Predikan Diakonins dag 25/8 2024, Förslövs kyrka
Texter: 1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10, Luk 10:23-37
”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”
Handlar den här söndagen om hur vi ska komma till himlen? Den skriftlärdes fråga i dagens evangelium, verkar peka på just det, som ett betyg på hur goda vi behöver vara för att godkännas. Vilka gärningar är då tillräckliga för att lyfta oss över gränsen?
Då blir det särskilt intressant att Jesus väljer en samarier som exempel, i ett land som även då är djupt splittrat i konflikter. Samarierna som i sitt ursprung hade samma källa och tro som det judiska folket, men under historiens gång influerats av annan befolkning i både lära och blod. Just här har religionerna avgörande skillnader: synen på evigheten och hur vi ska få den.
Nu är det en skriftlärd jude som ställer frågan, men vad skulle en samarier tro? Särskilt om det vore en samarier som i ungdomlig hets begått en grov synd, likt Kain, och tagit ett liv. Skulle det gå att kompensera för den synden med att senare rädda ett liv, närmast som en betalningsöverenskommelse som sträcker sig in i evigheten? Eller om det är en särskilt from samarier som med denna osedvanligt goda gärning som Jesus beskriver, hoppas kunna vinna en upphöjd plats himmelriket, som en belöning?
I alla fall finns flera trosuppfattningar som än idag skulle svara ”ja”. Det går. En god gärning kan uppväga en motsvarande ond.
Just den jude som ställer frågan, verkar själv inte särskilt oroad. Han kan sin tro och dess lag. Han vet hur de synder han kan ha gjort redan finner försoning på templets altare, så att det i hans fall mer handlar om det andra, att älska Gud och sin nästa så mycket att han kan räkna sig till de särskilt fromma.
De som vinner något.
Så vad säger då kristen tro? Vilken betydelse har den goda gärningen för vårt eviga liv? Är det bara för att vi vill vara lite snälla som vi inte brukar ställa några sådana krav, eller … vad gäller? Borde vi vara oroliga? Och för den delen, har vi inte snarare hört att om det finns en rangordning i himmelen, så är den att de minsta blir störst, och de sista kommer först?
Tacksamt nog ger även dagens texter ett tydligt svar i Johannesbrevet:
”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”
Vilken lättnad.
Det förändrar allt när vi lyssnar till Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Den handlar inte längre primärt om hur vi kommer till himlen, utan om hur himlen kommer till oss. Här på vår jord, där vi behöver den Gudomliga kärleken så väl och ber vår bön; Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.
Och då kan vi vara helt säkra på att – även om andra samarier skulle kunna tro att de goda gärningarna är en karriärstege in i evigheten – så gäller det inte just den här samariern. Det är en medmänniska, av vilken nationalitet eller religiositet som helst, som öppnar sig för att fyllas av Guds barmhärtighet. Då är det bara kärlek som gäller. Ingen baktanke eller förhoppning att vinna något i slutändan genom sitt offer. En handling som är så som Jesus själv skulle ha handlat, som vår Medmänniska.
Det här är evangelium, ett budskap som är så glatt att Jesus inleder det med att säga att vi som får höra det är saliga. Tänk att vi kan få veta att vi bara genom att tro på Jesu försoning, både kan få en öppnad väg till himlens evighet, och redan här i livet får vara Guds redskap i kärlekens tjänst. Att vi får göra sådant som å ena sidan vilar i vilka vi är, vår person och våra förmågor, men å andra sidan uppfylls av en Gudomlig barmhärtighet och förlåtelse så att det blir till något mer. Kanske till och med att älska sin fiende.
Och skulle vi ha gjort något grovt och dumt i livet, kan vi få en ny chans att börja göra det som är gott istället. Det ändrar inte någonting i himlen, men det ändrar väldigt mycket här, på jorden. Här, där vi behöver det.
Och slutligen kan vi påminnas att den goda gärningen alltid består av minst två personer. Den som ger, och den som syns ta emot. Det senare kan ju vara minst lika svårt, eller hur? Att vilja spjärna emot, antingen för att slippa hamna i en sorts tacksamhetsskuld, eller av stolthet att vilja klara sig själv. Eller att i ett bittert sinne mena att det aldrig är nog, som ett omättligt hålrum. Även att vara den som tar emot är en gåva, en Gudomlig förmåga.
Jesus likställer också sig själv med den som är slagen.
Kanske det är det allra största.
Gode Gud,
låt ditt rike komma, låt din vilja ske.
Amen.
Åsa Hagberg
Lyssna till Det mänskligaste