Ett värdigt liv

Jag har en tagg i mitt inre. Den reagerar selektivt, ord som annars skulle ha glidit förbi näthinnan, bränner till. Jag måste läsa en gång till. Står det verkligen så?

” … för många av patienterna är upplevelsen av en värdig död kopplat till behov som inte nödvändigtvis kan tillgodoses av palliativ vård, som kontroll över döendet och ett bevarat oberoende” SvD

Artikelns bakgrund är att läkaren Staffan Bergström polisanmälde sig själv efter att ha bistått vid ett önskat avslutande av livet. Det skulle ha skett i Schweiz, men Coronarestriktioner förhindrade den fysiska resan, likaså själens, om svensk lagstiftning skulle följas. SvD
Bergström lyfter hur linjen mellan liv och död inte alls är så glasklar, som vi kanske tänker. Det kommer alltid att finnas gränsfall, där en läkares överväganden spelar roll. Den dos av smärtlindring som behövs för att döva en smärta, kan samtidigt (önskat?) riskera att släcka mer än så. En respirator måste någon gång stängas av.
Skulle en förändrad lagstiftning kunna göra det klarare? Vilka ”vissa fall” ingår, och vilka vore osund på- och medverkan? Övervägandena skulle väl snarare bli fler?

Men så till citatet ovan, ursprungligen hämtat ur Smers kunskapsinsamling i ämnet.
Det som sticker djupt ner i själen.
Vad är en värdig död?
Svaret på den frågan går hand i hand med vad som är ett värdigt liv. De vilar helt och hållet på samma grund. Vi kan inte ha ett svar på det ena och ett annat på det andra.

Taggen planterades i mig 15 juli 25 år tillbaka, när jag höll mitt nyfödda barn med Downs syndrom i famnen och insåg att den skräck som fyllde mig, egentligen inte handlade om hans funktionsnedsättning eller oro för hans framtid. Först handlade det om mig. Mitt misslyckande, gener som hade sitt upphov i mig, ett ägg som fått fel kromosomantal i celldelningen. Jag kunde ha varit beredd på att hantera hans svaghet, men … min egen?
Somligt drabbar andra, inte mig.
Sedan avskydde jag mig själv för min egen självcentrering och kärlekens misslyckande.
Att älska det barnet blev en djupgående revolution.
Att vara en hel människa, i styrka och svaghet, i beroende och oberoende.

Om vi föraktar svaghet när den drabbar oss själva, gör vi det innerst inne mot andra också. När det väl kommer till kritan. Du är ”sån”, men inte jag. Jag tillhör de starka och oberoende, det är ett värdigt liv. Det är en värdig död.
Hur skulle samhället kunna vila på den värdegrunden?

Gud när dina fingrar, stryker ömt en kind
väntar tyst tills gråten stiger fram.
Någon trodde styrkan alltid räckte till
någon trodde hjälplöshet var skam.

Ur Ser du en människa. LYSSNA

Åsa Hagberg
2020-07-22

Födelsen av en profet

Predikan som skulle ha ingått i Tv-gudstjänst från Simrishamns kyrka idag. Dessa gudstjänster kommer att spelas in och sändas samma tid 2021.

Evangelietext: Lukas 1:67-80
Sång: Ett steg till ur Den som bär

Denna helg, den mest underbara av årstider. Aldrig står solen så högt, aldrig är natten så ljus och grönskan så prunkande rik – och så en sång om livets öken. Hur hänger det ihop?

Midsommarhelgen har varit något av en paradox.
Först en dag när vi firar den underbara Skapelsens högtid.
Sedan kommer söndagen som Johannes Döparens dag.
Är den här kombinationen bara en förarglig slump, därför att födelsen av den profet som ska gå före Jesus måste firas just här? Ett halvår före jul?
Den profet som mer än andra har förknippats just med öknen. Där, klädd i kamelhår och med gräshoppor och vildhonung som sin föda, var han en röst som ropade obekväma sanningar:
”Det går inte att leva hur som helst och tro att Gud tycker att det är ok, det går inte att gömma sig bakom falska ytor och tro att Gud inte ser. Men det går att förändras. Vänd om!”

Midsommarhelgen har varit något av en paradox, men nu står vi här.
Som om det inte var nog att vi mer och mer träffas av påminnelser om hur den här underbara skapelsen har revor, och att vi själva orsakar de flesta.
En fortfarande pågående pandemi, har med största tydlighet påmint oss om vår egen sårbarhet, in till andetagens skörhet som håller den tunna livstråden.
Är inte födelsen av en Profet är just vad vi behöver fira?

Redan hans födelse är en berättelse om hopp. Hans mamma, Elisabet, var längesen förbi gränsen av ”no return” med en livmoder som ett sterilt ökenlandskap. De hade gett upp, hon och Sackarias. De hade bett sin sista bön om en livsfrukt av sin kärlek, de hade sagt sitt slutliga ”Amen”. Då sprang Johannes liv upp som en källa i ödemarken, som ett tecken på hur Gud kan skapa liv, långt efter att våra resurser är uttömda.
Det är därför de är uppfyllda av en dubbel lycka.
Bara den att de alls har fått ett barn, och får hålla den nyfödde i sina händer, som ett rent mirakel. Bara det skulle vara nog för att Elisabet skulle sjunga sin lovsång och nästan spricka av tacksamhet, och för att Sackarias, när han som präst steg in i templet för att tjänstgöra, skulle tillbe från djupet av sitt hjärta. Inte bara med sitt huvud, och sina läppar.

Johannes är hans namn.
Det betyder ”Gud har förbarmat sig”.
I det namnet vilar också de LÖFTEN detta barn bär med sig.
Att peka på obekväma sanningar är inte hans huvudsakliga uppgift. Allra mest är han hoppets röst som ska han bana vägen för den som kommer sedan.
Den som är frälsningen och förlåtelsen.
Som styr våra steg på fredens väg.
En soluppgång för dem som är i dödens skugga.
Himmelriket är nära. Mycket nära.
Gud själv ska ställa sina fötter på den här jorden i Jesus Kristus. Andas samma luft som vi, dricka samma vatten, ta brödet i sina händer och dela det med oss.

Sången vi hörde om öknen, ingår i en serie kring radbandet, Frälsarkransen, skapat av Martin Lönnebo. Här finns Gudspärlan som den sammanhållande kraft som får allt att höra ihop, allt vi kan möta längs livsvägen, placerat som en pärla så att vi kan gripa den och låta det bli en bön. Du är gränslös, du är nära,
Du är ljus, och jag är din.

Ökenpärlan, där vi möter Johannes Döparen, är en av de tidiga. Livets öken, som kan handla om både yttre och inre omständigheter, både de stora, globala händelserna och den personliga erfarenheten. Vi konfronteras både med vårt ansvar och vår oförmåga, livet skalas av, tills bara det allra mest viktiga framträder. Det kan vara jobbigt, in till döden jobbigt ibland. Gud, jag orkar inte mer, det kommer inte att gå, jag ge … nej, ännu måste vi inte ge upp.
I ökenpärlan ber vi om kraft att hålla ut.
Att stanna kvar i Guds goda vilja.

Redan i nästa pärla, den blå Bekymmerslöshetspärlan, får vi vila ut. Här finns den källa av hopp som springer fram i öknen, precis som när Johannes blev till, trots att det var omöjligt.
Radbandet rymmer också det som Johannes pekar på: frälsningen och förlåtelsen.
Vi tar emot detta i en osannolik Gudomlig omfamning, här i kärlekspärlan.
Bortom skuld och skam.
Om vi vill förändra nånting mer än oss själva är det här det viktigaste händer.
Kärlekspärlan styr oss in på fredens väg.
Den välsignade vägen där vi inte bara kämpar i egen kraft.
Offerpärlan, när Gudomlig kärlek läggs i våra händer.

Men när det så blir ännu värre, när missmodet träffar oss så djupt att vi förs som i dödens skugga av uppgivenhet, vi orkar inte älska, vi står fullständigt maktlösa inför det som sker, så som i Nattens pärla, då hör vi Sackarias ord:
”Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret.”

Inget mörker där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.

Ingen död, du inte redan älskat sönder,
ingen hopplöshet du inte redan vänt,
varje natt är som en början till en gryning,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.

Kom till oss, låt din sol gå upp i våra hjärtan, ditt eviga ljus bevara oss.
Gode, underbare Skapare.
Amen

Åsa Hagberg

Citatet ovan hämtat ur Nattens pärla i häftet Pärlor
På min Facebooksida finns en inspelad version.

Att välja strömkälla

Pingst är mycket. Hänryckning. Saven har nått ända upp i björktopparna, knoppar är sprickfärdiga i en färgkaskad av blomning. Till och med vinden är varm. Vår Coronatrötthet får lov att vända sig in i ljuset. Har vi förmånen att bo nära ett hav ser vi ett hoppfullt glitter i vågorna.
Pingst är också kyrkans födelsedag, när den första, gemensamma tron föll ned som en stormvind för att sedan aldrig lämna oss, även i perioder när det har upplevts så därför att vi lätt blickar för mycket ner i marken. Lätt förvirras av mänskliga brister.

I bland annat SvD har trosdebatten satt sina spår sista tiden.
Vad är tro? Vad är vetande? Och … för den delen, vad är bara gissningar och vidskepelse?
Vetandet blir lättast att ringa in.
Det är mätbart.
Om vetandet gör det som är själva avsikten, söker sanningen och gör sig av med felaktigheter efter hand som de motbevisas, oavsett vilken prestige som hamnar i vägen, är vetandet en väg framåt. Ja … förutsatt att det inte används till att förgöra oss själva. Kunskapen har alltid varit på både gott och ont, men den går att mäta.
Vi kan säga att vi vet, och när vi tror att vi vet.

Tron blir som en motpol, men utifrån samma avsikt – att söka sanningen.
Den går inte att mäta. Den som säger: ”Jag har en större tro än du” står antagligen på randen av sitt snöpliga fall, för att få borsta av sig sitt övermod och återvända med en ödmjukare inställning. Tron är en gåva, beroende av den vi tror på. Tron går inte att kontrollera och styra, det vi ser av tron som en maktfaktor, är alltid något annat. Ett missbruk, en avart, en ”piratkopia” som bara försöker efterlikna och utnyttja sin förebild.
Vi kan säga att vi tror, och när vi vet att vi tror.

Det gemensamma sökandet efter Sanningen gör ändå att dessa båda kan ses löpa längs samma väg, vi är inte tvungna att välja antingen-eller. Både-ock är fullt möjligt, om de inte sammanblandas.
Jag har ofta dragits till bilden av järnvägsrälsen, som två skenor som löper parallellt utan att någonsin mötas mer än i vissa växlingsnoder. Så såg jag länge tron och vetandet, som varsin räls, ända tills jag ändrade mig.
Nej, det finns en bättre bild.
Vetandet behöver båda skenorna för att vara balanserat. All fakta måste alltid kunna jämföras med annan fakta, innan vi vet, vi kan aldrig grunda vår kunskap på bara en ensam upptäckt.
Om järnvägsräls är bilden, blir tron istället elledningen som löper ovanför spåret.
Den har sin egen dimension, vi måste lyfta blicken, den är kraftkällan vi väljer att ansluta oss till.
Ja, det är möjligt att ställa ett diesellok, eller någon framtida extrembatteridrift, framför vagnarna längs samma spår. Vi är inte tvungna att ha en tro för att nå någonstans i livet, valet är fritt mellan att hävda vår självständighet, eller ansluta oss till en kraft från ovan.

Jag återkommer till det … men först, var finns då vidskepligheten?
Tron sammanblandas ofta med vidskeplighet, för den som menar att allt vetande som inte är mätbart hör dit. Ändå ”vet” vi dagligen det omätbara, därför att det är ytterst mänskligt att kunna läsa av, tolka och intuitivt förstå utifrån tidigare livsavtryck, insikter och reflektioner. IQ balanseras mot EQ för att inte bli kyligt mekanisk och omänsklig.
Men vidskepelsen lämnar sökandet efter sanningen, den går ut i dunklet och försöker från sitt avstånd se att någonting far fram längs rälsen och skapar själv bilden av ett monster, som utifrån samma skapelse går att styra genom att utföra särskilda ritualer. Vidskepelsen går alltid ut på det, att försöka få en andlig förklaring, som sedan går att manipulera. Effekten blir många gånger mer rädsla och bundenhet.
Lite då och då återkommer påståendet att all religion uppstod ur denna vagga, därför att folk förr, i brist på vetande, ägnade sig åt vidskeplighet.
Detta förakt mot alla de som gått före oss, vars tränade hjärnor snarare var mer skärpta än våra, som utan datorers beräkningar, utan maskiners kraft, utan faktabanker av nerskriven kunskap, ändå kunde memorera, utforska, konstruera och beräkna med för oss häpnadsväckande resultat. Flertalet av dessa hade också en tro på en högre makt. Vi var inte särskilt annorlunda då, framförallt inte mindre begåvade.
(För den delen, är inte förakt för svaghet den största dumheten?)

Så … åter till kraftkällan.
Det är nämligen vad Pingsten är. Att vi kopplas upp till kraftkällan. Att tron slipper bygga på vad vi själva försöker gissa och klura ut. Att den högre makt vi tror på har en väg att relatera till oss, både i det mätbara och i det omätbara, både i det som är IQ och EQ och andliga insikter, i det som aldrig bara behöver balansera längs en smal, osäker linje, utan får sina bekräftelser från flera håll …
… som leder till att man vet att man tror.
Jovisst, de skrifter vi läser är gamla, flertalet berättelser skrivna utifrån ett symboliskt berättande, särskilt de som beskriver stora skeenden, så att de inte går att förstå rakt av. Det är heller inte meningen. Bibeln är en bok man läser med Rådgivaren hos sig. Man lyssnar mer än man läser. Gud, visa mig din väg.
Kopplad till kraftkällan.
Vilken nåd.

… En röst som är så mycket mer än stora, tomma ord,
en viskning av den Skaparkraft som ännu bär vår jord.
Med löftet om en Hjälpare, att finnas till vårt stöd,
med källan i en evighet av ljus i överflöd.

(v 4 ur Ett heligt, stilla sus)

Åsa Hagberg
2020-05-28

Låtom oss bedja

Finns den som aldrig har bett en bön? Aldrig, ens i barndomen, i smyg under täcket undsluppit sig ett ”Gode Gud, du kan väl …”?
Ja, kanske.
Men, utan vetenskapliga belägg (sådana ska dock finnas), tror jag mig kunna säga att många av oss ber. I någon form.
Färre berättar om det i Tv, likt Roland Utbult nyligen, dessutom om ett svar på bön, som många andra uppenbarligen inte fått, då vi dagligen får rapporter om avlidna i Covid 19.
Debatten blåser upp. Vem tror han att han är? Varför skulle just han bli frisk?
Och vem, i vår upplysta tid, menar på allvar att Gud ingriper, när det i själva verket är sjukvårdens insatser och vetenskapens kunnande som botar?

När frågorna drabbade mig på allvar, befann jag mig i slutet av tonåren. Hjärnan var uppfylld av vetenskapliga studier, samtidigt som hjärtat började hungra efter Gud. Jag ville verkligen finna någon form av vetenskaplighet och evidensbaserade fakta, till min än så länge preliminära tro.
Som många andra, jag kastade ut mina egna små trevare; en liten bön här, en liten där … för att testa resultatet. Jo, alltså … jag såg ett par små möjliga bönesvar, men slumpen var en lika möjlig förklaring. När hjärthungern började bli mer påträngande, jag ville verkligen veta, höjde jag ribban markant. Skapade en situation med stora svårigheter … tänker inte återge den i sin helhet här, utan låt oss hoppas (be!?) att den bok som söker utgivning snart finns att läsa, bland annat med denna händelse.
I alla fall, något som skulle ha mycket svårt att lyckas hela vägen utan hjälp från ovan.
När det skedde fick jag nästan panik.
Det är en sak att be. En annan att vara redo för det ansvar som ligger i ett bönesvar. Inte som ett köpslående (Gud, om du gör det här för mig, lovar jag att göra detta för dig), men att tro på svarets givare, inte bara för småstunder här och där av plockade russin ur kakan. Gud borde rimligen finnas hela tiden, se mitt liv hela tiden, den som har möjlighet att bry sig om och ingripa i det skeende som finns både i min lilla värld och hela vårt väldiga universum borde rimligen vara någon jag gav motsvarande uppmärksamhet …
Min vetenskapliga hjärna kunde heller inte godkänna en enda osannolik händelse som evidens. Slumpen var fortfarande ett giltigt alternativ.

Så kommer bönen alltid att vara.
Om det enskilda bönesvaret är själva målet kommer bönen att brottas med svårigheter. Svårigheten att vetenskapligt bevisa att verkligen Gud varit å färde. Den upplevda orättvisan mot dem som inte får motsvarande ingripande.
Bönen blir oproblematisk och enkel först när den handlar om det andra, det som är hjärtats hunger. Det som i mitt fall inföll bara timmar efter den osannolika, men möjligtvis kanske ändå slumpmässiga händelsen. Då, när jag nått fram till mognaden, när alla mina inre strängar skälvde och den som spelade var Gud, när jag sa: ”Gud jag vill tro, hjälp min otro!”
Och jag trodde.
Med eller utan konkreta bönsvar, dessa var sekundära, en bonus att leva med. Men relationen var allt, möjligheten till hjärtats Gudomliga samtal. Visst började det trevande, eller lite upp och ner som en berg- och dalbana i tider då jag fortfarande led av växtvärk och ville mer än jag var mogen för. Men bönerna samlade sig i en allt längre rad, det gick att vända sig om och se summan av livshändelser som ett ljusspår, tacksamt tänka; ”Herre, i nöd och lust har du varit med mig, jag vet det …”
Skulle orden ta slut, har Jesus själv gett oss en färdig bön att använda; ”Vår Fader …”.
Eller ett ljus att tända.
Eller den Frälsarkrans Martin Lönnebo skapat, med pärlor som täcker allt i hela livet, ingenting lämnas utanför Gudspärlans omsorg och kraft, inte ens den mörkaste dal. Att regelbundet be med detta radband, pärla för pärla, har gett bönen sin trygga form.
Så, låtom oss bedja.


Gud,
min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.

Gud,
när jag glömmer det, prioriterar bort det, inte förtjänar det,
för mig tillbaka dit där min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.

Amen.

(Bön ur Pilgrimens sju sånger/Vandringssånger – bild: Gudspärlan, Förslövs kyrka)

Åsa Hagberg
2020-05-15

När påsen förlorar

Det finns en enkel gammal lek, otroligt hållbar i sitt utförande, möjlig att återanvända om och om igen. Det enda som krävs är två personer med varsin hand bakom ryggen. Efter ”Sten, sax eller påse!” väljer man att visa tecken för en av dessa tre.
Svårigheten ligger i att det är tre alternativ.
Man kan aldrig vara helt säker. Det beror på.
Visar jag påse förlorar jag om motparten valt saxen, men vinner över stenen.
Visar jag sax förlorar jag mot stenen, men vinner över påsen.
Visar jag sten förlorar jag mot påsen, men vinner över saxen.

När jag, just den 1 maj, befann mig i en större livsmedelsbutik för att fylla på förrådet, gjorde vi som vi brukade, rev av en påse från rullen, fyllde med lökar och gick till vägningen. ”Åh, visst ja, den nya skatten …” Runt en 50-öring skulle det kosta.
En kvinna intill oss, ingen vi på något sätt känner, kunde inte vara tyst: ”Det blir mycket bättre för miljön!” Nu fanns nämligen också papperspåsar att välja.
Hur visste hon det?
Man kan väl aldrig vara helt säker? Det beror på.
Om plastpåsen sedan återanvänds. Det är den väldigt inbjudande till; fruktpåse, brödpåse, brödpåse, brödpåse … (ett antal gånger), nässelpåse, slutligen soppåse i badrummet. Eller, om den gått sönder, återanvänd i nya påsar genom insamling i återvinningen.
Papperspåsen blir svårare att återanvända, att hitta fler funktioner till än just löken eller frukten. Jo, det går väl att lägga bröd där … om de inte torkar fortare, kanske det går att samla lite torra sopor, men … återvinningen är faktiskt lite enklare. Plast måste först samlas i en större påse eller burk.
Det beror på …
Tillverkningsprocessen. Såvitt jag har läst är tillverkningen av papperspåsen klart mer resurskrävande både i material och energi. Plasten kan vara så mycket tunnare och ändå hålla tätt.
Råvaran.
Om plasten enbart skapas ur ickeförnybar olja, känns ju förnybar träråvara otvivelaktigt bättre att tänka på. Nu stod det ”sockerrör” i definitionen på plasten, så tydligen var det biologisk råvara (vi skapar fler och fler sådana plaster), då beror det på hur sockerrören odlats (utan att meja ner regnskogar) och hur transporten skett. Det senare gäller förstås också cellulosafiber, vilka skogar som kallhuggs, hur de återplanteras, hur vi tar vara på restprodukterna av flis, bark och kvistar.
Återvinningens effektivitet.
Gissar att även i denna tillverkningsprocess är plastpåsen vinnare, genom att vara lättare och mindre skrymmande?
Eller om den slängs i naturen.
Då är plastpåsen den stora förloraren, med sin – beroende på kvalitet – avsevärt långsammare nedbrytning, nästan obefintlig bland de tåligaste plasterna. Detta är helt klart ett stort problem och … jag ska erkänna att det är svårt att förstå, när vi står där inne i matbutiken, vad det är som gör att man bara slänger plasten vind för våg? Går det inte att lära sig!? Sluta upp med den dumheten!
Men det är kanske det hon vet, kvinnan i butiken.
Det som gör att papperspåsen alltid vinner.
Eller är det min 50-öring som nu gett sitt bidrag till samhällets insatser?
Det som sannolikt gör den allra största effekten är den påse jag låter bli. För den som väger själv, går det faktiskt att lägga äpplen och päron i samma påse.

Jag delar den oro som finns över missbruk av jordens resurser.
Det vore dumt att inte vilja värna vår miljö. Vi lever av den, vi delar den tillsammans med alla andra levande varelser (tyvärr inklusive små virus). Vi kan inte både förbruka den och ha den kvar. Vi kan se en osannolik återhämtning där vi drar undan vår mänskliga rovdrift.
Men det är dumt om vi tror att det finns enkla knep, hur gärna vi än vill. Så skönt det vore.
Rovdrift uppstår inte sällan ur enkla knep, en lösning som alla människor på jorden ska använda sig av, så att alla efterfrågar samma råvara, utan närmare eftertanke.
Om vi tänker oss göra något stort när effekten är marginell, eller kanske nästan saknas helt?
Att det skulle finnas sådant, i den komplexa väv som är vår miljö, som inte beror på, och å ena sidan eller den andra.
Sten, sax eller påse. Det finns alltid en tredje faktor med i leken.

Åsa Hagberg
2020-05-04

Vem släppte in vargen?

Rödluvan har blivit en mycket aktuell liten sagofigur. Sällan har vi haft en så stor uppmärksamhet på mormor som ligger sjuk i sin säng, eller bara är allmänt skröplig, och någon måste vara den som springer dit med matvarorna.
I sagan är det nära att sluta mycket illa för både Rödluvan och mormor, när vargen, med sin list lyckas ta sig in i stugan. Även detta har sin parallell till dagens situation, men vargen är ett lurigt litet virus, omöjligt att se med blotta ögat. När både den vårdade och den vårdande slukas, är det klart att frågan infinner sig; Vem släppte in vargen? Vem lät detta elaka virus slinka in i vården, äldrevården eller omsorgen?

Låt mig berätta en annan saga. Eller kanske, en annan glimt ur verkligheten några år tillbaka i tiden.
Det var en gång en mamma som behövde stöd i omvårdnaden av sitt barn. Varje år gick de tillsammans till den goda handläggaren som såg till att hon fick veta allt om den hjälp som fanns att få, och såg till att hon också fick den på bästa sätt.
Men en dag blev vägen till handläggaren väldigt lång. Längs hela vägen uppstod så många hinder att de nästan inte hann fram innan dörren haspades igen. Lättnaden var stor, när de till slut var inne, uttröttade och slitna. ”Vi måste be om mer stöd” tänkte mamman, ”men den goda handläggaren kommer att hjälpa oss med det”.
Till sin förvåning såg hon att någon annan satt och väntade dem, med blicken ner i en datorskärm, och bara stundvis sneglade upp för att se på dem.
”Vem är du?” frågade hon.
”Jag är den goda handläggaren som ska se till att ni får rätt stöd.”
”Men varför ställer du så omöjliga frågor?”
”Det är för att jag ska kunna styra över svaren.”
”Men varför ser du bara ner i datorn och inte på oss? Vi kan visa hur …”
”Det är för att jag ska kunna GE AVSLAG!”

Detta är en saga om ett tappat förtroende.
”Vargen” var i detta fall inte en privat aktör med girighet i blicken. Det var den som representerade det goda samhället, som var slussen, eller … hade blivit en flaskhals där inget kom förbi.
Vem har då släppt in vargen?
Hur har det goda samhället kunnat drabbas av en kultur som gått ut på att belöna avslag och snålhet? Hur har värdegrunder kunnat urholkas till att på sina mest känsliga ställen bara vara tunna skal som spricker vid överbelastning?
Klart att vi släpper in vargen, om det som gäller är att erbjuda så billig vård eller omsorg som möjligt, om vi låter oss förföras av räkneexempel som borde vara enkla att genomskåda vid närmare granskning, om de nu inte innebär lösningen för att lindra ett hål i budgeten.

Men ändå tror jag fortfarande på det goda samhället, därför att det goda samhället är vi. Vi faller i gropen om och om igen, men när vi reser oss ur den kan vi välja en bättre väg. I en snål, svaghetsföraktande kultur kommer både samhällets representanter och privata aktörer att gynna sina sämsta exempel. I en kultur av Medmänsklighet, kommer vi, både samhällets representanter och privata aktörer, vägra fusket och slarvet, vägra leken med människoliv, och tillsammans hjälpas åt att skapa det samhälle vi alla kan leva i.

Sagan om Rödluvan har ett alternativt slut. Vargen gör ännu ett försök att ta sig in i stugan, och använder all sin list, till och med klättrar upp på taket i ett försök att smita in genom skorstenen. Men den sagan slutar med ett snöpligt fall.
Vi lär oss.

Störst den tilltro
som fyller det minsta
med storhet

Bäst det hopp
som lyser med klarhet
i den enfaldige

Vackrast den kärlek
som förvandlar det fula
till härlighet

och varje mänska är

Lyssna till Änglalagen

Åsa Hagberg
2020-04-26

Den fjärde dagen

Alla som varit med om en kris har upplevt overklighetskänslan, som om man befinner sig vid sidan av verkligheten. Min första erfarenhet var den dag jag stod på trappan vid Ängelholms sjukhus, med min förstfödde i famnen. Redan att bli förälder förändrar nästan allt, men att barnet helt oväntat fötts med Downs syndrom hade fått mig att uppleva och återuppleva hela livet, dess mening och icke-mening, dess djupaste skikt och tunnaste, sköraste yta, allt på bara några få dagar.
Men från trappan utanför sjukhuset syntes allt pågå som vanligt.
Folk strosade i solskenet, en buss mullrade förbi, stadens brus pågick strax intill – som om ingenting hade hänt.

Så är den fjärde dagen.
Först kommer krisen, då allt rasar.
Sedan kommer tomheten, frånvaron.
På den tredje dagen … oavsett hur lång tid det tagit … kommer uppståndelsen då ljuset återvänder. Trösten går inte att förklara. Tårarna flödar i läkedom.
Den fjärde dagen öppnar dörren tillbaka till vardagen, en återgång till en tillvaro som till det yttre liknar det vanliga, men invändigt lever en insikt som åren skulle kunna trubba av om den inte vårdas. Ja, jag vill vårda den, bevara den, fördjupa den, fira den.

Därför tycker jag väldigt mycket om Annandagen.
”Den tredje dagen” hade varit så oerhört omtumlande för de närmaste kring Jesus, på ett sätt som aldrig skulle gå att återskapa, och … var den ens verklig om det vanliga livet fortsatte att pågå som tidigare? Landet stod fortfarande under romersk ockupation, Herodes var fortsatt lydkonung och Stora Rådet översåg att Lagen efterlevdes, utan att det störde rådande ordningar. Förlåten var säkert redan hjälpligt sammanfogad för att dölja den stora reva som hade blottat det allra heligaste. Den känslosamma hysterin där flera sa sig ha sett Jesus vid liv kunde precis lika gärna tunnas ut som gryningens färger över himlen.
Så var allt över. Verkligheten återvände.

Annandagen handlar om vardagstecken.
Att få röra vid en utsträckt hand. Att få sällskap längs vandringen. Att bryta ett bröd, och dela en måltid.

Men detta år är ingenting sig likt. Det är som om det vanliga blivit overkligt. Allt det jag just nämnt är vad vi inte kan göra. Vi ska inte röra varandra, inte ge varandra sällskap vid vandringen – i så fall med en armslängds avstånd, och inte ta ett bröd i våra händer, bryta och ge till varandra så att alla äter av samma bröd.
Firandet av påsken har trätt in som den stabila grunden, då hela högtiden handlar om genomlevandet av en djup kris. Vi har läst texterna, bett bönerna, sjungit psalmerna – om än med ett fåtal röster och delade via internet. Det som går in i hjärtat gör det med samma kraft, bara annorlunda, mer eftertänksamt. Precis så som Annandagen egentligen alltid har varit.
Gud är vår levande medvandrare, redan här och nu.
Brödet som bryts läker oss inifrån, så att vi kan bära det med oss.
Dag för dag.
In i evigheten.

Jag var förvirrad i min tanke, min tro gick famlande och stum.
Att se Frälsaren bli korsfäst var inget evangelium.
Då fanns en främling vid min sida, han sa: Du ser fundersam ut.
Jag sa: Jag hör att livet segrat, men jag såg hur allt tog slut.

Men han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull,
ja, han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull.

Det kom en rastplats längs med vägen, jag bjöd en främling på mitt bröd
och han började förklara allt om en annorlunda död.
Hur det som hände måste hända för att den kärlek skulle gro
som gör att evigheten öppnas. Det var då han gav mig tro.

Han som sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull,
ja, han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull.

(Han var ett bröd ur Och himlen rör vid jorden)

Åsa Hagberg
2020-04-13

Guds tårar – Skärtorsdagen 2020

Men där skuggorna djupnat blir Guds tårar till blod,
dessa nattsvarta dagar, när en ängel ger mod.
Medan trevande böner vågar finna sin röst,
kan den vekaste låga redan lysa sin tröst.
Gud, vi samlar våra lågor,
våra levande lågor,
här hos dig.

Raderna ovan är hämtade ur tredje versen av psalmen ”Lågor av ljus”, skriven till Växjö stift psalmtävling 2017, i en tid starkt präglad av terrorattentatet på Drottninggatan. I sin karaktär inte alls lik den nuvarande Corona-krisen, men varje kris för oss till samma existentiella djup.
Kaos och mörker, hur kan Gud finnas då?
Psalmversens början leder oss in i en mörk trädgård. Den kallas ”Getsemane” av ordet ”olivpress”. Den plats där den läkande oljan utvinns under stark press. Det är där vi finner Gud, den mörkaste av nätter, allt annat än starkt lysande under Allmaktens beskydd. Jesus har krupit ihop ensam, i skydd av träden, med en tilltagande ångest. Han hade bett sina närmaste, utvalda vänner följa med, men de orkade inte hålla sig vakna. Ångesten blir till sist så stark att blod pressas fram ur pannan. Vi får bara se in i avslutningen av bönen.
”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.”
Låt mig få slippa, om det går.
Omgivningens tidigare försök att hindra honom har inte gått obemärkt förbi.
”Må Gud bevara dig … Något sådant skall aldrig hända dig!”
Vi har alltid en bättre lösning: Gud, se till att lidandet aldrig sker! Ta det ifrån oss innan det har hänt! Åtminstone från de oskyldiga, godhjärtade … visst gränsen är svår att dra ibland, men, Gud, du måste väl känna den? Och, när vi nu pratar om det, jag vill själv gärna hamna på rätt sida.

Jag kan inte säga att jag förstår hela Mysteriet i Guds val att avstå Allmaktens förmåga till totalitära ingripanden, och i stället träda in under vår begränsning för att dela den med oss.
Jag vet bara att när Gudsrösten har nått mig på livets botten, då skulle jag inte vilja byta det mot någonting annat i världen.
Där kommer förvissningen att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek.
Ingen ångest, inget lidande, ingen död. Det spelar ingen roll om jag inte varit tillräckligt oskyldig och godhjärtad. Det räcker att han var det.
Därför följer jag med ut i den mörka trädgården och lyssnar till Jesu sista ord.
”Men inte som jag vill, utan som du vill.”
Sedan kommer ängeln.
Där, i den mörkaste natten, innan den tyngsta dagen tänder sina bleka strålar.

Lågor av ljus bär våra tankar,
flammar som hoppfulla ord.
Gud, du är här, ser våra böner,
förbarma dig över vår jord.
Förbarma dig, förbarma dig,
förbarma dig över vår jord.

Lyssna och läs texten, Nadja Eriksson sjunger.

Åsa Hagberg
2020-04-09

Allt annat än vanligt – Palmsöndag 2020

När jag var barn brukade vi roa oss med föreställningen ”Filminspelningen”. Handlingen var egentligen enkel med fyra personer som ”skådespelare” och en ”regissör”. Scenens berättelse var en soldat, som efter striden återvände hem till sin längtande mor, stapplade in genom dörren och med ett ”Mor, jag är sårad!” föll i hennes armar. Ambulans tillkallades, varpå doktorn kände på pulsen med den avslutande repliken: ”Han är död.”
Regissören blev aldrig nöjd. Först var det för vanligt – lägg till mer dramatik! Då blev det för sorgligt – gör en komedi! Sedan en opera … kanske det även hann bli en balett, innan ridån gick ner över regissörens suck att ”Vi kanske bara skulle göra det mer vanligt …”.

Osökt kommer detta skådespel för mig när Palmsöndagen åter gör entré.
De grundläggande omständigheterna visar egentligen inte på något mer än en ganska vanlig händelse, en (företrädesvis) provinsiell galileisk grupp är på väg till Jerusalem med sin rabbi, för att liksom alla tidigare år fira påsk. Enda skillnaden är att Mästaren denna gång rider på en åsna, vilket får de som är närmast omkring honom att börja sjunga. På den platsen, vid den tiden har många fler, liknande grupper passerat, ofta under sång av Psaltarpsalmer och andra sånger ur Skrifterna.
Men regissören ropar: DETTA ÄR ALLT ANNAT ÄN VANLIGT!

Låt oss fokusera på det högtidliga, kraftfulla, det som faktiskt får HELA STADEN på fötter! Vad är det som gör att alla släpper allt annat, antingen för att uppsluppet delta i sången, eller försöka förhindra den? Redan innan åsneritten finns en uppskruvad förväntan på något mycket större, att denna påsk inte är som andra påskar med euforin maktlöst hämmad under den Kejserligt stränga ockupationsmakten, utan Messiasoron ligger som en pyrande eld som bara väntar på att flamma upp därför att det finns en Profet som inte är som andra profeter, som till och med uppväcker den som varit död i tre dagar …
Och så gör han det.
Han rider in exakt enligt förutsägelsen: på en åsnefåle.
I ett enda nu vet alla: Han ÄR Messias! Han är det så mycket att man struntar i att vara rädd, struntar i romerska soldaters närvaro och hot om repressalier, Messias står över allt sådant, därför jublar, ropar, sjunger man: Hosianna! Tiden är inne för Gudsrikets fullbordan!
I denna glädje får vi kasta oss in, varje första advent, över hela jorden.
Tiden är inne för nådens år, Kristus konungen kommer!

Men regissören ropar: MISSA INTE DRAMAT!
Vad är det som gör att intåget bara någon dag senare framstår som ett misslyckat upplopp? Att den store Konungen i själva verket blir ett förnedrat offer?
Att det just då, i Jerusalem, verkar ha funnits personer med en så stor grymhet, att man kan ta Guds sons blod i sina händer och döda honom? Lierade med den onde själv.
Det är här regissören träder fram ur skuggorna och visar sig.
Jesus står där.
”Det är jag som regisserar hela detta drama. Jag vet redan från början att den stora folkmassan kommer att förändra sitt rop när de blir rädda att deras egna liv är hotade. Jag vet också hur Judas kommer att påverkas, och till sist falla för trycket utifrån. Resten sker därför att jag vill det.
Ingen dödar mig.
Jag ger mitt liv.”

Palmsöndagen är en av de söndagar som fascinerar mig särkilt just för detta osannlika drama i berättelsen. Jag är tacksam att Kyrkoåret ger oss möjligheten att se denna händelse ur båda sina perspektiv, så att vi vare sig missar glädjerusets fulla erfarenhet eller kärlekens fördjupade insikter.
Precis som vi kan se oss själva bland de Hosianna-ropande, kan vi också se oss själva bland de korsfäst-ropande. Det går att tänka sig hur rädslan är när den slår tillbaka som en bumerang, rakt in i det misslyckade upploppet, där den vi hyllade inte rör ett finger, vare sig för att föra sitt uppror vidare eller försvara sig. Till och med tillrättavisar den som försöker.
Hur nära ligger inte tanken, med alla dem jag älskar omkring mig … ”Det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket dör.” Vi offrar honom, han verkar nästan be om det.

När vi firar Palmsöndagen vet vi att Jesus inte rider in för någon lättköpt seger där han svingar sin Gudomliga makt över mänskligheten. Vi vet att han rider in för att låta mänsklighetens hela skuld, all smärta, pandemier och hopplöshet, drabba sig själv.
Döden är aldrig bara död.
Slutet är aldrig bara slut.
Vi vågar följa honom fram till korset.
Hosianna, Herre fräls.

På en åsnas rygg utan kunglig prakt,
som en timmerman utan vapenmakt,
men han är Befriaren, han är Befriaren.
Till en enkel sång, till en fattigs hand
gick den väg han valt i ett litet land,
men han är Befriaren, han är Befriaren.

Hosianna, hosianna, hosianna,
han är Befriaren.

Som en brottslig man blev han dömd till död,
själva himmelen övergav sitt stöd,
men han är Befriaren, han är Befriaren.
När hans liv förblött ur ett brustet sår,
blev en kärlek född där allt liv uppstår
för han är Befriaren, han är Befriaren.

Hosianna, hosianna, hosianna,
han är Befriaren.

Ur Och himlen rör vid jorden.

Åsa Hagberg
2020-04-03

Om det finns ett hoppfullt ljus

Idag, 30 mars, är det min dopdag.
För första gången, under alla år som gått sedan den inföll, kommer jag ihåg att fira den. Jag har inte ens varit helt säker på datumet, utan måste öppna det gamla urklippsalbumet, där dopet dyker upp på en av de allra första sidorna.
Det är självklart så att denna overkliga tid spelar roll, att det blir just i år jag tänder ljuset. När almanackan i stort sett tömts på sitt innehåll och prioriteringar förändras. Om det finns ett hoppfullt ljus att tända, då gör jag det.

Det spelar också roll, att Martin Lönnebo, då han skapade Frälsarkransen, såg till att Doppärlan finns som en återkommande påminnelse. Det var när jag berättade om pärlorna för andra, ofta mitt i en livskris, som det blev så tydligt. Först den stora, guldblänkande Gudspärlan, den eviga existensen som med bara ett tyst andetag emellan finns helt nära den lilla Jagpärlan. Den som är vi, var och en, unikt formade, vackra som pärlor, inbillat starka i oss själva, men mycket mer sårbara än vi vill erkänna eller är medvetna om tills kriserna knackar på. Men först kommer Doppärlan, den trygga, stora vita. Först, innan livets villervalla där Lyckan kommer och går, vi snavar och slickar våra sår, läks, mognar och formas att älska så som vi är älskade.

Först Doppärlan.
Som ett skydd för den lilla Jagpärlan.

Den 30 mars 1964 sken solen, och marsvinden blåste runt knuten. Träden stod ännu kala, men med hoppfulla knoppar svällande på grenarna medan de sopade molnen över himlen. Det var Annandag påsk, och det bidrog förstås till att dopet kom så tidigt. Hela släkten kunde samlas i flera dagar i högtidens vandring mot den stora Glädjen. Jag var bara tre veckor gammal på denna jord. Ett litet, litet spädbarn som lagts i Gudmors lite tafatta armar då hon ovant skulle bära mig till dopfunten. Att hålla någon så liten och ömtålig, så hjälplös utan den trygga famnen.
Stunden grep tag i henne.
Efteråt hade jag lagts i barnvagnsinsatsen. Hon stod intill och betraktade mig, men … sedan har det varit svårt att berätta. Först många år efteråt. ”Det blev som ett ljus omkring dig, hela ditt ansikte sken upp, det var en ängel där …”

Även jag har haft min period när jag tänkte att det är mycket coolare om man får bestämma själv när man ska bli döpt. Det skulle inte mina föräldrar tänka ut. Men nu skulle jag aldrig vilja byta bort denna soliga marsdag 1964, inte för någonting i världen.
Dopet är inte en intellektuell händelse, baserad på hjärnans förmåga att förstå komplicerade sammanhang, inklusive det abstrakta fenomenet ”Gud” (när gör vi nånsin det?). Dopet är något så ”coolt” som att ett spädbarn kan erfara det Gudomliga likaväl som en vuxen. Kanske till och med bättre.

Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.
(Ps 139:16)

Den Gudmor och alla andra såg var ett spädbarn med dittills 21 levnadsdagar. Vad Gud ser denna dag är hela min livslängd, alla mina dagar som finns i ett och samma eviga nu. Dopet innefattar redan dem allihop. De oskyldigt lyckliga, de krisartade, de som är Gudsmöten innan jag själv förstår det, de som låter mig förstå det, drabbar mig, för mig tillbaka, gör mig självlysande den dag min förstfödde får ta del av samma dop, mitt Annorlunda, oväntade, handi … öh … utveckl … öh … underbara barn i samma Gudomliga erfarenhet utan något som helst hinder, ännu ett barn, ett ljus, också när fromhetsfasaden faller under sin värsta spricka.

Att leva av nåd.
Alla dessa dagar hålls av nåd. Vägen genom Coronakrisen. Dopljuset lyser som om det är idag det tänds. Jag lägger mig i den Gudomliga famnen. En ängel kommer till mig.

Dopets pärla är en famn, känner alla vid sitt namn.
Här är vattnet, den som vill får för evigt höra till.
(Ur boken Pärlor)

Åsa Hagberg
2020-03-30