Allt väl?

Det är en slogan. Vi frågar: ”Allt väl?” med det givna svaret ”Ja”.
Alltså … kanske inte just ALLT, men det som ryms i en kort hälsning. Den som säger att ”frisk” är normalläget, och allt annat är undantag vi dras med ibland.
Eller …? Vad lägger vi i ordet ”frisk”?

Det började redan på BB. I den första översvallande lyckan verkade allt vara väl.
Men visst var det oroande att barnets nyfödda reflex att suga sin föda inte fungerade.
Det andra, mer grundligt utförliga läkarbesöket bekräftade vaknande misstankar om det som var svårt att sätta ord på. Som ”handik …”
Det tredje besöket, när en hurtig läkare som hållit det späda barnet upp och ner ett hisnande ögonblick, kunde konstatera att spänsten var ovanligt bra, ”men han kommer aldrig att kunna gå i en vanlig skola”.
”Nähä” tänkte jag ”hur kan han vara så säker på det redan nu?”
För även en logoped hade gjort sina besök. Hon, som i det trevande sökandet efter vilka ord som var minst dåliga, innan funktionsnedsättning eller IF (intellektuell sådan) ens var uppfunna, talade om ”hans sjukdom”. Samtal, där det framstod som att allt det som inte var väl gick att träna, kanske så mycket att det till slut nästan inte märktes.
Jag mobiliserade alla mina krafter mot det målet.
För hans eget bästa!

Jag har fått ompröva.
Allt vi kallar svaghet, eller kanske antyder som ”sjukt” varken kan, eller ska, tränas bort. Vilken tunn livslina man annars måste balansera på för att platsa i den ”vanliga” verkligheten. Och varför är den så mycket bättre?
Den här lördagen fick jag återigen se det.
Vi hade vår dag på torget i Båstad, då FUB (intresseförening för barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i hela landet uppmärksammade temat ”Hälsa”.
Vilken dag vi fick!
Tänk, hur alla som rörde sig där kring torget, återigen påminda om hur mycket elände det finns i världen, fick se en grupp människor som gladdes åt att vi kunde vara där tillsammans under en solig himmel och låta våra kroppar komma till uttryck. Vi gjorde gymnastik, så som var och en kunde, en del av oss med stöd och handräckning. Vi fick en bandyklubba i handen … siktade … och gjorde mål!
Applåder!

Hälsa, på ett väldigt påtagligt sätt. Jämförelsesjukan lyste med sin frånvaro. Likaså verkade flertalet ha byggt upp immunitet mot BDPD-syndromet (Bara Det Perfekta Duger). Alla kunde ju se oss, ingenting var gömt för den omgivande publiken. Kom och var med! Allt måste inte vara svårt. Vi gör det vi kan, och vi gör det med glädje.

Självklart finns också svårare frågor att hantera. Att RGG-syndromet (Rund Go´ och Glad) inte görs till en normalitet så att sund mat och rörelse försummas, därför att FISTV-kulturen (Fika I Soffan vid TV:n) breder ut sig som den mysigaste och bästa sysselsättningen.
Vi märkte under Corona hur förödande det var.
För den fysiska hälsan. För den mentala.
Så underbart att få träffas. Att få röra på sig. Göra det tillsammans.
En aktivitet ordnas. Ledsagare finns tillgängliga. Samverkan med kommunen.

Bland det svåra finns också rapporter om att personer med IF ofta får sämre vård. Dels på grund av kommunikationssvårigheten i båda riktningar, innan en diagnos går att ställa, och bristen på den extra tid som skulle krävas för att nå fram. Dels prioritering, då en tillkommande komplikation kan döljas bakom den livslånga funktionsnedsättningen, utan tillräcklig insikt i hur en dubbel belastning påverkar så mycket mer än en enskild svårighet. Hur begränsningen inte ”bara” blir 1+1, utan oftare 2×2 i livspåverkan.
Hälsan är en av livets viktigaste gåvor. Ännu mer för den som redan lever med en funktionsnedsättning.

Kanske det är det som lyser fram där på torget.
Förståelsen i hur värdefullt det är att få vara där i allt det som vi kan göra. Tillsammans.
Jag är tacksam att få vara med.

Åsa Hagberg
Författare, tillika ordförande i FUB Båstad