Rättigheten och godheten

Det kan tyckas som om allt just nu är Corona, eller en förlorad jul (höst, år …) I bakgrunden av allt detta finns en utdragen process vars remisstid löpt ut i november, för att säkerställa en god rättighetslag inom LSS, något som idag är ett gungfly av förlorade år, vilket drabbat ännu hårdare under en Coronahöst. Artikeln nedan ingår i senaste numret av tidningen INTRA (om flerfunktionshinder … i kultur och samhälle).

Rättigheten och godheten har kommit upp i hetluften denna höst. Främst genom Uppdrag Gransknings reportage 14/10, där två fall av uppenbara övergrepp lyftes samtidigt som samhällets representanter i det längsta ville vidhålla att det var för personernas eget bästa.
Begreppet ”särskild skyddsåtgärd” användes så att det framstod som något fint – ända tills avslöjande bilder visade de institutionslika lokalerna, värre en ett fängelse, och fullständigt avskalade från allt som andas medmänsklighet och skydd.

Fungerar lagen utan godhet?
Samtidigt, i den osynliga bakgrunden, skrivs de sista raderna i LSS-utredningens remissvar, insända senast 15/11. En utredning vars uttalade syfte har varit en ökad rättssäkerhet och träffsäkerhet i beviljade insatser, medan ordet ”besparingar” hänger sin ljudlösa tyngd mellan raderna. Hur är det möjligt att formulera en rättighetslag så att den blir tillgänglig för dem som allra mest behöver den, och har allra svårast att uttrycka sitt behov – samtidigt som de som vill missbruka systemet i ett utnyttjande av dem man säger sig vårda, blir upptäckta, avslöjade och utestängda från vidare missbruk?
Fungerar en sådan lag, rent objektiv, utan den mer subjektiva godheten som drivkraft?

Det mest översatta dokumentet
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, formulerad 1948 för att samla ihop skärvorna av en sårad värld, lär enligt Guinness rekordbok vara det enskilt mest översatta dokumentet i världen.
Grundläggande är att deklarationen bygger på existensen som människa. Vare sig nationalitet, härkomst, kön, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller något annat ska vara exkluderande eller gynnande. Allt vilar i den fullständiga samsynen i att vi är människor tillsammans, med ömsesidig respekt inför varandra.
Att detta inte fungerat i realiteten, utan tydligare lagstiftning, har mängder av talande exempel. De mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning har ofta varit de sista att erkännas. De sista vars institutioner stängdes och ansågs inhumana. De sista med rösträtt. De sista, vars delaktighet i samhället var självklar, och inte sågs som en belastning för mänskligheten.

Jean Vanier
I förra numret av Intra skrev Hans Hallerfors om  Jean Vanier och den bomb som briserat då han efter sin död föll som godhetsikon då det avslöjades att han sexuellt utnyttjat sex unga kvinnor. Jean Vanier som varit en förgrundsgestalt när det gällt att skapa stöd åt, och förståelse för, personer med funktionsnedsättning inom den katolska kyrkan, först i Europa, sedan vidare ut i världen.
Han som hade börjat i efterdyningarna av kriget, efter att ha sett koncentrationsläger öppnas och mött dem som förnedrats och fråntagits sitt mänskliga värde. Sedan, många år senare, ha upplevt samma sak efter ha trätt in i en institution för (med den tidens begrepp) sinnesslöa, och drabbats så hårt att han kände att han måste förändra detta. För att sedan konstatera att det som behövde förändras mest var han själv.
Han som blev irriterad när man sa att han gjorde ett fint arbete. ”Jag är inte intresserad av att göra ett fint arbete! Jag är intresserad av kyrkans vision av gemenskap …”

Godhetens olika sidor
Godheten har olika sidor. För att förstå godheten måste vi se att de inte är väsensskilda från varandra.
Den första är den godhet som bygger på gärningar, som går att mäta och jämföra. Det känns gott när den vidrör vårt belöningssystem, många säger att altruistiska handlingar ”ger så mycket tillbaka”. Det blir en motiverande kraft att välja den goda handlingen.
Men här ligger självklart också faran. Om belöningen blir själva ändamålet, njutningen och lusten i att vara den goda, med omgivningens bekräftelse och beröm.

  Det är oändligt lätt att falla, att bygga sin godhetsroll så mycket att ytan måste upprätthållas. Faran finns inom alla organisationer med en stark ideologi, där godhet spelar roll. Inte bara kyrkan, även politiken, miljö- och fredsrörelsen, och andra ideella organisationer. Men kanske är kyrkan extra utsatt eftersom man kan putsa de goda gärningarna med en aura av andligt skimmer och utvaldhet.
Gärningarnas godhet blir skadlig när rollerna cementeras, en ”stuprörsgodhet” som alltid löper i samma riktning där den ene är den goda givaren och den andre är mottagaren, den utsatte, den som det är synd om. Det är en godhet som under sin yta kan behålla, ja, till och med odla, föraktet för svaghet. Men vem vill erkänna det?

En godhet som vilar i existensen
I den växande (själv)godheten levde jag ganska ostört tills jag födde ett barn med Downs syndrom. När ytan krossades framträdde föraktet för svaghet med all sin unkenhet, blottlagt ur sina hemliga rum. Jag skulle säga, precis som Jean Vanier gjorde, att den största förändringen låg inte i vad som skulle utföras. Jag behövde förändras, och tillsammans med det barn jag fått, växa upp i och det som är godhetens andra sida.
Den som är väldigt lite yta.
Den som, liksom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilar i existensen.
Den som alltid är ömsesidig, finns i gemenskapen och utbytet, vi som är människor av samma slag. Även det något Jean Vanier uttryckt, så att jag ofta citerat honom: ”Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”

Kyrkan och godheten
Det är oändligt lätt att falla, kanske allra helst i ett sammanhang där godhetens yta måste skyddas till varje pris. Det som är kyrkans räddning är dels att Jesus själv vänder sig emot allt sådant bruk, ibland med tydliga, starka ord, men ännu mer att han pekar på helt andra förebilder i ”dem som är som barn”. Inte avsett som något sött, utan den djupgående insikt som kan förändra synen på vad som är själva kärnan.

Förra året fick jag möjlighet att möta Martin Lönnebo, tidigare biskop i Linköping. Men det är tiden efter pensioneringen som gjort honom känd som skapare av Frälsarkransen, det radband som kommit att spridas över hela världen, i olika kyrkor, som ett bönehjälpmedel i vår bullriga tid. Vårt långa samtal innehöll en för mig viktig fråga; om det stämde att han sagt att sonen Jonas, med autism, är hans teologiska rådgivare? ”Ja, det stämmer att jag har sagt så. Det handlar framför allt om att han inte förställer sig. Han visar vad det är att vara människa och vad som är varje människas mest grundläggande behov.”

Två fronter
Jag kan inte se annat än att vi måste arbeta på båda fronterna. Att sträva efter att det finns rättighetsbaserade lagar som med sina ord ger ett verkligt skydd till den som inte kan tala i egen sak, som täpper till luckor där besparingsiver och rationalitet annars får handläggare och omsorgspolitiker att hävda att de är ”tvungna” att följa lagens absoluta minimum av insatser i ”rättssäkerhetens” och ”träffsäkerhetens” namn. Som gör det omöjligt att svänga sig med ord om ”respekt”, när man kan tillåta någon att bo i plåtklädda celler inringade av höga staket, som en insats på ”allra bästa sätt” eftersom behoven är så ”särskilda”.
Samtidigt behöver vi värna och uppmuntra godheten. Avslöja den när den faller i sina fällor av självgodhet och ”stuprörsgodhet”, men stärkas i dess insida. Var annars finns kraften att föra den goda kampen, även då den framstår som omöjlig? Hur annars uppstår den samhörighet som inte bygger på utförda skyldigheter, utan i glädjen att nå fram till varandra?
Som en del av kyrkan kommer jag att fortsätta påtala i den organisation jag tillhör, att vi aldrig ska glömma vilka som är våra tydligaste förebilder. Den resurs som finns i de som aldrig kan komplicera godheten, som bara behöver några sekunder att inse att andras stöd är en del av livet, som lever på värdegrunden och vet dess betydelse, kanske i varje andetag.

En märklig gemenskap
Jag vill avsluta med en händelse, runt millennieskiftet, den enda gång jag i verkliga livet stötte på Jean Vanier, en retreat inom organisationen Tro och liv – en del av L’Arche.
Visst hade han en varm utstrålning då han talade. Orden minns jag inte, snarast den märkliga gemenskapen i rummet med sin stora blandning av unika personligheter. Särskilt en ung kvinna, med så omfattande funktionsnedsättningar att hon var helt i sina hjälpares händer. Hon tvättades, bars, sondmatades, fördes, eller låg kraftlös i en saccosäck som formade sig kring henne.
Efter talet vilade vi oss i tystnad till stilla musik. Hjälparen hade lyft den unga kvinnan i händerna så att hon kunde vagga till musiken. Först log hon bara, så började hon skratta, mer och mer tills skrattet smittat ner oss alla och uppfyllde hela rummet. Det glömmer jag aldrig, hennes skratt.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg (tidigare Bryhagen) på bilden tillsammans med sin son Johannes, är författare, föreläsare och diakonisassistent i Förslöv-Grevie församling. Hon har skrivit flera artiklar i Intra och bland annat boken ”Det barn vi fick” som utgått från förlaget men fortfarande kan beställas från Åsas hemsida: www.asahagberg.se

Ingen lampa utan olja

Då ställer vi om. Igen. Slänger våra planeringar och försöker skissa upp nya där vi är skilda från varandra. Det går egentligen inte. Med kyrkan som arbetsplats, är det en av de livshändelser som inte går att göra på distans. Gudstjänst är kropp och blod, det ÄR gemenskap, inte en föreställning någon konsumerar via sin dator, inte en nedskriven lära att gilla, krama, älska eller dissa.
Men när vi nu ändå måste, hur kan vi på något sätt ersätta det oersättliga, med några av våra största högtider inför dörren?
Betydelsen växer i att kunna gå in i en öppen, välkomnande kyrka, med möjligheten till enskilt samtal eller andakt. Men minst lika viktigt – en levande ljuslåga som brinner redan då man stiger in.
Det blir så tydligt.
Någon har varit där före mig, jag är väntad och önskad.

Sådana kallas ofta ”Närvaro”. Stillsamma lågor som går att lämna, viss om att de vare sig flammar upp eller slocknar. Skillnaden mellan en brinnande och en slocknad låga är … allt. När det mörknar märker man det, vad som är en lykta och vad som är ett tomt skal.

Nära till finns berättelsen om de tio unga kvinnor som bar med sig sina lampor inför konungens hemkomst, en av de evangelietexter som återkommer vid domssöndagstiden, om än inte just i år. I förseningens mörka natt står fem av dem med ett obrukbart prydnadsföremål, när olja saknades i lampan, och där ute fanns ingen att fylla på.
Det är en allvarsam text, precis som de övriga under denna tid. Inte för att skrämmas, men för att vi ska tänka efter i förväg.
Förtänksamhet.
Vad betyder något när det verkligen gäller? Hur förbereder vi oss för en kris? Hur ser vi till att ha med oss den skyddsutrustning som behövs, innan en pandemi golvar oss? Hur känner vi igen en sanning, så att vi inte blir lurade? Vem kan man lita på? Vilken lampa lyser fortfarande, när det mörknar?

Själv glider jag lätt in på något av mina favoritämnen. Denna gång Psalmen. När nyheten kom in i rapporteringen på SVT, blev självklart många av de efterföljande reaktionerna spekulativa. Vilka psalmer ska vi då ha? Lika självklart kom det att handla om det yttre höljet. Kunde inte någon kändis skriva? Lite andra musikstilar? Och så språket, modernt, nutida, normkritiskt …
Jag kände lite av en inre suck.
Är inte psalmen mer än så? Är inte psalmen mest av allt som en lampa fylld med olja? Den kan vara enkel eller guldskimrande, materialet handlar då framförallt om värmetålighet och genomsläpplighet, att lågan framträder utan att höljet börjar brinna.

Så vad är oljan?
Jag har alltid tänkt att det är Gudomlig närvaro.
Den finns där och välkomnar mig, redan när jag stiger in.

Nattens pärla

Inget mörker, där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus är tänt.

Kom till oss i vår natt,
stanna när det mörknar,
om till oss i vår natt,
stanna när det mörknar här.

Ur PärlorLyssna när Lina Spetz sjunger till Nadja Erikssons musik (sång nr 10)

Åsa Hagberg

Drevet och domen

Fastnar för några rader i Stina Oscarssons långa recension av Lars Norens ”En dramatikers dagbok”(SvD 14 nov): ”Jag märker hur alla LN:s påhopp i mig väcker en humanistisk vrede. Alla som utsätts vill jag försvara. Det fungerar lite på samma sätt som när kritik mot Trump eller SD bara får deras popularitet att växa. För oavsett om det i grunden är någon man sympatiserar med eller ej, så känner man igen sig i att vara den som är utsatt.”

Medan Corona grasserar i vårt samhälle, och novembermörkret blir allt dystrare närmar sig i kyrkan – ovanpå allt detta – domssöndagen. Känslan är att behöva något helt annat; tröst, lindring, vad som helst utom just dom.
Egentligen är det precis tvärtom.
Dom, den som når förbi alla bleka ursäkter, men likaså ser alla goda viljor som ligger sårade i dikesrenen, som vet just vad som behövs för att borsta av sig självömkan och våga lyfta blicken. Befriad. Sedd. Förlåten. Upprättad.
En dom kan vara det bästa som händer oss.

Det är däremot aldrig drevet. Det obarmhärtiga, känslostyrda, och som med dagens hastiga flöde kan rusa med ljusets hastighet, tills man har hela världen emot sig. Vad hände egentligen? Jo … det var så att … en fjäder och en fjäder till … och absolut ett hönshus. Inte bara en höna? Nej, en hel hönsgård! Eller var det mycket värre redan från början, en undangömd massgrav, men så beskyddad och övertäckt att ingen ser mer än en benknota. Bara en benknota? Ja, bara en benknota. Men det är väl inte så farligt …?
Det finns ingen logik eller rättvisa i drevet.
Det är alltför lätt att manipulera, för den som känner dess mekanismer.

Först skaffa sig tillräckligt många vänner. Vi mot dom.
Sedan är det bara att starta drevet – mot sig själv. Provokationer är ett effektivt sätt att styra bort debatten från det sakliga, till det känslostyrda. ”Dom” som säger sig vara så mycket bättre, som menar sig vara de goda, hör bara vad ”dom” säger!
Ja … sympatierna fördjupas.
Den sakliga debatten görs omöjlig.
En massgrav kan glömmas bort medan bråket pågår om hönsgården.

Drevet vill jag gärna slippa.
Men domen välkomnar jag.
Ytterligare några rader ur Stina Oscarssons recension av Lars Norens bok: ”Det är trots allt ett liv han skildrat. Och ett sådant kan inte värderas. Handlingar kan vara fel eller rätt. Dem kan vi fördöma. Men människans värde förblir intakt. Så måste det vara. Om det så är det enda vi ska kämpa för att upprätthålla.”

 Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi håller ut,
inte glömmer bort din sanning,
den som bär, när allt är slut.

Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi vågar be,
vågar tro det ännu dolda,
det som bara du kan se.

(Ur Gud du väntar oss, sön före domssöndagen – LYSSNA)

Åsa Hagberg

Diakonins Dag 2020

PREDIKAN vid Högmässan i Förslövs kyrka 6/9
Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12 (Matt 22:36-40)

Idag är en av Kyrkoårets särskilda dagar.
Inte stor så som Juldagen, Marias bebådelse, Påskdagen eller Pingstdagen, men med en särskild betydelse – inte bara för alla som arbetar inom diakoni.

Jesus svarar på vad som är allra viktigast i Guds lag, vad den vilar på.
Man kan jämföra med den hypotetiska tankelek vi gör ibland, att någon ska resa till en öde ö och bara får ta med en enda sak – vad väljer man? Nyfiket väntar vi på svaret, egentligen inte för själva föremålet i sig, utan för vad det säger om VEM personen är.
Så, vad svarar Jesus?
Av alla bud som uppfyller Gamla Testamentet, ibland sida upp och sida ner, in till minsta detalj, går de att fångas upp och bäras av ett enda: DU SKALL ÄLSKA …
Det är värt att suga på en stund.
GUD ÄR KÄRLEK, så mycket, så helt och hållet, att det enda han egentligen önskar av oss är … Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, all din kraft, allt ditt förstånd – och din nästa som dig själv.

I dagens evangelium sammanfattar Jesus det väldigt praktiskt och jordnära i den gyllene regeln:  Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Visst låter det enkelt, nästan självklart? Vem håller inte med? Vi behöver inte ens ha en tro för att förstå det. Var och en av oss är som myran som drar sitt strå till stacken.
Man kan undra: Vad ska vi då med diakoner till?
Prästerna sköter det som handlar om Gud, och så tar vi andra hand om det medmänskliga, ja, det kan väl prästerna också hjälpa till med.

Men, det ÄR ju inte enkelt. Eller hur?
Man behöver inte sitta särskilt länge vid TV:n, eller swajpa med mobilen, eller bara lyfta blicken och se den närmaste världen runtomkring, för att veta att det finns oerhört mycket som är allt annat än enkelt.
Det finns så mycket ilska, så mycket oro, så mycket våld.
Svaghet föraktas och trampas ner.
I trängseln och orättvisan måste var och en kämpa för sin egen sak! Ropa ut sin ilska, gråta sin besvikelse. Ingen annan gör det, mer än de som är i samma situation!

Därför finns en särskild, diakonal kallelse, direkt från Guds eget blödande hjärta.
Inte för att av egen kraft vara godare än alla andra, men att i sin kallelse gå in under Guds beskydd, söka nåden, ropa efter den och ta emot. Finna den motkraft vi läste om i Romarbrevet, den som aldrig lönar ont med ont utan skapar förändring genom kärlekens handlingar.
Vara Nyckelspelarna, som inspirerar andra.
Det tar tid och uppmärksamhet.
När villervallan tränger på, och blir för krävande, måste man inte vara superhjälten som alltid räcker till för allt och alla, utan får lov att gå undan för att be, precis som Jesus gjorde det. Det är inte själviskt, det är själva källan.

Texten ur Jeremia blir ett talande exempel.
Eved-Melek är just en sådan nyckelspelare. Vid en första läsning kan det han gör tyckas ganska enkelt. Men kanske fler än jag såg programmet ”Nazismens kvinnor” för nån vecka sedan. I vilket fall, blev det en påminnelse om hur oerhört livsfarligt det är att stödja dem som räknas som motståndsmän, mitt under brinnande krig. Något av detta syns i nutid i Belarus, med vittnesbörd om svår tortyr.
Just så är det för nubiern och hovmannen Eved-Melek.
Han lierar sig med den profet som är utpekad motståndsman, medan det belägrade Jerusalem, landets huvudstad, står inför att falla. Hur många uttalade och outtalade regler överträder han inte denna stund? Vem är han att gå och säga till kungen att frige förrädaren?
Men Eved-Melek går inte bara i sitt eget namn, han är Guds budbärare, hans hjärta har rörts, vägen är förutberedd, han har vunnit förtroendet som den pålitlige och aldrig svekfulle tjänaren.
Så kan han få kungen att ändra sig.
Han behöver inte ens höja rösten.

Diakonin är inte bara en mänsklig tjänst.
Den är en helig tjänst.
Den är Gudomligt utrustad, till inspiration för andra.
När evangelium bärs fram, gör vi det med ett ljus på varje sida. Så ser jag kyrkans båda vigningstjänster, prästens och diakonens, två kallelser som tillsammans visar på evangeliets fulla innebörd.

Du ger den kärleken ett ansikte som inte är för att bli sedd,
där andra skulle fly från skammen så är den kärleken beredd.
Du ger den kärleken ett ansikte som till och med har känt vår död,
och där, när rädslorna har rämnat, är liv och liv i överflöd.

Amen

Åsa Hagberg

Sångversen ovan hämtad ur Du ger den kärleken ett ansikte
LYSSNA till: Bakom armbågars trängsel, Det mänskligaste

Att förklara det outgrundliga

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)

Johannesevangeliets inledning är magnifik. Vem kan säga: ”Jag förstår detta till fullo, låt mig förklara …” utan att därefter behöva kapitel på kapitel, för att slutligen nå fram till ”… kanske förståelsen inte helt går att förklara”? Detta som Tranströmer säger i en dikt på bara några rader, där ”valv bakom valv” öppnas oändligt, för att landa i ”du blir aldrig färdig, och det är som det skall”.
Gud och Ordet.
Ord, som för oss handlar om att förklara och beskriva, har sin källa hos den som är både Outgrundlig och Obeskrivlig. Vår enda möjlighet att förstå, är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Uppenbarad och synlig.

Ett vetenskapligt program jag såg för flera år sedan, satte ett outplånligt spår av aha-upplevelse. Det som beskrevs var fraktalteorin, den till synes slumpmässig fördelning som exempelvis styr hur ett träd bildar nya skott som blir till grenar utspridda i en växande krona. Förundrade kan vi se en optimalt fördelad spridning för ljusinsläpp, dessutom så skönt skapad att träd gärna drar till sig vår blick. Bakom detta är alls ingen slump, utan en avancerad matematisk formel inskriven i trädets celler. Som matematisk beräkning går den aldrig ut, men då formeln matas in i ett ritande datorprogram skapas linje för linje en skön blomma, som slutligen fullbordas.
Bara avancerade matematiker kan härleda och utläsa formeln.
Men ett barn kan se blommans skönhet.
Kanske till och med bättre än matematikern.

Här befinner vi oss, i spännvidden mellan det beskrivliga och Obeskrivliga, så snart vi med ord och språk skall ge oss till att formulera och uttrycka vår gemensamma tro. Det är en avgrundsdjup ojämlikhet där Gud är så oerhört mycket mer än någon av oss – samtidigt, genom Jesus, en människa som vi, som lyfter upp ”dem som är som barn” närmast sig själv.

Vilken strategi ska vi då använda? Vilket språk är gångbart? Hur ska vi undvika att bli så avancerade att endast de särskilt invigda förstår? Hur ska vi undvika att bli så enkla att egentligen ingenting blir sagt?
Jag vill stanna en stund vid ”dem som är som barn”, ett ämne som berört mig särskilt då jag fått förmånen att leva nära och lära känna en nu vuxen son med Downs syndrom.

Rent allmänt, med Barnets förståelse i fokus, finns alltid två vägar.
Den ena är att stanna kvar i det enklaste, och skala bort allt som innebär en svårighet.
Den andra är att vara en ledsagare, att lotsa vidare, in i det som inte går att förstå mer än möjligtvis en liten bit i taget, men redan från början blir en erfarenhet, ett äventyr som samtidigt är en trygg upplevelse, därför att den som har förståelsen finns med.
Förvånansvärt ofta väljer vi den första.
Det största hänsynstagandet framstår lätt som att anpassa tillvaron så att bara det enklaste återstår, ingenting som påminner om förståelsens hinder med risk att skapa en känsla av utanförskap.
Men så fel det kan bli.

Det kan bli så att den som fått börja med att prova äventyret tillsammans med sin hjälpare, fått göra sådant som egentligen är för svårt, men som just då, i den stunden, ändå går därför att man inte är ensam, fått röra sig i en omgivning utan att själv utföra precis allt, men ändå uppleva delaktigheten i det stora hela. Sedan tas därifrån in till det anpassade, avskalade, där självständighet är nyckelordet, så att allt som är beroende av en hjälpares förståelse faller bort, medan man sjunker som en sten ner i den stora Tråkigheten.
Så liten världen blir när bara det enklaste finns kvar.
Så uppenbart Hindret ställer sig i vägen.
Utanförskapet.

Spännvidden mellan det Uppenbara och det Outgrundliga, mellan Barnets självklarhet och Vishetens bottenlösa djup är vår utmaning. Vi stiger in genom den närmast tröskellösa porten, precis som det ska vara. Nådens inträde som öppnar sin famn för oss, och där står vi, i det första valvet, inför valv efter valv efter valv … Vem ska lotsa oss vidare? Vem tar handen och leder oss in i äventyret? Vem känner helgelsens process och leder delaktigheten i trons fotfäste och insikter?

Varje tid har sin svängning av pendeln.
Det har funnits en tid då kraven varit för stora, både i utantillkunskapens rabblande av psalmverser och budord – och i de moraliska kraven, inte minst inom sexualitetens område med utestängningar och, rentav, uteslutanden och bannlysningar, samtidigt som skenhelighet alltid överlever bakom fromhetens fasader.
Ingen, nej, ingen vill återvända till mer av detta, mer än kanske den med försmak för ytans kunskap, med Pauli ord ”en skrällande cymbal” i sin avsaknad av kärlek.

Det är förståeligt att vår tids pendel har gått i den andra riktningen.
Nådens betoning av ”gratis” och utan krav.
Barnaskapets enkelhet. Gud omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand.
Alla är lika värdefulla.
Vi är älskade precis som de vi är.
Vi får vila i enkelhetens evangelium.

Detta handlar inte bara om kyrkan, snarare är kyrkan ett barn av sin tid, där vi följer samma trend som är synlig i vårt samhälle. Vi ser hur vi har velat skydda de unga genom att sänka kraven, genom att säga ”du är bra som du är” och ”allt är möjligt”, men istället seglar andra krav upp med tilltagande stress, och allt är långt ifrån möjligt. Med en Coronakris som sätter djupare spår än någon kunnat föreställa sig, och oro för ett föränderligt klimat vi själva är med och orsakar, verkar snarare det motsatta möta en uppväxande generation. Med nödvändighet kommer pendeln att svänga när vi söker det som kan bära i en ny tid.

Ja, vi vet att kyrkan har en roll i krisen.
Det går att märka att hur nyare psalmer och texter har en större medvetenhet, och stor ordrikedom ut mot samhället, i allt det som pågår i människors liv, både till det yttre och det inre. Den identifikationen har redan pågått en längre tid.
Men … vem är Gud?
Vem är den alltmer Anonyme, med nästan enbart detta namn, ”Gud”?
En form av ymnighetshorn, i ett ständigt flöde av kärlek och omtanke.
Vi förblir barn, i det första, okomplicerade valvet.

På 80-90-talet fanns organisationen Kreativ Mission, ekumenisk och internationell, vars syfte var att utveckla det språk som inte var skrift eller ord, utan blev talande starkt genom kroppens rörelser i min, drama och dans. Själv, som en av amatörerna, fick jag också ta del av de professionellas insatser. Först en insyn i den oerhört omfattande träning som låg bakom allt, uthålligt upprepande, töjande … nästan plågsamt, byggande av alla de små muskler som gör att en rörelse går att kontrollera i minsta detalj, hålla i balans och låta slå ut som en blomma eller kaskad av koreografi. Sedan utlevelsen, föreställningen. En sång om den 23:e psalmen kunde målas så synlig att vi var där, i kropp och blod, andetag och svett, genom lycka, ångest, ja, dödens ångest, in i befrielsen och den översvallande nåden.
Ingen var oberörd.
Alla kunde förstå. Av oss som publik krävdes ingenting mer än att ta till oss det vi såg.
Men av den som dansade krävdes allt, inte bara kroppsligt, utan också att själv ha fördjupat sig i händelseförloppet så att lyckan, ångesten och befrielsen inte stannade vid en mask i ansiktet, utan vibrerade i varje cell som skulle uttrycka den.
Vi undervisades i excellens.
Det var inget elitistiskt ord, för att vi själva skulle få smaken av överlägsenhet.
Tvärtom, skulle det ses i likhet med de hantverkare som skapade öknens tabernakel.
Om vi lärde oss hantverkets skicklighet, skulle vi också ha redskapen att förmedla till andra, så mycket mer. Hela spännvidden, därför att så är Gudsriket. Gud, som är så mycket större, och mer än vi kan förstå, värd vårt allra bästa.

Om pendeln behöver svänga handlar det inte om att överge enkelheten, inte att tappa förmågan att ta till oss evangelium så okomplicerat som det förmedlas i Barnet. Men det handlar om att uttrycka det som ger oss hela spännvidden av det Gudomliga, det som är större än vårt förstånd, i visshet om att Gud själv är den store Ledsagaren och Hjälparen.  
Låt oss vila i att Ord får en annan betydelse när Hjälparen är med. Så som tystnad kan vara ekande tom i ensamhet, blir den god i Guds närhet. Så som lydnad kan vara ond under en manipulativ vilja, blir den nåd när vi väljer Guds kärleks väg, hellre än vår egen tillfredsställelse. Så som herre haft sin solkiga historia av mänsklig överhet, är det vår största trygghet att få benämna den, vars makt över himmel och jord, ja, till och med döden, är vår kraft och vårt beskydd, kvinnor, så väl som män. Herre, förbarma dig.

När jag går fram till nattvarden, vet Barnet vid min sida, att den konstnärligt utsmyckade silverkalk som innehåller Kristi blod, är något mycket större och annorlunda än den bägare man får i glasskiosken en varm sommardag. Det vi inte kan förklara tar Jesus hand om, särskilt hos dem som är som barn.
För dig utgjutet.
Låt oss framförallt inte förenkla det heliga.
Låt det få vara stort.

Visare än all kunskap vi kan få,
närmare än vår tanke kan förstå,
mer helig än det högsta vi kan nå,
så ser vi den Härliges härlighet,
den himmel som delar vår mänsklighet.
(ur Så ser vi)

Åsa Hagberg,
författare
Artikeln ingår i SPT nr 17 2020

Se också PSALM 2020 – förslag på nyskrivna psalmer

Ett värdigt liv

Jag har en tagg i mitt inre. Den reagerar selektivt, ord som annars skulle ha glidit förbi näthinnan, bränner till. Jag måste läsa en gång till. Står det verkligen så?

” … för många av patienterna är upplevelsen av en värdig död kopplat till behov som inte nödvändigtvis kan tillgodoses av palliativ vård, som kontroll över döendet och ett bevarat oberoende” SvD

Artikelns bakgrund är att läkaren Staffan Bergström polisanmälde sig själv efter att ha bistått vid ett önskat avslutande av livet. Det skulle ha skett i Schweiz, men Coronarestriktioner förhindrade den fysiska resan, likaså själens, om svensk lagstiftning skulle följas. SvD
Bergström lyfter hur linjen mellan liv och död inte alls är så glasklar, som vi kanske tänker. Det kommer alltid att finnas gränsfall, där en läkares överväganden spelar roll. Den dos av smärtlindring som behövs för att döva en smärta, kan samtidigt (önskat?) riskera att släcka mer än så. En respirator måste någon gång stängas av.
Skulle en förändrad lagstiftning kunna göra det klarare? Vilka ”vissa fall” ingår, och vilka vore osund på- och medverkan? Övervägandena skulle väl snarare bli fler?

Men så till citatet ovan, ursprungligen hämtat ur Smers kunskapsinsamling i ämnet.
Det som sticker djupt ner i själen.
Vad är en värdig död?
Svaret på den frågan går hand i hand med vad som är ett värdigt liv. De vilar helt och hållet på samma grund. Vi kan inte ha ett svar på det ena och ett annat på det andra.

Taggen planterades i mig 15 juli 25 år tillbaka, när jag höll mitt nyfödda barn med Downs syndrom i famnen och insåg att den skräck som fyllde mig, egentligen inte handlade om hans funktionsnedsättning eller oro för hans framtid. Först handlade det om mig. Mitt misslyckande, gener som hade sitt upphov i mig, ett ägg som fått fel kromosomantal i celldelningen. Jag kunde ha varit beredd på att hantera hans svaghet, men … min egen?
Somligt drabbar andra, inte mig.
Sedan avskydde jag mig själv för min egen självcentrering och kärlekens misslyckande.
Att älska det barnet blev en djupgående revolution.
Att vara en hel människa, i styrka och svaghet, i beroende och oberoende.

Om vi föraktar svaghet när den drabbar oss själva, gör vi det innerst inne mot andra också. När det väl kommer till kritan. Du är ”sån”, men inte jag. Jag tillhör de starka och oberoende, det är ett värdigt liv. Det är en värdig död.
Hur skulle samhället kunna vila på den värdegrunden?

Gud när dina fingrar, stryker ömt en kind
väntar tyst tills gråten stiger fram.
Någon trodde styrkan alltid räckte till
någon trodde hjälplöshet var skam.

Ur Ser du en människa. LYSSNA

Åsa Hagberg
2020-07-22

Födelsen av en profet

Predikan som skulle ha ingått i Tv-gudstjänst från Simrishamns kyrka idag. Dessa gudstjänster kommer att spelas in och sändas samma tid 2021.

Evangelietext: Lukas 1:67-80
Sång: Ett steg till ur Den som bär

Denna helg, den mest underbara av årstider. Aldrig står solen så högt, aldrig är natten så ljus och grönskan så prunkande rik – och så en sång om livets öken. Hur hänger det ihop?

Midsommarhelgen har varit något av en paradox.
Först en dag när vi firar den underbara Skapelsens högtid.
Sedan kommer söndagen som Johannes Döparens dag.
Är den här kombinationen bara en förarglig slump, därför att födelsen av den profet som ska gå före Jesus måste firas just här? Ett halvår före jul?
Den profet som mer än andra har förknippats just med öknen. Där, klädd i kamelhår och med gräshoppor och vildhonung som sin föda, var han en röst som ropade obekväma sanningar:
”Det går inte att leva hur som helst och tro att Gud tycker att det är ok, det går inte att gömma sig bakom falska ytor och tro att Gud inte ser. Men det går att förändras. Vänd om!”

Midsommarhelgen har varit något av en paradox, men nu står vi här.
Som om det inte var nog att vi mer och mer träffas av påminnelser om hur den här underbara skapelsen har revor, och att vi själva orsakar de flesta.
En fortfarande pågående pandemi, har med största tydlighet påmint oss om vår egen sårbarhet, in till andetagens skörhet som håller den tunna livstråden.
Är inte födelsen av en Profet är just vad vi behöver fira?

Redan hans födelse är en berättelse om hopp. Hans mamma, Elisabet, var längesen förbi gränsen av ”no return” med en livmoder som ett sterilt ökenlandskap. De hade gett upp, hon och Sackarias. De hade bett sin sista bön om en livsfrukt av sin kärlek, de hade sagt sitt slutliga ”Amen”. Då sprang Johannes liv upp som en källa i ödemarken, som ett tecken på hur Gud kan skapa liv, långt efter att våra resurser är uttömda.
Det är därför de är uppfyllda av en dubbel lycka.
Bara den att de alls har fått ett barn, och får hålla den nyfödde i sina händer, som ett rent mirakel. Bara det skulle vara nog för att Elisabet skulle sjunga sin lovsång och nästan spricka av tacksamhet, och för att Sackarias, när han som präst steg in i templet för att tjänstgöra, skulle tillbe från djupet av sitt hjärta. Inte bara med sitt huvud, och sina läppar.

Johannes är hans namn.
Det betyder ”Gud har förbarmat sig”.
I det namnet vilar också de LÖFTEN detta barn bär med sig.
Att peka på obekväma sanningar är inte hans huvudsakliga uppgift. Allra mest är han hoppets röst som ska han bana vägen för den som kommer sedan.
Den som är frälsningen och förlåtelsen.
Som styr våra steg på fredens väg.
En soluppgång för dem som är i dödens skugga.
Himmelriket är nära. Mycket nära.
Gud själv ska ställa sina fötter på den här jorden i Jesus Kristus. Andas samma luft som vi, dricka samma vatten, ta brödet i sina händer och dela det med oss.

Sången vi hörde om öknen, ingår i en serie kring radbandet, Frälsarkransen, skapat av Martin Lönnebo. Här finns Gudspärlan som den sammanhållande kraft som får allt att höra ihop, allt vi kan möta längs livsvägen, placerat som en pärla så att vi kan gripa den och låta det bli en bön. Du är gränslös, du är nära,
Du är ljus, och jag är din.

Ökenpärlan, där vi möter Johannes Döparen, är en av de tidiga. Livets öken, som kan handla om både yttre och inre omständigheter, både de stora, globala händelserna och den personliga erfarenheten. Vi konfronteras både med vårt ansvar och vår oförmåga, livet skalas av, tills bara det allra mest viktiga framträder. Det kan vara jobbigt, in till döden jobbigt ibland. Gud, jag orkar inte mer, det kommer inte att gå, jag ge … nej, ännu måste vi inte ge upp.
I ökenpärlan ber vi om kraft att hålla ut.
Att stanna kvar i Guds goda vilja.

Redan i nästa pärla, den blå Bekymmerslöshetspärlan, får vi vila ut. Här finns den källa av hopp som springer fram i öknen, precis som när Johannes blev till, trots att det var omöjligt.
Radbandet rymmer också det som Johannes pekar på: frälsningen och förlåtelsen.
Vi tar emot detta i en osannolik Gudomlig omfamning, här i kärlekspärlan.
Bortom skuld och skam.
Om vi vill förändra nånting mer än oss själva är det här det viktigaste händer.
Kärlekspärlan styr oss in på fredens väg.
Den välsignade vägen där vi inte bara kämpar i egen kraft.
Offerpärlan, när Gudomlig kärlek läggs i våra händer.

Men när det så blir ännu värre, när missmodet träffar oss så djupt att vi förs som i dödens skugga av uppgivenhet, vi orkar inte älska, vi står fullständigt maktlösa inför det som sker, så som i Nattens pärla, då hör vi Sackarias ord:
”Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret.”

Inget mörker där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.

Ingen död, du inte redan älskat sönder,
ingen hopplöshet du inte redan vänt,
varje natt är som en början till en gryning,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.

Kom till oss, låt din sol gå upp i våra hjärtan, ditt eviga ljus bevara oss.
Gode, underbare Skapare.
Amen

Åsa Hagberg

Citatet ovan hämtat ur Nattens pärla i häftet Pärlor
På min Facebooksida finns en inspelad version.

Att välja strömkälla

Pingst är mycket. Hänryckning. Saven har nått ända upp i björktopparna, knoppar är sprickfärdiga i en färgkaskad av blomning. Till och med vinden är varm. Vår Coronatrötthet får lov att vända sig in i ljuset. Har vi förmånen att bo nära ett hav ser vi ett hoppfullt glitter i vågorna.
Pingst är också kyrkans födelsedag, när den första, gemensamma tron föll ned som en stormvind för att sedan aldrig lämna oss, även i perioder när det har upplevts så därför att vi lätt blickar för mycket ner i marken. Lätt förvirras av mänskliga brister.

I bland annat SvD har trosdebatten satt sina spår sista tiden.
Vad är tro? Vad är vetande? Och … för den delen, vad är bara gissningar och vidskepelse?
Vetandet blir lättast att ringa in.
Det är mätbart.
Om vetandet gör det som är själva avsikten, söker sanningen och gör sig av med felaktigheter efter hand som de motbevisas, oavsett vilken prestige som hamnar i vägen, är vetandet en väg framåt. Ja … förutsatt att det inte används till att förgöra oss själva. Kunskapen har alltid varit på både gott och ont, men den går att mäta.
Vi kan säga att vi vet, och när vi tror att vi vet.

Tron blir som en motpol, men utifrån samma avsikt – att söka sanningen.
Den går inte att mäta. Den som säger: ”Jag har en större tro än du” står antagligen på randen av sitt snöpliga fall, för att få borsta av sig sitt övermod och återvända med en ödmjukare inställning. Tron är en gåva, beroende av den vi tror på. Tron går inte att kontrollera och styra, det vi ser av tron som en maktfaktor, är alltid något annat. Ett missbruk, en avart, en ”piratkopia” som bara försöker efterlikna och utnyttja sin förebild.
Vi kan säga att vi tror, och när vi vet att vi tror.

Det gemensamma sökandet efter Sanningen gör ändå att dessa båda kan ses löpa längs samma väg, vi är inte tvungna att välja antingen-eller. Både-ock är fullt möjligt, om de inte sammanblandas.
Jag har ofta dragits till bilden av järnvägsrälsen, som två skenor som löper parallellt utan att någonsin mötas mer än i vissa växlingsnoder. Så såg jag länge tron och vetandet, som varsin räls, ända tills jag ändrade mig.
Nej, det finns en bättre bild.
Vetandet behöver båda skenorna för att vara balanserat. All fakta måste alltid kunna jämföras med annan fakta, innan vi vet, vi kan aldrig grunda vår kunskap på bara en ensam upptäckt.
Om järnvägsräls är bilden, blir tron istället elledningen som löper ovanför spåret.
Den har sin egen dimension, vi måste lyfta blicken, den är kraftkällan vi väljer att ansluta oss till.
Ja, det är möjligt att ställa ett diesellok, eller någon framtida extrembatteridrift, framför vagnarna längs samma spår. Vi är inte tvungna att ha en tro för att nå någonstans i livet, valet är fritt mellan att hävda vår självständighet, eller ansluta oss till en kraft från ovan.

Jag återkommer till det … men först, var finns då vidskepligheten?
Tron sammanblandas ofta med vidskeplighet, för den som menar att allt vetande som inte är mätbart hör dit. Ändå ”vet” vi dagligen det omätbara, därför att det är ytterst mänskligt att kunna läsa av, tolka och intuitivt förstå utifrån tidigare livsavtryck, insikter och reflektioner. IQ balanseras mot EQ för att inte bli kyligt mekanisk och omänsklig.
Men vidskepelsen lämnar sökandet efter sanningen, den går ut i dunklet och försöker från sitt avstånd se att någonting far fram längs rälsen och skapar själv bilden av ett monster, som utifrån samma skapelse går att styra genom att utföra särskilda ritualer. Vidskepelsen går alltid ut på det, att försöka få en andlig förklaring, som sedan går att manipulera. Effekten blir många gånger mer rädsla och bundenhet.
Lite då och då återkommer påståendet att all religion uppstod ur denna vagga, därför att folk förr, i brist på vetande, ägnade sig åt vidskeplighet.
Detta förakt mot alla de som gått före oss, vars tränade hjärnor snarare var mer skärpta än våra, som utan datorers beräkningar, utan maskiners kraft, utan faktabanker av nerskriven kunskap, ändå kunde memorera, utforska, konstruera och beräkna med för oss häpnadsväckande resultat. Flertalet av dessa hade också en tro på en högre makt. Vi var inte särskilt annorlunda då, framförallt inte mindre begåvade.
(För den delen, är inte förakt för svaghet den största dumheten?)

Så … åter till kraftkällan.
Det är nämligen vad Pingsten är. Att vi kopplas upp till kraftkällan. Att tron slipper bygga på vad vi själva försöker gissa och klura ut. Att den högre makt vi tror på har en väg att relatera till oss, både i det mätbara och i det omätbara, både i det som är IQ och EQ och andliga insikter, i det som aldrig bara behöver balansera längs en smal, osäker linje, utan får sina bekräftelser från flera håll …
… som leder till att man vet att man tror.
Jovisst, de skrifter vi läser är gamla, flertalet berättelser skrivna utifrån ett symboliskt berättande, särskilt de som beskriver stora skeenden, så att de inte går att förstå rakt av. Det är heller inte meningen. Bibeln är en bok man läser med Rådgivaren hos sig. Man lyssnar mer än man läser. Gud, visa mig din väg.
Kopplad till kraftkällan.
Vilken nåd.

… En röst som är så mycket mer än stora, tomma ord,
en viskning av den Skaparkraft som ännu bär vår jord.
Med löftet om en Hjälpare, att finnas till vårt stöd,
med källan i en evighet av ljus i överflöd.

(v 4 ur Ett heligt, stilla sus)

Åsa Hagberg
2020-05-28

Låtom oss bedja

Finns den som aldrig har bett en bön? Aldrig, ens i barndomen, i smyg under täcket undsluppit sig ett ”Gode Gud, du kan väl …”?
Ja, kanske.
Men, utan vetenskapliga belägg (sådana ska dock finnas), tror jag mig kunna säga att många av oss ber. I någon form.
Färre berättar om det i Tv, likt Roland Utbult nyligen, dessutom om ett svar på bön, som många andra uppenbarligen inte fått, då vi dagligen får rapporter om avlidna i Covid 19.
Debatten blåser upp. Vem tror han att han är? Varför skulle just han bli frisk?
Och vem, i vår upplysta tid, menar på allvar att Gud ingriper, när det i själva verket är sjukvårdens insatser och vetenskapens kunnande som botar?

När frågorna drabbade mig på allvar, befann jag mig i slutet av tonåren. Hjärnan var uppfylld av vetenskapliga studier, samtidigt som hjärtat började hungra efter Gud. Jag ville verkligen finna någon form av vetenskaplighet och evidensbaserade fakta, till min än så länge preliminära tro.
Som många andra, jag kastade ut mina egna små trevare; en liten bön här, en liten där … för att testa resultatet. Jo, alltså … jag såg ett par små möjliga bönesvar, men slumpen var en lika möjlig förklaring. När hjärthungern började bli mer påträngande, jag ville verkligen veta, höjde jag ribban markant. Skapade en situation med stora svårigheter … tänker inte återge den i sin helhet här, utan låt oss hoppas (be!?) att den bok som söker utgivning snart finns att läsa, bland annat med denna händelse.
I alla fall, något som skulle ha mycket svårt att lyckas hela vägen utan hjälp från ovan.
När det skedde fick jag nästan panik.
Det är en sak att be. En annan att vara redo för det ansvar som ligger i ett bönesvar. Inte som ett köpslående (Gud, om du gör det här för mig, lovar jag att göra detta för dig), men att tro på svarets givare, inte bara för småstunder här och där av plockade russin ur kakan. Gud borde rimligen finnas hela tiden, se mitt liv hela tiden, den som har möjlighet att bry sig om och ingripa i det skeende som finns både i min lilla värld och hela vårt väldiga universum borde rimligen vara någon jag gav motsvarande uppmärksamhet …
Min vetenskapliga hjärna kunde heller inte godkänna en enda osannolik händelse som evidens. Slumpen var fortfarande ett giltigt alternativ.

Så kommer bönen alltid att vara.
Om det enskilda bönesvaret är själva målet kommer bönen att brottas med svårigheter. Svårigheten att vetenskapligt bevisa att verkligen Gud varit å färde. Den upplevda orättvisan mot dem som inte får motsvarande ingripande.
Bönen blir oproblematisk och enkel först när den handlar om det andra, det som är hjärtats hunger. Det som i mitt fall inföll bara timmar efter den osannolika, men möjligtvis kanske ändå slumpmässiga händelsen. Då, när jag nått fram till mognaden, när alla mina inre strängar skälvde och den som spelade var Gud, när jag sa: ”Gud jag vill tro, hjälp min otro!”
Och jag trodde.
Med eller utan konkreta bönsvar, dessa var sekundära, en bonus att leva med. Men relationen var allt, möjligheten till hjärtats Gudomliga samtal. Visst började det trevande, eller lite upp och ner som en berg- och dalbana i tider då jag fortfarande led av växtvärk och ville mer än jag var mogen för. Men bönerna samlade sig i en allt längre rad, det gick att vända sig om och se summan av livshändelser som ett ljusspår, tacksamt tänka; ”Herre, i nöd och lust har du varit med mig, jag vet det …”
Skulle orden ta slut, har Jesus själv gett oss en färdig bön att använda; ”Vår Fader …”.
Eller ett ljus att tända.
Eller den Frälsarkrans Martin Lönnebo skapat, med pärlor som täcker allt i hela livet, ingenting lämnas utanför Gudspärlans omsorg och kraft, inte ens den mörkaste dal. Att regelbundet be med detta radband, pärla för pärla, har gett bönen sin trygga form.
Så, låtom oss bedja.


Gud,
min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.

Gud,
när jag glömmer det, prioriterar bort det, inte förtjänar det,
för mig tillbaka dit där min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.

Amen.

(Bön ur Pilgrimens sju sånger/Vandringssånger – bild: Gudspärlan, Förslövs kyrka)

Åsa Hagberg
2020-05-15

När påsen förlorar

Det finns en enkel gammal lek, otroligt hållbar i sitt utförande, möjlig att återanvända om och om igen. Det enda som krävs är två personer med varsin hand bakom ryggen. Efter ”Sten, sax eller påse!” väljer man att visa tecken för en av dessa tre.
Svårigheten ligger i att det är tre alternativ.
Man kan aldrig vara helt säker. Det beror på.
Visar jag påse förlorar jag om motparten valt saxen, men vinner över stenen.
Visar jag sax förlorar jag mot stenen, men vinner över påsen.
Visar jag sten förlorar jag mot påsen, men vinner över saxen.

När jag, just den 1 maj, befann mig i en större livsmedelsbutik för att fylla på förrådet, gjorde vi som vi brukade, rev av en påse från rullen, fyllde med lökar och gick till vägningen. ”Åh, visst ja, den nya skatten …” Runt en 50-öring skulle det kosta.
En kvinna intill oss, ingen vi på något sätt känner, kunde inte vara tyst: ”Det blir mycket bättre för miljön!” Nu fanns nämligen också papperspåsar att välja.
Hur visste hon det?
Man kan väl aldrig vara helt säker? Det beror på.
Om plastpåsen sedan återanvänds. Det är den väldigt inbjudande till; fruktpåse, brödpåse, brödpåse, brödpåse … (ett antal gånger), nässelpåse, slutligen soppåse i badrummet. Eller, om den gått sönder, återanvänd i nya påsar genom insamling i återvinningen.
Papperspåsen blir svårare att återanvända, att hitta fler funktioner till än just löken eller frukten. Jo, det går väl att lägga bröd där … om de inte torkar fortare, kanske det går att samla lite torra sopor, men … återvinningen är faktiskt lite enklare. Plast måste först samlas i en större påse eller burk.
Det beror på …
Tillverkningsprocessen. Såvitt jag har läst är tillverkningen av papperspåsen klart mer resurskrävande både i material och energi. Plasten kan vara så mycket tunnare och ändå hålla tätt.
Råvaran.
Om plasten enbart skapas ur ickeförnybar olja, känns ju förnybar träråvara otvivelaktigt bättre att tänka på. Nu stod det ”sockerrör” i definitionen på plasten, så tydligen var det biologisk råvara (vi skapar fler och fler sådana plaster), då beror det på hur sockerrören odlats (utan att meja ner regnskogar) och hur transporten skett. Det senare gäller förstås också cellulosafiber, vilka skogar som kallhuggs, hur de återplanteras, hur vi tar vara på restprodukterna av flis, bark och kvistar.
Återvinningens effektivitet.
Gissar att även i denna tillverkningsprocess är plastpåsen vinnare, genom att vara lättare och mindre skrymmande?
Eller om den slängs i naturen.
Då är plastpåsen den stora förloraren, med sin – beroende på kvalitet – avsevärt långsammare nedbrytning, nästan obefintlig bland de tåligaste plasterna. Detta är helt klart ett stort problem och … jag ska erkänna att det är svårt att förstå, när vi står där inne i matbutiken, vad det är som gör att man bara slänger plasten vind för våg? Går det inte att lära sig!? Sluta upp med den dumheten!
Men det är kanske det hon vet, kvinnan i butiken.
Det som gör att papperspåsen alltid vinner.
Eller är det min 50-öring som nu gett sitt bidrag till samhällets insatser?
Det som sannolikt gör den allra största effekten är den påse jag låter bli. För den som väger själv, går det faktiskt att lägga äpplen och päron i samma påse.

Jag delar den oro som finns över missbruk av jordens resurser.
Det vore dumt att inte vilja värna vår miljö. Vi lever av den, vi delar den tillsammans med alla andra levande varelser (tyvärr inklusive små virus). Vi kan inte både förbruka den och ha den kvar. Vi kan se en osannolik återhämtning där vi drar undan vår mänskliga rovdrift.
Men det är dumt om vi tror att det finns enkla knep, hur gärna vi än vill. Så skönt det vore.
Rovdrift uppstår inte sällan ur enkla knep, en lösning som alla människor på jorden ska använda sig av, så att alla efterfrågar samma råvara, utan närmare eftertanke.
Om vi tänker oss göra något stort när effekten är marginell, eller kanske nästan saknas helt?
Att det skulle finnas sådant, i den komplexa väv som är vår miljö, som inte beror på, och å ena sidan eller den andra.
Sten, sax eller påse. Det finns alltid en tredje faktor med i leken.

Åsa Hagberg
2020-05-04