I min ägo finns ett par sidor från tidningen Dagen 27/8 1968. Min pappa, Alfred Berglund, är just hemkommen från en resa i Europa. Målet hade varit att besöka vänner och kyrkor – när ryska stridsvagnar trängde in i Prag. Att han alls reste in säger något om hur överraskande det fysiska intrånget var. Att det skedde, och med vilken invasiv kraft.
Hans upplevelse blir en ögonvittnesskildring hastigt nedtecknad per telefon av David Nyström, vid sidan av artiklar om överläggningarna, hur det tjeckoslovakiska reformvänliga kommunistiska partiet möjligtvis ska kunna sitta kvar – på VILLKOR ATT inga andra politiska partier tillåts och att presskontrollen förhindrar alla artiklar som kritiserar Sovjetunionen.
Allt känns så skrämmande aktuellt att läsa, 45 år senare.
Hur historien upprepar sig.
Här är ”Rysk ockupation a la 1968”, av David Nyström efter pappas berättelse och med hans egna foton från dessa dramatiska dagar.
Ögonvittnesskildring från Prag
Direktrapport till Dagen – av David Nyström
Ryssarna trodde att de kom som befriare. De visste ju inte något mer än de order de fått och vad som meddelats i Pravda om kontrarevolutionen. Men det mottagande som de fick i Prag demoraliserade dem. Och förhållandet mellan tjecker och ryssar var kyligt. Ingen vänlighet alls. Men tjeckerna visade beundransvärd sammanhållning – utan minsta generationsmotsättning. Min uppfattning var att hela befolkningen sörjde. De uttryckte inte hat, endast sorg över det som inträffat och ännu pågår.
Så berättar i en specialintervju för Dagen språkforskaren Alfred Berglund, Ängelholm. Han befann sig i Prag förra veckan men lyckades genom en del lyckliga omständigheter oskadd ta sig ut ur landet, hem till Sverige, där han nyss anlänt.
Dagens medarbetare David Nyström tog kontakt med Berglunds familj redan i förra veckan och fick denna specialintervju med språkforskaren strax efter hans hemkomst. Här följer Alfred Berglunds skildring, återgiven så som han själv berättat.
– Redan vid polska färjstationen såg jag små krigsfartyg som försvann ut mot öppna havet. Detta var tisdagen den 20 augusti. På centralstationen fick jag vetskap, genom min vän pastor Czajko att ett expresståg gick nästa morgon till Prag. Jag lyckades erhålla platsbiljett.
Tidigt på onsdagsmorgonen gick tåget. Vädret var vackert, allt verkade vara lugn och ro – tills jag kom in i kupén. Där satt en del polacker och läste sin morgontidning. Jag fick del av densamma. Där stod en regeringsdeklaration att polska, östtyska och ryska trupper hade trängt in i Tjeckoslovakiens territorium.
Polackerna hade transistorapparater med sig. Vi lyssnade på nyheterna. Jag undrade om jag skulle kunna fortsätta min resa. Trodde att det kunde bli besvärligt, men inte alls så allvarligt.
Kom över gränsen
Gränsen skulle passeras mellan klockan 10 och 11. Den var ej stängd, vi kom över, även jag, ensam utlänning, så långt jag förstod på expresståget. Inget krångel med passkontroll, men personalen verkade nervös.
Ute på fälten arbetade befolkningen – solen sken, allt verkade så fridfullt. Så kom vi till den stora staden Ostrava. Den jag skulle besöka på återfärden för en kontakt med en biskop, som varit i Sverige på världskyrkomötet. På järnvägsknutpunkten Crerov klev mycket folk på tåget. Så bar det iväg västerut mot Prag.
Dyster stämning
Jag sökte inleda samtal med de nya passagerarna, men de allvarliga ansiktena inbjöd ej till svar. Det var fruktan, där fanns sorg. Att prata med dem var som att prata om väder med sörjande i ett sorgetåg. I Prag skulle en vän möta mig. Han hade fått telegram om min ankomst. Hos honom skulle jag få stanna ett par dar. Men tåget försenades alltmer och stannade på linjen.
Folk skrek och ropade
Sju kilometer från Prags centralstation befalldes vi att stiga av tåget. Tågbefälhavaren fick ej någon kontakt med centralstationen. Tåget stannade definitivt. Alla klev ut med sitt bagage i händerna. Vi promenerade längs banvallen som en kuslig via-dolorosa-vandring, långt mer realistisk än de två sådana via-dolorosa-promenader jag företagit i det heliga landet. Så långt jag förstod var jag enda skandinav. På en av huvudinfarterna fick vi sedan promenera på stenlagd väg, på Vilo Hradska.
Tanksspår
Nu mötte vi spåren av ryska tanks. Jag hade nu gått tre kilometer med mina väskor i händerna. Kom till ett sjukhus. Jag gick in och frågade om jag kunde få någon hjälp. – Nej, detta är ett barnsjukhus, vi kan ej hjälpa er, svarade de.
Vrålande kolonn
På en öppen plats möttes jag av en stor mängd ryska pansarfordon som parkerat. Folk stod och tittade på, men sade ingenting. När jag fortsatt ytterligare en bit på väg kom en kolonn ryska stridsvagnar vrålande. De tvärvände på gatan, snurrade runt som när en traktor vänder. Gnisslet och tjutet var fruktansvärt att lyssna på. Nu upptäckte jag sönderkörda trottoarer, förstörda rabatter …
Jag hade en bönestund där, mitt i all oro. Förstod att min situation var allvarlig. Min vän kunde naturligtvis inte möta mig. Vart skulle jag ta vägen? Han hade förstås ej fått mitt telegram. Jag ropade i mitt inre till Gud.
Då kom räddningen!
En tjeck upptäckte min svenska flagga. Den hade jag fastsatt (som en nål) på rocken. Han hade varit i Sverige, hade bekanta i Norrköping. Han tog hand om mig. Vi talade tjeckiska med varann. Han bjöd mig hem till sig, gav mig mat och kaffe och jag fick låna hans telefon och ringa svenska ambassaden. Jag sände även ett telegram hem till familjen, och talade om att jag var välbehållen. Svenska ambassaden trodde mig knappt, att jag lyckades ta mig in i landet.
På kvällen läste vi tillsammans den tjugotredje psalmen i Psaltaren och Fader vår. Min nyvunne vän var katolik, men i nödens stund är vi alla beroende av samme Gud och Frälsare.
TV fungerade redan på onsdagskvällen mycket illa. Men i radio fick vi in rapporter från regeringens stationer – den lagliga regeringens.
Kulsprutesmatter
… hördes på avstånd. På natten vaknade jag av vrål från tanks och kulsprutesmatter. Min nye vän arbetade på ett ministerium och gav sig iväg tidigt på morgonen på torsdagen. Hans fru gick ut för att handla mat, men affärerna var stängda. Ingen mat fanns att köpa.
Jag kunde ej stanna hos den familjen längre. Kontaktade ambassaden på nytt, frågade om jag utan risk för livet kunde ta mig in i det centrala Prag. När jag skildes från familjen grät de. Det kändes svårt.
En bit kunde jag åka språvagn, men normala förbindelser existerade ej. Jag såg långa livsmedelsköer, ryska anslag, hakkors som målats på sovjetstjärnan och liknande. När jag sökte få en taxi körde flera ryska pansarbilar förbi. Ungdomar busvisslade. Ingen syntes rädd för de främmande tanksen och stridsvagnarna.
Belägrad bro
Äntligen lyckades jag få fatt på en taxi som körde mig över floden Moldau. Den var besatt av ryssar. Tanks var posterade på båda sidor. Jag åkte under ryska kanoner. På andra håll hade man barrikaderat broar helt
(se bilden).
På andra sidan denna bro tog bensinen slut för taxibilen, de sista dropparna. Ryssarna hade lagt beslag på drivmedel, ingen fanns att köpa. Jag tog avsked och sade på tjeckiska; Gud välsigne er. – Ja, det behöver vi verkligen, svarade han.
Sanningen skall segra
– detta gamla tjeckiska hälsningsord som en tjeckisk martyr uttalade då han brändes på bål för länge, länge sedan, uttalades av många. Den satsen fanns förr i tjeckiska riksvapnet.
Jag såg hur folk gick ut och in i kyrkorna. Säkert bad de. Alla var så vänliga. Min tjeckiske vän betalade resan till ambassaden, dit jag äntligen kom fram och där de gjorde stora ögon över att jag lyckades ta mig in i landet, och så till ambassaden.
Min tjeckiske vän gav mig en avskedskyss, och bad mig hälsa till Sverige.
Fler svenskar
… befann sig i samma belägenhet som jag. De hade kommit dit i sällskapsresa oc var nu på ambassaden, där vi fick sova den natten, natten mot fredag förra veckan. Bland svenskarna befann sig en del som deltagit i en geologkongress.
Ett ryskt par beredde mig och ett par stycken till möjlighet att i deras volkswagenbuss söka komma till österrikiska gränsen. Den resan var förenad med stora svårigheter. Bland annat stoppades vi av ryska tanks som stängde av vägen. Vi kom ej fram, fast vi hade svenska flaggor på bilen.
Berglund berättar
… också om den dramatiska resan ut ur landet. Hur tio svenskar lyckades komma med ett evakueringståg, sedan möjligheten med volkswagenbussen slagit fel. Han skildrar övernattning på golvet. Om ambassadtjänstemän som delade med sig av sin mat till svenskarna.
För att komma vidare till tåget måste Berglund och de andra gå en och en halv timmes promenad. Men då kom en tjeck som offrade sina dyrbara droppar bensin och skjutsade dem med sin bil.
Utanför ambassaden hade Berglund mött en tjeckisk man och en kvinna som bad honom ta med ett brev till Rom. – Sök posta det från Sverige.
Även det uppdraget har nu lyckats.
– Mitt sista trista minne från Prag var de långa livsmedelsköerna. Jag kände mig mycket nedslagen.
Och på järnvägsstationen surrade det av mängder av språk av folk från olika länder i världen. (Berglund talar själv ett 20-tal språk och har läst lika många till.)
På halv stång
Det är sorg i Tjeckoslovakien. Flaggorna var hissade på halv stång. Det tjeckiska folket lider, våndas och ängslas. – Vi är ett fritt folk, sade de.
De, liksom vi, älskar sin frihet. Men de har den beskuren just nu.
David Nyström
En artikel är slut.
Vi som läser den kan bara instämma, om än Tjeckoslovakien nu är Ukraina.
De, liksom vi, älskar sin frihet.
Sanningen skall segra.
Åsa Hagberg