Lätt att förstå

Tänk dig att du har huvudet fullt av tankar, de är som en livlig svärm av surrande eldsflugor, men har svårt att hitta öppningen ut mot munnen. De flesta hinner slockna innan de alls kommer fram. Munnen framstår som väldigt tyst.
Du ber om hjälp att kommunicera.
Någon sitter vid ett skrivbord utan att titta på dig, eller ens vilja ha dig i närheten, lägger pannan i djupa veck, in i sina allra snålaste skrymslen, och kommer fram till att eftersom det är så sällan du måste uppsöka läkare/tandläkare, och för övrigt inte behöver prata (ja, du är ju så tyst), behöver du ingen sådan hjälp.

Sådant vi kallar Moment 22.
Eller ”Osynliggörande” och ”Undanhållande av information”, två av de punkter som ingår i härskarteknik. Att behandla någon som mindre värd.
Det borde vara lätt att förstå, att det är fel. Allra helst genom en myndighetsperson, vars uppdrag är att stödja.

Eller tänk dig att du bor i ett kollektiv. Du gillar att titta på ishockey, och får veta att Rögle snart ska spela en viktig match, och din tidigare kompis Alex ska gå på den. Han hejar också på Rögle. Du berättar det på ditt kollektiv, och ber om att få följa med Alex dit.
NEJ! säger man. Du får bara gå med en av oss! Och det är inte Alex!
När du undrar varför, säger man att det har LAGEN bestämt.

Men …?
Tänk om du dessutom har svårt att kommunicera?
Att förklara vad som är viktigt för dig?
I vilket annat sammanhang som helst skulle vi se det som ett osunt, sekteristiskt beteende, där andra avgör vem du får umgås med på din fritid. En kränkning av den fria viljan. Men om du bor på en gruppbostad, och är så beroende av stödet, att den som följer dig behöver vara ”kontaktperson” eller ”ledsagare”, anses detta helt normalt.
Du får bara gå med en av oss (när vi har tid)! Och det är inte Alex!

Denna vecka, V 40, har FUB sin aktivistvecka – FUB som är intresseorganisation för personer med IF, Intellektuell Funktionsnedsättning. Själv kommer jag att befinna mig på torget i Båstad, tillsammans med andra kämpar i vår lokala förening, med hoppet att det inte regnar för mycket. Just detta år uppmärksammas rätten till kommunikation. Frågan aktualiserades under valet, då även den som har IF har den viktiga, demokratiska rätten att rösta. Men, hur ska man veta vem man röstar på, om informationen inte går att förstå? Om texter är långa och krångliga? Svåra att hitta?
Många partier saknade sådan information.
Mycket landade på intresseorganisationer att försöka avhjälpa bristen, vilket ofta bara når medlemmar (med tillräckligt stöd …).

Kommunikationen tillbaka, att själv kunna uttrycka sig, är självklart en minst lika viktig del. Det inledande exemplet är hämtat ur en assistansansökan just vi brottades med för ett antal år sedan. Sådant som gör att man ibland undrar vem det är som har allra svårast att förstå? Enkla saker, som ”alla människors lika värde” inför lagen?
Vi kanske möts på torget i Båstad på lördag. Eller ser du FUB någon annanstans i vårt land.

Vi är glada för allt stöd vi kan få,
i det som borde vara lätt att förstå.

Lyssna på: Tycka synd om
Från samlingen Resan till ett barn

Åsa Hagberg

Det vi kan ge

Diakonins dag 11 sept 2022 – Medmänniskan
Predikan i Förslövs kyrka
Text: Matt 5:38-48

Valdagen.
Det handlar om att välja, och det är minsann inte så lätt.
Det skulle finnas ett filter, för att enkelt sålla ut allt som mest bara är valfläsk. Eller, uppriktiga avsikter att vilja göra någonting, fläsket har sällskap av både saftiga morötter och sockrade löften i olika kulörer, en hel buffé – men som, med så många kriser att hantera, aldrig kan räcka till allt, särskilt inte de största behoven.
Fokus i våra politiska val är att peka på allt vi kan få.
Vem ska då bli utan?

Denna dag i kyrkan, Diakonins Dag, är också ett val. Men fokus är det vi kan ge. Inte av tvång, utan frivilligt, av hjärtat.
När Jesus talar om själva vägvalet till Livets väg, använder han som bild den smala vägen, med den breda vägen som kontrast.
Varför? Hur kan det vara en valvinnare? Den smala vägen – vem vill gå den? Är det inte en trång och inskränkt väg, full av krångliga bud och regler? Minsta lilla fel, så blir man tillrättavisad, och vid större snedsteg är man redan dömd. Då måste väl ändå, den gränslösa, breda vägen vara bättre, där vi alla får plats, i hela vår mångfald?

I dagens evangelium talar Jesus till det judiska folk som väl känner den smala vägen.
Han börjar med att säga: ”Ni har hört att det blev sagt …”, i den lag som både är rättvis och obarmhärtig. Alla måste bära samma krav, oavsett förmåga eller oförmåga, ånger eller hänsynslöshet, avsikt eller olyckshändelse. Öga för öga, tand för tand.
”Men jag säger er …”
Ja, vad säger han, som har gett oss nåden, som är Guds barmhärtighet i kött och blod mitt ibland oss? Skulle han säga: ”Ni behöver inte bry er om de där buden, nåden är större än allt, Gud älskar er precis som ni är”?
Vore det inte en bättre valvinnare?
Det sista säger han faktiskt, om än lite annorlunda. Att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda, sitt regn falla över rättfärdiga och orättfärdiga.
GUD ÄLSKAR OSS. Långt innan vi ens börjar tänka på Gud, söker han oss i kärlek. Ingenting vi gör eller inte gör, kan få Gud att älska oss mer, eller sluta att älska oss – därför att GUD ÄR KÄRLEK.

Det är viktigt att börja med, därför att om den smala vägen vore kravet för att vinna Guds kärlek, så är den omöjlig:
”Var fullkomliga, så som er himmelske fader är fullkomlig.”
Finns det någon bland oss som kan säga: Jag är fullkomlig!?
Eller är den ett erbjudande.
Erbjudandet att lära känna Kärlekens källa, redan här i tiden.
Smal, i betydelsen ”nära”, så som Frälsarkransens två kärlekspärlor ligger intill varandra, så nära, att de egentligen är som en enda pärla. Den kärlek vi ger är direkt förbunden med den vi först tar emot.
Att vara där vi kan dricka av den, stanna i den, lära oss att leva av den. Lär oss att välja den, var vi än befinner oss, märka den oändliga rymd som öppnar sig.

Den här sommaren passade jag på att besöka Auschwitzutställningen i Malmö, ännu öppen hela september. Om inte förr, blir det tydligt på en sådan plats, hur kärleken källa inte automatiskt finns i oss, hur vi både kan välja och välja bort den, hur rädsla och manipulation kan kyla ner en hel kontinent, så att grymheten ges makten att systematiskt förinta dem som inte anses värda att leva.
Hur detta kommer tillbaka i vår tid, i nya krig.
Men samtidigt blir det ett vittnesbörd om kärleksbudets kraft, så som det är i dagens texter, när det överlever mitt inne i det största mörker, när man ger sitt liv för varandra, och överlever genom att dela sitt bröd.

Den här sommaren kunde jag också lyssna till Sebastian Staksets sommarprat som han gav temat ”Förlåtelse”. Han som kom från de gängkriminella kretsar vi alltmer sett växa fram, och där självklart lagen behövs för att stävja en tilltagande brottslighet. Men där förlåtelsen är den starkaste kraften – om vi vill ha den. Hur man i dessa kretsar tränas i att härda sitt samvete, att förlåtelse förkastas som svaghet därför att den skulle påminna om en skuld som man inte orkar ens nudda vid, hur man vill gå från grymhet till grymhet utan att behöva känna någonting alls. Ingenting finns att ångra!
Stakset lyckades inte, han plågades av skulden, men fick, två minuter innan han slutligen skulle ta sitt liv, det mobilsamtal som gjorde att han ville ge Gud en chans. Han valde att böja sina knän och bad: Förlåt mig.
Ett första steg på en helt ny väg.

Samma vecka som jag bearbetade erfarenheterna av både utställningen och Staksets sommarprat, var jag och min särskilda son, Johannes, i Helsingborg. En kort sträcka skulle vi åka stadsbussen, och i trängseln hamnade vi vid den bakre dörren, där sätena är upphöjda och mycket svårare att stiga både på och av, om man har jobbigt med trappsteg. Så, när det var dags för avstigning, och chauffören rusade motorn för att köra vidare, blev det bara tvärstopp.
Vi stod där, men kom inte av, det vara bara för stressigt och svårt, steget ut kändes som en avgrund.
Intill satt en stor karl, skäggig med ring i örat och tatueringar på armen.
Han hejdade bussen, reste sig och klev ner på trottoaren med ansiktet vänligt leende och sina stora starka armar utsträckta så att steget av plötsligt blev enkelt. Skyndade sedan på igen med ett ”Ha en bra dag!”
Den vardagsvänligheten värmde. Samhället är alls inte bara brottslighet och kyla.
Ibland kan änglar ha tatueringar på sina armar.
Kärlekens källa finns, just där vi behöver den, just så djup och stark som vi behöver att den är just då.

Den smala vägen är inte trång.
Den öppnar sin rymd, och bjuder oss in.
Vi kan be med den helige Franciskus:
Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Amen.

Lyssna till Gör mig till ett redskap för din frid

Åsa Hagberg

Riksdag för frihet och fred

En av våra semesterdagar läggs i Auschwitzutställningen, ”Not long ago. Not far away”. Just nu i Malmö till 30/9. Sedan vidare till någon annan, europeisk stad, därför att så många som möjligt behöver se. Drabbas och ta in.
Vi, som snart själva ska gå till val, kan se den röstsedel man kunde lägga på Adolf Hitler, inför valet 1933 då hans nationalsocialistiska parti kom till makten. Valsedeln har rubriken ”Riksdag för frihet och fred”.

Vi kan läsa citat, där Hitler lyfter fram de ungas plats i framtiden. Det är de som ska bära den och skapa den nya, fina värld vi vill leva i. Den, där frihetens livsrum idealt målas fram på affischer.
Den avgörande frågan är vilka som är ”vi”.

I den värld där ymnighetshornet flödar fritt och gränslöst, är ”vi” så mycket lättare ”alla”, med samma mänskliga värde.
I Hitlers Tyskland var avsaknaden av ymnighetshorn uppenbar. Man hade gått igenom ett utarmande världskrig, med efterföljande urusla tider, så som krigets skyldigt förödmjukade, hungrande förlorare.
”Vi:ets” livsrum ser i ett sådant läge hellre att någon annan bär skulden, så att det vi rättmätigen skulle ha haft kan återkrävas. Det är vi som är drabbade!
Ja, känslan går att förstå. Fredsskulden var ofantlig.
Eller … att öka livsrummet i vad någon annan får avstå, genom att helt enkelt ställas utanför, eller … bara glöms bort i beräkningen?

Med facit i hand vet vi vilka ”de skyldiga” är, i Hitlers löftesfyllda framtidsideologi. Ett citat av en tystad präst visar tydligt hur taktiken fungerar, även om flera grupper saknas i uppräkningen, då han först mötte dem som en politisk rörelse:

”Först gav de sig på kommunisterna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var kommunist. Sedan gav de sig på socialdemokraterna … fackföreningsmedlemmarna … och jag protesterade inte eftersom jag inte var fackföreningsmedlem. Sedan gav de sig på judarna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var jude. Sedan gav de sig på mig och det fanns inte längre någon kvar som kunde protestera för min räkning.”
Martin Niemöller, präst, internerad 1937-45 i Sachenhausen och Dachau

De ”överflödiga” skulle inte få någon annan anklagelse än att de belastade samhället med sådant som funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, homosexualitet eller orent blod, såsom romer. Ja, judar kunde ingå även i detta, dubbelt belastande och de mest förintelsevärda.
Förintelsen, som i utställningen konsekvent omnämns med ordet ”mörda”, började 1939 med att mörda de funktionsnedsatta.

Taktiken blir tydlig att se.
Först svartmålandet, demoniserandet. Det blir mer och mer ”rätt” att stöta bort, en grupp som är tillräckligt liten för att majoriteten ska tiga. Alla är innerst inne med på att vi önskar en syndabock. Drar sin lättnads suck att ”det är inte jag”.
Eller en grupp som är så svag, och redan delvis utanförställd, att tillräckligt många inte reagerar. Lättast att glömma, om insatsen benämns ”vård”. Att man ändå dog kunde skyllas på den egna klenheten. Ren barmhärtighet.
Man intygar sig själva och resten av världen att det man gör är gott. Det är för att skydda världen från sjukdom och lidande, att befria den från dem som vill erövra framtiden med sin ondska.

En judisk kvinna som framträder i utställningen konstaterar att det som hände före 1933 var egentligen inte oväntat. Vi kan ha olika åsikter, fiendskap kan uppstå. Men sådant går att reda ut.
Det är vad som händer sedan som aldrig borde ha skett.
Den alltmer systematiskt uppbyggda utrotningen …!
Och det som inte sker, att motkrafterna är så veka, att så många dras med.

Visst är det oroväckande idag.
Att i den stora världspolitiken alltmer uppfatta samma förledande teknik att glorifiera det egna landet/folket och utmåla varje form av motstånd som terrorism, nazism, eller vad man vill kalla det, för att rättfärdiga sina krigshandlingar.
Att vår föreställning om samhällets ymnighetshorn blir alltmer skakig. Tron att vi kan göra allt vi vill, bara EU, FN, staten, eller vem det är … skjuter till en summa pengar, börjar krympa i sitt livsrum.
Att en ”Riksdag av frihet och fred”, inte bara är en gåva som en karismatisk ledare kan strössla över oss, utan är ett pris någon måste betala. Så att det går att ana den förföriska lättnaden.
Vilken tur, det drabbade inte mig, jag bor inte där elen tar slut, där vattnet sinar, dit poliserna inte vill åka, där sjukhuset måste stänga till sist …
Jag behöver ingen assistent som kommer, för att jag ska resa mig ur soffan.
Jag behöver inte en färdtjänst för att alls kunna åka någonstans.
Jag klarar arbetslinjen. Nä, ingen ska gå på bidrag. Man är bara bekväm utnyttjare av välfärd. Okej … kanske inte alla, men ändå …
Jag ingår i ”vanligt folk”, vi som är en stor väljargrupp.
Vi som klarar oss. I alla fall tills vi blir gamla, med Hitlers ord, förbrukade, ruttna in i märgen.

Nej, tack och lov, vi är inte där, i den systematiska utrensningen av ovälkomna medborgare.
Men när vi märker att kakan krymper, vilket den verkar göra, finns det ovärderlig visdom att hämta från Auschwitz. Hur klarade man sig, när det bara fanns en enstaka brödbit och lite vattnig soppa då och då?

”Du var tvungen att ha en partner – någon som tog hand om dig och som du tog hand om. En partner som du kunde ordna mat tillsammans med, och dela mat tillsammans med. Du måste ha någon som hjälpte dig, för du kunde inte överleva ensam … Det fanns de som inte ville dela något. De var alltid rädda att dela en bit bröd. Och de var de första att dö.”
Mike Vogel, överlevande från Auschwitz

Åsa Hagberg

Vår inneboende styrka?

”Varje människa är skapad med en inneboende kraft att förändra sitt liv, bara möjligheten ges.” (Act Svenska Kyrkan)
Orden finns i kollektvädjan 17 juli. Ingen susning märks genom kyrkorummet. Vare sig lättnaden över att vi inte längre ser dem som är mottagare av insamlingens medel som offer, utan som jämlikar, med samma inneboende kraft som alla vi andra – eller … att orden fastnar i trumhinnan, oroligt svajande. Något stör.

Att det är den 17 juli spelar för mig en betydande roll.
Det är bara två dagar efter att jag firat den händelse som fullständigt vände upp och ner på mitt sätt att tänka om starkt och svagt, om vad som är störst i en människa och vad som är mer sekundära egenskaper som vi kan ha eller mista.
15 juli 1995, föddes min förstfödde, med sin extra kromosom och en månad för tidigt så att han på alla sätt var den minsta lilla människa jag någonsin hållit i min famn. Att jag därför drabbades så oerhört starkt av att just den 17 juli, två dagar senare, uppfatta Gudsrösten be mig ta emot det som är störst i Guds rike, så som Jesus själv en gång lagts i Marias armar.
Född med segerhuva, tillkommen som genom ett mirakel efter en mångårig barnlöshet, alla dessa märkligheter som ledde mig in på tankespår om hur han var bärare av Johanneskraften, profetrösten, den som kan vända oss mot det viktigaste!

Det är också 1995 ett uttryck i ett radioprogram (UR) stöter hårt mot trumhinnan, en intervjuperson som uttrycker att han behandlades som ”en ofullständig människa, precis som mongoloida och såna”. Som om vi omedvetet har en nivå av vad varje människa måste uppnå för att vara fullständigt utvecklad, inte ha stannat på ett halvstadium.

Att få ett oväntat barn är att vara utan någon som helst facit. Det gå inte att räkna ut i förväg hur livet kommer att bli. Att förutom Downs syndrom, kan även psykiska svårigheter ge sig till känna, tvång med tillhörande ritualer och förändringsångest.
Tänk, när minsta lilla förändring, som bara att gå över en tröskel, väcker ÅNGEST!? Eller att släppa skeden efter frukosten? Eller att sluta dra i livremmen när den redan är spänd?
Vem kan vara tryggheten, när det egna inre livet balanserar på en slak lina över avgrunderna?

Detta har gett mig en livsläxa, 27 år senare.
Vi säger saker som vi vill mena väl med, men som – om de vore sanna – skulle exkludera en del av mänskligheten till att fortfarande vara offer, fortfarande utanför det stora ”VI:et”. Så som VI, som alla är skapade med en inneboende kraft att förändra våra liv, bara VI ges möjligheten. Eller, det VI, för vilket allt är möjligt, bara VI tror/vill tillräckligt mycket och inte sätter gränser. VI, som kan ha ”funktionsvariationer”, men inga egentliga hinder.

Några av oss, lever med en funktionsnedsättning. En del av dessa, är så omfattande, att vi blir livslångt beroende av andras stöd. Ibland för att den yttre kraften är förlamad eller spastisk. Ibland för att den inneboende kraften är tunn som näktergalens äggskal. Både ock, mångfaldigar skörheten.
Men sådan svaghet betyder ingenting i Guds rike.
Sådant beroende av andras stöd gör oss inte till ”offer”.

Den som inte har kraften att förändra sitt liv, utvecklar istället en annan egenskap som är så oerhört mycket viktigare. Den som är tilliten att ta emot kraften ur någon annans hand och hjärta, att låta sig bäras utan att förlora i värde genom att känna igen det som är kärlek. Att i det samspelet – däremot – väcka upp förändringskraften i någon annan, inte minst i sin svaghetsförnekande mamma.
Nej, han bär inte Johanneskraften i sig själv, men han förmedlar den i sin person. Genom att finnas och vara vänder han oss mot det viktigaste. Det som aldrig är beroende av vår egen inneboende styrka, bara nåd och tro.

Att överge sin stolthet, få kraft att stå igen,
att vara helt beroende är frihet.
Styrka måste vara där svaghet ändå finns,
att vara helt beroende är frihet.
Aldrig vara ensam, lämna sin kontroll,
vila i att spela roll.

Ge upp och släppa taget,
falla till sin botten och finna Gud.

(Ur Att släppa taget)

Lyssna också till I det mänskliga.

Åsa Hagberg

Medan vi firar ljuset

Livet spänner över sin paradox.
Vi firar äntligen ljuset, dessutom sammanfallande med den första riktiga sommarvärmen. Utanför huset blossar rabatten i så många färger att ögonen nästan inte kan ta in fägringen. Rosorna prunkar över vågor av klarblå borstar som snart ska bete sig som ogräs i fröspridning … men är för vackra att ta bort.
Samtidigt pågår ett krig, bara några gränser bort.
Ingen dag, utan några ytterligare värre grymheter.
Går det att vänja sig?
Nej … krig kan aldrig bli normalt.
Och i Afghanistan raseras lerhusen över ett redan härjat folk, när jorden skakar.
Men det blir midsommar ändå. Vi firar med jordgubbar och färska Bjärepäror.

Jag öppnar morgontidningen, där SvD har en serie om hur svårt det är att få personlig assistans, trots en snabbt fortskridande sjukdom som ALS.

”För en ALS-sjuk gäller samma princip som övriga funktionshindrade. Det är inte diagnosen i sig som avgör, utan de så kallade grundläggande behoven. Alltså att andas, prata, sköta sin personliga hygien, kunna äta och klä på och av sig.” (SvD 220622)

Det gör dubbelt ont.
Att vi kan ha så omänskliga bedömningar, med så lång handläggning, att någon måste krypa sina sista dagar, för att slutligt dö innan assistansen är beviljad. Fruktansvärt.
Att (det missar artikeln helt) det inte är lättare för den som har en livslång funktionsnedsättning, att drabbas av dessa omänskliga bedömningar, som omvandlar ett helt dygnsbehov av stöd till några få timmar eftersom endast de minuter räknas som gäller enskilda detaljer, som födointag och den intima påklädningen (men inte ytterkläder).
Jo, även i denna grupp hinner flertalet dö först.
Olyckor eller komplikationer som sker när ingen är där.
Eller (först) av livsleda, själsligt utarmad till ”anonymus”.

Mest sannolikt är ju att assistansen inte ens efter överklagansprocessernas tärande mångåriga maratonlopp blir beviljad, att antingen – för just dessa få stunder av födointag och toalettbesök – hänvisas till hemtjänst (som man får betala för, så det finns ändå aldrig pengar kvar att ha något roligt för). Livslångt. Eller till gruppbostad/institution, där tendensen tydligt går mot minskat egenliv. Begränsad i hemvaro, daglig verksamhet och fritid till de aktiviteter och den personalgrupp som kommunen (eller billigast möjliga privata utföraren) tillhandahåller på de tider som personalen arbetar, kan och har lust.
Den som har verklig tur får personal och enhetschefer som har lust.
Insatsen kontaktperson (som en tillfällig, egen assistentkompis) är även den i det närmaste omöjlig att få, numera. Medan papper fylls av ord om ”meningsfull fritid”.

Men det blir midsommar ändå.
Vi cyklar via gruppbostaden för att hämta upp sonen, ner till vår vackra sandstrand.
Vilar oss tillsammans en stund i den efterlängtade sommarsolen, men inte så länge att den bränns. Insuper allt det som är gott, laddar inre batterier som gör oss mänskliga, även när världen inte är det.

I det mänskliga finner vi varann,
du och jag, tillsammans här på jorden,
i det mänskliga finner vi varann,
finner vi varann.

Åsa Hagberg

Hä bar å åk

Orden är Ingemar Stenmarks, och alla födda före 1970 känner med stor sannolikhet igen dem. Alla vi som drabbades av slalomfeber under vissa veckor av året, en av de få saker som kunde få oss att tillfälligt avbryta en skollektion, ett arbetspass, eller vad det vara månde för att likt myror till sockerbiten, dras till TV-sändningen när allas vår Stenmark, lopp efter lopp utklassade sina konkurrenter i slalombacken. Medalj på medalj, rekord på rekord, så att vi också började gå runt i samma sorts stickade mössor som han.
Men hur bar han sig åt, karl´n? Vad var hans hemlighet?
Orden kom lite generat, nästan motvilligt korthuggna.
”Hä bar å åk.”
Men …!?
Så enkelt kunde det väl inte vara?
Självklart låg många timmar i backen bakom framgångarna, ända sedan barnsben.

Själv gick jag då i mellanstadiet. Njöt och solade mig i utkanten av Stenmarksglansen.
Vi var ju släkt.
Alltså … inte så nära, fick veta att det kallades ”fyrmänning”, det som är steget efter nästkusin, när ens far- eller morföräldrar är kusiner.

Autodidakt, det självundervisande.
Mönstret börjar framträda alltmer tydligt när jag nu befinner mig i en tid att utforska berättelserna i den släkt som hade sina rötter just där, i de Västerbottniska Tärna- och Ammarnäsfjällen, nära den norska gränsen. På sin tid så isolerat och avlägset från de stora lärosätena, att man kunde tro att det var därför uppfinningsrikedomen och kunskapstörsten flödade längs andra källor, lärde sig märka var de sipprade upp, utforskade, tog reda på mer, intuitivt växte in i att ”förstå” innan hjärnan helt visste varför, men sparade varje erfarenhet så att bilderna mognade och alltmer fylldes i för att sammanföras i den stora helheten.

Om farmor läser jag att hon gick två veckor i skolan.
Hur hon skyllde på att hon måste arbeta, då mamman dött och pappan var bortrest i arbete. Men … egentligen var det för att hon redan lärt sig. Läsningen rann genom henne som en vårbäck, räkna kunde hon också, så … varför? Det enda hon ville lära sig mer om var växter, allra helst blommor, och de fanns där ute, med sina latinska namn i frökatalogen. När hon till sist, som vuxen, hade sin egen prunkande trädgård med en så osannolik mångfald av arter alldeles under fjället, att man i förundran gav henne namnet Blomster-Lotta, var hennes egen kommentar:
”Tänk ändå, va lätt allting ha för å väx här”
Jo, hon hette Stenmark innan hon gifte sig.

Och så pappa. Han som växte upp i denna avlägsna fjällby Ammarnäs. Lärde sig läsa innan han var gammal nog för skolan, genom att titta på tidningarna som tätade stugornas väggar, Bibeln som farfar troget läste högt ur varje kväll och så Åhlens & Holms katalog som var rena bilderboken att bläddra i en gång om året. Som 12-åring fick han en skrift kallad ”800 ord på världens alla språk”, och föll nästan handlöst ner i sitt livs intresse. Att lära sig dem. Allihop. Autodidakt. När han lång senare i livet hamnat i vårt Nordvästskånska Viarp, där en kåta byggts bland prästkragar och rosor, blir några av mina barndomsminnen hur journalister kommer för att besöka min märkliga pappa, och tala om alla dessa språk han kan. Man frågar hur han bär sig åt, hur många språk han egentligen kan …? David Nyström skriver en av artiklarna där svaret är så här:
”De (språken) liksom flyter in i mitt medvetande.”

Jag tror jag börjar förstå var det kommer ifrån.
Att vara autodidakt, nästan tvingande, den hungriga ådran. Inte en annan kunskap, inte bättre eller sämre eller högre … bara en annan, mer intuitetsdriven väg att tillägna sig den. Bland papperna finns också en artikel (NST 27/12 2008) om Stenmark, och jag kan inte annat än le när jag läser vidare: ”Mitt hjärta klappar fortfarande för skidåkningen och jag tycker fortfarande det är kul att åka skidor, men det här med tränare, jag tror inte att jag passar som det. Jag har lärt mig allt ganska naturligt, utan att behöva fundera.”

Åsa Hagberg

Tvära kast och smala vägar

När varje dags nyhetsrubriker är omskakande.
När ögonen värjer sig och ändå måste se.
När bekvämlighetens ståndpunkter tvingas till omprövning. Beslut förs till en sylvass knivsegg vi trodde låg oceaner bort, men helt plötsligt kräver ett svar. För eller emot? Och vad blir konsekvensen? Vem vet? Varför kan vi inte både få ha kakan och äta upp den!? Halva, i alla fall?

Just så är påskens drama.
Ibland kommer frågan upp om det går att beskriva händelseförloppet utan att svartmåla ett helt folk och bana vägen för antisemitism utifrån ropet om ”Korsfäst”? Dagens världshändelser är bara en av alla påminnelser om hur det är hela mänsklighetens rop. Det starka behov som skapas i tumult och kris av att finna en syndabock.
Vem är skurken? Vem ska vi anklaga?
Om den verklige fienden är oåtkomlig, vem ska vi offra?

Den som gjorde sitt intåg i staden på ett så märkligt sätt att vi alla drogs med i att tro att här är hjälten? Att här kommer den som ska ordna upp allt, som ska driva allt ont ifrån oss, så att vi kan leva i lugn, ro och välfärd … i ett respekterat och ansett rike? Så som vi en gång var, och borde vara! Stod vi inte alla där som en kortege i en revolutionerande yra?
Ett drama där sedan ingenting syns hända av det vi hade förväntat.
En hjälte som sedan drar sig undan med sina närmaste för att bryta ett bröd och dela en bägare med vin.
”Mitt rike är inte av denna världen.”
I besvikelsens jordskred sveps rädslan och ilskan upp. I vilket folk som helst, i vilken tid som helst. På gatorna skallar ropen. ”Korsfäst!”
Ja, är inte Gud själv skyldig? Var finns han/hon/hen/den/det? Varför får detta onda ske?

Ändå kommer vi i kyrka efter kyrka i vår värld ikväll – eller en vecka senare i den ortodoxa grenen – att återfira den måltid som instiftas av en till synes djupt fallen hjälte, mänsklighetens största ras, där himmelsk gloria omvandlas till föraktets törnekrona i den mest förnedrande, smärtfyllda avrättning man lyckats uppfinna.
Vi firar inte en Gud som ger oss en genväg, förbi all världens oro.
Vi firar en Frälsare som påminner oss om vår egen delaktighet i denna värld, vi som alla äter samma bröd, från samma jord, dricker drycken av samma blodfärgade druvor och ger till varandra, en Frälsare som erbjuder oss en genom-väg, den vi går igenom delaktiga i ansvaret, var och en av oss med vår skuld och vår gudagivna förmåga – för att befrias från den förra och styrkas i den senare. Erfara det Gudomliga. Därefter hoppet.

Hoppet är självklart viktigt, att livet – kort eller långt – har en mening, inte bara rinner ut i sanden.
”Jag går före för att bereda plats åt er.”
Gryningen har redan börjat.

Försoningens dryck – lyssna till hela sången

Försoningens dryck,
där det kraftlösa blivit till vin
i din kärleks förvandling,
ger oss livet, men smärtan var din.
Försoningens dryck,
är du, som gör oss till ett.

Försoningens bröd,
där vår djupaste hunger blir mätt,
är din kropp som blev bruten
så att vi kan förenas till ett.
Försoningens bröd
är du, som gör oss till ett.

Försoningens väg
är en korsväg, du står i dess mitt
i ett helande möte.
Vi får livet, men korset var ditt.
Försoningens väg
är du, som gör oss till ett.

Åsa Hagberg

Som Du har sagt

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
När en kvinna uttalar sådana ord kan det alltför ofta handla om jagets utplåning. Dramer som Ibsens ”Ett dukkehjem” belyser ämnet i en av sina mest förljugna former, en vacker yta, men där bakom ett äktenskap där kvinnans roll är som en docka, en ägodel, ett prydnadsföremål och en leksak utan egen vilja.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Det är inte så märkligt ändå, att synen på Maria har blivit så omstridd, att talet om hennes lydnad och benämningen ”jungfru” fått en bitter eftersmak då det blandats i en vågskål av smärtsamt kvinnoförtryck. Unga kvinnor, vars avsaknad av sexuell erfarenhet både höjts till skyarna som det högsta (och enda …?) kvinnliga fromhetsidealet, men också de mest åtråvärda att få erövra.
Sådant som väcker lusten att i vår tid måla fram en annan Maria.
Den som är stark. Inte låter sig kuvas. Inte fråntas sin sexualitet i en patriarkal kontext.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Men jag ser också hur dessa ord istället kan uppfyllas av ett ljus som står helt utan skugga.
I den fullkomliga tilliten inför min Skapare, som känner mig så rakt igenom att jag kan lita på att ingenting i det skeendet kommer att vilja mig illa eller kuva min innersta önskan. Tvärtom, få den att blomma, på ett sätt jag själv ännu inte ser och i en större betydelse som går utanför mig själv.
Den viljebrottningen går att minnas.
Hur jag var just så ung, bara något år äldre än Maria, när vissheten om Guds existens nådde mig på ett sådant sätt att det fanns en kallelse. Hur tron ställde sig i ett vägskäl, inför resten av livet.
Den där jag själv ledde vägen, helst utan Gudomlig hjälp (man är väl inte svag …).
Den där jag frågade efter Guds vilja och väg, och lät den leda mig.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Marias ord.
Nej, de är inte kuvade. Efteråt reser hon sig, styrkt i det djupaste då Anden har kommit över henne. Inte bara den stunden, inte bara fram tills dess att Gudabarnet är fött. Jag lockas att fördjupa mig i den roll hon fortfarande har 30 år senare, allt det hon bär med sig och vet utan att behöva skylta med sig själv. Och hur detta aldrig är i närheten av mänsklig avgudadyrkan. Solen är en sak, månen som speglar dess sken, en helt annan. Den Gudomlige är en sak, Maria som förebild, en annan. Ja, jag kan lätt dela bilden att hon tillhörde de rakryggade, svårkuvade, modiga. Men hennes unika roll visar också nådens väg, den oförtjänade, ödmjukt Andefyllda.

Den här helgen skulle vi ha varit i Östersund och firat Mariadagar, att i olika former, och tillsammans från olika kyrkliga traditioner uppmärksamma hennes betydelse i vår tro, som Gudsmoder och förebild, hennes lovsång i evigheten. Världens oro har för tredje gången uppskjutit dem ännu ett år.

Fr.Wikioedia.org

Idag ser jag istället hur bilden av hennes händer, lyfta i bön som en mosaik i kupolen i Sofiakatedralen i Kyiv fått sin alldeles särskilda betydelse. En katedral omgiven av ett krig vi hade önskat tillhörde det förgångna i en mänsklighet som lärt sig sin läxa. Nej, hennes händer kan inte beskydda staden, så gudomliga är de inte, men hennes bön ansluter sig till våra och lyfter dem.
Hon som vet skillnaden ända ner i botten.
Vem som kräver lydnad, utropar sig själv till härskare över andra, så att endast rädslan eller lystnaden efter att få del av samma makt, kan få oss att överlämna vår vilja. Som säger sig ”beskydda”, för att få äga och våldta, så som man gör med kvinnor i alla krig.
Vem som är större än rädslan, större än makten, delar vårt lidande, styrker oss i kampen, öppnar en väg … till vem vi kan säga medan hjärtat tröstas och hoppet vägrar ge upp; ”Låt det ske med mig som Du har sagt”.

Mitt i din glädje när Ordet blev kött, Maria,
späd i din kropp växte himmelens kraft att befria,
såg du vart vägen bar innan den ens fått börja,
kärlekens dyra väg, dagar då du skulle sörja?

Lyssna till hela sången:

Åsa Hagberg

Det som alltid måste firas

Det finns somligt som alltid måste firas. Ju fler orosmoln som hopar sig, ju mer behöver vi samlas kring varje stråle av ljus som bryter igenom, kanske bli än mer medvetna än tidigare om hur ljus den är, hur oumbärlig.
En sådan ljusstråle bryter igenom imorgon.
21:a dagen i den 3:e månaden. Alla vet väl direkt?
Just det: ROCKA SOCKORNA DAGEN.

Den ljusa klara strålen är att den belyser människans inneboende värde. Inte byggt på förmåga att – kanske med våld – bre ut sig i makt över andra, inte heller på konkurrens i en tävling om att nå fram mot åtråvärda framgångar, inte heller på den idealiserade skönhet där alla proportioner stämmer enligt rådande mallar.
Utan den i att vara mänsklig.

Det som alltid måste firas

Lyssna till Änglalagen
Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet …

Förebilderna just den här dagen har begåvats med en extra kromosom på det 21:a kromosomparet, som gör proportionerna unika på sitt sätt, somligt blir ofta lite kortare – både enskilda kroppsdelar och hela kroppen, och så ögonen, med sin vackra mandelform som är så karaktäristisk. Den som därför först skrämde mig, men sedan jag lärde mig se och förstå vad som finns där innanför, väcker djup ömhet. Kroppens kommunikation blir minst lika viktig som röstens – om den senare alls finns. Tanken blir aldrig invecklad, klarar inte av lögner och masker, men dras till det allra viktigaste, närmast hjärtat.

Men visst är orosmolnen tunga. Allra mest för det lidande som är omedelbart synligt hos de krigsdrabbade i Ukraina, hur ont det gör bara att se, hur är det då inte att vara mitt i det …? Hjärtat blöder, ropar och ber!
Därunder, en annan oro i hur samhällets stöd under kriser har en förmåga att liksom … tappa andra stora, men tysta behov. Det är både nödvändigt och viktigt att lära sig av. Nödvändigt att sluta upp kring en gemensam samhällskris och hantera akuta behov och världens nöd. Lika nödvändigt att vara medveten om att andra behov inte flyttar ut ur verkligheten, att den som är hjälplös utan stöd inte plötsligt har förmågan att klara sig själv nästan hela dygnet utom de få timmar per vecka, som inte går att sudda ut ur dokumenten. Att dagar i ensam passivitet aldrig får växa ut i veckor, månader … till ett skuggliv där det mänskliga ljuset kvävs.

Det är min förhoppning att morgondagen kommer att märkas.
Inte bara som ett jippo att sätta på sig olikfärgade strumpor, utan att vi när vi trär dem på våra fötter också tänker efter vad de symboliserar. Så att vi ger rum till den som inte själv kan ta sin plats, lyssnar till den röst som inte ropar högst, låter ljusstrålen av medmänsklighet glädja oss ända ner i botten.

En sång till den som – fortfarande – lär mig, och påminner mig om allt detta.
Tack, Stefan Jämtbäck, för musiken i bloggens båda sånger.
I det mänskliga
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden …

Åsa Hagberg

När viktiga frågor listas

Ingen kan undgå att världshändelser och invasionen av Ukraina just nu överskuggar allt, och ligger främst i våra tankar. Samtidigt rör sig tiden framåt, som den alltid gör, med ett val som närmar sig till hösten. Ja, politik är viktigt, likaså att frågor inte tappas bort, bara för att de pågår i bakgrunden. Där finns allt det grundläggande. Följande insändare fanns i HD 26/2 2022.

Att vi befinner oss i ett valår börjar märkas – en av dessa är att få läsa partiernas listningar av sina viktigaste frågor (HD 23/1 2022). Sådana urval blir förstås omöjliga, då i stort sett alla beslut som fattas kommer att vara viktiga för någon.
FUB representerar en sådan grupp som sällan nämns, personer med intellektuell funktionsnedsättning – ibland osynlig på utsidan, men ändå med stor inverkan på det dagliga livet. Detta gör frågan alltid värd att lyfta, inför varje val.

a) för de direkt berörda vars hela liv vilar i hur insatser fungerar
b) för nätverket omkring av anhöriga, närstående, personal
c) för den värdegrund vi alla står på

Särskilt synliggörs detta om nätverket får ännu mer spridning. I FUB:s medlemstidning UNIK skulle insatsen ”utflyttad verksamhet” lyftas, att Daglig verksamhet kan ske ute på en arbetsplats. Det reportaget landade i vår kommun, Båstad, som en av de platser där det fungerar väl.

Ända sedan 2010-talet har vi sett hur LSS-lagen som skyddar dessa rättigheter urholkats, och hur detta påverkat människosynen som helhet, med misstänksamhet inför de funktionsnedsatta.
Går det att förstå vad det betyder för en kommun att ha en välfungerande omsorg, där en funktionsnedsättning inte hindrar ett gott liv med delaktighet i samhället? Hur mycket djupare en sådan ”reklam” tränger än byggnationer och monument? Vilken trygghet det innebär ända ner i gräsrötterna, vilken befrielse för kämpande anhöriga att slippa möta kommunen som sin motståndare?

Vår kommun har gått steg i en god riktning, och har allt att vinna på att fortsätta den vägen. Varje byggmästare vet att en bräcklig grund är omöjlig att bygga på. Så viktig är värdegrundens realitet. Vi ses till valet.

Åsa Hagberg
Ordf FUB Båstad