Ilskan är stor, i klickrubrikernas rike, liksom i den verklighet som skiljer olika grupperingar åt att odla sin särart – men inte mer än att vi ”vet” vilka de andra är. Avundsjuka, förorättelse och förakt fungerar lika bra i att elda upp den känslomässiga stämningen. Sedan behövs bara en enda gnista. Ett enda urgammalt knep.
Provokationen.
Provokationen är det absolut enklaste sättet att visa hur fel de andra har.
Se bara hur de låter sig styras av ilska, av känslor och primitiva drifter. Det måste väl bevisa, om något, att jag har rätt? Eller hur? Eller … vem är det jag dömer? I slutändan mig själv, som medverkar i att elda upp bråket och egentligen inte är ett dugg annorlunda själv …?
Att ha rätt.
Att handla rätt.
Att vara rätt.
Det första är långt ifrån att med automatik vara de båda andra. Dessa, som är långt svårare, aldrig bara är enkla knep, som är liv, mognad, förståelse, förändring och processer.
Jag såg en film. Tårarna vällde upp.
Baserad på verkliga händelser svarade den mot just detta. Började med behovet att ha rätt, till nästan varje pris – men övergick till de båda senare. Försoning. Domar som inte längre behövde fällas när anklagelserna flöt ut i sanden.
Jag hoppas att den omedelbara responsen är att vilja veta vilken film …!? Var finns detta guldkorn, denna källa och oas som visar att försoning är möjlig?
Jag svarar gärna direkt:
The Best of Enemies
Filmen är från 2019, verkligheten från 1970-talets Durham i den amerikanska södern, där segregationen mellan färgade och vita fortfarande är kännbar. Man bor i olika områden, går i olika skolor. Ku Klux Klan bevakar att gränserna hålls, som en inofficiellt understödd ”polis”.
En brand i den skola där de färgade barnen går blir den utlösande faktorn.
Den andra skolan måste slutligen öppnas, för alla barn!
Men … det går ju inte!? Konflikten har djupgående rötter. Kulturkrockar. Oförståelse.
Våld är väl alltid en möjlighet …?
Så, vilken annan lösning är ens värd att tänka på?
Charrettes. Sittningar, ledda av den själv färgade Bill Riddick, nedrest från North Carolina. Båda grupperna måste mötas, dagligen under två veckor, för att därefter kunna rösta demokratiskt i frågan. Representanter utses med varsin ledare, vilket blir de båda grupperingarnas främsta språkrör. Den stridbara, färgade Ann Atwater, och Ku Klux Klans ordförande C P Ellis.
Bara att sitta vid samma bord.
Än värre, att se varann i ögonen. Blickarna skjuter hellre pilar.
Åh, så ont det gör.
Först noterar jag hur Bill Riddick använder tre strategier.
Att båda sidor måste få samma utrymme att tala och bli lyssnad på.
Att aldrig låta sig provoceras. Att varje sådan kommentar istället kräver steg tre:
Att kunna motivera varför. Vad menar du? Vad innebär detta …?
Men det räcker ju inte, när faktaresistensen haft år att odla sina kunskaper, när grupptrycket är våldsamt starkt och ilskan kräver ”rätt” lösning – från båda håll.
Det de ledande två slutligen möts i blir inte den intellektuella, legala överbevisningen, inte i våldets övertalning, utan i den mest ömma punkten, den mest mänskliga, mest försonande.
Ellis har en vuxen son med Downs syndrom, boende på en institution i Durham. Nej, han skäms inte, han försvarar och älskar sin son, någon av föräldrarna besöker institutionen dagligen. Medan cherretten ännu pågår får sonen en ny rumsgranne som skrämmer honom, han gråter och är förtvivlad. Lika förtvivlad blir Ellis, närmast beredd att släppa allt för sonens skull.
Detta förstår Ann Atwater. Ingriper.
Här förstår de varandra. Här märks den första sprickan i de hårda skalen.
En väg till försoning. Att sluta döma. Se varandras gemensamhet.
Det är här mina tårar flyter som mest.
Resten av filmen lämnar jag att hellre se.
Men självklart har det ett högt pris att överge den uppfattning man vårdat i en ledande position. Den som Ellis gick in i utifrån önskemålet att ingå i någonting större, att betyda någonting. Att överge det. Att vara rätt är mycket svårare än att ha rätt.
Återigen, från båda sidor.
I kyrkan den här helgen samlas vi i ett tema som sträcker sig långt utanför de troendes krets; ”Att inte döma”. Så som jag dömer andra, dömer jag indirekt mig själv. Så som jag föraktar andra, slår det tillbaka mot mig själv. Att i klickriket kunna hejda sig. Vägra den provokation som grundar sig i lusten att avslöja, skadeglädjen i att döma, ha rätt.
Bara fälla sådana domar jag står ut med att ge mig själv, sådana som förstår orsaken bakom och är förlåtliga. Det jag inte förstår släpper jag. Det får lagen ta hand om.
Allra helst Gud.
Det är i viss mån befriande att vår tid inte är så särskild som vi tror. Vi beter oss bara så som människor alltid har gjort, bara i så mycket högre hastighet, med virala spridningar över hela jordklotet inom några sekunder. Ilskan brinner. Bibelordet får än mer aktualitet.
”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.” (Luk 6:37)
Den dom jag dömer andra med, hur rätt den ändå är,
känns hård den dag jag önskar mig att Gud är där.
Gud, som ser långt mer än vi,
dömer hellre fri.
Att lyssna till Gud som ser långt mer än vi
Åsa Hagberg