Bibelns dag – sanna mina ord

Ja, vem hade kunnat tro, att den dammiga bok som stod oläst under hela konfirmationstiden, förutom det vi måste läsa under lektionerna, och sedan var helt undanlagd … skulle bli den bok som ändå, djupast i botten, betyder mer än någon annan bok jag läst.
Mer än barndomens Pippi-Långstrumpäventyr, eller de spännande Fem-böckerna och Tvillingdeckarna som jag slök så förtjust, att jag måste ge mig in på tonårsböckerna redan som 10-åring och var framme vid Bibliotekets vuxenhylla innan högstadiet. Mer än Nobelpristagarnas skickligt fångade ord.

Men redan som barn hade Bibeln varit före. Till den hylla, som min Bibelsamlande pappa fyllde med bok efter bok från hela världen och så många tider han kom åt – den latinska sänd från Påven själv – till denna hylla anlände i min tidiga barndom ”Hemmets Bibelbibliotek”. Sex rikt illustrerade böcker där hela Bibeln återberättas.
Innan skolan kallade mig, hade mina äldre syskon sett till att lära mig bokstävernas uttydning. Dessa mäktiga verk lockade, och drog mig bort från sagornas värld in i något mycket mer spännande. Jag slutade inte förrän jag plöjt igenom alla sex, utan de förkortningar och förenklingar som annars präglade Barnens bibel. Allt fanns med. Krig och elände, liv och död. Särskilt Josefs berättelse var oemotståndlig, han som såldes som slav av sina avundsjuka bröder.
Som sedan blev deras räddning.
Och så Jesus. Visst lärde jag känna den röst, som sedan kallade mig som 18-åring.
Jesus kan tala redan till ett barn.

Det tråkiga är att jag var för liten att förstå vilken samling min pappa ägde. Hur han på sin ålder inte orkade hålla efter den så att en del förstördes, och efter hans död spreds återstoden ut till andra samlare. Två äldre bibeldelar har jag lyckats spara, förutom ”Hemmets Bibelbibliotek”, med sina slitna pappersomslag som vittnar om barndomens flitiga läsning.

På söndag 17/1 firas Bibelns dag 2021.
En mindre Bibelutställning kommer att finnas i min kyrkas vapenhus, med Coronabegränsningen över allt vi annars brukar göra. Vi som arbetar i församlingen tillfrågades om våra favoritbibelord. Ja … hur väljer man det?

Hur självlysande är inte Matteusorden ”Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig …” sedan de steg fram ur himmelriket medan jag höll mitt nyfödda barn med Downs syndrom i famnen, han som fick namnet Johannes, Gud har förbarmat sig.
Och vem älskar inte Davids 23:e psalm, ”Herren är min herde …” eller den 139:e där Gud är hos mig redan i moderlivet och omsluter mig på alla sidor?

Men oemotståndligt dras jag till evangelisten Johannes, som ett fly till lampan, som en myra till honungen. Hur han med några få ord fångar in hela evigheten. ”I begynnelsen fanns Ordet …” Hur han lyfter fram några särskilda händelser så att de fördjupas. Vi får veta vilka som var där och samtalen som försiggick. Han som istället för att benämna sig själv säger ”den lärjunge som Jesus älskade” och lutar sig mot hans bröst vid nattvarden. Som är den ende av de tolv som finns med vid korset, tillsammans med Maria, och där ges över rollen som hennes son.
Johannes, också benämnd ”Kärlekens apostel”.
I hans texter förekommer flitigt de ord vi helst vill höra; ljus, nåd, Hjälparen, tröst, liv.

Men lika gärna kunde han fått namnet ”Sanningens apostel”.
Den som har lutat sig mot Jesu bröst och lyssnat till hans hjärtslag, betonar gång på gång Jesu sanning, i samma mening som de andra orden.
” … det sanna ljuset … nåd och sanning … tillbe i ande och sanning … Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria … vägen, sanningen och livet … sanningens Ande … den sanna vinstocken …”
Exemplen hade kunnat vara mångfaldigt fler och fortsätta med samma ihärdighet in i hans brev och Uppenbarelse. Vilka är vi att lägga till eller dra ifrån?

Där, med örat mot Jesu hjärtslag och bröst, är sanningen inte skrämmande. Den går bara att älska. Favoritordet blev till sist
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss,
… och han var fylld av nåd och sanning.” (1:14)

Mer än ord är din härlighet,
är kropp, är blod, är himlens gåva, god,
att se dig genom mänsklighet,
en större verklighet.

(Ur Mer än ord)

Åsa Hagberg

Den sanna bilden

En bild säger mer än tusen ord.
En bild kan inte ljuga.
Så lyder två av de uttryck som belyser bildens betydelse. Hur starkt den talar till oss, varför de som arbetar med reklam kan lägga timmar av möda på att få en bild precis rakt in i det budskap man vill förmedla. Intrycket blir så mycket mer omedelbart, att det kritiska tänkandet inte hinner agera förrän i efterhand, när ett första spår redan hunnit etsas in.
Särskilt om det upprepas, upprepas …

Det får väl sägas vara tur att Donald Trump inte gett sig till att även använda bildspråket, utan stannat vid att pumpa ut rader av ord. Han, som långt ifrån är den förste att använda lögner och halvsanningar som verktyg, men som gett detta sitt nutida ansikte då det varit en öppen show inför hela världen.
JAG ÄR sanningen.
JAG skapar den genom mina ord.
Vilken berusande makt, att vara så som Gud.

Samma kväll som nyheten om stormningen av kongressen spreds över världen, bjöd TV:n på en oväntad fördjupning och bakgrund, när filmen ”12 Years a Slave” lägligt fanns i tablån. En stark film, byggd på verkliga händelser (rekommenderas), ur den mylla som fortfarande innehåller rastänkandets invasiva ogräs.
Tänjandet av Guds Sanning med Bibeln i hand.
Hur man ger sig friheten att böja texten i sin egen riktning, så att den säger det som man vill att den säger. Först tolkningen att ”herre” inkluderar hela den vita rasen med plantageägarna i toppen, sedan rätten att justera texten en aning. Slavarna kan ändå inte läsa, låt dem vara okunniga om vad det egentligen står.

Det ger också en förståelse varför den motsatta riktningen vuxit sig så stark. Den som uttrycker sig i ”Vi gillar olika”, inklusivitet och mänsklig mångfald. Att få motverka en avart med dess motsats, inte minst med Bibeln i hand. Detta fanns också tydligt uttalat när jag lyssnade till introduktionen av den nya barnbibeln ”Barnens bästa bibel”. Förutom att utgå från grundtexten, snarare än översättningar, finns ett övergripande mål att med illustrationerna uttrycka vår nutida insikt om mångfald.
Hur klarar vi den balansgången?
Barn som läser sin första Bibel, som inte vet vad som egentligen står, och ska ges det första intrycket. Hur undviker vi (om än välvilligt), just det vi säger oss vilja undvika, att liksom … justera en aning, så att Gud säger det vi vill?
Jag återkommer till den.

TID och RUM måste alltid samverka med sin berättelse, om vi ska beröras på allvar – eller hur?
Tv-serien ”Vår tid är nu” hade inte detta bara i sin titel, utan man hade lagt ner ett styvt arbete på att ge uttryck åt händelserna i den tidsmiljö där de utspelar sig. Och vi har älskat den, särskilt alla som kan ha egna minnen av 40-50-60-talets dramatiska utveckling i efterkrigstidens Sverige. Hur man tilltalade varandra, hur man klädde sig … lagar och outtalade regler. Hur de tre generationernas kvinnor Helga – Nina – Kristina alla upplevde relationsproblem, men där TIDEN var den avgörande faktorn för hur olika de ändå utföll.

ICA:s reklamfilm v 48 ”Priser från förr” har ett lika lyckat koncept när vi följer samma scen i olika årtionden ända ner till de ”rekorderliga priserna” i en svart-vit miljö med julbocken i hörnet och stumfilmspianomusik. En tidsresa över decennier i bara några snabba klipp.

Själv drabbades jag kring millennieskiftet, då jag hade ett färdigt bokmanus ur den miljö som fascinerat mig efter att ha lyssnat till generationen över mig; skånsk lågkyrklig landsbygd på 50-talet. Det hade varit en ganska omfattande research, trots att jag geografiskt var på rätt plats. När intresset var ljumt och tidningars kultursidor lyfte ropet efter samtidslitteratur och unga författare, kunde jag inte gärna sänka min egen ålder … men varför inte flytta berättelsen till nutid?
Jo, men … det gick naturligtvis inte.
En berättelse kan inte göra en tidsresa, utan att genomgå så omfattande förändringar att det till slut är en annan historia.

Så till Bibeln.
En fantastisk, levande bok, med ett evigt tilltal, så att jag kan läsa den i nutid och märka hur orden lyfter från sidorna och går rakt in i mig. Där, i den versen, finns mitt liv. I den bönen formuleras det jag också vill be, utan att jag egentligen behöver ändra något alls.

Men de berättelser som återges är inte enbart eviga. Somliga av dem är profetsyner och liknelser som går vid sidan av tiden, och måste läsas på det sättet. Men andra återger mer eller mindre tidsbundna skeenden på fysisk jord som är trakten kring Jordan och de två sjöar mellan vilka den flyter. De följer ett specifikt folk som har Abraham som anfader och Sara som anmoder, så att Isak är det löftesbärande barnet. Ett folk som inte syns vara utvalt för sin överlägsna godhet, utan snarare sin utvalda men förlorade – återfunna … förlorade – återfunna … överlåtelse till Skriftens ord och Guds förbund. En tradition som hunnit växa in i generna, in i att uppfylla vardagslivets rytm och högtidens jubelsång.
Utan att jag här vill utveckla berättelsernas exakthet i muntlig tradition och sedan skrift, eller hur de ska läsas rent konkret, är ändå tid och rum starkt närvarande faktorer, om påverkar berättelserna innehåll.
”När tiden var inne …” är en återkommande sentens.

Något av detta blev påtagligt när jag 2017 reste till ”Det heliga landet” och fick möjlighet att besöka några av alla de platser som återges i Bibelns berättelser. Tiden har satt djupa spår. Ursprungliga byggnader har raserats och ersatts av kyrkor och helgedomar för att beskydda dem, uppmärksamma dem och hålla dem öppna för pilgrimers besök. En kyrkorikedom som samlever i en bräcklig frid.
Men min nutid är fjärran och osynlig. Varken min västerländska kultur eller min svenska kyrkomiljö. Jo, den finns någonstans i ytterkanten av periferin. Mina självklarheter behövde omprövas om jag skulle kunna ta till mig av all den symbolik som ville leda mig in i heliga möten, och inte bara rusa genom allt som en turist. Allra starkast berördes jag i den lilla St Markuskyrkan när den närmast tandlösa, syriska kvinnan som vaktade kyrkan, sjöng för oss Vår Fader på grundspråket arameiska. Som om hon tog mig vid handen och ledde mig baklänges i tiden.

Även den research som föregick boken ”Maria, en livsberättelse” blev en större brottning än jag föreställt mig. Det var så mycket ur min tillvaro, som jag måste vara beredd att ompröva om jag ville försöka förstå Marias livsmiljö. Somligt av det jag hört och hört och hört … men som faktiskt inte stod någonstans, det var bara så vi brukade säga. Inte minst, att lämna vår romantiska äktenskapssyn och komma till den tid och kultur där äktenskapet med nödvändighet var en del av det enda sociala skyddsnät som fanns, och ingick i det regelverk som gjorde att man visste vem som skulle ärva vem, och ta ansvar för vad. Som också låg bakom att både Profeter och Jesus själv återkommande lyfte situationen för änkor och faderlösa, de som hamnat utanför ramen. En form av hederskultur, men inte så som vi är vana vid att den återges med mörka rubriker av familjemord och förtryckande kontroll, inte minst av unga kvinnor. Den svärtan skymde min blick, innan jag möttes av Bibelns Rut och Boas, en varmt kärleksfull berättelse av ett väldigt arrangerat äktenskap för släktens skull.

Delvis finns det också in i vår tid. I SvD 3/1 beskriver Margit Silberstein sina föräldrars arrangerade äktenskap, vilket samtidigt innehöll deras eget medgivande och mycket kärlek.
Det var till sist befriande, att kunna släppa synen på den förtryckande traditionen och se hur det då, som nu, handlar om insidan. Om bruk eller missbruk. Josef kunde framträda som en osedvanligt mogen och kärleksfull man, som efter sin nattliga trosbrottning, kunde klara att gå in i rollen som ”Mannen i bakgrunden”, samtidigt den trygga garant som skyddade den unga, havande kvinnan från att stötas ut, och dömas av sin kontexts ”rättfärdiga”.

Så är jag framme vid ”Barnens bästa bibel”, och inte förvånande är det bilderna som väcker den största uppmärksamheten. Utan att ha själva boken har jag kunnat se flera av dem, i olika artiklar och sökningar på nätet. Marcus-Gunnar Pettersson har verkligen en förmåga att måla fram levande, sprudlande, färgrika illustrationer. Skulle jag själv skriva en barnbok, vore han en av de första att kontakta.
Det känns nästan synd att alls ha någon invändning.
Men det övergripande målet om mångfald och nytänkande som delas med författaren biskop Sören Dalevi, är med Marcus-Gunnars egna ord en svår balansgång. Ibland är det genialiskt lyckat, som när Herodes här förföljer den heliga familjen och det mitt i hären syns stridande soldater ur vår egen tid. Som om evighetsridån drar undan en glipa och vi kan känna igen de övergrepp som sker i varje tid, när Makten är hotad.

Andra gånger blir tidsglappet mellan det som berättelsen beskriver och det som bilden visar så stort att kopplingen faller. Kanske det mest är jag som tycker att det är synd att Josef är en ung, hipp tonårskille, så att min nyvunna erfarenhet av ”Vid den tiden” (som Lukas verkligen bemödat sig om att fastställa i julevangeliet) skyms. Eller inte. Bilden sprids mycket, sätter sina spår.

Störst problem får en bild som sägs visa de 12 apostlarna, ett tydligt exempel på att Mångfald är Ordet, med väldigt skiftande karaktärsuttryck, hårfärg, hudfärg, klädsel och andra yttre attribut.
Men om jag läser evangelierna finns ingen sådan mångfald alls, i den bemärkelsen.
Snarare väljer Jesus med påfallande stor enfald.
Alldeles för många galiléer, och hur många av dem är inte fiskare? Dessutom, två brödrapar, och värst av allt … de tre närmast Jesus är samtliga hämtade ur denna brödragrupp!
Hur tänkte Jesus egentligen? Gillar han inte olika?
Men TIDEN befinner sig ju fortfarande i det gamla förbundet. Vi är inte där ännu, när vi alla är ett i Kristus. Illustrationen tar ut framtiden i förskott … och då uppstår andra problem. Varför inga kvinnor? Varför ingen med kinesiskt utseende? Ingen same? Ingen som sitter i rullstol eller har Downs syndrom? Om vi ska identifiera oss utifrån den yttre olikhet vi ser, då kommer en sådan bild sannolikt att handla mest om vilka som inte är med. Ska jag, som kvinna, känna mig kränkt över att jag inte syns?

Det hade gått att återge berättelsen med bara de glipor av evighet som gör den så spännande, som i exempelvis flykten till Egypten. Att sedan kunna bläddra fram ett antal sidor till efter att det nya förbundet börjar bära sin frukt, hur det leder till en ny lärjungaskara som man tidigare inte kunnat föreställa sig.
Men oavsett allt, identifikationen börjar, och finner oss från insidan.
Jag kan känna igen mig i Petrus när han fegar ur på Överstprästens gård och inte vågar erkänna att han är en av apostlarna. Det är mänskligt. Jag kunde också ha gjort det. Antagligen även i Judas, som jag tror börjar känna sig mer och mer udda bland alla galiléer, bli mer och mer skräckslagen och frustrerad utifrån vad hans tidigare vänner säger honom, tills han ser sig nödd och tvungen att förråda Jesus innan något ännu värre händer …

Ja, vi behöver ta barnen på allvar och inte undvika det svåra.
Men vi behöver aldrig justera Guds sanning, oavsett anledning, den är underbar som den är. Där, och bara där, öppnar sig höjden och djupet, så att vi förstår vad Gud menar med bredd.
Sanningen vinner i längden.
Det har ju faktiskt Donald Trump (omvänt) lärt oss.

Åsa Hagberg

Den smala sanningen

Det är så otroligt lockande när en lögn avslöjar sig. Att avlägsna sig från den så långt som möjligt. Att hävda sin egen sanning genom att vara dess absoluta motpol! Ja, utropstecknet behövs, för ju mer emfas, ju bättre, sannare och godare!
Så avslöjar verkligheten något annat.
Sanningen är inte lögnens motsats.
Lögnen är bara avsaknaden av sanning.

Jag tänker inte ta upp några konkreta exempel. Avsikten är inte att peka ut en särskild företeelse, men det är lätt att se hur pendeln har svängt genom historien. Sträng kontroll ersätts med gränslös frihet … på väg mot anarki. Rigid moral blir orgier av normlöshet. Allas lika värde blir en version av allas lika ovärde enligt Jantelagen.

Det är därför jag dras så starkt till Frälsarkransen, skapad av Martin Lönnebo. Äntligen ett redskap som ger oss en annan väg att förstå och lära känna sanningens rikedom. Det handlar inte om att ställa upp motpoler, eller breda ut sig i alla riktningar så att allt ska vara lika sant, beroende på vem man frågar.
Den arbetar med höjden och djupet.

Det börjar redan i Gudspärlan. Gud är både gränslöst mycket mäktigare och mer än vad någon av oss någonsin kan räkna ut eller omfatta, och så mänskligt nära att vi nyss har kunnat fira födelsen av Gudabarnet. I allt, ljus, rent och klart. Inga skuggiga partier där halvsanningar kan gömma sig tillsammans med vita lögner. Ljus, bara ljus.
Ljuset som är Trettondedagens Uppenbarelse.
Detta paradoxala både-ock, Allsmäktig och maktlös, Evig och född i tiden … som bara går att förstå när Gudsljuset lyser. Som en bild och erfarenhet av tro.
Tystnadspärlorna ger tid att supa in. Fördjupas.
Begrunda som Maria.

Så kommer de parvis.
Jagpärlans fokus på det egna, unika jaget, som sedan får landa i Doppärlans himmelrika gemenskap. Ökenpärlans fokus på att uthärda, tåla, hålla fast, lära tacksamhetens gåva i nöden – som leder in i den avlastande, befriande Bekymmerslöshetspärlan.
Kärlekspärlan som fyller på det som Offerpärlan kan ge vidare.
Hemligheterna som kan rymma både den enskilt nära bönen och hela Skapelsens rop.
Sedan den djupa natten, det avgrundsmörka, meningslösa … om inte hoppet fanns bakom mörkrets ridå, som när den dras undan öppnar Uppståndelsens pärla.
I allt detta finns Gud, gränslös, nära och ljus.
Mitt liv i det stora djupet.

Sanningen begränsas i bredd, den ibland knivseggstunna linje, där det är möjligt att omfatta både-ock, men är oändlig i höjd och djup. Aldrig platt eller oreflekterat självklar. Men alltid ljus, bara ljus.

När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.

(ur Där himmelens stjärna glänser)

Åsa Hagberg

2021 – Lesserwissers nya år

Varje år bjuder på sina nyord, med Språkrådets överseende. Fastnade själv för ”Lesserwisser”, den spännande kombinationen av engelskans ”less” (mindre) och tyskans ”wisser” (vetare). Ett ord som speglar hur vi debatterar med varandra.

Besserwisser – den som utifrån sin kunskap alltid vet bäst. Kanske man (oftast) har rätt i sak, men attityden är problemet. Andra betraktas som dumskallar, och de egna, enstaka felen sitter långt inne att erkänna, förrän motsatsen kan styrkas till MINST 100 %.

Så har vi Lesserwisser, då blir det riktigt illa. Attityden är densamma, men problemet är att man egentligen inte vet så mycket. Man bara tror sig veta utifrån lösa antaganden, och alla har väl rätt att uttala sin åsikt? Ja, men det är tyvärr inte detsamma som att veta.

Jag får erkänna, jag faller säkert själv i gropen. Associationsbanorna rusar fort utan att ha läst mer än en rubrik, lyssnat till några lösryckta meningar, en övertygelse formar sig utifrån tidigare begrundade erfarenheter, och … jag VET. Tror jag.

Men, egentligen kunde Lesserwisser vara ett bra ord, om bara attityden förändras. Ett erkännande, jag har en stark uppfattning eller önskan, och jag vet något, men egentligen inte tillräckligt mycket. En skola i ödmjukhet.
Jag tänker att det år som gått, har lärt oss det.
Vi vet egentligen inte tillräckligt mycket, någon av oss.
Inte när det gäller de stora skeenden som drabbar oss, all vår vetenskap till trots. Expertisen kan veta hur den förra pandemin betedde sig (ex svininfluensan), och dra slutsatser utifrån de misstag som begicks då, men den nya pandemin går en annan väg. Vi gör nya misstag. Ekonomin spelar också roll. Folkopinion, hur mycket tål vi/är vi beredda att ge upp? Vilken grop har vi grävt inför framtiden, för att hantera den nuvarande krisen? Vem kan/vill berätta hela sanningen?

Ett nytt år.
Framtiden. Den egna. Den globala.
Alla är vi mer eller mindre Lesserwissers.
Tacksamt överlämnar jag det nya året i Guds händer.
Önskar så ett gott nytt år. Ring, klocka, ring!

1. Att se tillbaka, att se tillbaka
rymmer både tacksamhet och ånger.
Att blicka framåt, att blicka framåt,
föder både ovisshet och sånger.

Gud, som genom tiden går, detta nya år,
Gud som genom tiden går,
låt det födas i din tanke.

2. Att se tillbaka, att se tillbaka
avslöjar det starka och det veka.
Att blicka framåt, att blicka framåt
väcker upp att våga och att tveka.

Gud, som genom tiden står, detta nya år,
Gud som genom tiden står,
låt det bäras av ditt löfte.

Detta nya år ur ”Och himlen rör vid jorden”. LYSSNA.

Åsa Hagberg

En god jul

Inne i ”dan före dan före dan …” översvämmas vi, precis som alla andra år av hälsningar om en ”God Jul”. Men … vad menar vi egentligen? Den här julen?

”Men natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.”

(Jes 9:2-3)

Tacksamt lutar jag mig mot profeten Jesajas urgamla julhälsning, och låter den vara det jag menar. Då är våra olika kryckor fortfarande trevliga om de finns, men inte nödvändiga. Som den att det trots allt kan vara lite skönt att slippa den värsta julhysterin, vilket är föga tröst för den vårdpersonal som natt efter natt balanserar vid utbrändhetens yttersta gräns.
Eller den att vi kunnat köpa våra julklappar via nätet istället, vilket inte hjälper den vars ekonomi eller hälsa rasat, kanske man förlorat allt som byggts upp under många år.
Eller den, att vi upptäckt en ny form av gemenskap via internet, vilket inte gör någon skillnad för den ensamt internetlösa, eller … den som blivit ensam kvar.

Orden från Jesaja räcker för allt detta och mycket mer.
Ju djupare mörker, ju starkare ljus. Så är julen, så har den alltid varit.
Psalmen ”Nu tändas tusen juleljus” skrevs redan 1898, det verkar inte ha varit annorlunda då.

I varje hjärta armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleksljus,
i signad juletid.

Jag har haft ynnesten att vara en av de inspelande, att vara i kyrkans lilla skara och delta i den trösterika, hoppfulla psalmsången. Du som kan läsa detta, delar nåden att lyssna till det som vi delar, från alla våra kyrkor i vårt avlånga land. Jag hoppas du hittar din psalm, ditt ljus, ditt hopp.
Och en GOD JUL.

Här bor du Gud i vår verklighet,
här bor du nu hos oss.
Ur, ”Här bor du”, LYSSNA till hela sången via Youtube.

Åsa Hagberg

Fönster mot himlen

I Grevie kyrka, en av församlingens två, finns nu också ett fönster mot himlen. Inte som de andra, som i nuläget dag för dag visar samma grånade skyar utan knappt en glimt av sol. I detta fönster möts vi av Maria och Jesus, så som de vänder sina blickar till oss.
En ikon, just denna kallad ”Gudsmodern av Konevitsa”, och målad av Hjärnarpsprästen Cecilia Billqvist.
För att glömma oss själva en stund.
Bara se Jesusbarnet i Marias famn.

Kanske särskilt viktigt idag, i vår splittrade, bullrigt moderna tid. Vems Mariabild ska vi lyssna till? Vem tror på en jungfrufödsel i vetenskapens tidevarv? Redan ordet ”jungfru” får en bismak av förtryck och utnyttjande av unga kvinnor, som genom tidsåldrar fått bära hundhuvudet när sexualitetens heder måste beskyddas till varje pris.
Ja … låt oss glömma oss själva.
Vem tror på miraklet? Den som själv fått erfara ett … men vad hjälper det alla andra? Eller, den som kan hålla två bollar i luften samtidigt, en för det som går att förklara, en för det oförklarliga. Den som tänker att Gud måste vara större än så.

Vi ser in i fönstret, glömmer oss själva och sjunger ur psalmboken 480, Bo Setterlinds text som hälsar Maria, den goda, den trogna ”… Din lydnad är vår förebild …”
Vänta här nu? Lydnad, när normbrytandet är en långt mer omhuldad förebild? Lydnad, i en form av underordnande, när normbrytande sägs vara det som frigör oss från förlegade, stelbenta tvång och låter oss finna oss själva, våra verkliga jag, alla med samma värde. Jo, en norm måste vi hålla, den som nådde oss i statsministerns tal att bara vara max 8 personer när vi samlas i jul. Den normen må inte brytas, ens i våra största katedraler.

Så, låt oss glömma oss själva.
Se in i himlen.
Marias lydnad var annorlunda. I själva verket brytandet av … nej, inte det, utan Uppfyllandet av en lag, bejakandet av det mest goda hon kunde föreställa sig. Guds vilja.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske.
Kom, i vår splittrade värld. Kom, i våra famlande jag. Kom i kropp och blod, hunger och törst, glädje och tårar, kom i den bön som kanske bara vågar viska, kom, så som Du kom till Maria.
Hjälp oss att tro, med Maria.
Ja, vi tar emot Dig.
Amen.

Maria, Maria, salig din tro
som vågar vad aldrig har skett.
En ängel i rummet, tänkte du då:
omöjligt är aldrig lätt?
En ängel i rummet, du sa inte nej,
den Gud som har skapat blir skapad i dig.

(Ur Maria Maria – lyssna via Youtube)

Åsa Hagberg

Rättigheten och Godheten – del 2

För några dagar sedan fanns en artikel med samma rubrik i tidskriften INTRA – detta är samma ämne, belyst ur sin kyrkliga synvinkel i Svensk Kyrkotidning nr 12-20. Att få se med två ögon, två sidor, delvis samma bild.

I det sekulära samhället ses det snarast som en styrka att rättigheten står fri från godheten. Ingen medborgare ska vara beroende av andras välvilja, utan kunna hävda sin lagliga rätt, lika för alla människor.

Kyrkans grund är den motsatta. Rättigheten betyder ingenting om den inte vilar på Godheten, den som är i Skapelsens ögonblick, är själva urkraften och som får Gudsrösten att skälva av rörelse i profeten när någon fråntagits sin mänskliga rätt. Men inför Gud själv har vi ingen rättighet att kräva, bara Nåden som täcker allt.

I denna artikel vill jag behandla förhållandet mellan rättigheten och godheten, med fokus på hur detta blir synligt bland personer med (omfattande) funktionsnedsättning. Aldrig blir det så tydligt som när vare sig rättigheten eller godheten är umbärliga alternativ, utan in i hela livsföringen, ibland så långt som till andetagen eller bara att uttrycka sin egen vilja – i allt är man beroende av andras stöd.

Rättigheten
Jag börjar med rättigheten, de lagar som varje samhälle formulerar för sina medborgare, men som har sin gemensamma värdegrund i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, formulerad 1948. Då, när en hel värld ville resa sig upp ur krigets spillror, och finna något som vi gemensamt kunde luta oss mot, där vare sig hudfärg, nationalitet, kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder, religion eller vad som helst skulle påverka värdet som människa, och den respekt vi skulle visa varandra. Verkligheten har sedan visat behovet av tydligt formulerade lagar, om deklarationerna alls ska efterföljas.
För personer med funktionsnedsättning – med erfarenheten av inhumana institutionsvistelser ända in på 1960–70-talet, med omfattande dokumentation av vanvård, övergrepp, bristande hygien, trängsel, och kränkande avpersonifiering – var den svenska LSS-lagen efterlängtad när den slutligen stod färdig 1994. Äntligen en lag som skyddade rätten att vara en individ, att i möjligaste mån få rätt stöd att kunna leva som andra, utifrån personlighet, intressen och ålder, integrerad i sitt samhälle.

Rättighetens problem
Därför har de senaste åren varit djupt oroande inom denna grupp. Det har inte längre handlat om enstaka rapporter om missförhållanden, utan själva lagen har blivit ett gungfly av omprövningar och avslag, med rubriker om hur inte ens andning räknats som ett grundläggande behov. I ivern att täppa till hål för dem som missbrukar lagen, tillsammans med direktiv om besparing av det som framstod som överbruk, drabbas de som allra mest behöver lagens stöd. Även om just andningsstöd åter räknas, ses behov inte längre som en helhet, utan är sönderslagna i så små delar, att knappast något finns kvar att räkna. Det mänskliga lidandet i spåren av bristande stöd har oftast försiggått bakom stängda dörrar, på ett sätt som inte märks mycket i samhället för övrigt, då de mest drabbade inte kan uttrycka sig. Man har inte ens en röst att tala med.

Uppdrag Granskning 14/10 var ett sådant plågsamt exempel. Bland annat lyftes situationen för Dick, som flyttats runt till olika LSS-boenden, men vars utagerande beteende lett till en alltmer fängelselik tillvaro, något som blivit en ond spiral av större frustration och förvärrade beteenden. Bilder visades av ett boende i ett rum med dubbla lås, helt avskalat på allt, förutom en metallklädd säng, toalett utan sittring eller lock, och en mindre yttergård helt inringad av höga nätstängsel. Alla som sett bilder av förra seklets institutioner genomfors av rysningar.

LSS-lagens maratonutredning är inne i sin slutfas, med de sista remisserna denna Coronahöst. Men av det som framkommit, finns en fortsatt oro att det inte ska räcka. Individens behov av stöd kläms under samhällets behov av enklare lösningar, och ord som ”respekt” används utan anknytning till den verklighet som återspeglas. Hur överlever rättigheten utan en grundläggande medmänsklig godhet?

Godhetens problem
Samtidigt brottas godheten med sina problem. I tidsskriften INTRA (2020:3), som bevakar frågor inom samhälle och kultur för personer med funktionsnedsättning, fanns just en artikel av Hans Hallerfors med rubriken ”Godhetens problem” och slutsatsen att godheten behöver ” … bytas ut mot en starkare betoning av de mänskliga rättigheterna och en mer respektfull och lyhörd vilja att stiga åt sidan.” Bakgrunden är en närmast helgonlik persons fall. Jean Vanier, var fransk katolsk filosof och teolog, vars engagemang bland personer med funktionsnedsättningar löpte hela vägen in i respekt och likvärdighet, som en banbrytande föregångare, ett föredöme för andra att följa. Efter hans död uppdagades sex (kända) fall av sexuella övergrepp under en period av 35 år. Inte inom gruppen personer med funktionsnedsättning, men i själavårdande situationer, då förtroende är allt.
Men … han?
Jean Vanier, som börjat just i efterdyningarna av kriget, efter att ha sett koncentrationsläger öppnas och hur alla de som förnedrats och fråntagits sitt mänskliga värde fått rehabiliteras till frihet. Sedan, många år senare, ha upplevt samma sak efter ha trätt in i en institution för (med den tidens begrepp) sinnesslöa, och drabbats så hårt att han måste förändra den tillvaron. Sedan ha konstaterat att det som behövde förändras mest var han själv.
Som alltid hävdat att den världsvida rörelse som föddes, L’Arche, inte startades av honom ensam, utan tillsammans med Raphael Simi och Philippe Seux. Som blev irriterad när man sa att han gjorde ett fint arbete. ”Jag är inte intresserad av att göra ett fint arbete! Jag är intresserad av kyrkans vision av gemenskap …” 1
Vem kan lita på godheten, då en så betydelsefull företrädare visar sig ha djupa sprickor?

Godhetens två sidor
Godheten har sina två sidor, utsida och insida.
De är inte väsensskilda från varandra, utan hör samman och kan – nästan obemärkt – glida över i varandra. Men för att beskrivas måste jag skilja dem åt.
Utsidan bygger på gärningarna, och är därför starkast hos dem som är rikt begåvade på synliga förmågor.
Den går att mäta och jämföra.
Det är gott att den vidrör vårt belöningssystem, många säger att altruistiska handlingar ”ger så mycket tillbaka”. Det blir en motiverande kraft att välja den goda handlingen.

Men här ligger självklart också faran, om belöningen blir själva ändamålet, njutningen och lusten i att vara den goda, med omgivningens bekräftelse och beröm. Det är oändligt lätt att falla, att bygga godhetsrollen så mycket att ytan måste upprätthållas. Faran finns inom alla organisationer med en stark ideologi, där godhet spelar roll. Inte bara kyrkan, även politiken, miljö- och fredsrörelsen, andra ideella organisationer … men kanske religionen har en fara i att även kunna putsa detta med en aura av andligt skimmer och utvaldhet.

Gärningarnas godhet blir skadlig när rollerna cementeras, en ”stuprörsgodhet” som alltid löper i samma riktning, en är den goda givaren, en annan mottagaren, den utsatte, den som det är synd om, en godhet som under sin yta kan behålla, ja, till och med odla föraktet för svaghet. Jesus kallar det senare ”vitkalkade gravar”.
Det är självklart … någon annan. Inte jag.

Insidan
Därför levde jag ganska ostört i bilden av min godhet tills jag för 25 år sedan födde ett barn med Downs syndrom. När ytan krossades framträdde djupt där inne mitt eget svaghetsförakt, blottlagt ur sina hemliga rum. Jag skulle säga precis som Jean Vanier. Den största förändringen låg inte i vad som skulle utföras. Jag behövde förändras, och tillsammans med det barn jag fått, växa upp i och leva av godhetens insida.
Den som inte är beroende av ytan.
Inte skyler över det ofullkomliga.
Som därför blir synligast i dem som inte litar till sina yttre förmågor.
Den som, liksom förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vilar i existensen.
Som alltid är ömsesidig, finns i gemenskapen och utbytet, vi som är människor av samma slag. Även det något Jean Vanier uttryckt, så att jag ofta citerat honom: ”Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.” 2

Det är detta Jesus lyfter fram när han ger oss sina säkraste förebilder, ”dem som är som barn”. Det stannar inte vid en rar text att läsa vid barndopet, det är en djupgående insikt om godhetens och nådens kärna.

Teologiska rådgivare
Förra året fick jag möjlighet att möta Martin Lönnebo, tidigare biskop i Linköping. Men det är tiden efter pensioneringen som gjort honom känd som skapare av Frälsarkransen, det radband som kommit att spridas över hela världen, som ett bönehjälpmedel i vår bullriga tid. Vårt långa samtal innehöll en för mig viktig fråga; om det stämde att han sagt att sonen Jonas, med autism, är hans teologiske rådgivare? ”Ja, det stämmer att jag har sagt så. Det handlar framför allt om att han inte förställer sig. Han visar vad det är att vara människa och vad som är varje människas mest grundläggande behov.”

Det är svårt att se, att vi inte måste arbeta på båda fronterna, både Rättigheten och Godheten. Även om samhället måste skilja dem åt, så märks allt oftare en förväntan att kyrkan ska representera det medmänskligt goda, där lagen och samhällsresurserna inte räcker till.
Men … det gör ju inte kyrkan heller.
Mänskligt sett är vi inte bättre än någon annan, och det är lätt att baxna eller brännas ut inför utmaningar som bara syns växa. Det är den Gudomliga godheten som bär. Profetrösten glöder fortfarande inför mänsklig oförrätt, änglar finner vägen till gömda rum.

I den grupp dit jag vänt fokus, är båda nödvändiga. Den lagliga rättigheten måste återställas så att vardagen undkommer sitt gungfly av bristande stöd. Godheten måste finnas för att man inte enbart ska omges av människor som utför sin (minimala) skyldighet, utan delar gemenskapens glädje. Och så lär känna godhetens insida som Jesus gör särskilt synlig i våra enklaste förebilder, de som aldrig kan komplicera godheten och vet dess betydelse, kanske i varje andetag.
Låt oss ta vara på dem.

Det läkande skrattet
Jag vill avsluta med en händelse, runt millennieskiftet, den enda gång jag i verkliga livet stötte på Jean Vanier, en retreat inom organisationen Tro och liv – en del av L’Arche. Visst hade han en varm utstrålning då han talade. Orden minns jag inte, snarast den märkliga gemenskapen i rummet med sin stora blandning av unika personligheter. Särskilt en ung kvinna, med så omfattande funktionsnedsättningar att hon var helt i sina hjälpares händer. Hon tvättades, bars, sondmatades, fördes, eller låg kraftlös i en saccosäck som formade sig kring henne. Efter talet vilade vi oss i tystnad till stilla Taize-musik. Hjälparen hade lyft den unga kvinnan i händerna så att hon kunde vagga till musiken. Först log hon bara, så började hon skratta, mer och mer tills skrattet smittat ner oss alla och uppfyllde hela rummet. Det glömmer jag aldrig, hennes skratt.

Åsa Hagberg
Författare & föreläsare
Diakoniassistent i Förslöv-Grevie församling

1) Ömsint liv i en våldsam värld/J Vanier/S Hauerwas
2) Becoming Human/J Vanier

Rättigheten och godheten

Det kan tyckas som om allt just nu är Corona, eller en förlorad jul (höst, år …) I bakgrunden av allt detta finns en utdragen process vars remisstid löpt ut i november, för att säkerställa en god rättighetslag inom LSS, något som idag är ett gungfly av förlorade år, vilket drabbat ännu hårdare under en Coronahöst. Artikeln nedan ingår i senaste numret av tidningen INTRA (om flerfunktionshinder … i kultur och samhälle).

Rättigheten och godheten har kommit upp i hetluften denna höst. Främst genom Uppdrag Gransknings reportage 14/10, där två fall av uppenbara övergrepp lyftes samtidigt som samhällets representanter i det längsta ville vidhålla att det var för personernas eget bästa.
Begreppet ”särskild skyddsåtgärd” användes så att det framstod som något fint – ända tills avslöjande bilder visade de institutionslika lokalerna, värre en ett fängelse, och fullständigt avskalade från allt som andas medmänsklighet och skydd.

Fungerar lagen utan godhet?
Samtidigt, i den osynliga bakgrunden, skrivs de sista raderna i LSS-utredningens remissvar, insända senast 15/11. En utredning vars uttalade syfte har varit en ökad rättssäkerhet och träffsäkerhet i beviljade insatser, medan ordet ”besparingar” hänger sin ljudlösa tyngd mellan raderna. Hur är det möjligt att formulera en rättighetslag så att den blir tillgänglig för dem som allra mest behöver den, och har allra svårast att uttrycka sitt behov – samtidigt som de som vill missbruka systemet i ett utnyttjande av dem man säger sig vårda, blir upptäckta, avslöjade och utestängda från vidare missbruk?
Fungerar en sådan lag, rent objektiv, utan den mer subjektiva godheten som drivkraft?

Det mest översatta dokumentet
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, formulerad 1948 för att samla ihop skärvorna av en sårad värld, lär enligt Guinness rekordbok vara det enskilt mest översatta dokumentet i världen.
Grundläggande är att deklarationen bygger på existensen som människa. Vare sig nationalitet, härkomst, kön, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller något annat ska vara exkluderande eller gynnande. Allt vilar i den fullständiga samsynen i att vi är människor tillsammans, med ömsesidig respekt inför varandra.
Att detta inte fungerat i realiteten, utan tydligare lagstiftning, har mängder av talande exempel. De mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning har ofta varit de sista att erkännas. De sista vars institutioner stängdes och ansågs inhumana. De sista med rösträtt. De sista, vars delaktighet i samhället var självklar, och inte sågs som en belastning för mänskligheten.

Jean Vanier
I förra numret av Intra skrev Hans Hallerfors om  Jean Vanier och den bomb som briserat då han efter sin död föll som godhetsikon då det avslöjades att han sexuellt utnyttjat sex unga kvinnor. Jean Vanier som varit en förgrundsgestalt när det gällt att skapa stöd åt, och förståelse för, personer med funktionsnedsättning inom den katolska kyrkan, först i Europa, sedan vidare ut i världen.
Han som hade börjat i efterdyningarna av kriget, efter att ha sett koncentrationsläger öppnas och mött dem som förnedrats och fråntagits sitt mänskliga värde. Sedan, många år senare, ha upplevt samma sak efter ha trätt in i en institution för (med den tidens begrepp) sinnesslöa, och drabbats så hårt att han kände att han måste förändra detta. För att sedan konstatera att det som behövde förändras mest var han själv.
Han som blev irriterad när man sa att han gjorde ett fint arbete. ”Jag är inte intresserad av att göra ett fint arbete! Jag är intresserad av kyrkans vision av gemenskap …”

Godhetens olika sidor
Godheten har olika sidor. För att förstå godheten måste vi se att de inte är väsensskilda från varandra.
Den första är den godhet som bygger på gärningar, som går att mäta och jämföra. Det känns gott när den vidrör vårt belöningssystem, många säger att altruistiska handlingar ”ger så mycket tillbaka”. Det blir en motiverande kraft att välja den goda handlingen.
Men här ligger självklart också faran. Om belöningen blir själva ändamålet, njutningen och lusten i att vara den goda, med omgivningens bekräftelse och beröm.

  Det är oändligt lätt att falla, att bygga sin godhetsroll så mycket att ytan måste upprätthållas. Faran finns inom alla organisationer med en stark ideologi, där godhet spelar roll. Inte bara kyrkan, även politiken, miljö- och fredsrörelsen, och andra ideella organisationer. Men kanske är kyrkan extra utsatt eftersom man kan putsa de goda gärningarna med en aura av andligt skimmer och utvaldhet.
Gärningarnas godhet blir skadlig när rollerna cementeras, en ”stuprörsgodhet” som alltid löper i samma riktning där den ene är den goda givaren och den andre är mottagaren, den utsatte, den som det är synd om. Det är en godhet som under sin yta kan behålla, ja, till och med odla, föraktet för svaghet. Men vem vill erkänna det?

En godhet som vilar i existensen
I den växande (själv)godheten levde jag ganska ostört tills jag födde ett barn med Downs syndrom. När ytan krossades framträdde föraktet för svaghet med all sin unkenhet, blottlagt ur sina hemliga rum. Jag skulle säga, precis som Jean Vanier gjorde, att den största förändringen låg inte i vad som skulle utföras. Jag behövde förändras, och tillsammans med det barn jag fått, växa upp i och det som är godhetens andra sida.
Den som är väldigt lite yta.
Den som, liksom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilar i existensen.
Den som alltid är ömsesidig, finns i gemenskapen och utbytet, vi som är människor av samma slag. Även det något Jean Vanier uttryckt, så att jag ofta citerat honom: ”Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”

Kyrkan och godheten
Det är oändligt lätt att falla, kanske allra helst i ett sammanhang där godhetens yta måste skyddas till varje pris. Det som är kyrkans räddning är dels att Jesus själv vänder sig emot allt sådant bruk, ibland med tydliga, starka ord, men ännu mer att han pekar på helt andra förebilder i ”dem som är som barn”. Inte avsett som något sött, utan den djupgående insikt som kan förändra synen på vad som är själva kärnan.

Förra året fick jag möjlighet att möta Martin Lönnebo, tidigare biskop i Linköping. Men det är tiden efter pensioneringen som gjort honom känd som skapare av Frälsarkransen, det radband som kommit att spridas över hela världen, i olika kyrkor, som ett bönehjälpmedel i vår bullriga tid. Vårt långa samtal innehöll en för mig viktig fråga; om det stämde att han sagt att sonen Jonas, med autism, är hans teologiska rådgivare? ”Ja, det stämmer att jag har sagt så. Det handlar framför allt om att han inte förställer sig. Han visar vad det är att vara människa och vad som är varje människas mest grundläggande behov.”

Två fronter
Jag kan inte se annat än att vi måste arbeta på båda fronterna. Att sträva efter att det finns rättighetsbaserade lagar som med sina ord ger ett verkligt skydd till den som inte kan tala i egen sak, som täpper till luckor där besparingsiver och rationalitet annars får handläggare och omsorgspolitiker att hävda att de är ”tvungna” att följa lagens absoluta minimum av insatser i ”rättssäkerhetens” och ”träffsäkerhetens” namn. Som gör det omöjligt att svänga sig med ord om ”respekt”, när man kan tillåta någon att bo i plåtklädda celler inringade av höga staket, som en insats på ”allra bästa sätt” eftersom behoven är så ”särskilda”.
Samtidigt behöver vi värna och uppmuntra godheten. Avslöja den när den faller i sina fällor av självgodhet och ”stuprörsgodhet”, men stärkas i dess insida. Var annars finns kraften att föra den goda kampen, även då den framstår som omöjlig? Hur annars uppstår den samhörighet som inte bygger på utförda skyldigheter, utan i glädjen att nå fram till varandra?
Som en del av kyrkan kommer jag att fortsätta påtala i den organisation jag tillhör, att vi aldrig ska glömma vilka som är våra tydligaste förebilder. Den resurs som finns i de som aldrig kan komplicera godheten, som bara behöver några sekunder att inse att andras stöd är en del av livet, som lever på värdegrunden och vet dess betydelse, kanske i varje andetag.

En märklig gemenskap
Jag vill avsluta med en händelse, runt millennieskiftet, den enda gång jag i verkliga livet stötte på Jean Vanier, en retreat inom organisationen Tro och liv – en del av L’Arche.
Visst hade han en varm utstrålning då han talade. Orden minns jag inte, snarast den märkliga gemenskapen i rummet med sin stora blandning av unika personligheter. Särskilt en ung kvinna, med så omfattande funktionsnedsättningar att hon var helt i sina hjälpares händer. Hon tvättades, bars, sondmatades, fördes, eller låg kraftlös i en saccosäck som formade sig kring henne.
Efter talet vilade vi oss i tystnad till stilla musik. Hjälparen hade lyft den unga kvinnan i händerna så att hon kunde vagga till musiken. Först log hon bara, så började hon skratta, mer och mer tills skrattet smittat ner oss alla och uppfyllde hela rummet. Det glömmer jag aldrig, hennes skratt.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg (tidigare Bryhagen) på bilden tillsammans med sin son Johannes, är författare, föreläsare och diakonisassistent i Förslöv-Grevie församling. Hon har skrivit flera artiklar i Intra och bland annat boken ”Det barn vi fick” som utgått från förlaget men fortfarande kan beställas från Åsas hemsida: www.asahagberg.se

Ingen lampa utan olja

Då ställer vi om. Igen. Slänger våra planeringar och försöker skissa upp nya där vi är skilda från varandra. Det går egentligen inte. Med kyrkan som arbetsplats, är det en av de livshändelser som inte går att göra på distans. Gudstjänst är kropp och blod, det ÄR gemenskap, inte en föreställning någon konsumerar via sin dator, inte en nedskriven lära att gilla, krama, älska eller dissa.
Men när vi nu ändå måste, hur kan vi på något sätt ersätta det oersättliga, med några av våra största högtider inför dörren?
Betydelsen växer i att kunna gå in i en öppen, välkomnande kyrka, med möjligheten till enskilt samtal eller andakt. Men minst lika viktigt – en levande ljuslåga som brinner redan då man stiger in.
Det blir så tydligt.
Någon har varit där före mig, jag är väntad och önskad.

Sådana kallas ofta ”Närvaro”. Stillsamma lågor som går att lämna, viss om att de vare sig flammar upp eller slocknar. Skillnaden mellan en brinnande och en slocknad låga är … allt. När det mörknar märker man det, vad som är en lykta och vad som är ett tomt skal.

Nära till finns berättelsen om de tio unga kvinnor som bar med sig sina lampor inför konungens hemkomst, en av de evangelietexter som återkommer vid domssöndagstiden, om än inte just i år. I förseningens mörka natt står fem av dem med ett obrukbart prydnadsföremål, när olja saknades i lampan, och där ute fanns ingen att fylla på.
Det är en allvarsam text, precis som de övriga under denna tid. Inte för att skrämmas, men för att vi ska tänka efter i förväg.
Förtänksamhet.
Vad betyder något när det verkligen gäller? Hur förbereder vi oss för en kris? Hur ser vi till att ha med oss den skyddsutrustning som behövs, innan en pandemi golvar oss? Hur känner vi igen en sanning, så att vi inte blir lurade? Vem kan man lita på? Vilken lampa lyser fortfarande, när det mörknar?

Själv glider jag lätt in på något av mina favoritämnen. Denna gång Psalmen. När nyheten kom in i rapporteringen på SVT, blev självklart många av de efterföljande reaktionerna spekulativa. Vilka psalmer ska vi då ha? Lika självklart kom det att handla om det yttre höljet. Kunde inte någon kändis skriva? Lite andra musikstilar? Och så språket, modernt, nutida, normkritiskt …
Jag kände lite av en inre suck.
Är inte psalmen mer än så? Är inte psalmen mest av allt som en lampa fylld med olja? Den kan vara enkel eller guldskimrande, materialet handlar då framförallt om värmetålighet och genomsläpplighet, att lågan framträder utan att höljet börjar brinna.

Så vad är oljan?
Jag har alltid tänkt att det är Gudomlig närvaro.
Den finns där och välkomnar mig, redan när jag stiger in.

Nattens pärla

Inget mörker, där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus är tänt.

Kom till oss i vår natt,
stanna när det mörknar,
om till oss i vår natt,
stanna när det mörknar här.

Ur PärlorLyssna när Lina Spetz sjunger till Nadja Erikssons musik (sång nr 10)

Åsa Hagberg

Drevet och domen

Fastnar för några rader i Stina Oscarssons långa recension av Lars Norens ”En dramatikers dagbok”(SvD 14 nov): ”Jag märker hur alla LN:s påhopp i mig väcker en humanistisk vrede. Alla som utsätts vill jag försvara. Det fungerar lite på samma sätt som när kritik mot Trump eller SD bara får deras popularitet att växa. För oavsett om det i grunden är någon man sympatiserar med eller ej, så känner man igen sig i att vara den som är utsatt.”

Medan Corona grasserar i vårt samhälle, och novembermörkret blir allt dystrare närmar sig i kyrkan – ovanpå allt detta – domssöndagen. Känslan är att behöva något helt annat; tröst, lindring, vad som helst utom just dom.
Egentligen är det precis tvärtom.
Dom, den som når förbi alla bleka ursäkter, men likaså ser alla goda viljor som ligger sårade i dikesrenen, som vet just vad som behövs för att borsta av sig självömkan och våga lyfta blicken. Befriad. Sedd. Förlåten. Upprättad.
En dom kan vara det bästa som händer oss.

Det är däremot aldrig drevet. Det obarmhärtiga, känslostyrda, och som med dagens hastiga flöde kan rusa med ljusets hastighet, tills man har hela världen emot sig. Vad hände egentligen? Jo … det var så att … en fjäder och en fjäder till … och absolut ett hönshus. Inte bara en höna? Nej, en hel hönsgård! Eller var det mycket värre redan från början, en undangömd massgrav, men så beskyddad och övertäckt att ingen ser mer än en benknota. Bara en benknota? Ja, bara en benknota. Men det är väl inte så farligt …?
Det finns ingen logik eller rättvisa i drevet.
Det är alltför lätt att manipulera, för den som känner dess mekanismer.

Först skaffa sig tillräckligt många vänner. Vi mot dom.
Sedan är det bara att starta drevet – mot sig själv. Provokationer är ett effektivt sätt att styra bort debatten från det sakliga, till det känslostyrda. ”Dom” som säger sig vara så mycket bättre, som menar sig vara de goda, hör bara vad ”dom” säger!
Ja … sympatierna fördjupas.
Den sakliga debatten görs omöjlig.
En massgrav kan glömmas bort medan bråket pågår om hönsgården.

Drevet vill jag gärna slippa.
Men domen välkomnar jag.
Ytterligare några rader ur Stina Oscarssons recension av Lars Norens bok: ”Det är trots allt ett liv han skildrat. Och ett sådant kan inte värderas. Handlingar kan vara fel eller rätt. Dem kan vi fördöma. Men människans värde förblir intakt. Så måste det vara. Om det så är det enda vi ska kämpa för att upprätthålla.”

 Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi håller ut,
inte glömmer bort din sanning,
den som bär, när allt är slut.

Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi vågar be,
vågar tro det ännu dolda,
det som bara du kan se.

(Ur Gud du väntar oss, sön före domssöndagen – LYSSNA)

Åsa Hagberg