Att backa så långt som till tiden före 2009 kan framstå som en annan verklighet. Kommer vi ens ihåg … 2009, det var väl inget särskilt? Det var ju före både Syrienkriget med efterföljande flyktingvåg, före Pandemin, före Rysslands chockartade specialoperation i Ukraina vars rätta namn redan från början var uppenbart, före den dödsbringande morgonraiden 7 oktober som tände gnistan till ännu en lågande, blödande krigshärd …
Vad kan vi göra? Vad ska vi göra? Vad måste vi göra?
Vad räcker vi till för, om samtidigt all denna andra oro blossar upp i den stora världen, samtidigt som den verklighet som finns närmast runt om oss allt mindre håller ihop i sina samhällsbärande funktioner? Gäng som härjar, unga liv som spills, bortsprängda hus, dygnslång väntan i sjukhuskorridorer, försörjningsstöd som ingen kan leva på, bussar som slutar gå …
Vi gör ju inte det.
Räcker inte till. För allt.
2009 inföll det första klimatmöte som på allvar skapade stora rubriker. Det i Köpenhamn. Slag i slag, sådant som påminde oss om att vi bara har ett jordklot, och förbrukar det i en rasande takt. Ord av Undergång dånade plötsligt som en ödslig kyrkklocka i en dystopisk fantasyfilm. Scenarion presenterades som … kanske halv tolv? Bråttom, men möjligt.
Mänskligt sett.
Gud, när våra strider längtar efter fred,
blir det lätt en kamp med glorian på sned.
Du ser också oron att vi kör vår jord
mot sin undergång, trots alla stora ord.
Domssöndagen.
Denna kyrksöndag som stupar redan på sin stavning. Det ska faktiskt vara två s, tid att gå till doms. Den som också avslutar kyrkoåret, och därmed lyfter de stora existentiella perspektiven för både mänskligheten och den jord som vi bor på.
2009 arbetade jag tillsammans med Stefan Jämtbäck på vad som skulle landa i kyrkoårssångboken ”Och himlen rör vid jorden”. En nyskriven psalm, eller om man vill kalla det sång, till varje söndag. En tydlig målsättning var nutidens språk och erfarenheter med blicken in mot framtiden. Att slutligen nå fram till Domssöndagstexterna utmanade … tills klimatmötesrubrikerna formulerade den stigande oron.
Det är en paradox, att i den stillsamt fridfulla kyrkan, har också alltid, så länge den har funnits, återkommande lästs dessa dramatiska texter. Skildringar om så svåra tider, att dystopins undergångsfilmer kunnat hämta innehåll av ”bibliska mått”.
Den som vill skapa skrämsel kan enkelt missbruka Gudsnamnet.
Som om det är Gud själv som till slut vill förgöra oss.
Gud, du hör vårt rop som söker efter svar,
tro som är som vind och vågen när den far,
hoppet som vill hoppas nå sin verklighet,
ömhet i den blick som ser vad ingen vet.
Istället är bibelns vanligaste hälsning; ”Var inte rädda”.
Snart kommer vi att lyssna till hur en grupp herdar nås av just dessa ord, inför ett blixtrande änglasken.
Nej, inte en slutgiltig undergång, men födslovåndor inför en födelse. Somligt måste gå under, för att något nytt ska komma.
Allt det vi kallar ondska, där somligt mest skaver i den lilla världen, annat rör sina cirklar ut i den våldsamma stora verkligheten. Där en del bara syns mänskligt fegt och plumpt, annat är som drivet av en dödsbringande omänsklighet vi inte klarar av att hejda. Annat som drabbar genom jordklotets genom årmiljonerna föränderliga rörelser, floder, skakningar och utbrott.
Vårt rop som söker efter svar.
Var finns Gud?
Vad är en liten människa?
Domssöndagen tar emot oss med allvarsamt hoppfulla svar. Fem i tolv är inte de sista skälvande minuterna innan livets och mänsklighetens upphörande. Det är dödens upphörande. Förstörelsens upphörande. Sedan börjar en ny tid, bortom vår förståelses horisont, ännu mer bortom vår kontroll. Det godas beständighet.
Gud blir allt i alla.
Bland allt vi hoppas på finner jag detta som det i längden hållbara. Oavsett hur önskan om hur hela mänskligheten på egen hand slutligen samlar alla sina goda krafter för att upphöra med alla krig och rädda vår planet, återkommande fallerar.
Visst behöver vi en Frälsare. Med stort F. Långt hellre än ett A följt av ett I, där den senaste tidens kaos visat på svårigheten att styra och kontrollera denna superhjärna.
Så mycket mer finns i den som också är vår Skapare.
Med samma ömhet, vishet och kraft som format världen och dess sköra livstråd.
Som redan visat sig beredd att göra allt för att rädda den, utom att ta ifrån oss vår fria vilja för att med tvång genomdriva sin Allmakt.
Det kan vara långt dit. Den oro vi har idag är då bara ytterligare en av alla världskriser som utspelats under tidens gång, så att undergångsprofeter lyft sina röster. Eller är verkligen det mänskliga avtrycket så stort och påfrestande att det är nära. Oavsett allt, påminner Domssöndagen oss att vända oss mot vår Skapare, ta emot förlåtelsens möjlighet till en ny början, plantera och hämta kraft till det som är gott.
Det som alltid är lönt.
Därför att det goda är bestående. I någon form.
Gud håller det.
Inuti bor barnet, ömtåligt och vekt,
inuti finns rummet, där du själv har lekt.
Ute i det stora, inne i mitt djup,
väntar samma hunger, kom till oss, o Gud.
Herre, du som frälser kommer hit igen,
vårt Hosianna väntar.
LYSSNA till sången
Åsa Hagberg