Nådens år

Vårt nya församlingsblad ståtar på utsidan med hälsningen ”Gott nytt kyrkoår!”, inför den söndag när vi också högtidligt tänder det första ljuset, trumpetfanfaren ljuder och Hoisannaropet uppfyller gudstjänsten.
Som barn tyckte jag det var minst sagt FÖRVIRRANDE!?
Varför kunde kyrkan inte börja sitt år den 1 januari, precis som allting annat?
Ja, tideräkningsåret börjar vi ju då, i kyrkan likväl som överallt annars. Det som hela tiden sträcker sig framåt, vidare, i en alltmer skenande takt, alltmer påverkat av den digitala teknikens förmåga att utföra mer och mer i bråkdelar av sekunder så att tiden visar sig likt sin ilande strålkraft, snarare än solens dygnslånga bana kring jordevarvet.

Kyrkoåret har en helt annan tid.
Den som egentligen inte räknar, möjligtvis till tre. Annars bara går runt. Och runt. Och runt. Se där, en period avklarad, nu börjar vi om. Runt. Och runt. Och runt. Om igen.
Som ett radband, likt Frälsarkransen, den repetitiva fördjupningen.
Som en fast kärna i det ilande, rusande … alltmer förvirrade när vi själva inte längre hinner med. I den tideräkning där vi alltmer skulle vilja kunna förutsäga och styra hur det blir. Vare sig det ena eller det andra visar sig särskilt enkelt. Inte ens vår egen regering, i vårt eget lilla land kan enas. Inte ens vår egen kyrka, en av de minsta i världen, utan att slitningar uppstår. Mångfald, tillit och enhet är precis en så svår kombination som det låter.

Jag märker att jag själv påverkas, stressas, vill kunna finna den som vågar tala sanning helt igenom, inte lindar in, inte skyller ifrån sig, inte målar in sig i ett hörn, vill själv kunna göra det, inte döma utan …
Men det nya kyrkoåret har sin underbara rubrik: ”Ett nådens år”.

Bakgrunden finns i Gamla Testamentet, där det femtionde året var ett Jubelår, då jorden vilade, egendom återlämnades och den som var satt i skuld blev fri, för att ingen för evigt skulle vara någon annans träl. Det som helt plötsligt får en evig slagkraft när Jesus, en av tideräkningens alla dagar, står i sin hemstads synagoga och ger profetian om ”Nådens år” röst och kropp. Här börjar det.
En annan sorts år.
Gudsrikesåret till var och en som tar det till sig.

Jag tänker på hur Nåden ger oss sina FÖR.
FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Det är bara att tänka vad dessa ord blir, om jag istället sätter EMOT.
EMOT-låtelse. Vad jag gjort ska för evigt hållas emot mig. Hur ska jag då alls våga erkänna något? Hur ska jag då inte känna mig tvungen att ljuga och översläta?
EMOT-barmande. Slutna famnar. För evigt utestängd, utfrusen, bedömd utifrån mina (potentiellt) värsta sidor, som om inga andra fanns.
EMOT-soning. Att hellre hålla fast vid etablerade skuldförhållanden (alltså … de som slår fast att det var någon annans fel). Att slippa MÖTAS … slippa förändras.
EMOT-ståelse. Det finns ingenting gott i vad ”motståndaren” säger. Punkt.

Ett nådens år.
Som en Gudomlig förebild att träda in i. Den Helige, som ju annars verkligen kunde genomskåda mig, verkligen vara den som skulle få mina sämsta sidor att framträda, men som skänker oss det motsatta. FÖR-bereder jordens frid.

FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Gode Gud, om detta ber vi.
På nytt och på nytt, ett nådens år,
låt ditt rike komma, din vilja ske,
på jorden, så som i himmelen.
Amen

Lyssna till Förbarma dig

Åsa Hagberg

Att förstå oro

Öppet brev till Energidepartementet, Anders Ygeman

Det finns mycket att oroa sig över. Ett sätt att slippa, är att låtsas, så som barn gör. Hålla händerna för ögonen, som om det jag inte ser försvinner, på samma sätt som jag själv inte syns. Men att vara vuxen är att ha ansvar. Det är det som gör mig orolig – för vad innebär ansvar? Räcker det att kunna säga vad man skulle vilja göra med så vackra och stora ord att de låter trovärdiga, eller att kunna genomföra det man lovar – medveten om de fulla kostnaderna för att nå önskat utfall? Att ha beredskap för det som kan gå fel, så att inte ”någon annan” i slutändan får bära både ansvaret och kostnaden?

I mitt arbete i kyrkans diakoni ingår ansvaret att belysa när samhällskontraktet inte håller. När fel människor drabbas – därför att det alltid rinner dit där sårbarheten är som störst. Men där ”satsningar” och ”insatser” har desto svårare att nå fram därför att man inte passar in i de allt mer förtydligade gränsdragningarna mellan skilda myndighetsansvar. I kyrkan möter vi mellanrummens människor och moment 22 personerna som tenderar att bli fler.

Samtidigt som vårt land gärna vill synas som ett föredöme i den världsvida energiomställningen, där Tv-sändningarnas stora ord varvas med mänskliga katastrofer i en cynisk handel (värda sina egna bloggar), möter jag den vardagsnära, lokala kampen hos dem som egentligen inte orkar kämpa mer. En ökande, tätnande ström av personer som inte får ihop det.
”Allt har blivit dyrare!” säger man. ”Maten … och så elen … suck.”

Det är den oron som fått mig att skriva till Infrastrukturdepartementet – med underrubriken ”Energienheten, Säker tillförsel och marknader”. Jag noterar ordet ”säker” …
Som boende i Elområde 4, kommer denna vinter att innebära en chockhöjning, avsevärt högre och långt osäkrare eltillgång än i övriga elområden (i olika grad). Klart att det oroar. Särskilt drabbas det mindre företaget, särskilt de enskilda som redan förut inte hade några marginaler.
Existensminimum är just vad det heter.

Jag fick ett svar – under tecknat Anders Ygeman.
Jag hade önskat mig mer än det som vi egentligen redan visste.
Att den grundläggande svårigheten just nu är relaterad till EU:s elmarknad.
Att den andra svårigheten är en ”flaskhals” i elöverföringen, och vi i syd har oturen att befinna oss på fel sida.
Sedan självberömmet i alla de satsningar som görs för att komma tillrätta med flaskhalsen. Här hade det inte skadat med att även konstatera att allt kanske inte gått så enkelt som det var tänkt, att det funnits missbedömningar, glädjekalkyler, förseningar, kommunikationsbrister mellan myndigheter, och … (vem bär ansvaret för detta?)
Men förslag för att underlätta framåt är självklart bra. Förhoppningsvis lär vi av misstagen.

Sedan förståelsen.
”Vi förstår …”
Snälla … att skriva så betyder faktiskt någonting! Att stanna upp och tänka efter.
Förståelsen måste synas i det efterföljande svaret.
”Därför …”
Det svar jag får hänvisar endast till de satsningar som redan fanns i den allmänna budgeten, som skulle ge glädje och ”mer pengar i fickan” till dem som behöver det mest; pensionärer, de som får aktivitetsersättning, höjd bostadsbidrags nivå mm. Fina löften efter principen att det är lika över hela landet, rättvist utstrött i små, jämlika portioner. Men … elen då? Hur kan detta allmänna ”därför” vara ett svar på en kostnad som ger slutsumman ”mindre i fickan” för vissa medborgare i vårt avlånga land? En momsbelagd kostnadshöjning, så … den glädjen går bildligt upp i rök.

Bästa ministern.
Du menar dig ”förstå”.
Om ”Därför” ska vara ett riktigt därför, förankrat i verkligheten, så är det helt nödvändigt att detta ”Därför” tar hänsyn till att den ojämlikt fördelade chockhöjningen på el även drabbar dem som fortfarande, och än mer, har det allra svårast. Var ligger Energidepartementets ansvar?
En liten mening i brevet gav hopp: ”Nu pågår en översyn av elprisområdena.”
Den vill vi höra mer om.

Åsa Hagberg
Författare,
Diakoniassistent

Ett stråk av himmel

Ingick som insändare i Kyrkans Tidning 4 nov 2021

Som själv en frukt av den Psalmboksförnyelse som pågick under 80-talets början, då en enda av dessa nytillkommande psalmer var nog för att ge mitt unga liv en ny inriktning, kan jag inte annat än välkomna det psalmarbete som nu påbörjas. Vi vet också hur det kommer att pröva vår kyrka i tro, samhörighet, identitet och gudstjänstliv. Samtidigt som nya psalmer börjar strömma in, ska direktiven formuleras. Vad är det då vi söker? Vi når till samma frågor som präglat alla tiders psalmarbete: hur definierar vi (idag) psalmen, vad ska den innehålla, och hur ska språket/musiken vara?

Psalmbokspsalmen känns främst igen utifrån sin primära uppgift; en församlingssång under gudstjänst och förrättning, som ett sjunget uttryck för kyrkans tro och lära. Anders Frostensons ord inför måltiden i SvPs 396; ”ett stråk av himmel och en doft av jord”, är för mig också en poetisk definition av psalmen. Här finns den, i den underbara mötesplats där ett stråk av himmel rör jorden, blir till sång på våra läppar.

Vid altaret är psalmens funktion lätt att se, men detta stråk av himmel når också livet utanför. Bildligt ser jag det som ett skyltfönster vid en mörk vintergata. Blicken dras till fönstret, överpyntat av glitter och frejdiga tomtar inför den annalkande julen, tills den existentiella hungern slutligen upptäcker – längst ner i hörnet, nästan dolt bakom allt annat – en liten krubba där Jesus ligger nyfödd i halmen. Ett stråk av himmel, i en värld där Jesus inte är i centrum, liksom födelsen en gång skedde utanför huvudstaden, utanför det lilla Betlehem, bara uppmärksammad av några få, trots att himlen var fylld av änglasång, medan skattskrivningens alla släktkalas skuggades av oro över en våldsam värld. Bara ett litet stråk av himmel, men som når oss så att vi i nästa psalm vill röra oss mot den plats där Himmelriket är nära.
Samma stråk kan finna oss även på den mörka gatan, när en stjärna bryter igenom. Men tas detta bort helt, blir det svårt att kalla sången en psalm. Kanske ändå en mycket bra sång för att lyfta existensen frågor. En sång som vi redan har all möjlighet att sjunga i gudstjänsten som solo, körsång, eller på annat sätt. Allt måste inte finnas i psalmboken.

Nästa fråga rör innehållet mer specifikt. I nuvarande revisions förstudie av Henrik Tobin efterfrågas, förutom nyare psalmer för ex. dop, vigsel och begravning, också psalmer för ” … i någon mening eftersatta grupper … nya områden och erfarenheter …”. Önskemål som dessa framspringer ur det goda önskemålet om identifikation, men leder också till känsliga urval. Vad behöver benämnas, och vad kan vi (fortfarande) utelämna? Är det senare i så fall mindre värt?

Vid inventering av befintliga psalmer framträder hur de mest populära psalmerna är de som avstår från att bli för precisa, men ändå ger djupgående identifikation. En sådan är Elis Malmeströms Gud för dig är allting klart (SvPs 217), skriven efter hustruns död, men med trösterika ord som var och en i den sjungande församlingen kan tolka in sin livsberättelse i. På samma sätt är Ylva Eggehorns Var inte rädd (SvPs 256), skriven efter ett möte med en judisk flyktingfamilj, men vars poetiska bildspråk gett tröst vid många begravningar, liksom tsunamin 2004. April 2017 arbetade jag med en text till bönen vid ljusbärarens lågor, inledd ”Det finns nattsvarta dagar, det finns solsläckta krön där vi trevar bland skuggor med en borttappad bön …” utan att ha en aning om hur en skenande lastbil på Drottninggatan strax därpå skulle ge orden en smärtsam nutidserfarenhet.
Smalare psalmer skulle kunna hitta sin plats vid mindre andakter/enskild bön, men även där visar det sig att vi först väljer dem vi känner igen.

Så till frågan om språket, varje revisions önskade förnyelse, men där förstudien belyser hur detta efterfrågas allt tätare, med ”kortare `halveringstid´ av psalmernas livslängd”. Frågan är hur önskvärt detta är? Om inte, i en värld där utveckling och förändring sker i en alltmer skenande takt, att Kyrkan – likaväl som följa med i tiden – kommer att behöva stå för det som är beständigt, som en oas av evighet? Likaväl som att kunna uttrycka de ord som passerar i det mänskligt korta nuet, kunna lotsa oss in i Ordet, det oslitliga Gudsmötet?

Jag vill återvända till Frostenson, som gav uttryck för hur en psalm är född och inte skapad(1). Det vi skapar kan vi planera och styra upp för att avskilja de vackraste, coolaste, trendigaste … orden, lika sköna som ”människors och änglars språk” men likväl ihåliga som ”klingande malm” om de aldrig berörts av det stråk av himmel som är Gudomlig kärlek. Det födda är den Levandes Röst, det tilltal vi finner av att lyssna. (2)Vi kan lita på Anden. Gudsrösten är aldrig otidsenlig, aldrig föråldrad, alltid NU. Ordet är.

Som poet och psalmsångare vill jag vända mig till det Kyrkomöte som har det viktiga uppdraget att formulera direktiven. Ja, nutida språk är en bra målsättning, likaså en ambition om inklusivitet, men ingen av dessa räcker som garant för kvalitet och användbarhet i längden. Hellre skulle jag önska, liksom Frostenson på sin tid, att vi efterfrågar ett levande språk som kan ge uttryck åt Guds tilltal, åt kyrkans gemenskap och tro i nutid. Där kommer ett stråk av himmel att röra oss, så att vi känner igen oss. Där arbetar psalmisten, lyssnar efter Rösten, ber att något ska födas.

Du är den som färdas genom tiden,
leder oss till kärleken och friden.
O, Gud, låt oss se din frälsning.

LYSSNA till Gud, låt oss se din frälsning

Åsa Hagberg
Författare & psalmist
Förslöv

(1) Wigorts Yngvesson, Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier sid 14, Stockholm: Verbum – Frostenson är här uttolkad av PO Nisser.
(2) Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför sid 26, Skellefteå: Artos & Norma

De allra mest utsatta

Insändare, bla i Kristianstadsbladet 211004, Sydöstran 211007, HD 211008 (kortad).

”De allra mest utsatta i vårt samhälle” är en fras som lite då och då lyfts av politiker och debattörer. Ett viktigt begrepp, eftersom det berör personer som drabbas allra mest om samhällsinsatser sviktar – men vilka menar man?
Vi kan jämföra med att komma till en olycksplats med flera skadade.
En skriker högljutt, medan en annan ligger tyst en bit därifrån. Regeln är alltid, hur svårt det än känns, att vänta med den ropande och börja hos den som är tyst, om det handlar om att rädda liv, den som just då är allra mest utsatt. Sedan återvända till den ropande, som självfallet inte ska överges.

I vårt mediala samhälle, där fokus och uppmärksamhet leds av det som syns och hörs, behöver vi återkommande påminnas om hur det bland ”de allra mest utsatta i vårt samhälle” finns de tysta. De, vars behov vi missar, trots att de är djupgående, därför att man inte hörs, därför att man är en mindre del av väljarbasen och lever i det fördolda.
Vilka tänker du, som läser detta?
Vilka är de som kränks i det tysta? Fråntas sina mänskliga rättigheter, lever bakom stängda dörrar, trots att man inte dömts för något brott?
Att utsättas för detta, om man samtidigt inte ens har ett språk att tala med, inte själv kan förflytta sig, äta, utföra sina toalettbestyr och sin hygien, så att man är helt beroende av de händer som inte längre går att lita på, måste vara det mest utsatta som går att föreställa sig.

Ja, detta inlägg handlar om personer med omfattande funktionsnedsättningar, om stödet brister. Men även den som till det yttre har förutsättningar att klara det mesta, men genom intellektuell funktionsnedsättning ändå behöver dagligt stöd, drabbas hårt när bristande insatser kränker och förhindrar självbestämmande och livsval. Som om man inte är en person, bara ett hölje av en diagnos. Den diagnos, som Försäkringskassan kanske sedan inte längre godkänner som tillräckligt skäl för att beviljas aktivitetsersättning.

Enstaka svarta rubriker påminner oss om att sådant sker i vårt samhälle, innan det blir tyst igen, så att det kan framstå som enskilda undantag. Men den mångåriga utredning som LSS-lagen befunnit sig i, den limbo av indragna beslut och insatser som hamnar i medieskugga bakom några fuskbolags välfärdsmissbruk, har gett svåra konsekvenser.
Inte bara de enskilda som drabbas tillsammans med sina anhöriga, utan varje misslyckande, allt som tillåts ske i gömda rum där den drabbade inte på egen hand har någon chans att förändra situationen, allt sådant ökar också tillvänjningen av det institutionella tänkandet.
Vi förväntas förstå att det (annars) är professionellt och med avsikt att skydda.

Vi kan förfasas över hur färgade i USA ännu kan känna av spåren av slaveriets historia, och glömma att det långt senare i vårt eget samhälle, medan 1900-talets välfärdsstat utvecklades, fanns institutioner för dem som det ansågs vara bäst att hålla utanför, med ord som ”sinnesslöa”, ”obildbara”. Det är en mörk del av vår historia, med skrämmande överdödlighet och medicinska experiment.
LSS-lagen blev spiken i kistan för det tänkesätt där man skulle ”vårdas” och ”skyddas” innanför institutionens murar, för att nu istället leva som andra, delaktig i samhället.

När LSS-lagen försvagas blir trenden mot ökad institutionalisering tydlig.
Inte för alla. Goda exempel visar hur inte ens en försvagad LSS-lag innebär att den måste ges sin snålast möjliga uttolkning. Goda exempel visar hur det alltid är en vinst där man tar individuella hänsyn, så att de berörda finner trivsel och livsglädje, som man gärna sprider vidare.

Där frågan är nedprioriterad väljer man undantagen. Om en gruppbostad som undantag kan bestå av max 6 lägenheter, bygger man två sådana enheter tillsammans (12 lägenheter), och granne med äldreboendet och den Dagliga verksamheten, så att hela livet samlas på ett ställe. Den kortsiktiga samordningsvinsten äts snabbt upp av ökat vårdbehov och det mänskliga lidandet i att skjutas undan dit där den egna personligheten avtrubbas, där avvikande beteenden dominerar och förvärras eftersom man tar efter varandra, medan den tysta stängs in i sig själv.
En tonåring drunknar i badkaret, medan personalen umgås i ett annat rum

Där en försvagad LSS-lag har lagt alltmer inom ”normalt föräldraansvar” så att bördan till sist dränerar föräldrarnas sista droppe av ork, ökar behovet av barninstitutioner – trots att ingen vill det. Om det samtidigt ska bli en besparing – eftersom det oftast är dyrare än att stödja föräldrarna – ges uppdraget till den billigaste, minst seriösa anordnaren, med brister i tillsynen. Ett litet barn dör.

Det är därför självklart en glädje att regeringens kommande budgetförslag slutligen innehåller poster för att fler kan (åter)få rätten till assistans och förbättrade livsvillkor – främst ett tecken på att LSS-utredningen ser slutet av sin alltför långa tunnel. Men rättighetsarbetet är långt ifrån färdigt. FN:s 19:e konvention, ratificerad också i Sverige, visar att många steg återstår till ” … lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer”.

Vecka 40 är FUB:s aktivistvecka. FUB, som både lokalt och på riksplanet är intresseorganisation för den grupp där man har en intellektuell funktionsnedsättning, som blir utsatt i ett bristande samhälle, men som kan bidra med underbara personligheter där insatser och stöd fungerar väl.

Låt oss tillsammans arbeta för detta samhälle, där vi alla får finnas och blomma ut. Låt oss värna att den som är mest beroende av lagens skydd av sina rättigheter, också har det. Låt oss tala, om någon saknar språk, ropa, så att vi aldrig glömmer de tysta.

Anders Lago, ordf. FUB
Jeanette Fridh, FUB Malmö
Nils Kjeller, FUB Helsingborg med omnejd
Lena Landin, FUB Klippan/Åstorp
Ingegärd Persson, FUB Ängelholm
Charlotte Söderlund, FUB Bromölla
Åsa Hagberg, FUB Båstad

HD – bild 8 okt, bild 9 okt, bild 9 okt

Funkiskoden

Fredagskvällen bjöd på ett oväntat innehåll i TV-tablån (för oss som fortfarande envisas med att följa den, stället för att se vad vi vill, när vi vill …), då SVT 2 visade Funkiskoden – funktionsvariationer på film. Ordvalet ”funktionsvariationer” i tablån har inte sällan lett till en besvikelse, då det smyger förbi kärnan av att verkligen ha en livslång svårighet att hantera, men så inte denna gång. Korta filmsekvenser syntes ur kända filmer, ända sedan 30-talets svartvita ”Freaks” – och kommentatorerna, experterna var de som själva har erfarenheten av varierande funktionsnedsättningar. Riktiga. Synliga och osynliga.
Några smärtsamma scener dök upp, och jag mindes hur jag själv reagerade som de.
Vad är den VÄRSTA scenen att matas med?

I topp på den listan kommer, när den tidigare så framgångsrika personen, drabbad av förlamningskatastrofen eller annan bestående skada, ändar filmen med att ta sitt – inte längre värdiga, belastande – liv, till gagn för sin omgivning. Och stråkarna i bakgrunden bejakar skönheten i detta offer … för att ge oss någon sorts oundviklig, men ”happy ending”. Medan hjärtat gråter. Livet efter dig är ett tydligt exempel.

Näst i denna minustopp kommer i, hur en annars fantastisk film som Rain Man, efter framgångssagan då de två bröderna är ute i det ”riktiga” livet, den autistiske brodern får återvända till den fina institutionens lugna vrå. Ja, det är ju där man har det bäst, skyddad från verkligheten.

Tredje på listan är könsromantiseringen a la Hollywood, där den kvinnliga karaktärens funktionsnedsättning förstärker hennes hjälplöshet som föremål för mannens åtrå, medan den manliga karaktären blir en hjälte som trots sin funktionsnedsättning lyckas åstadkomma det omöjliga.
Nästan alltid är funktionsnedsättningen (mer eller mindre skickligt) spelad – de som lever i det även utanför filmduken syns sällan, med undantag för de kortvuxna.

Det som delvis framställs som en klyscha, men som jag hellre bejakar, är den pedagogiska poängen i flera filmer. När någon ”normalvarierad” i kontakten med en person, oftast med intellektuell funktionsnedsättning, förändras. Lär sig mer vad det är att vara människa, fördjupas i sin bedömning av viktigt och oviktigt, stort och litet, ja … faktiskt blir lite mer god både mot sig själv och sin omgivning.
Därför att det är sant.
Om inte bristande stöd ger en orimlig arbetsbörda av förlamat känsloliv i en daglig kamp som bränner livslusten … så är det SANT. Eller, till och med den värsta dagen av trötthet, kan oerhört värdefulla ögonblick påminna om att det är SANT.

Filmernas svaghet är idealiseringen.
Man kan inte låta bli att idealisera, så att godheten liksom ligger som ett skimmer kring den ovanlige (ja, de var alla män) hjälten. Men det är ju inte därför det händer. Det händer även den dag man inte får något leende tillbaka, när själen vill vända sig ut och in för att försöka förstå vad som är fel. Det är något symbiotiskt som väcks mellan oss båda, som gör att jag kan glömma mig själv utan att tänka på att jag har gjort det. Utan att en tacksamhetsskuld byggs upp. Det är befriande.
Att vara mänsklig. Det drar oss till sig. Vi behöver det.

Jag saknade en film, i flödet som flimrade förbi. Man hade stannat i Hollywood.
Den franska, En oväntad vänskap, baserad på en verklig händelse, där en rik man (Phillip) förlamats just i en olycka, där den färgade assistenten (Driss) mot alla odds får uppdraget, och (inte utan konflikter) vänskap uppstår. Livet går vidare, utan att behöva ändas i förväg, utan att ses som en belastning. Ja, en film måste väl alltid utvälja det mest sevärda och hoppa över timmar av vardag, Phillips rikedom är inte betydelselös, men den största rikedomen ligger i att värdigheten återfinns. Då är stråkarna inte fel.

Sång: I det mänskliga

Åsa Hagberg

I det mänskliga

Diakonins dag, Grevie kyrka, 29 augusti 2021
1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10+18, Luk 10:23-37 (1 Kor 13:3)

Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk.

Om bara tre veckor väljer vi i Kyrkovalet. Vad ska då kyrkan satsa på?
När jag ställer den frågan till hoppfulla kandidater, är en av de punkter som flertalet lyfter, att kyrkan ska satsa på diakonin, att hon ska finnas till för de behövande.
Om vi använder oss av Jesus liknelse om den barmhärtige samariern som bild, skulle en sådan satsning innebära att man budgeterar en summa för att se till att det finns en person, utrustad med både åsna, oljeflaska, vin, rejält med extrapengar – förutom kunskapen att hantera detta och, inte minst, tiden, så att man inte behöver vara en av dem som skyndar förbi den som ligger slagen och utblottad längs vägen.
Detta är verkligen betydelsefullt – men … hur kan det räcka?
Så snart vi börjar gå den vägen kommer vi att märka, att det handlar inte bara om en person som behöver stöd. Förutom allt elände som tidvis nästan dränker vår blick, finns också allt det dolda, gömt under ytorna, därför att vi skäms så över vår svaghet.

Kärlekspärlorna, Förslövs kyrka

Diakonin är i sin grund något mycket mer.
Diakonin är, hur vi, var och en, kan vara som Jesus i vår värld, det som finns i Frälsarkransens två röda pärlor – Kärlekspärlan och Offerpärlan – de som egentligen är en enda, det ständiga flödet av Gudomlig kärlek, mottagande och utgivande.
Men … offer?
Kunde den utgivande pärlan inte ha kallats något annat? Offer, är det verkligen positivt? Blir inte offer oftast något annat, i vår bräckliga mänsklighet?
I 1:a Korintierbrevets lov till Kärleken skriver Paulus: ”… om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Offer, utan kärlek.
Ur evighetsperspektiv, meningslösa.
Vad är det som hindrar kärlekens flöde i oss? Jag kommer att lyfta tre ting, tydliggjorda i sina ytterligheter, men lite till mans har vi dem allihop, därför att det är så mänskligt – och så befriande att få överlämna i Guds barmhärtighets händer.

Det första, mest uppenbara, presenteras i vår Gammaltestamentliga läsning; avundsjuka, som fått utvecklas hela vägen till hat. Bakgrunden är just en offersituation, där två bröder gett Skaparen sina offer. Abels, som ett kärleksoffer, medan Kain lagt fram vad som mest framstår som skådebröd för att söka vinna Herrens gunst – det fungerade inte heller då. I sin vrede utväljer Kain istället nästa offer: sin brors liv.
Så är hatets och avundsjukans bortvända offer – någon annan.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Det andra kan vara svårare, förakt – då det gärna ligger fördolt bakom vad som syns vara goda handlingar. Vi kan förakta den vi hjälper. Hjälpen är då alltid stuprörsriktad – aldrig ömsesidig, och mottagaren förväntas vara tacksam utan rätt att klaga.
2017 uppdagades hur personalen på ett gruppboende i Krokom under en lång tid hade fuskat med sina scheman genom att låta alla de boende lägga sig vid 17-tiden. (SVT) Men likväl – när deras chef konfronteras i media, säger hon i sin första reaktion om denna personal: ”… de är mina hjältar …”
Om de är hjältar – hur ser man då på de boende?

Men i offerbegreppet är sannolikt självföraktet än vanligare.
Hjalmar Söderbergs välkända ord ur Doktor Glas är talande. “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Sådana offer, där vi underkastar oss för att dämpa ensamhetens ångest är förståeliga, och de har i alla fall just den trösten att ångesten tillfälligt leds bort, men för övrigt förändras ingenting. Den som hunsar och utnyttjar, kommer att fortsätta att hunsa och utnyttja, medan offerrollens o-värde äter sig djupare in i själen.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Även det tredje är ytterst mänskligt och delvis i samma rot; rädsla. Under min sista semestervecka, samma tid som nyheterna ropade ut skräckbilder från Afghanistan, läste jag två böcker, som båda handlade om livet under en totalitär stat. Karin Boyes fiktiva ”Kalocain”, bekräftad i den verklighetsbaserade ”För att kunna leva” av den Nordkoreanske avhopparen Yeonmi Park. Boye myntar begreppet ”Frivilliga offertjänsten”. Ja, helt frivilligt anmäler man sig till experiment på människor, med risk för långvariga men, inte sällan döden. Främsta syftet, visar sig vara att öka kontrollen och korruptionen. Ändå fortsätter man att offra sig, av djup rädsla för vad som sker om man inte ställer sig till Övermaktens förfogande.

På individplanet, gömda i slutna rum, finns än fler offer för våld och för psykiska angrepp. Därutöver finns också vardagsrädslan, även i våra kyrkliga sammanhang, om de goda gärningarnas förväntan lägger sig som outtalade krav. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka, rädslan att inte leva upp till omgivningens förväntningar.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Och just detta sker i söndagens två andra texter. Johannes tröst i episteltexten, då han ber oss att älska varandra, ty Kärleken kommer från Gud, samma kärlek som fördriver rädslan, ty rädslan hänger samman med straff – men Gud vill inte straff.
Gud är Kärlek.
Här är vi nu i Diakonins sköte. I det Gudomliga.
Nyckeln i liknelsen om den barmhärtige samariern är att han fylldes av medlidande.  Detta i sådant överflöd, att han inte bara ger vad som är nödvändigt för att lämpa av den slagne vid härbärget, utan lämnar en stor summa pengar för hans fortsatta vård, med löfte om mer vid behov.
Om vi närmar oss Diakonin med av känslan att ”Men det är för mycket, det är omöjligt …!” är det ändå precis som det ska. Vår egen kraft kan inte bära allt, och liknelsen visar mest av allt vem Jesus är. Här, i den Gudomliga Kärlekspärlan får vi lägga av våra bördor och ta emot allt vi behöver. Då är även den minsta handling vi gör i kärlek – STOR.

Pär Siegård fresk Grevie kyrka

Jag ska avsluta med en rad ur den tredje bok jag hade med mig på min semester; Martin Lönnebos ”Frälsarkransen”, där han hänvisar till Moder Theresas ord till en ung novis: ”Du såg med vilken omsorg prästen i mässan rörde vid Jesu kropp. Gör på samma sätt när du går till Hemmet för döende. Det är nämligen samme Jesus som du kommer att möta där i våra fattigas brutna kroppar.”

Vi ber på nytt: Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk. Amen

Lyssna till: Det mänskligaste i oss, I det mänskliga, Du ger den kärleken ett ansikte

Åsa Hagberg

Frukt(ans)värt

Det är fruktansvärt ibland att ta in nyheter.
Att läsa om hur den som går in för att skydda och ge rätt, blir brutalt skjuten i sin tjänst.
Det är knappast fruktansvärt att på nästa sida i tidningen läsa om den eventuella möjligheten att ännu en gång få utöva vår demokratiska rätt att välja vem vi helst ser leda vårt land. Däremot kan en del av spelet bakom, upplevas fruktansvärt. Hur sanningar kan byta fot och ändra skepnad, hur baktaleri och smutskastning används så frekvent att vi antingen låter oss övertygas, eller blir faktaresistenta och inte uppfattar den sanning vi borde få se.

Längtan blir stor efter något annat.
Strävan efter den frukt som är ans-värd. Där det skrytsamma, svepande, förledande, självgoda rensas bort så att vi kan välja i sanning och ärlighet.
Det stundande Kyrkovalet (19/9) har jag tidigare år bitvis upplevt lika plågsamt, främst det som utspelas i (sociala) media på riksplanet.
Vi skulle ju veta var den ans-värda frukten finns.
I Galaterbrevet finns den underbart beskriven.

”Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid …”

Bara de första tre gör att man kan stanna i läsningen, redan mättad av allt detta goda. Men även det följande innehållet av godhet, vänlighet, trofasthet och ödmjukhet är så välsmakande frukter att de mer sträva tålamod och självbehärskning ändå går att svälja i en kompott som är så ljuvlig.
Detta är möjligt, i frihetens lag – kärlekens lag, den vi väljer, utan tvingande krav. Den föds, inifrån.

Men vad är det vi väljer bort?
Den listan är långt mer okänd. Jag erkänner, den har nästan helt gått under min radar.
Inledningen prickar just sådant som känns igen från förra seklets ”syndakatalog”.
Otukt, orenhet, liderlighet … Var och en som kan ha upplevt något av utpekandet, det hårda dömandet, lyssnat till samtalen om eventuella uteslutningar av församlingsmedlemmar för att … hrm … kan bara rysa inför kyligheten och snabbt låta blicken glida förbi.
Som om det inte är samma författare, som om Paulus, som sedan beskriver Andens frukter, här visar en helt annan sida, och återgår att vara den nitiske Herrens tjänare som med svärdet i hand gått in i de tidigaste församlingarna för att driva ut alla förtappade från Lagens bokstav. Som om han inte själv träffats av Ljuset, och förändrats så bottendjupt, att nåden blev hans viktigaste uppdrag, det enda som verkligen betydde någonting.

Jag kan snarare se att han avser det som även vi idag menar inte hör hemma i Guds rike, ännu mindre om det har skett innanför murar av heliga rum, men tystats ner. Övergrepp i det fördolda, eller övergrepp i självutlevelsens namn, ett rus där den andre är ett medel att utnyttja, och där, så gott som alltid, den utsatte blir den som bär skammen och skulden medan förövaren drar sig undan.

Inte heller ordseriens avslutande dryckenskap som i kombination med utsvävningar lägger ansvarsbollen i knäet hos maskrosbarn som får ta hand sin förälder, skydda och vara den vuxne, trots att man inte får något för det, mer än blandningen av hot och självömkan, kan ses som gudomlig.
Kärleken väljer en annan väg, en annan frukt.
Nåden gör det möjligt.

Mellan början och slutet finns ett långt tyngre block av ord, som handlar om något helt annat, och som verkar ha varit brevets viktigaste ärende – hur maktens berusning väcker det sämsta i oss: strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp.
Ja, det fanns stridigheter redan i Galatien, och vi är inte annorlunda idag.
Det är mänskligt att vilja vinna en strid, att börja tänka att för den ”goda sakens skull” kan vi kosta på oss fula knep, intriger utformade bakom lyckta dörrar. Alla gör det. Det ingår i spelet. Att inte fördra, inte tåla den andre, innan vi ens har lyssnat.

Guds vishet är större än så.
Ja, det finns tillfällen när vi med kärleken som drivkraft ska stå för sanningen.
Men låt oss välja den ans-värda frukten. Låt oss göra det detta val.
Låta Gud göra sitt verk i oss.
Nåden gör det möjligt.

”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”
(Gal 5:22-23)

Kärlek, glädje, frid, tålamodets tid,
allt vi önskar se, kan redan börja ske.
Vänlighet som rör allt vi ger och gör,
allt vi vill och kan, som gör vår godhet sann.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Grevie kyrka

Hjärtats trofasthet, född i ödmjukhet,
kraft att lägga band på vredens hårda hand.
Gud, låt undret ske, du som önskar se,
frukter på det träd vi finner längs din väg.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Åsa Hagberg

Vilken tur att Guds rike är annorlunda

– predikan STV2 13/6 Simrishamn
Evangelitext: Lukas 14:15-24

Vilken tur att Guds rike är annorlunda.
Vi har lyssnat till ett evangelium som berör något av det viktigaste i oss. Det, att vara önskad, välkomnad och värdefull. En text som har nära 2000 år bakom sig, kunde lika gärna ha varit skriven idag. Vi som så ofta talar om alla människors lika värde – men fortfarande är det så svårt när vi ska omsätta det i praktiken.
En fest blir ett talande exempel. Eller hur?
Vem är värd att bjudas?

Så, om det vore här, och nu, kunde vi föreställa oss ett par med väldigt stort anseende som har bosatt sig här i trakten. De skulle i princip kunna äga och styra hela stan, men gör inget väsen av sig. Istället är det ett inredningsmagasin som har fått göra ett exklusivt ”hemma-hos” reportage, där vi har kunnat se en ljust öppen våning, med den mest smakfulla inredning. Tavlorna man har på väggarna, möblerna som verkligen lyckas förena gammalt och nytt i en unik kombination, för att inte tala om burspråket, där det hänger en helt otrolig lampa med olikfärgade, infattade glasbitar, och ovanpå allt en utsikt som bortom trädgården speglar ett glittrande hav – allt är nästan som en dröm.

Det är lätt att tänka sig känslan när jag finner brevet i brevlådan.
Redan på utsidan syns den handskrivna adressen, med mitt namn som skimrande i guld, men det är när jag ser vem som är avsändaren … jo, det är de … och så öppnar brevet och läser orden ”Inbjudan” och ”Välkommen”, som det riktigt smäller till i huvudet. Det tar inte ens en sekund, så kan jag se mig själv i den exklusiva festvåning som är som ett himmelrike … jag har i tanken redan hunnit sätta mig i en av de skinnklädda fåtöljerna med glaset i handen … när blicken glider längre ner i brevet och jag läser att festen inte ska hållas där, utan i den stora parken intill. Den ligger visserligen också väldigt fint, men … alltså …
Då kommer det ju en massa annat folk!
Vilka fler har de tänkt bjuda?

Det är det här som är så väldigt avslöjande. Vilka är det som – i mina ögon – skulle kunna få värdet på hela festen att sjunka, så att det som kändes så dyrbart för just mig, inte längre blir något särskilt? Jag kan lika gärna tacka nej.

De första gästerna i dagens evangelium gör just det, de tackar nej. Är det så, att även om alla har mer eller mindre bleka ursäkter, så vet de också vem värden är, och börjar kanske ana vilka andra som kommer att bjudas till den väldigt stora festen?
Ja, Jesus omnämner vilka de andra är.
De två exempel som han lyfter särskilt är, de fattiga, och personer med så omfattande funktionsnedsättningar att de är tydligt märkbara. Samma personer som än idag ofta lämnas utanför de särskilda inbjudningarna och de dyrbara festerna.

Här finns också alla vi som möts i kyrkans diakonala arbete, det som jag också ägnar mig åt. Det är berörande att lyssna till en medmänniska som av olika anledningar har drabbats av livet, inte sällan, så att det lika gärna kunde ha varit jag själv. En kombination av yttre omständigheter, egna felval, andras utnyttjande, eller bara en övermäktig belastning – så att man inte längre tillhör de starka.
Men det är starkt att dela det som är så ömtåligt, och svårt att prata om, i ett samhälle som fortfarande kan vara så kyligt, om man inte passar in och faller mellan alla stolar.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.

Men för just mig är det ändå den andra grupp Jesus omnämner, som kommer mig närmast, de som har en funktionsnedsättning. Många, har ända från sin första dag i livet, varit beroende av omgivningens stöd för att kunna blomma ut som människa.
Så har det varit, ända sedan jag själv stod med ett nyfött, sådant barn i famnen, och såg de annorlunda ansiktsdragen som gjorde den livslånga funktionsnedsättningen tydlig.
Det var då jag avslöjades, när det ändå i min värld, innerst inne kändes som om vi båda sjönk, både jag och barnet. Ända tills Guds hand tog emot och hejdade fallet. Bildligt, var det som om det singlade ner ett himmelskt brev i hjärtat och sa: Välkommen. Välkommen till livet, välkommen till Guds rike. Båda två!

I dagens evangelium kan man få intrycket att inbjudan till de fattiga och unika ändå är lite av plan B, det var de först inbjudna som skulle ha kommit. Ja, det är en liknelse som börjar i det förväntade där vi kan känna igen oss, hur det brukar vara när vi bjuder in till en fest – innan den vänder upp och ner på allt. Men man behöver inte bläddra länge i evangelierna innan man hittar andra texter som glasklart visar att de senare bjudna, redan från början ingick i Guds plan A. Som när Jesus lyfter fram det särskilda barn, som är exempel på hur vi bäst förstår vad som är störst i Guds rike. Eller när han talar om vilka som bjuds till de främsta platserna, när de sista blir de första. Men aldrig så att någon enda behöver lämnas utanför.
Bara den som själv väljer att tacka nej.

Det gör det till ett evangelium för alla.
Ingen av oss behöver någonsin vara rädd att Guds inbjudan är beroende av något vi har förtjänat; genom anseende, förmågor eller rikedom … allt det där går att göra väldigt mycket bra utav, men om livet drabbar mig så att jag förlorar precis allt.
Så ligger ändå inbjudan kvar i min hand. Eller i din hand.
Välkommen till Guds rike.
Välkommen till festen.

Så som vi talade om det i kyrkorna förra söndagen, den som handlade om dopet, som många tar emot som ett litet barn. Det är redan nog.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.

Anna Forsvall sjunger ”I kärleken”

I kärleken är ingen ensam,
när den öppnar upp sin port,
i glädje bjuder in till festen,
måste rummet vara stort.

I kärleken kan ingen glömmas,
nej, just den blir bjuden först,
som annars räknas till de minsta,
får i kärleken, bli störst.
Amen.

Hela Gudstjänsten finns på SVT Play tom 10/12 2021.

Åsa Hagberg

Barnsligt enkelt

Det som på ytan ser barnsligt enkelt ut, kan vara allting annat.
Eller, jo, det kan vara barnsligt enkelt för det barn som med stor förtjusning klarar uppgiften – men man kan vara ganska säker på att en vuxen person har förberett handlingen, för att göra den möjlig.

De tre klossarna som ska genom rätt hål i lådan har formats så att passformen stämmer utan motstånd – om man bara vrider den rätt – med så skiftande konturer att det går lätt att se skillnaden, säkerligen förstärkt med färger som kanske också finns som en ram kring hålet i lådan. Första försöket sitter den vuxne lika säkert med för att peppa och uppmuntra; ”Jo, den passar, du ska bara vrida lite, lite … så där! Se, det gick! Vad duktig du är!”

Men vi växer fort ur det barnsligt enkla. Utmaningen måste få öka, i någon form, utifrån de talanger och gåvor vi har fått. För ett barn blir det att lära sig förstå hur lådan och klossarna konstruerats, för att sedan kunna skapa och tillverka sina egna … för att en dag konstruera en katedral som blir ett riktmärke för hela världen.

För ett annat barn kommer det allra viktigaste att bli att lära sig läsa av människor. Att kunna skilja det tillgjorda leendet från det riktiga. Att förstå när berömmet uppstår ur en gemensam glädje – och när det bara är ett sätt att skyla över att man egentligen ringaktar, förväntar noll, du behöver inte kunna någonting alls, vi vet ju båda att det var jag som gjorde det viktiga. Att vända sig mot godheten, så snart den finns, därifrån sprida den vidare i världen, i sin mest okonstlade form.

Gudspärlan

De två söndagar som omger oss nu, har två evangelietexter som blir ett underbart par.
I den första, på Heliga Trefaldighets Dag, då vi – inför att förstå Treenighetens mysterium – får höra Jesus utbrista hur detta bara kan förstås av dem som får det uppenbarat, de som ”är som barn”. Jag noterar ordet ”som”. Det handlar inte om ålder. Det handlar om vår inställning gentemot Gud, om vi är beredda att erkänna det som övergår vårt förstånd, bara genom att känna igen godheten.

Jag vet hur jag bråkade.
Hur jag, den naturvetenskapligt studerande gymnasisten, ställde villkor. Hur Gud måste bevisa sin existens på ett sätt som kunde överträffa alla de kunskaper som beskrev universums och livets tillblivelse. En mytisk skapelseberättelse på ett par sidor fick mig snarast att rodna vid tanken på att jag skulle … tro? Något så barnsligt?
Jag vet när jag gav upp.
Gud fanns, större än allt. Jag fick hellre rodna, tills även den delen skulle klarna.

Denna söndag, den första efter Trefaldighet, som handlar om vårt dop, leder oss till den rodnande Nikodemus. Han som smyger upp till Jesus nattetid, därför att han gärna vill tro, men inte får ihop läran, och saknar de tydliga evidens han behöver för att våga stå emot det in till döden starka tryck som finns hos hans lärobrödet i Stora Rådet.
Jesu tal om dopet gör honom bara förvirrad.
Om vi är ärliga, hur många av oss skulle inte ha blivit det, i det läget?
Födas på nytt, av Ande och vatten. Som ett barn, när man redan är vuxen? Vad är det?
Vad betyder då alla deras kunskaper i Skrifterna och Lagen?

Jag har, ju fler år jag levt med och fördjupat min tro, blivit bara mer och mer tacksam att vi kan döpas redan som barn. Allra helst, sedan jag födde den som alltid är som ett barn – i den andemening jag beskrivit ovan. Att veta att det räcker, och att vi alla erbjuds samma väg, så att ingen är förmer än någon annan i Guds rike, oavsett hur vi sedan leds att gå den.
Men så uppenbarar sig Gud, i det första, avgörande steget.
Visst är det underbart?

Doppärlan

Dopets pärla är en famn,
känner alla vid sitt namn.
Här är vattnet, den som vill
får för evigt höra till.
(Doppärlan, ur Pärlor)

Sången ingår i TV-Gudstjänsten 6/6 för 2 sön e Tref från Simrishamn.

Åsa Hagberg

Den långa räckan söndagar

Den här söndagen börjar vandringen – Den Heliga Trefaldighets Dag, detta högtidliga namn som inleder den långa räckan av första, andra, tredje … upp till 24:e söndagen efter Trefaldighet.
I mina unga år kunde det inte vara t r å k i g a r e. Så många söndagar, utan en synbar högtid mer än midsommar, i kyrkorna en av de mindre viktiga. Men ännu mer, den förstelnade traditionsbördan att alla texter var förutbestämda, trots att inget särskilt fanns att fira. Varför detta tvång? Var fanns Andens frihet?

Uppenbarelsen kom först ett par årtionden senare, då jag fick det underbara uppdraget att arbeta med nya psalmer till hela kyrkoåret i Och himlen rör vid jorden. Söndag följde på söndag … wow, vilken resa jag fick göra! Vilken djupt förankrad visdom som ledde oss steg för steg, kyrkan, den lilla späda plantan som skulle växa, bära frukt, och bli redo för kommande höststormar.

Som författare var det framförallt att uppleva berättelsen, den röda tråden, som en roman likt ”Kristens resa”, varje söndag en etapp på färden, nya möten, äventyr och svårigheter att klara av (inte sällan efter att först misslyckas …).

Som Frälsarkransanvändare är det också lätt att se hur vi rör oss samma vandring, hela kransen runt, och i sin helhet just i den ordningen. Knappast förvånande, Martin Lönnebo känner sitt kyrkoår och förstår vikten av upprepning, och den fördjupning det möjliggör.
Vi plockar inte bara russinen ur kakan.
Vi får hela Livets bröd.

Vi börjar med GUDSPÄRLAN, Fadern, Sonen och Anden, för att helt förankras i vem som bär vår tro och vår vandring. Den som är både gränslöst stor, räddaren och vännen, och så intimt nära att vi kan tänka Guds tankar, lyssna till Guds viskning och finna kraften som en inre källa. Ja, en sådan Gud är värd all ära och makt, vår lovsång och vårt liv.

Så kommer välkomnandet till Guds rike, JAGPÄRLAN och DOPPÄRLAN.
Välkomnandet i barnaskapet och dopet, välkomnandet till festen, välkommen tillbaka om du gått förlorad – för Gud dömer ingen som söker nåden. Må ingen ställa sig i vägen.

Nästa fas inleds med Apostladagens uppdrag att dela evangelium, det som blir en särskild kallelse för några, men som hela kyrkan behöver förstå och understödja. Här finns mycket av ÖKENPÄRLAN, den tålmodiga överlåtelsen, processen att låta sig helgas mot att mer bli som Jesus, inte söka sin egen ära, förvalta de gåvor man fått just som gåvor och utan självhävdelse, att kunna känna igen och älska sanningen.
Men även BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN ger sig tillkänna, Jesus tar oss till sitt förklaringsberg som en oas i öknen, nådens gåvor växer, vi tar emot friheten i Kristus.

Diakonins dag inleder den tredje fas, där vi i kärlekens handling ser Medmänniskan, och här finns självklart KÄRLEKSPÄRLAN och OFFERPÄRLAN. Och när Bekymmerslöshetspärlan återvänder är det som en kärlekens frukt, att finna det enda nödvändiga, det som bär bortom döden.

Allt detta bär vi så med in i det mer allmänna troslivet, det att vi alla, i helg och vardag, är kyrka. Hur tron fördjupas i var och en av oss, hur vi ser på, och bemöter varandra, och hur vi lever tillsammans. Här ser jag HEMLIGHETSPÄRLORNA, där vi lägger vår personliga tro, livsdrömmen och de människor som står oss nära. Martins egna ord om hemlighetspärlorna säger att: ”Hemligheterna tar vara på mystiken och den personliga bönen. De kan vara som en förberedelse på det okända. Ingen känner döden, men Kristus går före.”

Just så är kyrkoårets slut, förberedelsen på det okända. En död vi påminns om, inte minst under den inskjutande Allhelgonahelgen – NATTENS PÄRLA – och sedan UPPSTÅNDELSEN, men som inte bara gäller den enskilda människan, utan involverar hela Skapelsen.
Då vilar vår tro i GUDSPÄRLAN.
Vi väntar vår Frälsare.

Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den gode Hjälparen?
Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den vän som älskar än?
(Ur sången Beskyddaren)

Lyssna till sången i SVT Gudstjänst 30/5

Åsa Hagberg