Den dag då vi funderar på vilken färg vi ska välja på sockorna, får svårt att bara vara gullig då vi påminns om hur en åtstramad lag skapar både oönskade effekter och orimliga avslag. Barn och tonåringar skiljs från sina familjer – vad betyder då strumpornas färg och att vi gillar olika? För dem som lever med funktionsnedsättningar och vars behov av samhällsstöd ligger inom LSS-lagen, har åtstramningseffekten redan varit synlig under många år. Behoven av stöd kvarstår, medan allt snävare tillämpningar har spridit sig genom alla beslutsled, även dit domar överklagas.
Den som under många år levt i en gruppbostad, kan plötsligt få detta indraget och tvingas flytta, utan att någon förstår varför (se FUB Pressrelease). Hur otryggt blir inte eget boende utan anhöriga som kan rycka in alla de stunder när livet blir krångligt och osäkert? Eller, hur kan anhörig anses bära rollen som gratis ledsagare, för den ungdom som ska ta steg att bli vuxen? Och hur ska personalen i en gruppbostad räcka till om boende egentligen behöver enskild assistans? Eller på den dagliga verksamhet dit man förhoppningsvis beviljas att komma?
”LSS-flykting” har blivit ett begrepp för dem som i sin hemkommun får avslag på insatser som borde vara givna, och därför måste flytta till en annan kommun för att få rätt stöd – trots ett utjämningssystem som fördelar kostnader. Tyvärr har vi sett sådana avslag i vår kommun. Här skiljs unga vuxna från sina föräldrar – eller måste hela familjen flytta? Är det inte på samma sätt upprörande, att tillämpningen av lagen blivit så strikt att familjer splittras?
I höst blir det val. Vi i FUB Båstad kommer att sända ut frågor till våra politiska partier för att aktualisera LSS-lagen. Det är förstås härligt att se alla färger på våra sockor, men det handlar om mer än så. Vi hoppas på goda svar, ”ett bättre sätt att leva”.
Ja, kyrkan fastar också, utanför medias uppmärksamhet, inne i vår vardag och raden av helgdagar. Satt därför i onsdagens morgonmässa och träffades av några enkla ord ur Lukas passionsberättelse. Tänk att de har tvåtusenåriga rötter.
”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Lk 22:24-26)
Det kunde ha varit idag. Särskilt fem ord som stack ut: ”låter kalla sig folkets välgörare”. Intressant … ”låter kalla sig”. Vi kan tänka att Populism är en ny företeelse, sprungen ur demokratins valfläsksmenyrer, eller världsledares väg till en allt mer svällande makt, där ORDEN och narrativet springer före. Att få rollen att bära sin välförtjänta storhet. Spegel, spegel på väggen där, säg vem Den Störste bland Välgörare är!
Vi lär oss efter varje valår hur valfläsk smakar när det väl ska stekas. Hur det förmodade välgörandet, oftast landar i en begränsad, priviligierad grupp av ja-sägare. Så här, med Internationella kvinnodagen runt hörnet är vi väl medvetna om hur en del ”välgörare” förtrycker kvinnor för att de vägrar sin undertryckta roll, och alla de pålagor som enbart kvinnor måste följa. Ja, så att en del av dagens världsoro och brinnande skyar rinner tillbaka i de bilderna, hur ett folk drabbas när de som bär makten är en begränsad, priviligierad grupp som allra mest måste skydda sig själva.
Men bibelordet ovan, är könlöst, vem som har makten. Även kvinnor kan bära den, även kvinnor kan korrumperas av den. Både kvinnor och män kan uppriktigt vilja sträva för det som är välgörande för folket. Ja, låt oss få se det. Valfläsk och feta ord – vem bryr sig? Det som är välgörande bär en annan frukt, den som består. Fastan leder oss dit.
1. Du sårade, du modige, ge kraft som helar, vågar darra. Du helige, du svikne, ge liv som renar, vågar älska. Jesus Kristus alltets mitt, Gud av Gud och människa ibland oss.
2. Du tjänare, du mäktige, ge kraft att bära, våga följa. Du evige, du härlige, ge liv att födas, våga bäras. Jesus Kristus alltets mitt, Gud av Gud och människa ibland oss.
Vi har hört om hur de som var tjänstemän under nazitiden i ett idogt arbete registrerade judar, funktionsnedsatta, romer, homosexuella och politiska fångar för insamling till koncentrationsläger – men trots att man visste vad som skedde där hänvisade till hur man ”bara följde order”. Det var deras jobb. Så var lagen skriven. Det var också sanktionerat från högsta ort, där en förmörkad Führer förde vansinnet till sin yttersta gräns. Ja, till och med barn infångades inför en systematisk förintelse.
Till sin yta finns en anstrykning av likhet med den nyhet som farit som en löpeld över vårt land, när Migrationsverkets handläggare, med hänvisning till lagen, når fram till att ensamt utvisa ett litet barn till ett land där ännu en våldsam förföljelse drabbat befolkningen. Men där upphör likheten. Till och med de som själva varit med att stifta lagen invänder. Detta är orimligt! Detta är inte lagens syfte.
När blev vi lagens marionetter? Hur kan lagen ta över så att detaljer överträffar syften? När ikläddes handläggare fru Justitias ögonbindel, där det slutligen bara finns ”ja” eller ”nej”, ”skyldig” eller ”oskyldig”, oavsett vem det är, utan personliga hänsyn? När handläggarens uppgift snarare är att hantera just detta, enskilda fall, personliga hänsyn? Att vara människa och inte en dator? De senare, där bara ettor och nollor räknas i systemet, och nollor under en lång räcka av år getts en oproportionerlig tyngd. Som i en multiplikation, där allt som multipliceras med noll blir noll, oavsett hur stort tal det är.
När hände det?
Var det när Försäkringskassan gav sig den lagliga rätten att ”nolla” andning som grundläggande behov, så att föräldrar själva fick axla hela assistansansvaret dygnet runt? Eller när myndigheten kunde anställa egna läkare, som i en omfattande utrednings sista veto, gavs rätten att finna en enda oprövad och hypotetisk arbetsmöjlighet som skäl för att nolla behovet av sjukersättning? Oavsett hur orimligt detta hypotetiska arbete var? Eller när dessa hypotetiskt arbetslösa istället befann sig hos socialsekreterare … när började de allt mer undantagsbefriade tolkningarna och avslagen bli regel? Även i fall där de var uppenbart orimliga? När blev sedan, allt fler orimliga avslag inom LSS, närmast en norm? Den lag vars syfte tydligt anges i §5: ”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.”
Hänvisningen att ”Vi följer bara lagen” är nu närmast ett mantra, även vidare upp i instanser för överklagan. Alltså den lag, där normen byggts upp att en enda nolla är nog för att utradera alla övriga skäl och behov. Där detaljen getts tyngd att tränga undan syftet.
Så … när blev vi lagens marionetter? Vem är du? Vem är jag? Det som uppfattas som en plötsligt uppkommen händelse nu, när ytterligare en lag skärpts, har pågått under en längre tid, flera regeringar, regionstyrelser och kommunnämnder bort, inom alla de andra lagar som reglerar hur stöd fördelas.
Det är aldrig lätt. Behovet av att komma åt och strypa fusk och missbruk, kommer alltid vid generella åtstramningar att drabba de oskyldiga mest – de som inte har en aning om hur fusk går till, eller lider djupt av känslan att behandlas som brottsling bara för att det finns ett behov av stöd. Ja, att vara sedd. Men en sak är i alla fall tydlig. Särskilt synliggjord när barn drabbas. Det är för enkelt att enbart hänvisa till ”Vi följer bara lagen”, när dess syften tappas bort. Låt oss komma ihåg, att vi är människor och inte marionetter. Tillåta våra ögon, redan från början, att se vad som är rimligt.
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden.
Texten nedan har också gått att läsa som insändare i Kyrkans tidning 260212. Om vikten av den sammanhållande helheten, när debatten spretar och strider – och vem för Kyrkans röst? Och om ett symposium där vi möts till samtal.
”Narrativ” är ordet i ropet, internationellt gångbart i en tid där grundliga resonemang undanträngs av övertygande ord som i bara ett klick besvarar stora frågor. Rätt bild och rätt rubrik räcker för att vi ska veta: ”Så här är det”. Samtidigt växer den motsatta reaktionen, undran vad som går att lita på när sensation belönas och bilder AI-manipuleras. Vad är sant? Vem är källan? Vem får äga narrativet – och påverka hur vi ska tro, tänka och agera?
Det är självklart av stor betydelse i synen på världens konflikter. Likaså i det politiska spelet med stundande val. Allt mer märks även kyrkan i detta, vilken politisk ideologi Jesus själv hade, vilket parti som är bäst på kristna värderingar. Men ständigt stiger vår Mästare ur våra mallar och pekar mot ett annat narrativ, ett teologiskt, ”inte av denna världen”. En enda preposition, två små bokstäver i ordet ”av” säger var källan finns. Vem som äger narrativet.
Hur ska teologin hantera detta? När evangelisten Johannes med några korta meningar sammanfattar hur allt har ett enda upphov i Ordet. Och hur vår enda möjliga väg att ta emot det är att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Där den naturliga associationen snarast skulle gå till att ”Ordet blev lärobok för att undervisa oss”. Varför? Därför att evangeliet aldrig kunde bli så komplicerat att inte ens de visaste av oss förstod det, utan snarare först inses av dem som är som barn, tillgängligt för alla.
I Johannes evangelium hörs också en grupp av tre ord i Jesu mun, att han är ”vägen, sanningen och livet”. Är inte ”vägen” vår tros lärosatser, de som går att formulera och peka ut – självklart starkt knutna till ”sanningen”? Men här ingår också ”livet”. Själv blev jag aldrig teolog i akademisk bemärkelse, men har levt ett liv i att dras till den stora Berättelsen, den som förklarar livsmeningen, och både i sin början och sitt slut sammanfattas i ett enda Ord. I fruktbara samtal blir det tydligt hur jag är samma rum som fackteologen, men jag har också fått uppleva att bli sågad, och uppmanats att ägna berättelsen till ren fantasi istället, det hade varit mer intressant. Varför denna ringaktning av berättelsen? Här hör jag istället vår tids rop efter ett narrativ. Att källan är säker. Att svaret vilar på en djupt bärande sanning.
Någon vecka före valet, när de snabba svaren förväntas bli alltmer rappa och vi som kyrka självfallet kommer att befinna oss just i den verkligheten, då samlas vi i Linköping till ett musik- och teologisymposium under namnet ”Musik som trons språk”. Ja, vad kan i ett enda svep sammanfatta en tro som är så stor att den annars fastnar och splittras i detaljer? Symposiet lyfter sådana möjligheter, för våra olika preferenser, och utan att vara färdiga svar, men med den paradoxala erfarenheten av att allt som förklarar sig samtidigt finns kvar att upptäcka. En är Frälsarkransens pärlor, som Martin Lönnebo gav sin början just i Linköping, detta radband som i en enda blick, bön och fingrarnas rörelse lyckas samla allt. En annan, när församlingen reser sig upp och med en röst återger vår gemensamma tro, därpå samlas till den måltid där vi tar emot Jesus i ett och samma bröd. En tredje, en psalm som vers för vers rör sig längs vägen, eller ett kyrkomusikaliskt verk som uppfyller rummet, så att det går att hinna ta in Gudsröstens tilltal.
Vem äger teologins narrativ? Ja, kyrkan kommer att tillfrågas. Vad ska vi svara? Ett är säkert, kyrkan har idag inte tid att ringakta något av det som ryms under begreppet teologi, i sina olika roller att beskriva det. Vi ses i Linköping i september.
v 3. Att få komma till ditt altare så som delar av din kropp, bli förenade i bön och sång, finna kraft i samma hopp. Hos dig, du vår Skapare, du Mänskoson, du heliga ljus, här, i ditt hus.
En överlevares berättelse – till Förintelsens minnesdag.
Varför ska vi minnas grymhet, blotta smärtans djupa sår? Varför gräva fram hur ondska utan hänsyn trampar spår?
Ja, varför? Varför gå tillbaka och minnas tidigare generationers grymheter, när nutiden redan har fullt nog av krigsbrott och förföljelser? Varför gräva fram den ondska som är förbrukad och avklarad? Eller, är den det? Blir inte återkommande hänvisningar påminnelser om hur vi har glömt att den var något annat. Och mycket värre. Djupt, djupt ner där mörkret sjunker bottenlöst i sin egen dy. Om redan krigsbrott väcker vår avsky, så som det i varje krig förekommer att de stridande begår övergrepp, ibland med räder av folkmord och avrättningar, har dessa ändå sin politiska begränsning – just där, just då, i konkurrensen om territoriella områden, drabbade av hämndlystnad och tunnelseende tar den råa brutaliteteten och krigsskadade soldater chansen. Likaså väcker rasmotsättningarnas anspråk vrede, överallt där de finns, men oftast mer undertryckt, särskilt om den tillåts lägra sig över samhällslivet i orättvisa hierarkier av privilegier och utanförskap, med slaveriet och slavhandeln som sin yttersta form. Men förintelsen var trots allt detta något annat. Mycket värre.
En samlad bägare av folkmordslust och rasförtryck, påspädd av sjuka konspirationsteorier och maktfullkomlighet till en giftig, smittande ideologi krönt med religiösa inslag, där bilden framträder av ett nedsmutsat blod som är all ondskas rot, den syndabock som de kränktas värld längtar efter att lasta med skulden, en folkgrupp som det både går att förakta, förtrycka och … ja, utplåna i den grymmaste av grymheter – och ändå bibehålla den egna värdigheten i att ”vi gör mänskligheten en tjänst som befriar världen från denna ohyra”. ”Vi är de GODA!” Genom historien har detta på ett särskilt sätt drabbat det judiska folket. Inte bara de enskilda förövare som det finns skäl att anklaga, utan, som folkgrupp. På 1300-talet fick de bära skulden för digerdöden. Ett folk som är särskilt utstickande i ihärdigt hållna traditioner vilande på en (territoriell) utvaldhet sedan tidernas begynnelse, tillräckligt framgångsrika för att kunna framställas som ett hot – men tillräckligt få att ses som möjliga att utplåna.
Så uppstår förintelsens drivkraft. Oavsett vem. Oavsett var. Bara existensen är nog för att vara besmittad av det onda blod som väcker en sådan avsky att det måste rensas ut, av de på riktigt utvalda. Så som Adolf Hitler. Utvald att styra och rensa världen.
I den världen finns 1938, i Prag, dåvarande Tjeckoslovakien, en 14-årig judisk flicka. Vi kan kalla henne E, hon som kommer att bli en överlevare, så att jag många år senare kan lyssna till hennes berättelse. Men då, 1938, är hon just i den ålder när hon ingår i en grupp unga scouter som planerar att resa till någon av de kibbutzer som denna tid grundas under det brittiska mandatet. Allt fler judar ser behovet av sin egen plats på jorden, undan den tilltagande antisemitismen. Samtidigt pågår en frigörelserevolution bland områdets arabiska befolkning – samma oro redan då. Resan är ändå en dröm, att se platserna, ställa sina fötter på jorden. Vara där, i Skrifternas land. Men vågar man tro att den kan genomföras? Rykten sveper söderut från den tyska gränsen, och följer med i en tilltagande judisk flyktingström, som en isande kylig vind. Ännu mer efter att ett ”fredsavtal” skrivs under av NF:s företrädare och Hitler i september 1938 så att Prag närmast omringas av ett utvidgat Tyskland. Ändå, bara några månader senare, i en krigshandling ockuperas Prag i mars 1939. Plötsligt är hennes hemstad en del av det nazistiska tyska riket.
E ser hur fort allt förändras. Allra mest hur skräcken lägrar sig över de judiska kvarter där hon bor. Plötsligt kan det vara farligt att mötas och föra ett vanligt samtal. Hur spionögon och angivarmunnar kan finnas överallt i en ny värld där vänner fryser till fiender – eller bara blir en av de rädda som byter trottoar för att slippa mötas. Ingen vågar handla i en judisk butik, som inte själv är jude. E får byta skola. Den som bara judiska barn går i. Spårvagnar delas upp, så att judar tilldelas den andra, bakre vagnen, den som snart inte finns. Varför åka överhuvudtaget? Är det inte bättre att gömma sig? Innan man ”försvinner”, en räd, ett bultande på porten, en nattlig fångtransport …?
Men inte för snabbt. Den giftiga brygdens ideologi måste ändå hinna sippra ner tillräckligt mycket i stadens befolkning, och synliggöra vilken vinst det är för alla (andra) om judar blir rättslösa. Vilka privilegier som uppstår, hur affärsrörelser går att överta för nästan ingenting, samhällspositioner blir lediga– och så att … ja, att hjälpa dem, vem vill vara så föraktansvärd, så rent ut sagt … korkad? Beblanda sig med detta orena, utdömda folk? Då ingår att till att börja med, ändå visa ett ansikte utåt av att vara befriare. De goda. Då ger man sig (ännu) inte på barn. Så, som en välvillighetens gest att varje månad låta en grupp unga judar göra en resa till (självfallet inte en kibbutz!!!) ett land som … ja, Danmark (de ska vi ändå snart ockupera) om någon är dum nog att vilja ta emot dem.
En febril verksamhet pågår, att hitta färdvägar, välkomstmål, då alla märker hur maskorna dras åt. Det blir oktober innan E, tillsammans med några jämnåriga ungdomar, står på perrongen i Prag, kramar sin familj hårt och även det dyrbara resetillstånd hon fått i sin hand. Det visar sig vara den sista gruppen som släpps ut med giltig handling. För hur länge ska de soldater som redan mättats med brygden av förakt, stå ut med att behöva se hur de där smutsiga råttungarna passerar fritt med den stolta tyska stämpeln i sina papper? Det här är ett av de ställen där E stannar av i sin berättelse. När hon ska beskriva hur det var att stiga av tåget i den södra delen av Berlin, för att till fots ta sig till stationen i den norra delen, med sina papper hårt i handen. Soldat efter soldat. Rädslan. ”Det var hur de tittade på oss …” Hon ryser.
Det är det som också gör kontrasten så stor. Att stå på färjan och se kusten av ett annat land närma sig, att anlöpa hamnen, att få gå ner för landgången utan att hindras, och så … främmande ansikten som ändå strålar och ler. Välkomnande. ”Så hade vi inte känt på länge.” Första anhalten i sitt nya fria land, tillsammans med 15 andra judiska ungdomar, blir Næstved på södra Själland, därifrån vidare ut på landsbygden. Både för att de är mer säkra där, och för att det är där de behövs, när män i arbetsför ålder massinkallats för militär tjänstgöring, och gårdarna ropar efter arbetskraft som kan hjälpa till att upprätthålla livsmedelsförsörjningen.
Ett halvt år. Sedan är inte heller Danmark ett fritt land. Först handlar det bara om lydnadskraven och tjänsten under det Nazityska Riket och dess ideologi, ännu avvaktande med den uppsökande jakten efter judiskt blod, överallt där det gömmer sig. Danskarna visar sig också vara svåra att infiltrera, särskilt ute på landsbygden där det är glest mellan de tyska soldaterna och arbetskraften är både behövd, uppskattad och omfamnad, närmast som familjemedlemmar. Varför skulle de plötsligt ses som förrädare och undermänniskor?
Men vad händer med E:s familj? Hur har de det, som aldrig kunnat lämna Prag? Jo, några i taget infångas de i transporter, flertalet till Theresienstadt, det mest närliggande koncentrationslägret, som på ytan används som ett skyltfönster ut mot världen. Att behandlingen av judar inte alls är inhuman, utan man får bo där under rimliga villkor, bara alla samlade på en plats. Där finns både vanligt vardagsliv och kultur (ja, faktiskt framförs judisk musik), om än kanske en aning trångbott (bara sju gånger fler än avsett).
Men E uttalar namnet ”Theresienstadt” med fasa. Hon vet, genom den väldigt genomcensurerade och granskade information som ändå går att prångla ut i kodade brev och kort, hur platsen andas död. Alltid runt nästa hörn, bara ett stöveltramp bort. Radio, med ocensurerade nyheter, kan hon inte lyssna till. Telefon finns inte att tillgå. Men hon vet. Att de flesta ändå lever.
1943 händer något avgörande, egentligen påbörjat året innan, då förintelsemaskinen är igång på allvar. Den systematiska utrotningen har funnit sin lösning i Auschwitz gaskammare så att det blir möjligt att frakta tåglast efter tåglast med judar, likt boskap inträngda i godsvagnar, mot sin död. En helt osannolikt mördande effektivitet. Äntligen går det att infånga alla de judar som gömmer sig i det utvidgade riket. Land efter land. 1942 är det Norges tur, med Sveriges långa gräns intill. Bara det, att den är stängd för flyktingar om de inte har politisk status. Att bara vara jude räcker inte, det krävs något mer. Det krävs en katastrof, att mängder av judar omkommer, förliser, skjuts ner, fångas in, att allt fler nyheter sipprar ut om det som sker i förintelsens regi, att opinionen börjar vända, liksom Hitlers förut till synes oövervinnliga krigslycka, att för mycket blod spills … så att en liten korrigering sker i synen på vem som får vara flykting i Sverige. 1943 räcker ”jude” som skäl. Samma år som det är Danmarks tur att nås av den stora utrensningen. En information hinner läcka ut, så att en kortvarig lucka uppstår. Nu. Genast. Fly!
”Helst plötsligt stod de på gården och sa att vi måste fly. Vi skulle packa det viktigaste, men bara i en liten väska. Det fick inte se ut som om vi lämnade landet, utan bara skulle på en utflykt. Jag tog på mig dubbla lager med kläder, och så min fina filthatt som jag just hade köpt.” Vad smyger E ner i sin lilla väska? Ett fotografi på sin stora familj och släkt. Det mest dyrbara att spara.
De förs, liksom flera andra grupper av judiska flyktingar, till en skola vid kusten. Mat dukas fram på borden, men ingen frågar efter att de ska betala något. Vare sig för maten eller den riskfyllda resan. ”Ät nu. Det blir det sista ni får tills ni är framme i Sverige.” Sedan inväntas mörkret, innan de bordar en mindre fiskebåt. Där uppe i hytten får ett äldre par och en gravid kvinna hålla till, så länge faran inte kräver något annat. E tillsammans med övriga 25-30 judiska flyktingar gömmer sig nere i lastutrymmet. Det är fönsterlöst mörkt. Luktar fisk. Vågorna suger när de lägger ut. ”Varför hade vi ätit? Allt kom upp, alla blev sjösjuka!” När E känner konvulsionerna tränga upp är hinken långt bort. Hon tar sin fina filthatt och kräks i den. Vad betyder en hatt, när livet står på spel? När vilket tyskt örlogsfartyg som helst som upptäcker dem kan hejda dem för att se vad som göms i lasten, så att anhalten ändras – även för deras danska befriare. Theresienstadt, eller varför inte Auschwitz redan från början?
Medan flertalet av de danska fiskebåtarna låter sin smuggling ske över Öresund, saxande, tidvis stillastående utan lanternor i mörkret, för att undvika både minor och tyska fartyg, går E:s båt på en sydligare rutt, med Trelleborg som mål. Ett och ett halvt dygn senare, framåt kvällen den andra dagen, medan ännu strimmor av ljus kan sippra ner i lastutrymmet, förändras båtens sugande rörelser och andra ljud börjar höras, såsom från en hamn, sedan röster och rop, och slutligen kan luckan öppnas. ”Vi er her nu. Alle kan komme op! Velkommen til Sverige.”
Under dessa dramatiska oktoberdagar 1943 flyr över 7000 judar till Sverige. Krigets mest omfattande och lyckade smuggling. På Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem, finns idag ett särskilt rum för den danska befolkningen som inte bara höll emot och inte lämnade ut de judar som funnit sin tillflykt i landet, utan visade så stort mod och så stark uppoffringsvilja för att rädda så många man kunde. ”Välkommen till Sverige.” Det är danskarna som har gjort den svåra och farliga insatsen, men vid landstigningen står representanter för Röda Korset redo. Mycket kan påminna om hur vi för några år sedan såg en ström av flyktingar samtidigt, men här är organisationen enklare och redan på plats. En uppsamlingslokal har i all hast bildats, där finns först möjlighet att duscha och få rena kläder, äta, vila … sedan lotsas vidare ut till mottagare i landet, precis som då E kom till Danmark. En av alla lantgårdar som ropar efter ung arbetskraft, då männen är inkallade.
E får sin tillflykt i Hedemora i Dalarna. Ännu en svidande kall krigsvinter är i antågande. Men här kan hennes berättelse smittas av värme. ”Jag fick lite lön för mitt arbete. Det första jag köpte var en varm yllemössa.” Istället för den filthatt som förstörts under flykten. Ung och hungrig på nya vänner lär hon sig fort svenska. Ser kriget ta slut, knappt två år senare.
Det är först nu hon kan få veta det som legat som en djup oro under alla åren av krig under förintelsen djävulska dehumanisering. Vad hände med hennes släktingar? Hennes närmaste familj? Nej, de kom aldrig till Auschwitz. Men tanken var kanske att de skulle, när alla som ännu fanns kvar i Theresienstadt beordrades till avmarsch. Den som fått namnet ”dödsmarschen” därför att det egentligen aldrig var nödvändigt att den skulle nå fram, oavsett vilket koncentrationsläger som skulle tömmas. Det gick precis lika bra att dö av påfrestningarna under vägen. Att aldrig få vila, inte äta eller dricka, bara gå, gå, gå … ”Jag hade en kusin som överlevde eftersom hon hade fått uppdraget att ta hand om barnen. De drevs inte på lika hårt. Min bror var bara 14 år, så han skulle egentligen ha gått med i den gruppen, men han ville inte lämna våra föräldrar.”
Så, vart ska E ta vägen, när nu kriget äntligen är slut? Vad har hon att återvända till, i ett släkttomt sönderbombat Prag? Är hon inte mest hemma hos vännerna i Danmark, där hon hann bo i fyra år? På vägen till Danmark finns en sjuksköterskeutbildning i Helsingborg, ett yrke som fått hög aktualitet i krigets spår. Och så, under en praktik på sjukhuset, behöver något repareras, och en ung skånsk tekniker dyker upp och faller som en kägla för hennes förvånansvärt ljusa utstrålning. Livet kan inte stanna vid sin överlevnad, det måste levas.
Förintelsen har gett oss mörker och ljus. Vi behöver minnas båda berättelserna. Både att våga ta in hur lätt det är att dras med, att drabbas av infiltrationen, rädslan och maktlösheten, bli medlöpare och kanske till och med förövare, tänka att det väl ändå inte kan vara fel att dra fördel av de nya vinster som uppstår? Det går ju ändå inte att … göra något. Jag är inte värre än någon annan. Eller modet. Den motsatta goda drivkraften. Att djupast inne behålla blicken för vad som är mänskligt och vad som inte är det. Spara det, odla det, ihärdigt söka, be och bidra till att skapa vägarna för det som går att göra. Märka hur rädslan alltmer böjer sig för det som är större, som till och med är värt att riskera livet för, att vägra ge upp sitt eget samvete och tron på vad som, därför, slutligen alltid är det som överlever.
E har precis firat sin 90-årsdag när jag besöker henne, så att blomsterkvastarna står i ett överflöd på ett av borden i det lilla hemmet där hon nu lever som änka. Det är det som får mig att undra. Genom min anställning i kyrkans diakoni, brukar jag veta vem som har jämn födelsedag och ska få en gratulation. Hur kunde jag missa E? Hon brukar synas vid våra caféer och träffar. ”Men jag är ju inte med i Svenska kyrkan.” Som om blicken först då går vidare i rummet. Ser de svartvita litografierna på ena väggen, där motivet måste vara en stadsbild någonstans nere i Europa. Ser den sjuarmade ljusstaken på det långsmala 50-talsskåpet. ”Åh … ” Vi tittar på varann. E vet att jag förstår. ”Du är judinna.” Hon nickar tyst. ”När kom du till Sverige?” ”1943.”
Det är där det hisnar under mig. Det årtalet. Judinna. Vi kommer överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag. Då ska hon ge mig hela berättelsen. Men först går vi in i sovrummet. Där, på väggen, finns en annan tavla som hon vill visa mig. Fotografiet, där hela hennes stora släkt uppfyller bilden. Hon pekar på två av dem. ”Där är min morbror. Han hade utvandrat till Amerika innan kriget. Och där är min kusin, hon som gick med barnen.” De andra är borta.
Varför ska vi minnas grymhet, blotta smärtans djupa sår? Varför gräva fram hur ondska utan hänsyn trampar spår?
Varför ska vi minnas lögnen som gett nesligheten makt, minnas hur den fyllde munnen till att utspy sitt förakt?
För att aldrig mer, aldrig mer, för att aldrig mer gå den vägen.
Varför ska vi minnas rädslan? Den som visste stod och teg, stod bredvid och lät det hända utan kraft att ta ett steg.
För att aldrig mer, aldrig mer, för att aldrig mer gå den vägen.
LYSSNA till sången via Youtube Tewt och musik: Åsa Hagberg
Du ger den kärleken ett ansikte som aldrig skulle gå förbi, du stannar för att läka såren och allt vi gömmer inuti. Du ger den kärleken ett ansikte som räcker mer än för en vän, om du ser fienden bli skyldig så finns förlåtelsen igen. Öppna oss att ta emot och älska som du.
Första versen i en av de psalmer som nu provas i svenska kyrkan (nr 39), och som med Stefan Jämbäcks tangomelodi, även som sjungen psalm blivit svår att gå förbi. Medryckande. Lätt att stämma in i. Och så ett viktigt tema.
Hur blir en ny psalm till? Genom Stefans jämtländska påbrå ingick psalmen nyligen i en psalmprovarhelg i Lockne kyrka, där han som musiker fick både bidra i ett arrangerat levande psalmsjungande, och berätta om hur musiken kom till när ett så passionerat ämne som den dödsövervinnande kärleken fann sina lika passionerade tongångar i en tango. Kunde jag skriva något om hur texten kom till? Den som skrevs för 15 år sedan …? Hur tänkte jag? Märkligt nog var det lätt.
”Denna text kom till 2009-2010 när vi i samarbete med tidningen Sändaren skulle skriva en ny psalm till varje söndag på kyrkoåret, de som senare samlades i Och himlen rör vid jorden. Detta är psalmen till 13 söndagen efter Trefaldighet – Diakonins Dag. Jag läste då, för inspirationen, alla de tre årgångarnas texter. Det är nog ganska lätt att se hur första versen inspirerats, först av den barmhärtige samariern som inte går förbi den slagne mannen, utan stannar för att läka såren. Även andra årgångens text om att älska sina fiender har tagit sig in i samma vers.”
Du ger den kärleken ett ansikte som inte är för att bli sedd, där andra skulle fly från skammen så är den kärleken beredd. Du ger den kärleken ett ansikte som till och med har känt vår död, och där, när rädslorna har rämnat är liv, och liv i överflöd. Öppna oss att ta emot och älska som du.
”Andra psalmversen stannade mer upp vid Jeremia som slängts i brunnen, och hur vi inte ska se ner på dem som är ringa, något som präglat allt mitt psalmskrivande på ett särskilt sätt sedan jag själv fått ett barn med funktionsnedsättning. Föraktet för svagheten. Hur Jesus hanterar det, går rakt emot den strömmen, till och med själv tar den föraktades plats. Så visar sig den Gudomliga kärleken, ända in i döden. Ja, öppna oss att ta emot och älska som du.”
Varje jag, varje du har en särskild plats hos Gud. De här orden har den här veckan fått en särskild innebörd. Både hur vi har kunnat se det i varandra, i all den ömhet, värme och omtanke som strömmat genom alla som berörts av den olycka som skedde för mindre än en vecka sedan, då en ung tonåring miste livet. I alla fall så som vi ser det. Det framträder också i alla ljus som tänds, alla hälsningar som skrivs, att den särskilda platsen hos Gud inte upphör. Jesus säger att han har gått före oss för att göra den evig, och den pärla vi har skapats till framträder bara ännu tydligare, när alla höljen faller av.
Varje jag, varje du har en särskild plats hos Gud. Medmänskligheten, med budet att älska sin nästa som sig själv, är i sin grund enkel. Vi vet redan som spädbarn hur vi kan luta oss mot ett varmt bröst, och väldigt snart låta vårt ansikte spricka upp i det första leendet, som ett ömhetens gensvar. Och i kyrkan döper vi redan det lilla barnet, därför att vi tror att det hör ihop med det allra enklaste; att känna igen Jagets välkomnande och Skaparens röst; Mitt älskade barn. När vi här i kyrkan, i Frälsarkransandakten, säger just de orden vid Jagpärlan, Mitt älskade barn … är det fortfarande just så enkelt. Mänskligt är det väl sällan så synligt som när två nyförälskade ser på varann, hur blickarna går, hur ansikten strålar och luften blir så förtätad att ingen må störa. Och den som har sett Melodifestivalen, får inte sällan se den vinnande artisten i samma strålande lycka, sträcka sig ut mot publiken i ett ”Jag älskar er – KÄRLEK!” – med responsen från folkhavet nedanför i ett stort jubel.
Men redan är vi i det som också gör kärleksbudet så svårt. När ömsesidigheten saknas. Den som sitter i skuggan som en förlorare. Hur älskar man sig själv då? Hur älskar jag i sanning den som har ratat mig, kanske till och med förnedrat och kränkt? Utan att det egentligen bara är rädslans eftergivenhet, eller självhatets medberoende? Hur vågar jag lita på främlingen, när jag inte vet om det är någon som kan göra mig illa? Detta är inte bara svårt. Mänskligt sett är det så nära omöjligt som något kan vara. Älska. Vad är det?
Även detta år kom en av sommarpratarna att få mig att reagera just över de här frågeställningarna, en resa den 7 juli när orden ledsagade hela vägen. Den som talade var Hania Rosenberg, en av Förintelsens få överlevare, bara ett barn medan det pågick, och ännu med en klar tanke och en bärande röst.
Två saker framträdde som särskilda i just hennes berättelse. Den ena, att både hon och hennes mamma överlevde var för sig, och slutligen kunde finna varandra och återförenas. Hur hon beskrev kärleken i det mötet var rörande. Den andra, att när kriget började bodde familjen i den polska staden Oświęcim, det som senare under Hitlertysklands ockupation skulle bli Auschwitz. Familjen måste självklart fly, och lämna i stort sett allt av sina möblerade hem, tavlorna, porslinet, minnena … dessa hem som sedan stod färdiga att tas över av ockupationsmakten. Det var ju rent av praktiskt, eller hur? Här kunde de tjänstemän, vakter och militärer som skulle arbeta vid koncentrationslägret slå sig ner i fina hem, fixt och färdigt. När Hania och hennes familj slutligen infångas förs de tillbaka till sin hemstad – men till fånglägret – medan deras vakter och förintare bor i deras hem.
Här påmindes jag om andra reportage jag sett från andra världskriget, vakternas egna filmer, som visade hur de, när de kom hem efter arbetet i lägret, levde sina vanliga liv, ordnade fester och dans, skålade i sina fångars kristallglas, sedan kysste sin fru och sina barn. Hur är det möjligt? Hur är vi människor funtade? Hur kan samma bröst rymma ett så brutalt människoförakt och ändå det som väl fortfarande måste kallas kärlek? Vad kan inte kärlek bli, i människors händer? Hur kan vi inte missbruka den, och kalla övergrepp för kärlek? Vi älskar dem som älskar oss – men hur kan vi älska vår fiende?
I brottningen över den frågan fann jag en nyckel i detta att vara en familj. När ett våldsdåd har skett, det som inte är en olycka utan en avsiktligt planerad handling, får inte sällan de drabbades familjer synas i rutan, ge uttryck för sin sorg, och vilken fin människa de såg i den som de förlorat. Men så gott som aldrig syns förövarens anhöriga. De slipper framträda med alla sina kluvna känslor. Hur man avskyr det som skedde, hur man själv direkt eller indirekt är ett offer. Men samtidigt … hur kan en förälder glömma bort sitt barn? Kan inte även dessa påminnas om ömhetens ögonblick, barnets hand i sin, allt som fanns innan det började gå snett? Och om förövaren fortfarande finns i livet, uppleva kärlekens smärta och tänka: ”Oh, att du kan finna ett bättre liv, en annan väg att gå …”
En sådan kärleksilning kan bli en bön, när vi vet att de Bibliska exemplen på hur Gud gör detta med oss är många, där kanske liknelsen om den förlorade sonen är ett av de mest talande. Hur Fadern genom alla åren aldrig slutat längta efter återvändandet. Hur änglarna sjunger varje gång det sker.
Frälsarkransen har gett oss de två kärlekspärlorna, så att vi först får ta emot, älska oss själva, och sedan kan ge den kärleken vidare att älska vår nästa. Därför att hatet är förtärande. Därför att Jesus har gjort Medmänskligheten Gudomlig och leder oss tillbaka till det mirakel där kärleken åter blir enkel.
Du ger den kärleken ett ansikte som aldrig skulle gå förbi, du stannar för att läka såren och allt vi gömmer inuti. Du ger den kärleken ett ansikte som räcker mer än för en vän, om du ser fienden bli skyldig så finns förlåtelsen igen. Öppna oss att ta emot och älska som du, öppna oss att ta emot och älska som du.
LYSSNA till sången (nr 39 i Svenska Kyrkans Psalmförslag)
Långfredag i kyrkbänken. En paradoxal dag, just när våren gör entré. Vi är ändå förvånansvärt många som väljer att tillbringa en del av dagen i det svartklädda kyrkorummet. Så lätt det vore att välja bort, denna långhelg då vår vackra Bjärehalvö slår ut i blom och evenemangen tävlar om uppmärksamheten. Varför sitter vi där, trots de dystra tongångarna som inte ens får något instrument som kan liva upp dem? Mänskliga röster försöker hålla tonen, så gott det går … Men hellre försöka än vara tyst. Det är inte för skönsångens skull vi sitter där. Det är innehållet. Att våga gå in i mörkret för att (återigen) ta in vad … eller snarare vem som får det att vända.
Långfredagen är den Gudomliga dårskapens dag. Den alternativrörelse som av kärlekens fria vilja tar udden ur ondska, mörker och död genom att vara tvärtom. Inte som det gärna blir för oss. Våra åsikter blir (alltmer) motsatta, sedan gör vi samma sak, bara från andra hållet. Vi hindrar förstörelse genom att förstöra. Vi strider mot yttrandebegränsningar genom att begränsa de andras. Vi hindrar strider genom att strida … det som så sällan stannar vid försvar när hämndlusten sipprar in, närmast oundviklig efter alla de övergrepp som utspelas inför ögonen, och falla ner i samma metoder, samma övergrepp, om än kanske inte lika mycket, inte riktigt lika onda … Det vill vi ju inte vara.
Men att vara tvärtom är långt svårare. Den dårskap som gör Långfredagen både så trösterik och besvärande, när förändringen söker en annan riktning, inåt. Jaget. Duet. Viet. Sanningen. Gud. Snart ska vi alla få del av ett och samma bröd, vid påskdagens jublande trumpeter och fanfarer. Vad gör det med oss? Att Livet är starkare än döden? Vår Frälsare lever. Vi väntar på ljuset. Tar emot.
Om ingen hade gråtit när du själv fick ta vårt kors, om aldrig någon insett att du blödde liv för oss, gjorde du allt ändå för kärleks skull?
(Ur För kärleks skull, LYSSNA till hela, ingår i kyrkans psalmprovning 2025-56)
Orden ovan är inte mina, utan sonens, han som har den extra kromosom som gör att 21/3 blivit FN:s Världsdag för Downs syndrom. Den 21:a kromosomen är då inte ett par, utan en trio.
I september kommer jag att ingå som en av föreläsarna på Intradagarna för att lyfta ämnet ”Anhörigkompetens”. Den som aldrig går att finna vid en skolbänk, utan uppstår i begrundan vem den närstående är. Snart räknar vi 30 år, äldste sonen och jag, där han, trots sina få ord och uttryck, varit en källa av insikter.
Citatet ovan har sitt särskilda tillfälle ända ner i barndomen. Att välja skola hade varit en inte alls självklar beslutsprocess, då den skola som sågs som det givna valet för de särskilda barnen låg i en annan kommun. Han skulle skiljas från både sin lillebror och de barn han lärt känna i förskolan, och bussas iväg tidigt på morgonen, ibland långa rundor då olika barn i trakten hämtades upp. Men … att stanna kvar på orten skulle innebära den helt vanliga skolan, med alla sina byggnader, sin stora skolgård där barn i både låg- och mellanstadieåldern rörde sig, om än delvis avdelade. Bollar som for, höga rop, springande ben – nej det skulle vara omöjligt för honom att hänga med. Fast … måste han det? Måste han hänga med i allt för att kunna vara där? Måste den som är annorlunda bli ensam? Mobbad?
Det handlar om många olika saker. Dels hos individen. Om det finns ett behov av att skala bort sinnesintryck så att de blir färre och att en lugnare omgivning har en stor betydelse. Hos en annan individ kan det vara helt tvärtom – en lugnare omgivning är passiviserande, tar bort den stimulans som skulle ha funnits där det är liv och rörelse, som annars väcker en lust att prova det som går, och vara helt nöjd med att det inte är allt. Dels hos den stödjande personalen. Om man i den lugnare omgivningen kan tillföra den stimulans som är helt och hållet i deras händer. Om man i den mer rörliga miljön kan skapa trygghet, så att den aldrig blir hotfull, och bidra till acceptans och gemenskap.
Valet landade på att först försöka med den stora skolan på hemorten. Och hur det valet visade sig få en gångbar väg i en mogen, lyhörd, stöttande och populär elevassistent som följde med upp från förskolan och därigenom även kände många av de andra barnen. Med detta goda personalstöd skapades den trygghet som gjorde att det gick att skriva ett stycke i boken Det barn vi fick, om upplevelsen av skolan:
Det är någon månad efter skolstarten. På dagis har de funderat kring olika yrken. Vad man kan bli när man blir stor. Det är pojkarnas årgång, och lillebror är en av dem. Hjältemodiga pojkdrömmar flyger i luften: pilot, polis, brandman … När han kommer hem frågar han sin storebror: – Johannes, vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli polis, eller … Den här gången kan Johannes svara och tvekar inte ens. Sträcker sig stolt: – Jag ÄÄÄ ´tor!
Han var inte stor därför att han kunde göra allt som de andra barnen gjorde, inte för att han var en av dem som sprang fortast och därmed väckte beundran så att man såg upp till honom, eller för att han med hög hastighet lärde sig det som presenterades i klassrummet. Han var stor därför att han klarade att befinna sig på en stor plats. För att han var tillsammans med andra som gjorde sådant han tyckte var stort. För att han fick stöd att prova mer än han skulle ha kunnat på egen hand, och känna att det gick. Det räckte långt – att det gick! Nej, det blev ingen mobbing, och självklart hade assistenten en betydelsefull roll i detta. Istället märktes det omvända. Insikten i klassen hur lågt det vore att mobba någon som är lite annorlunda, att istället se värdet i det. Till och med bli stolta. Johannes egen självkänsla bidrog förstås, han skämdes inte för vem han var. ”Jag är stor.”
Låt oss ge plats för det. Inte dra in stöd och utrymme. Inte bara på särskilda platser för de särskilda. Också mitt i det vanliga livet.
I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut kan det hända vi får se nåt vi aldrig sett förut. I var mänska finns en blomma, fast en del av dem är små, fast en del kan kallas ogräs är de blommor ändå.
LYSSNA till hela sången (inledd med dikten Änglavärlden)
Nyår brukar ha sina löften. Numera, kanske ännu mer, sina önskningar. När reportern vid Rapport-inslaget från en den sjungande Högalidskyrkan på julafton frågar ett av barnen i kören vad hon önskar upplevs hennes ”Fred på jorden” inte bara som något vuxna gärna skriver i barnens önskelistor. Att vi verkligen önskar det, gammal som ung. Krig har sitt dyra pris som spiller över alla gränser, både i liv, pengar, urholkning av andra samhällsresurser, instabilitet, framtidspessimism, polarisering … ja, listan kan bli lång. Även utan att drabbas rent konkret är de indirekta konsekvenserna redan här. Vi mättas själsligt av återkommande bilder av söndersprängda hus och gråtande människor. Vem önskar inte fred, utom den som fortfarande tror sig ha en rättvis övermakt att utkräva genom våld, och bygger sin världsbild på andras underlägsenhet? Det är klart att det påverkar vår tilltro till människovärdet, att återkommande se bilder av förspillda liv och inte längre orka beröras. Ja, mest av allt önskar jag fred. Den fred där det mänskliga i oss ges utrymme att växa och gro.
Lite av samma önskan kom till uttryck i mitt julklappsrim till SvD: Till Ulf Kristersson och Magdalena Andersson
Här en klapp som ni får dela, bråk och tvister kan den hela både i den egna truppen och den stora riksdagsgruppen. Två par lena silkesvantar, därtill några lyckoslantar så att ni tillsammans får hoppas på ett gott nytt år!
Tänk vad härligt det vore. Vilket gott nytt år! Tänk en politisk debatt där de verbala uppskruvade angreppen och det raljerande föraktet faller till marken i sin futtighet därför att … någon är helt annorlunda. Instämmer (utan spel) i problemställningar, hur stora frågor ofta behöver samlade grepp – men att man vill prioritera annorlunda. Lägger sin tid på att förklara varför (det inte finns enkla knep). Och hur. Förtroendeingivande. Smittsamt. ”… och framförallt ska vi se till att inte glömma bort de som har de största behoven.” Kanske dreven kommer av sig. Freden sprider sina svallvågor. Sipprar ner, in i den verklighet där vi lever. Behöver en plats på ett vårdboende. En buss som går.
Författaren i mig hoppas att boken om Blomsterlotta på samma sätt får spridning, då även den har en försonande insida mellan bladen och raderna. Hoppfullhet. Och så de 11 psalmer som antagits till kyrkans psalmprovning, inför en eventuellt kommande ny psalmbok. En önskan att de får göra det som redan gav namn till den första sångsamlingen; Och himlen rör vid jorden.
Här, en av de utvalda, med inspiration hämtad just den här helgen, den söndag vi landar i efter nyårsfirandet. Önskar med den, ett gott fredligt år till oss alla.
Att få komma till ditt altare där din låga lyser klar, att få lämna det som tynger mig, bara Närvaron finns kvar. Hos dig, du min Skapare, du Mänskoson, du heliga ljus, här, i ditt hus.
Att få komma till ditt altare så som svalan till sitt bo, där min hemlöshet kan vila sig, finna fäste för min tro. Hos dig, du min Skapare, du Mänskoson, du heliga ljus, här, i ditt hus.
Att få komma till ditt altare så som delar av din kropp, bli förenade i bön och sång, finna kraft i samma hopp. Hos dig, du vår Skapare, du Mänskoson, du heliga ljus, här, i ditt hus.
