bön och sång, finna kraft i samma hopp. Hos dig, du vår Skapare, du Mänskoson, du heliga ljus, här, i ditt hus.
En överlevares berättelse – till Förintelsens minnesdag.
Varför ska vi minnas grymhet, blotta smärtans djupa sår? Varför gräva fram hur ondska utan hänsyn trampar spår?
Ja, varför? Varför gå tillbaka och minnas tidigare generationers grymheter, när nutiden redan har fullt nog av krigsbrott och förföljelser? Varför gräva fram den ondska som är förbrukad och avklarad? Eller, är den det? Blir inte återkommande hänvisningar påminnelser om hur vi har glömt att den var något annat. Och mycket värre. Djupt, djupt ner där mörkret sjunker bottenlöst i sin egen dy. Om redan krigsbrott väcker vår avsky, så som det i varje krig förekommer att de stridande begår övergrepp, ibland med räder av folkmord och avrättningar, har dessa ändå sin politiska begränsning – just där, just då, i konkurrensen om territoriella områden, drabbade av hämndlystnad och tunnelseende tar den råa brutaliteteten och krigsskadade soldater chansen. Likaså väcker rasmotsättningarnas anspråk vrede, överallt där de finns, men oftast mer undertryckt, särskilt om den tillåts lägra sig över samhällslivet i orättvisa hierarkier av privilegier och utanförskap, med slaveriet och slavhandeln som sin yttersta form. Men förintelsen var trots allt detta något annat. Mycket värre.
En samlad bägare av folkmordslust och rasförtryck, påspädd av sjuka konspirationsteorier och maktfullkomlighet till en giftig, smittande ideologi krönt med religiösa inslag, där bilden framträder av ett nedsmutsat blod som är all ondskas rot, den syndabock som de kränktas värld längtar efter att lasta med skulden, en folkgrupp som det både går att förakta, förtrycka och … ja, utplåna i den grymmaste av grymheter – och ändå bibehålla den egna värdigheten i att ”vi gör mänskligheten en tjänst som befriar världen från denna ohyra”. ”Vi är de GODA!” Genom historien har detta på ett särskilt sätt drabbat det judiska folket. Inte bara de enskilda förövare som det finns skäl att anklaga, utan, som folkgrupp. På 1300-talet fick de bära skulden för digerdöden. Ett folk som är särskilt utstickande i ihärdigt hållna traditioner vilande på en (territoriell) utvaldhet sedan tidernas begynnelse, tillräckligt framgångsrika för att kunna framställas som ett hot – men tillräckligt få att ses som möjliga att utplåna.
Så uppstår förintelsens drivkraft. Oavsett vem. Oavsett var. Bara existensen är nog för att vara besmittad av det onda blod som väcker en sådan avsky att det måste rensas ut, av de på riktigt utvalda. Så som Adolf Hitler. Utvald att styra och rensa världen.
I den världen finns 1938, i Prag, dåvarande Tjeckoslovakien, en 14-årig judisk flicka. Vi kan kalla henne E, hon som kommer att bli en överlevare, så att jag många år senare kan lyssna till hennes berättelse. Men då, 1938, är hon just i den ålder när hon ingår i en grupp unga scouter som planerar att resa till någon av de kibbutzer som denna tid grundas under det brittiska mandatet. Allt fler judar ser behovet av sin egen plats på jorden, undan den tilltagande antisemitismen. Samtidigt pågår en frigörelserevolution bland områdets arabiska befolkning – samma oro redan då. Resan är ändå en dröm, att se platserna, ställa sina fötter på jorden. Vara där, i Skrifternas land. Men vågar man tro att den kan genomföras? Rykten sveper söderut från den tyska gränsen, och följer med i en tilltagande judisk flyktingström, som en isande kylig vind. Ännu mer efter att ett ”fredsavtal” skrivs under av NF:s företrädare och Hitler i september 1938 så att Prag närmast omringas av ett utvidgat Tyskland. Ändå, bara några månader senare, i en krigshandling ockuperas Prag i mars 1939. Plötsligt är hennes hemstad en del av det nazistiska tyska riket.
E ser hur fort allt förändras. Allra mest hur skräcken lägrar sig över de judiska kvarter där hon bor. Plötsligt kan det vara farligt att mötas och föra ett vanligt samtal. Hur spionögon och angivarmunnar kan finnas överallt i en ny värld där vänner fryser till fiender – eller bara blir en av de rädda som byter trottoar för att slippa mötas. Ingen vågar handla i en judisk butik, som inte själv är jude. E får byta skola. Den som bara judiska barn går i. Spårvagnar delas upp, så att judar tilldelas den andra, bakre vagnen, den som snart inte finns. Varför åka överhuvudtaget? Är det inte bättre att gömma sig? Innan man ”försvinner”, en räd, ett bultande på porten, en nattlig fångtransport …?
Men inte för snabbt. Den giftiga brygdens ideologi måste ändå hinna sippra ner tillräckligt mycket i stadens befolkning, och synliggöra vilken vinst det är för alla (andra) om judar blir rättslösa. Vilka privilegier som uppstår, hur affärsrörelser går att överta för nästan ingenting, samhällspositioner blir lediga– och så att … ja, att hjälpa dem, vem vill vara så föraktansvärd, så rent ut sagt … korkad? Beblanda sig med detta orena, utdömda folk? Då ingår att till att börja med, ändå visa ett ansikte utåt av att vara befriare. De goda. Då ger man sig (ännu) inte på barn. Så, som en välvillighetens gest att varje månad låta en grupp unga judar göra en resa till (självfallet inte en kibbutz!!!) ett land som … ja, Danmark (de ska vi ändå snart ockupera) om någon är dum nog att vilja ta emot dem.
En febril verksamhet pågår, att hitta färdvägar, välkomstmål, då alla märker hur maskorna dras åt. Det blir oktober innan E, tillsammans med några jämnåriga ungdomar, står på perrongen i Prag, kramar sin familj hårt och även det dyrbara resetillstånd hon fått i sin hand. Det visar sig vara den sista gruppen som släpps ut med giltig handling. För hur länge ska de soldater som redan mättats med brygden av förakt, stå ut med att behöva se hur de där smutsiga råttungarna passerar fritt med den stolta tyska stämpeln i sina papper? Det här är ett av de ställen där E stannar av i sin berättelse. När hon ska beskriva hur det var att stiga av tåget i den södra delen av Berlin, för att till fots ta sig till stationen i den norra delen, med sina papper hårt i handen. Soldat efter soldat. Rädslan. ”Det var hur de tittade på oss …” Hon ryser.
Det är det som också gör kontrasten så stor. Att stå på färjan och se kusten av ett annat land närma sig, att anlöpa hamnen, att få gå ner för landgången utan att hindras, och så … främmande ansikten som ändå strålar och ler. Välkomnande. ”Så hade vi inte känt på länge.” Första anhalten i sitt nya fria land, tillsammans med 15 andra judiska ungdomar, blir Næstved på södra Själland, därifrån vidare ut på landsbygden. Både för att de är mer säkra där, och för att det är där de behövs, när män i arbetsför ålder massinkallats för militär tjänstgöring, och gårdarna ropar efter arbetskraft som kan hjälpa till att upprätthålla livsmedelsförsörjningen.
Ett halvt år. Sedan är inte heller Danmark ett fritt land. Först handlar det bara om lydnadskraven och tjänsten under det Nazityska Riket och dess ideologi, ännu avvaktande med den uppsökande jakten efter judiskt blod, överallt där det gömmer sig. Danskarna visar sig också vara svåra att infiltrera, särskilt ute på landsbygden där det är glest mellan de tyska soldaterna och arbetskraften är både behövd, uppskattad och omfamnad, närmast som familjemedlemmar. Varför skulle de plötsligt ses som förrädare och undermänniskor?
Men vad händer med E:s familj? Hur har de det, som aldrig kunnat lämna Prag? Jo, några i taget infångas de i transporter, flertalet till Theresienstadt, det mest närliggande koncentrationslägret, som på ytan används som ett skyltfönster ut mot världen. Att behandlingen av judar inte alls är inhuman, utan man får bo där under rimliga villkor, bara alla samlade på en plats. Där finns både vanligt vardagsliv och kultur (ja, faktiskt framförs judisk musik), om än kanske en aning trångbott (bara sju gånger fler än avsett).
Men E uttalar namnet ”Theresienstadt” med fasa. Hon vet, genom den väldigt genomcensurerade och granskade information som ändå går att prångla ut i kodade brev och kort, hur platsen andas död. Alltid runt nästa hörn, bara ett stöveltramp bort. Radio, med ocensurerade nyheter, kan hon inte lyssna till. Telefon finns inte att tillgå. Men hon vet. Att de flesta ändå lever.
1943 händer något avgörande, egentligen påbörjat året innan, då förintelsemaskinen är igång på allvar. Den systematiska utrotningen har funnit sin lösning i Auschwitz gaskammare så att det blir möjligt att frakta tåglast efter tåglast med judar, likt boskap inträngda i godsvagnar, mot sin död. En helt osannolikt mördande effektivitet. Äntligen går det att infånga alla de judar som gömmer sig i det utvidgade riket. Land efter land. 1942 är det Norges tur, med Sveriges långa gräns intill. Bara det, att den är stängd för flyktingar om de inte har politisk status. Att bara vara jude räcker inte, det krävs något mer. Det krävs en katastrof, att mängder av judar omkommer, förliser, skjuts ner, fångas in, att allt fler nyheter sipprar ut om det som sker i förintelsens regi, att opinionen börjar vända, liksom Hitlers förut till synes oövervinnliga krigslycka, att för mycket blod spills … så att en liten korrigering sker i synen på vem som får vara flykting i Sverige. 1943 räcker ”jude” som skäl. Samma år som det är Danmarks tur att nås av den stora utrensningen. En information hinner läcka ut, så att en kortvarig lucka uppstår. Nu. Genast. Fly!
”Helst plötsligt stod de på gården och sa att vi måste fly. Vi skulle packa det viktigaste, men bara i en liten väska. Det fick inte se ut som om vi lämnade landet, utan bara skulle på en utflykt. Jag tog på mig dubbla lager med kläder, och så min fina filthatt som jag just hade köpt.” Vad smyger E ner i sin lilla väska? Ett fotografi på sin stora familj och släkt. Det mest dyrbara att spara.
De förs, liksom flera andra grupper av judiska flyktingar, till en skola vid kusten. Mat dukas fram på borden, men ingen frågar efter att de ska betala något. Vare sig för maten eller den riskfyllda resan. ”Ät nu. Det blir det sista ni får tills ni är framme i Sverige.” Sedan inväntas mörkret, innan de bordar en mindre fiskebåt. Där uppe i hytten får ett äldre par och en gravid kvinna hålla till, så länge faran inte kräver något annat. E tillsammans med övriga 25-30 judiska flyktingar gömmer sig nere i lastutrymmet. Det är fönsterlöst mörkt. Luktar fisk. Vågorna suger när de lägger ut. ”Varför hade vi ätit? Allt kom upp, alla blev sjösjuka!” När E känner konvulsionerna tränga upp är hinken långt bort. Hon tar sin fina filthatt och kräks i den. Vad betyder en hatt, när livet står på spel? När vilket tyskt örlogsfartyg som helst som upptäcker dem kan hejda dem för att se vad som göms i lasten, så att anhalten ändras – även för deras danska befriare. Theresienstadt, eller varför inte Auschwitz redan från början?
Medan flertalet av de danska fiskebåtarna låter sin smuggling ske över Öresund, saxande, tidvis stillastående utan lanternor i mörkret, för att undvika både minor och tyska fartyg, går E:s båt på en sydligare rutt, med Trelleborg som mål. Ett och ett halvt dygn senare, framåt kvällen den andra dagen, medan ännu strimmor av ljus kan sippra ner i lastutrymmet, förändras båtens sugande rörelser och andra ljud börjar höras, såsom från en hamn, sedan röster och rop, och slutligen kan luckan öppnas. ”Vi er her nu. Alle kan komme op! Velkommen til Sverige.”
Under dessa dramatiska oktoberdagar 1943 flyr över 7000 judar till Sverige. Krigets mest omfattande och lyckade smuggling. På Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem, finns idag ett särskilt rum för den danska befolkningen som inte bara höll emot och inte lämnade ut de judar som funnit sin tillflykt i landet, utan visade så stort mod och så stark uppoffringsvilja för att rädda så många man kunde. ”Välkommen till Sverige.” Det är danskarna som har gjort den svåra och farliga insatsen, men vid landstigningen står representanter för Röda Korset redo. Mycket kan påminna om hur vi för några år sedan såg en ström av flyktingar samtidigt, men här är organisationen enklare och redan på plats. En uppsamlingslokal har i all hast bildats, där finns först möjlighet att duscha och få rena kläder, äta, vila … sedan lotsas vidare ut till mottagare i landet, precis som då E kom till Danmark. En av alla lantgårdar som ropar efter ung arbetskraft, då männen är inkallade.
E får sin tillflykt i Hedemora i Dalarna. Ännu en svidande kall krigsvinter är i antågande. Men här kan hennes berättelse smittas av värme. ”Jag fick lite lön för mitt arbete. Det första jag köpte var en varm yllemössa.” Istället för den filthatt som förstörts under flykten. Ung och hungrig på nya vänner lär hon sig fort svenska. Ser kriget ta slut, knappt två år senare.
Det är först nu hon kan få veta det som legat som en djup oro under alla åren av krig under förintelsen djävulska dehumanisering. Vad hände med hennes släktingar? Hennes närmaste familj? Nej, de kom aldrig till Auschwitz. Men tanken var kanske att de skulle, när alla som ännu fanns kvar i Theresienstadt beordrades till avmarsch. Den som fått namnet ”dödsmarschen” därför att det egentligen aldrig var nödvändigt att den skulle nå fram, oavsett vilket koncentrationsläger som skulle tömmas. Det gick precis lika bra att dö av påfrestningarna under vägen. Att aldrig få vila, inte äta eller dricka, bara gå, gå, gå … ”Jag hade en kusin som överlevde eftersom hon hade fått uppdraget att ta hand om barnen. De drevs inte på lika hårt. Min bror var bara 14 år, så han skulle egentligen ha gått med i den gruppen, men han ville inte lämna våra föräldrar.”
Så, vart ska E ta vägen, när nu kriget äntligen är slut? Vad har hon att återvända till, i ett släkttomt sönderbombat Prag? Är hon inte mest hemma hos vännerna i Danmark, där hon hann bo i fyra år? På vägen till Danmark finns en sjuksköterskeutbildning i Helsingborg, ett yrke som fått hög aktualitet i krigets spår. Och så, under en praktik på sjukhuset, behöver något repareras, och en ung skånsk tekniker dyker upp och faller som en kägla för hennes förvånansvärt ljusa utstrålning. Livet kan inte stanna vid sin överlevnad, det måste levas.
Förintelsen har gett oss mörker och ljus. Vi behöver minnas båda berättelserna. Både att våga ta in hur lätt det är att dras med, att drabbas av infiltrationen, rädslan och maktlösheten, bli medlöpare och kanske till och med förövare, tänka att det väl ändå inte kan vara fel att dra fördel av de nya vinster som uppstår? Det går ju ändå inte att … göra något. Jag är inte värre än någon annan. Eller modet. Den motsatta goda drivkraften. Att djupast inne behålla blicken för vad som är mänskligt och vad som inte är det. Spara det, odla det, ihärdigt söka, be och bidra till att skapa vägarna för det som går att göra. Märka hur rädslan alltmer böjer sig för det som är större, som till och med är värt att riskera livet för, att vägra ge upp sitt eget samvete och tron på vad som, därför, slutligen alltid är det som överlever.
E har precis firat sin 90-årsdag när jag besöker henne, så att blomsterkvastarna står i ett överflöd på ett av borden i det lilla hemmet där hon nu lever som änka. Det är det som får mig att undra. Genom min anställning i kyrkans diakoni, brukar jag veta vem som har jämn födelsedag och ska få en gratulation. Hur kunde jag missa E? Hon brukar synas vid våra caféer och träffar. ”Men jag är ju inte med i Svenska kyrkan.” Som om blicken först då går vidare i rummet. Ser de svartvita litografierna på ena väggen, där motivet måste vara en stadsbild någonstans nere i Europa. Ser den sjuarmade ljusstaken på det långsmala 50-talsskåpet. ”Åh … ” Vi tittar på varann. E vet att jag förstår. ”Du är judinna.” Hon nickar tyst. ”När kom du till Sverige?” ”1943.”
Det är där det hisnar under mig. Det årtalet. Judinna. Vi kommer överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag. Då ska hon ge mig hela berättelsen. Men först går vi in i sovrummet. Där, på väggen, finns en annan tavla som hon vill visa mig. Fotografiet, där hela hennes stora släkt uppfyller bilden. Hon pekar på två av dem. ”Där är min morbror. Han hade utvandrat till Amerika innan kriget. Och där är min kusin, hon som gick med barnen.” De andra är borta.
Varför ska vi minnas grymhet, blotta smärtans djupa sår? Varför gräva fram hur ondska utan hänsyn trampar spår?
Varför ska vi minnas lögnen som gett nesligheten makt, minnas hur den fyllde munnen till att utspy sitt förakt?
För att aldrig mer, aldrig mer, för att aldrig mer gå den vägen.
Varför ska vi minnas rädslan? Den som visste stod och teg, stod bredvid och lät det hända utan kraft att ta ett steg.
För att aldrig mer, aldrig mer, för att aldrig mer gå den vägen.
LYSSNA till sången via Youtube Tewt och musik: Åsa Hagberg
Du ger den kärleken ett ansikte som aldrig skulle gå förbi, du stannar för att läka såren och allt vi gömmer inuti. Du ger den kärleken ett ansikte som räcker mer än för en vän, om du ser fienden bli skyldig så finns förlåtelsen igen. Öppna oss att ta emot och älska som du.
Första versen i en av de psalmer som nu provas i svenska kyrkan (nr 39), och som med Stefan Jämbäcks tangomelodi, även som sjungen psalm blivit svår att gå förbi. Medryckande. Lätt att stämma in i. Och så ett viktigt tema.
Hur blir en ny psalm till? Genom Stefans jämtländska påbrå ingick psalmen nyligen i en psalmprovarhelg i Lockne kyrka, där han som musiker fick både bidra i ett arrangerat levande psalmsjungande, och berätta om hur musiken kom till när ett så passionerat ämne som den dödsövervinnande kärleken fann sina lika passionerade tongångar i en tango. Kunde jag skriva något om hur texten kom till? Den som skrevs för 15 år sedan …? Hur tänkte jag? Märkligt nog var det lätt.
”Denna text kom till 2009-2010 när vi i samarbete med tidningen Sändaren skulle skriva en ny psalm till varje söndag på kyrkoåret, de som senare samlades i Och himlen rör vid jorden. Detta är psalmen till 13 söndagen efter Trefaldighet – Diakonins Dag. Jag läste då, för inspirationen, alla de tre årgångarnas texter. Det är nog ganska lätt att se hur första versen inspirerats, först av den barmhärtige samariern som inte går förbi den slagne mannen, utan stannar för att läka såren. Även andra årgångens text om att älska sina fiender har tagit sig in i samma vers.”
Du ger den kärleken ett ansikte som inte är för att bli sedd, där andra skulle fly från skammen så är den kärleken beredd. Du ger den kärleken ett ansikte som till och med har känt vår död, och där, när rädslorna har rämnat är liv, och liv i överflöd. Öppna oss att ta emot och älska som du.
”Andra psalmversen stannade mer upp vid Jeremia som slängts i brunnen, och hur vi inte ska se ner på dem som är ringa, något som präglat allt mitt psalmskrivande på ett särskilt sätt sedan jag själv fått ett barn med funktionsnedsättning. Föraktet för svagheten. Hur Jesus hanterar det, går rakt emot den strömmen, till och med själv tar den föraktades plats. Så visar sig den Gudomliga kärleken, ända in i döden. Ja, öppna oss att ta emot och älska som du.”
