”Även om svenskarna inte är särskilt troende behöver alla hoppet och kärleken. Kyrka och stat kan man vara utan, men inte kärlek. Den är nåden som är och som var och som kommer, även när religionen inte längre talar till oss. Den är Alfa och Omega, början och slutet på allting, vad vi än tror. Den finns inte bortom bergen – den finns här och nu.”
(Adam Yngve, ur ledare SvD 2023-08-06)
Det är bara att inse att ungdomen börjar ligga långt i fjärran. Att det blir en allt längre räcka år ner till ungdomens prövande av jaget och livet. Dessa avgörande val som avlöste varandra i vad som skulle stakas ut som en livsväg.
För mig blev irriterande nog den mest besvärande frågan det där med Gud. Först bara som en surrande liten tanke, som oftast gick att slå undan, sedan allt mer påträngande. Var det ändå inte … liksom, en EXTREMT STOR FRÅGA i tillvaron, existensen och Alltet? Tänk om … !?
Gensvaret kom att vägas i samma slutsats som ledaren ovan.
Det som inte finns bortom bergen.
Det stora OM:et i det tilltagande, störande vankelmodet. Om tron skulle ha en relevans för mitt unga jag måste den handla om här och nu.
Jag fann att den gjorde det. Också.
Att hellre dela upp i ”antingen – eller” är knappast en typiskt svensk sjuka. Den verkar tillta alltmer i det världsvida behovet av enkla svar på stora frågor.
Här är svaret! Inte där!
Var finns då paradoxen som håller oss ödmjuka inför livets mysterier? Som om själva orden faller bort och inte ens är en del av det nutida språket, den sekulära svenskan. Vad gör vi då?
Så som Martin Lönnebo, i kärt minne bevarad, sa när jag 2019 frågade honom varför han gav oss Frälsarkransen.
”Det handlade mest om att jag såg hur det måste vara NÖDVÄNDIGT så som det ser ut hos oss. Det är en så komplicerad och orolig värld, att vi behöver enkla ting som kan rymma viktiga ting, och att beröringen är betydelsefull.”
Så gav han oss också Frälsarkransbönen, där både ”här och nu” och ”bortom” ryms, i en och samma korta lilla bön.
Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.
Till sist en sång, till dagens söndag, den 9:e i Trefaldighet.
Av en händelse om just det unga livsvalet.
Redan när jag föddes såg du vem jag var,
gav till mig en gåva trygg i ditt förvar.
Nu, när jag är större vill den växa fram,
där min rädsla krymper mig i skam.
Du som gav mig gåvan är god,
jag vänder mig till dig och ber om mod.
LYSSNA till Du som gav mig gåvan
Åsa Hagberg