När debatten (som brukligt) blir onyanserad, när inläggen alltmer upprörs i det ytliga skummet över vågen, blir det än mer välkommet att läsa ett inlägg som äntligen redogör för var det grundläggande problemet finns gällande hungriga barn under inflationens ökande tryck. Vi kan skilja fakta och känslor, inse vad som är mycket värre än vad de flesta tror, och vad som kan vara rimligt att ifrågasätta om det är samhällets ansvar.
Pia Kjellboms artikel i Svd 2023-05-26 ”Barn förväntas uppfostra sina föräldrar” blottlägger det stora problemet. En så belysande artikel skulle förtjäna att delas flitigt, men hamnar i bakvattnet av bruset. Kjellbom är socionom och lektor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet. Hon skriver bland annat ”De som uttalat sig i frågan tycks utgå från att vi har ett fungerande yttersta skyddsnät som innebär att inga barn behöver hungra (bara föräldrarna prioriterar rätt). Problemet är att vårt yttersta skyddsnät under lång tid urholkats på ett sådant sätt att vissa barn de facto måste gå hungriga till skolan. Ibland under överinseende av socialtjänst och domstol.”
Här borde vi sätta frukosten i halsen.
Detta skulle sänka ljudnivån i en del kommentarer.
Både gällande föräldrars, eller just den nuvarande regeringens hävdade oförmåga.
Urholkningen har pågått under en lång tid, så lång att man inom myndigheter börjat … mer eller mindre motvilligt … vänja sig vid obekväma avslag och ”tyvärr, enligt våra beräkningar ligger du på ett överskott …”. Vänja sig vid ett existensminimum som är så lågt att det inte går att leva på under nuvarande kostnadsläge, men det är (rösten blir byråkratiskt stel) så det ser ut. Där en enda missad faktura, en enda oväntad utgift som inte går att redogöra för blir en långvarig, hopplös eftersläpning.
Var och en som arbetar med kyrklig diakoni har sett det länge, men tydligast under de senaste månaderna, sett kalkyler som är så omöjliga att det är lika omöjligt att inte påverkas. Medkänna. Medlida. Gripa efter alla möjligheter till fonder, någonting som för näsan över vattenytan.
Men gruppen själv är tyst i bakgrunden. Man orkar inte tala om sin fattigdom.
Som en maskstungen möbel.
Så länge den inte belastas, kan den på ytan framstå som om den fortfarande är hel.
När så tyngden ökar, på kort tid förväntas kunna bära så mycket mer, kristid och oro – när den skulle behöva vara som allra starkast – då visar sig sprickorna överallt.
Inte bara hos barnfamiljerna, även om just frågor om barn har en förmåga att väcka särskilt mycket empati, utan även de långvarigt sjuka … ända in i pensioneringen, de som har funktionsnedsättningar som hamnar mellan stolarna, de som släpar på en gammal skuld, kanske efter ett dåligt förhållande där man utnyttjades av en manipulativ partner.
Vårt yttersta skyddsnät har allvarliga sprickor. Det har urholkats under en lång tid.
Plötsliga lösningar med dyra löften kan inte räcka för det större problemet mer än skjuta det några månader fram i tiden, så … ja, det kan vara värt att ifrågasätta hur långt samhällets ansvar kan gå, om det yttersta skyddsnätet måste stärkas, och resurser omöjligt kan rinna ut genom alla hål som finns? Om de som vuxit upp under föräldrarnas curlingansvar inte ska vänja sig vid att samhället tar över den rollen? När behöver – och kan – jag själv ta ansvar?
När ska jag ha rätt till stöd, och veta att det finns!?
Hur långt förväntas annars kyrkan, och andra stödorganisationer täcka upp den nuvarande bristen? Måtte fondmedel välsignas att räcka långt.
Åsa Hagberg
Författare, likaså diakoniassistent