Vilken tur att Guds rike är annorlunda

– predikan STV2 13/6 Simrishamn
Evangelitext: Lukas 14:15-24

Vilken tur att Guds rike är annorlunda.
Vi har lyssnat till ett evangelium som berör något av det viktigaste i oss. Det, att vara önskad, välkomnad och värdefull. En text som har nära 2000 år bakom sig, kunde lika gärna ha varit skriven idag. Vi som så ofta talar om alla människors lika värde – men fortfarande är det så svårt när vi ska omsätta det i praktiken.
En fest blir ett talande exempel. Eller hur?
Vem är värd att bjudas?

Så, om det vore här, och nu, kunde vi föreställa oss ett par med väldigt stort anseende som har bosatt sig här i trakten. De skulle i princip kunna äga och styra hela stan, men gör inget väsen av sig. Istället är det ett inredningsmagasin som har fått göra ett exklusivt ”hemma-hos” reportage, där vi har kunnat se en ljust öppen våning, med den mest smakfulla inredning. Tavlorna man har på väggarna, möblerna som verkligen lyckas förena gammalt och nytt i en unik kombination, för att inte tala om burspråket, där det hänger en helt otrolig lampa med olikfärgade, infattade glasbitar, och ovanpå allt en utsikt som bortom trädgården speglar ett glittrande hav – allt är nästan som en dröm.

Det är lätt att tänka sig känslan när jag finner brevet i brevlådan.
Redan på utsidan syns den handskrivna adressen, med mitt namn som skimrande i guld, men det är när jag ser vem som är avsändaren … jo, det är de … och så öppnar brevet och läser orden ”Inbjudan” och ”Välkommen”, som det riktigt smäller till i huvudet. Det tar inte ens en sekund, så kan jag se mig själv i den exklusiva festvåning som är som ett himmelrike … jag har i tanken redan hunnit sätta mig i en av de skinnklädda fåtöljerna med glaset i handen … när blicken glider längre ner i brevet och jag läser att festen inte ska hållas där, utan i den stora parken intill. Den ligger visserligen också väldigt fint, men … alltså …
Då kommer det ju en massa annat folk!
Vilka fler har de tänkt bjuda?

Det är det här som är så väldigt avslöjande. Vilka är det som – i mina ögon – skulle kunna få värdet på hela festen att sjunka, så att det som kändes så dyrbart för just mig, inte längre blir något särskilt? Jag kan lika gärna tacka nej.

De första gästerna i dagens evangelium gör just det, de tackar nej. Är det så, att även om alla har mer eller mindre bleka ursäkter, så vet de också vem värden är, och börjar kanske ana vilka andra som kommer att bjudas till den väldigt stora festen?
Ja, Jesus omnämner vilka de andra är.
De två exempel som han lyfter särskilt är, de fattiga, och personer med så omfattande funktionsnedsättningar att de är tydligt märkbara. Samma personer som än idag ofta lämnas utanför de särskilda inbjudningarna och de dyrbara festerna.

Här finns också alla vi som möts i kyrkans diakonala arbete, det som jag också ägnar mig åt. Det är berörande att lyssna till en medmänniska som av olika anledningar har drabbats av livet, inte sällan, så att det lika gärna kunde ha varit jag själv. En kombination av yttre omständigheter, egna felval, andras utnyttjande, eller bara en övermäktig belastning – så att man inte längre tillhör de starka.
Men det är starkt att dela det som är så ömtåligt, och svårt att prata om, i ett samhälle som fortfarande kan vara så kyligt, om man inte passar in och faller mellan alla stolar.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.

Men för just mig är det ändå den andra grupp Jesus omnämner, som kommer mig närmast, de som har en funktionsnedsättning. Många, har ända från sin första dag i livet, varit beroende av omgivningens stöd för att kunna blomma ut som människa.
Så har det varit, ända sedan jag själv stod med ett nyfött, sådant barn i famnen, och såg de annorlunda ansiktsdragen som gjorde den livslånga funktionsnedsättningen tydlig.
Det var då jag avslöjades, när det ändå i min värld, innerst inne kändes som om vi båda sjönk, både jag och barnet. Ända tills Guds hand tog emot och hejdade fallet. Bildligt, var det som om det singlade ner ett himmelskt brev i hjärtat och sa: Välkommen. Välkommen till livet, välkommen till Guds rike. Båda två!

I dagens evangelium kan man få intrycket att inbjudan till de fattiga och unika ändå är lite av plan B, det var de först inbjudna som skulle ha kommit. Ja, det är en liknelse som börjar i det förväntade där vi kan känna igen oss, hur det brukar vara när vi bjuder in till en fest – innan den vänder upp och ner på allt. Men man behöver inte bläddra länge i evangelierna innan man hittar andra texter som glasklart visar att de senare bjudna, redan från början ingick i Guds plan A. Som när Jesus lyfter fram det särskilda barn, som är exempel på hur vi bäst förstår vad som är störst i Guds rike. Eller när han talar om vilka som bjuds till de främsta platserna, när de sista blir de första. Men aldrig så att någon enda behöver lämnas utanför.
Bara den som själv väljer att tacka nej.

Det gör det till ett evangelium för alla.
Ingen av oss behöver någonsin vara rädd att Guds inbjudan är beroende av något vi har förtjänat; genom anseende, förmågor eller rikedom … allt det där går att göra väldigt mycket bra utav, men om livet drabbar mig så att jag förlorar precis allt.
Så ligger ändå inbjudan kvar i min hand. Eller i din hand.
Välkommen till Guds rike.
Välkommen till festen.

Så som vi talade om det i kyrkorna förra söndagen, den som handlade om dopet, som många tar emot som ett litet barn. Det är redan nog.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.

Anna Forsvall sjunger ”I kärleken”

I kärleken är ingen ensam,
när den öppnar upp sin port,
i glädje bjuder in till festen,
måste rummet vara stort.

I kärleken kan ingen glömmas,
nej, just den blir bjuden först,
som annars räknas till de minsta,
får i kärleken, bli störst.
Amen.

Hela Gudstjänsten finns på SVT Play tom 10/12 2021.

Åsa Hagberg

Barnsligt enkelt

Det som på ytan ser barnsligt enkelt ut, kan vara allting annat.
Eller, jo, det kan vara barnsligt enkelt för det barn som med stor förtjusning klarar uppgiften – men man kan vara ganska säker på att en vuxen person har förberett handlingen, för att göra den möjlig.

De tre klossarna som ska genom rätt hål i lådan har formats så att passformen stämmer utan motstånd – om man bara vrider den rätt – med så skiftande konturer att det går lätt att se skillnaden, säkerligen förstärkt med färger som kanske också finns som en ram kring hålet i lådan. Första försöket sitter den vuxne lika säkert med för att peppa och uppmuntra; ”Jo, den passar, du ska bara vrida lite, lite … så där! Se, det gick! Vad duktig du är!”

Men vi växer fort ur det barnsligt enkla. Utmaningen måste få öka, i någon form, utifrån de talanger och gåvor vi har fått. För ett barn blir det att lära sig förstå hur lådan och klossarna konstruerats, för att sedan kunna skapa och tillverka sina egna … för att en dag konstruera en katedral som blir ett riktmärke för hela världen.

För ett annat barn kommer det allra viktigaste att bli att lära sig läsa av människor. Att kunna skilja det tillgjorda leendet från det riktiga. Att förstå när berömmet uppstår ur en gemensam glädje – och när det bara är ett sätt att skyla över att man egentligen ringaktar, förväntar noll, du behöver inte kunna någonting alls, vi vet ju båda att det var jag som gjorde det viktiga. Att vända sig mot godheten, så snart den finns, därifrån sprida den vidare i världen, i sin mest okonstlade form.

Gudspärlan

De två söndagar som omger oss nu, har två evangelietexter som blir ett underbart par.
I den första, på Heliga Trefaldighets Dag, då vi – inför att förstå Treenighetens mysterium – får höra Jesus utbrista hur detta bara kan förstås av dem som får det uppenbarat, de som ”är som barn”. Jag noterar ordet ”som”. Det handlar inte om ålder. Det handlar om vår inställning gentemot Gud, om vi är beredda att erkänna det som övergår vårt förstånd, bara genom att känna igen godheten.

Jag vet hur jag bråkade.
Hur jag, den naturvetenskapligt studerande gymnasisten, ställde villkor. Hur Gud måste bevisa sin existens på ett sätt som kunde överträffa alla de kunskaper som beskrev universums och livets tillblivelse. En mytisk skapelseberättelse på ett par sidor fick mig snarast att rodna vid tanken på att jag skulle … tro? Något så barnsligt?
Jag vet när jag gav upp.
Gud fanns, större än allt. Jag fick hellre rodna, tills även den delen skulle klarna.

Denna söndag, den första efter Trefaldighet, som handlar om vårt dop, leder oss till den rodnande Nikodemus. Han som smyger upp till Jesus nattetid, därför att han gärna vill tro, men inte får ihop läran, och saknar de tydliga evidens han behöver för att våga stå emot det in till döden starka tryck som finns hos hans lärobrödet i Stora Rådet.
Jesu tal om dopet gör honom bara förvirrad.
Om vi är ärliga, hur många av oss skulle inte ha blivit det, i det läget?
Födas på nytt, av Ande och vatten. Som ett barn, när man redan är vuxen? Vad är det?
Vad betyder då alla deras kunskaper i Skrifterna och Lagen?

Jag har, ju fler år jag levt med och fördjupat min tro, blivit bara mer och mer tacksam att vi kan döpas redan som barn. Allra helst, sedan jag födde den som alltid är som ett barn – i den andemening jag beskrivit ovan. Att veta att det räcker, och att vi alla erbjuds samma väg, så att ingen är förmer än någon annan i Guds rike, oavsett hur vi sedan leds att gå den.
Men så uppenbarar sig Gud, i det första, avgörande steget.
Visst är det underbart?

Doppärlan

Dopets pärla är en famn,
känner alla vid sitt namn.
Här är vattnet, den som vill
får för evigt höra till.
(Doppärlan, ur Pärlor)

Sången ingår i TV-Gudstjänsten 6/6 för 2 sön e Tref från Simrishamn.

Åsa Hagberg

Den långa räckan söndagar

Den här söndagen börjar vandringen – Den Heliga Trefaldighets Dag, detta högtidliga namn som inleder den långa räckan av första, andra, tredje … upp till 24:e söndagen efter Trefaldighet.
I mina unga år kunde det inte vara t r å k i g a r e. Så många söndagar, utan en synbar högtid mer än midsommar, i kyrkorna en av de mindre viktiga. Men ännu mer, den förstelnade traditionsbördan att alla texter var förutbestämda, trots att inget särskilt fanns att fira. Varför detta tvång? Var fanns Andens frihet?

Uppenbarelsen kom först ett par årtionden senare, då jag fick det underbara uppdraget att arbeta med nya psalmer till hela kyrkoåret i Och himlen rör vid jorden. Söndag följde på söndag … wow, vilken resa jag fick göra! Vilken djupt förankrad visdom som ledde oss steg för steg, kyrkan, den lilla späda plantan som skulle växa, bära frukt, och bli redo för kommande höststormar.

Som författare var det framförallt att uppleva berättelsen, den röda tråden, som en roman likt ”Kristens resa”, varje söndag en etapp på färden, nya möten, äventyr och svårigheter att klara av (inte sällan efter att först misslyckas …).

Som Frälsarkransanvändare är det också lätt att se hur vi rör oss samma vandring, hela kransen runt, och i sin helhet just i den ordningen. Knappast förvånande, Martin Lönnebo känner sitt kyrkoår och förstår vikten av upprepning, och den fördjupning det möjliggör.
Vi plockar inte bara russinen ur kakan.
Vi får hela Livets bröd.

Vi börjar med GUDSPÄRLAN, Fadern, Sonen och Anden, för att helt förankras i vem som bär vår tro och vår vandring. Den som är både gränslöst stor, räddaren och vännen, och så intimt nära att vi kan tänka Guds tankar, lyssna till Guds viskning och finna kraften som en inre källa. Ja, en sådan Gud är värd all ära och makt, vår lovsång och vårt liv.

Så kommer välkomnandet till Guds rike, JAGPÄRLAN och DOPPÄRLAN.
Välkomnandet i barnaskapet och dopet, välkomnandet till festen, välkommen tillbaka om du gått förlorad – för Gud dömer ingen som söker nåden. Må ingen ställa sig i vägen.

Nästa fas inleds med Apostladagens uppdrag att dela evangelium, det som blir en särskild kallelse för några, men som hela kyrkan behöver förstå och understödja. Här finns mycket av ÖKENPÄRLAN, den tålmodiga överlåtelsen, processen att låta sig helgas mot att mer bli som Jesus, inte söka sin egen ära, förvalta de gåvor man fått just som gåvor och utan självhävdelse, att kunna känna igen och älska sanningen.
Men även BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN ger sig tillkänna, Jesus tar oss till sitt förklaringsberg som en oas i öknen, nådens gåvor växer, vi tar emot friheten i Kristus.

Diakonins dag inleder den tredje fas, där vi i kärlekens handling ser Medmänniskan, och här finns självklart KÄRLEKSPÄRLAN och OFFERPÄRLAN. Och när Bekymmerslöshetspärlan återvänder är det som en kärlekens frukt, att finna det enda nödvändiga, det som bär bortom döden.

Allt detta bär vi så med in i det mer allmänna troslivet, det att vi alla, i helg och vardag, är kyrka. Hur tron fördjupas i var och en av oss, hur vi ser på, och bemöter varandra, och hur vi lever tillsammans. Här ser jag HEMLIGHETSPÄRLORNA, där vi lägger vår personliga tro, livsdrömmen och de människor som står oss nära. Martins egna ord om hemlighetspärlorna säger att: ”Hemligheterna tar vara på mystiken och den personliga bönen. De kan vara som en förberedelse på det okända. Ingen känner döden, men Kristus går före.”

Just så är kyrkoårets slut, förberedelsen på det okända. En död vi påminns om, inte minst under den inskjutande Allhelgonahelgen – NATTENS PÄRLA – och sedan UPPSTÅNDELSEN, men som inte bara gäller den enskilda människan, utan involverar hela Skapelsen.
Då vilar vår tro i GUDSPÄRLAN.
Vi väntar vår Frälsare.

Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den gode Hjälparen?
Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den vän som älskar än?
(Ur sången Beskyddaren)

Lyssna till sången i SVT Gudstjänst 30/5

Åsa Hagberg

Riktiga jobb

Öppet brev till arbetsmarknadsminister Eva Nordmark

Även jag var en av dem som i onsdags såg Uppdrag gransknings program om Samhall. I slutet fick du försvara den förändrade inriktningen mot affärsmässighet, och kanske det lät bra i dina egna öron? Att syftet är att skapa ”riktiga och meningsfulla jobb”, som kontrast till ”hitte-på-jobb”.
Ja, vem vill hålla på med ”hitte-på-jobb” och lägga sin arbetstid på något som bara är på låtsas, kanske till och med en ren lögn …? Är det inte förnedrande?

Ditt resonemang har ett stort problem.
De personer, vars funktionsnedsättningar är för omfattande för att man ska platsa inom det numera affärsmässiga Samhall – vad ska de ägna sig åt? Hitte-på-jobben? Det där som du säger, så att det låter som mindre värt?
Vet du ens vad dessa jobb innebär?
Jag har personligen lärt mig det av experterna, de med full insikt. Min egen son, som ingår i Båstads kommuns Dagliga Verksamhet, tillsammans med flera andra personer. Han har lärt mig att:

Det är ”Hitte-på-jobb”, om någon sätter fram en låda olika skruvar som ska läggas ett visst antal i olika påsar, vare sig du tycker det är roligt eller inte. Om vi märker att du inte riktigt klarar det kan vi alltid lägga tillbaka alla skruvarna i den stora lådan igen, så får du göra om allt nästa dag – du märker det antagligen inte ens. Det finns egentligen ingen efterfrågan på dessa sorterade skruvar, så det spelar ingen roll.

Det är ett ”Riktigt jobb” om du tycker om att se skillnaden på de olika skruvarna, du älskar sorteringen, är noggrann och koncentrerad hela den stund du orkar, och efteråt nöjd att se hur de ligger i sina olika påsar i rätt antal. En gång i veckan får du följa med och leverera till det lokala företaget som behöver dem. Personen du träffar hälsar glatt på dig, och tackar för att du gör det så bra. Nöjdheten slår ut i blom, så att den lyser omkring dig.

Det är ett ”Hitte-på-jobb” om du transporteras till en lokal där du börjar morgonen med att titta på en film, sedan får du fika en långs stund i det café där andra gjort i ordning allt medan du har tittat på i bakgrunden, sedan … ja, kanske du får följa med på en promenad runt huset, sedan … är det väl dags för lunch och efter det är det inte lönt att göra mer så du får åka hem efter den dagens förvaring på ”jobbet”.

Det är ett ”Riktigt jobb” om ni – efter att ha tittat på den korta filmsnutten som du var med och valde ut – arbetar med er egen film. Ibland är du en av dem som agerar, ibland är du med bakom kameran. När filmklippen sätts ihop är du med och väljer ut vilken musik som ska ligga i bakgrunden, eller om det ska vara tyst så att man bara hör slammer och vardagsljud. Den filmen ska visas för så många som möjligt, för du tror på ditt arbete, precis som alla andra kulturarbetare, att det förmedlar både glädje och något viktigt.

Det är ett ”Riktigt jobb” om du ingår i teamet som håller i caféet där mackorna görs och kaffet bryggs. Du har redan medverkat i dukningen, och det var du som bestämde att det idag är de blårutiga servetterna. Om du kan, är du sedan med och brer på smör och lägger dit pålägget, annars är du den som granskar din medarbetare och kan säga ifrån om hen glömmer gurkskivan på en av smörgåsarna – kanske det är ett dagligt skoj mellan er två, men det är en viktig och gemenskapande del av arbetet. Den kommer att märkas sedan, när ni två är tillsammans bakom kassan för att sälja fika till alla som rör sig i den offentliga lokalen. Om det inte går med den befintliga kassaapparaten, har ni gjort en lite snillrik anordning så att det ändå är du som trycker fram kvittot till kunden och säger: ”Kvittot, varsågod”. Ja, du kanske inte kan tala så tydligt, så det låter som ”Hmf, hö …” men det spelar ingen roll för alla förstår vad du menar, och har de någon sorts hyfs ser de på dig med ett ”Tack”.

Det kanske är det mest riktiga av allt.
Den människokontakten.
Varje kund i det caféet måste passera dig, och ha med så mycket mer än en smörgås; en insikt i vad som verkligen betyder mest – siffran på kvittot, eller mötet som nyss skedde. Om hur ett gott liv skapas bortom självklarheterna.

Nej, detta är inte i närheten av Samhalls affärsmässighet. Men det framstår som mer på riktigt än när diagnoser skapas ur normala variationer, för att lösa ett annat problem, med en befintlig lösning, så att det blir bättre statistik i regeringens arbetslöshetssiffror.
De som då utestängs kan ju hänvisas till det som, inte utan ringaktning, kallas ”Hitte-på-jobb” av skyddade verkstäder och dagliga verksamheter.
Uppenbarligen krävs en särskild intelligens för att förstå vad som är på riktigt eller inte, så jag menar att vi alla som tror oss för duktiga för att ha den, ska lyssna till de verkliga experterna.

Ja, bästa minister, när bara denna eländiga pandemi är över så att människomöten blir möjliga igen, rekommenderar jag ett studiebesök. Kanske du gör ett besök på den vackra Bjärehalvön. Dagliga Verksamheten tar säkert emot och bjuder på fika i sitt café. Förhoppningsvis kan du också få lyssna på körens starka sång. Ingen är oberörd.

Lyssna till I var mänska finns en blomma

I var mänska finns en blomma
om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nåt
vi aldrig sett förut.

Åsa Hagberg

Uppståndelse

Så har vi ännu en gång fått uppleva Jesu uppståndelse. Eller … ja, vi lyssnar till ett evangelium som – oavsett årgång – beskriver hur man kommer till en tom grav. Det är alltid för sent, alla skildringar befinner sig i ett efteråt, den ofattbara dramatiken strax innan är fördold bakom en sten förseglad med Kejsarens sigill. Lite snopet ändå.
Tänk att ha fått se det.
Hur livet återvänder, så kraftfullt att dödens bojor sprängs, och ljuset bryter fram i strålglans, … eller hur ska vi tänka oss det?

I 90-talets början kunde jag få se det gestaltas, gång på gång, då jag ingick i dramagruppen Dropparna, med ett par efterföljande år som dramainstruktör inom Kreativ mission. Varje föreställning avslutades med ett evangeliskt drama, med utmaningen att gestalta Jesu död och uppståndelse, så nära det bara gick, från en presenning på ett församlingshemsgolv någonstans, eller kanske ett kyrkgolv, vilket snarast gjorde det svårare, stenigt och hårt.
Den som skulle bära rollen av Jesus måste ju ge allt.
Först plågas ihjäl, med en smärta som högg djupt in i maggropen. Piskrapp efter piskrapp, spikslag efter spikslag, sedan ge upp andan så att det syntes även på avstånd.
Därefter sjunka ner fullständigt livlös.
Ur denna livlöshet, i ett crescendo av musik, plötsligt UPPFYLLAS av liv – nej, inte som att långsamt vakna – utan verkligen uppfyllas, varje cell, hela blodflödet, varje muskel, återigen fylld av spänst, sprängande livskraft, och i något lika glädjefullt som en dans resa sig, upp, upp, och med ljusets fullmakt driva allt mörker på flykten.

Denna scen kunde ibland spelas, kanske tre gånger samma dag.
En sådan dag, visste vi andra inte att vår ”Jesus” egentligen inte mådde helt bra. Två dödar och uppståndelser hade gått att genomföra, men denna tredje gång låg han kvar i livlösheten. Crescendot i musiken kom och blev alltmer intensivt, men Jesus rörde sig inte.
Tack och lov låg han skymd, så att publiken inte riktigt såg, men vi som visste vad som borde ha hänt hann uppleva hur vi sjönk ner i ett fullständigt fiasko.
Ingen uppståndelse.
Vad blev det då av allt?

Verkligen … meningslöst! Hemskt! Död, mörker, grymhetens slutgiltiga seger över alla tafatta försök att göra något gott av den här världen. Döden skulle ändå vara starkast. Ondskan, som kunde ge sig själv rätten till alla fula knep och skräckens maktmedel. Den skulle dra det sista strået, få det sista ordet.
Men just när vi höll på att ge upp, kom Jesus till sist fram ur graven. Ganska stapplande och inte alls med den spänst som vi brukade se, men detta kompenserade vi andra runtomkring med så mycket större glädje.
Jesus lever. Halleluja!

I vår lilla coronamässa som vi har firat denna halvkvävda, livströtta påsk, då max 8 personer kan närvaro och vårt jubel fick begränsas till dessa få röster med tankarna på alla vi saknar, och tomheten av kören som inte sjöng, skulle vi svara på frågan vad Jesu uppståndelse betyder för oss.
Det enkla svaret är fortfarande … allt.

Allt för att godhetens kamp inte ska vara meningslös inför en övermäktig ond kraft. Varje gång vi väljer kärleken som kraft, kommer vi att märka att den – till sist – är starkare än rädslans mörker. Alltid.

Allt för att tron inte bara ska vara en samling religionsfilosofiska skrifter som lärda hjärnor samlat och älskar att fördjupa sig i, vidareutveckla i ritualer och livsregler, ett språk där myggstora detaljer är de mest avgörande för om man har rätt eller fel tro.

Allt för att tron inte bara ska vara en massuggestion under en stark ledare, som karismatiskt fängslar växande skaror, så att de blint följer den minsta vink, blir som en enda flock som till att börja med är berusade av sin sammanhållning, men när berusningen släpper, måste hantera den stigande känslan av instängdhet och kontroll. Vem är jag?

Jesu uppståndelse.
Allt för att jag ska tro.
Allt för att en 19-årig, naturvetenskapligt inriktad student med starkt behov av sanning och relevans, skulle våga ge sig ut på det gungfly där vi inte bara kan lita på vad vi VET, utan ännu mer på vad vi tror. Det som intet öga har sett, intet öra har hört, det som Gud uppenbarar för dem som tror.
Jag vet att ingenting hade kunnat få mig att ta det steget om det bara hade handlat om myter och hörsägen, om andras övertalningar, om föräldrarnas tro och en ”mossig” (som jag då tyckte) tradition.

Jag trevade en tid innan jag vågade. Prövade försiktigt.
Men steget ut i gungflyet höll, jag fann en klippa under min fot.
En levande tro på en levande Gud. Här och i evigheten.
Det är allt.

Natt när änglar lystrar, hör en melodi
tränga fram ur djupen, döden är förbi.
Himlen möter jorden, tiden börjar om,
”Halleluja” sjunger evighetens sång.
Då står Kristus upp, ljuset tar gestalt,

öppnar väg till livet, Gud är överallt.

Ur Då står Kristus upp (Hagberg/Jämtbäck)

Åsa Hagberg

Långfredagens korskamp

Ibland behöver ord få säga det omvända, oväntade. Redan innan jag såg dem i reportaget i Kyrkans Tidning 31/3 fanns de i min vän, och begåvade, allra tidigaste tonsättare, Stefan Jämtbäcks egen uppdatering på Facebook. Vi som redan skrivit så många psalmer tillsammans. Han inleder en dikt som talar om hur han avskyr (ja, detta starka ord) korset, som han avskyr giljotinen.
Men … så går det väl inte att säga? Måste vi inte älska vår kyrkas allra starkaste symbol?
Långfredagen är en ändlös kamp mellan att hata det och älska det.

Hata det, om jag ställer mig precis nedanför korset tillsammans med Maria och Johannes. Åh, detta grymma avrättningsredskap, värre än giljotinen, därför att förloppet är så plågsamt utdraget, därför att det bygger på maximal förnedring, upphängd till allmänhetens beskådan och hånfulla förlustelse, medan livet lem för lem överger kroppen.
Skulle jag inte avsky det?
Skulle jag inte känna hur jag ville vräka omkull det, och skrika ut till hela världen vilka skurkar de är som dräper en oskyldig? Den värld som gång på gång tillåter sig just detta, för att upprätthålla den egna makten. Skräckens och terrorns regim.

Så hör jag Jesu rossliga, döende röst, egentligen inte vänd till någon av oss som står nere på marken och lyssnar, utan en makt som är långt större än vad vi kan tänka.
”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Vet de inte? Vet de inte vilken grym död de utsätter honom för? Eller vad är det de inte förstår?

Avsky det, när korset används som ett yttre kännetecken av fromhet, med företrädare som anammat de vitkalkade gravarnas praktik. De finns inom alla religioner. De som vill vara särskilt hängivna, men glömmer bort att hantera den egna bristen. Orden blir utsida, då en bred bjälke skymmer sikten inåt. Så lätt det är att döma andra. Så lätt det är att skicka dem till korset, och utkräva omvändelse. Lägga en stor rörelse i sin röst så att den än mer ger sken av att vara hämtad hos Gud själv. Korset på väggen bakom, eller det som hänger kring halsen, får gärna vara stort och väl synligt.
Som en närmast hotfull symbol av tilltvingad fromhet.
Ja, det korset är lätt att avsky.

Men så hör jag den rosslande rösten; ”Fader, förlåt dem …”, och sedan till rövaren intill: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det är den jag älskar, den rösten. Jag vänder upp blicken och ser på samma sätt det ansikte jag älskar. Mitt i lidandet orkar han ge sin blick tillbaka, fästa den på Maria och Johannes, ge dem omsorg.
”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”
Frivilligheten är uppenbar.

Även om jag känner mig som Petrus och skulle vilja ropa ”NEJ! Något sådant skall aldrig hända dig! Det måste finnas ett annat sätt!”, så måste jag kapitulera när jag ser på honom.
Det här är inget misstag.
Korsets dårskap.
Samma sak som redan gett sig till känna då han föddes i ett stall.
Red in i Jerusalem på en åsna.

Det korset lär jag mig älska.
Det som inte längre handlar om ett avrättningsredskap, utan är en symbol på hur den största grymhet kan vändas till sin motsats, den förvandlande kraft som innebär att vi aldrig behöver ta till samma grymhet för att övervinna terror och skräck, utan jag kan stå kvar vid hans kors och lyssna till orden.
”Det är fullbordat.”

Där vilar den största makt jag kan tro på.
Ja, jag älskar det.
Jag behöver inte längre vara rädd. Vreden finner sitt hav att stillas i.
Även Stefans dikt leds mot sin tro: ”Jag tror på en Gud som dör med alla de människor som dagligen blir dödade …”

Om ingen hade gråtit
när du själv fick ta vårt kors,
om aldrig någon insett
att du blödde liv för oss,
gjorde du allt ändå
för kärleks skull?

Lyssna till För kärleks skull
Läs Krucifixet

Åsa Hagberg

Hela världens Maria

Sommaren 2017, innan vi ens hade en aning om en kommande Pandemis resebegränsningar, hade jag möjligheten att få besöka Bebådelsekyrkan i Nasaret. På en sådan plats blir Marias betydelse slående, när redan den yttre muren på insidan är täckt med mosaik efter mosaik föreställande Maria med Jesusbarnet, uttryckt så som man ser henne i olika länder i vår vida värld. Inne i den väldiga kyrkan fortsätter det på samma sätt, mosaik efter mosaik …

Där och då spelade det egentligen ingen roll att det var en katolsk kyrka, men det bidrog förstås till att jag inte fann någon mosaik från Sverige. I min svenskkyrkliga församling fanns 2017 inte mer än en diskret väv av hennes nedåtblickande ansikte i ett hörn av församlingshemmet, och på en vägg intill, en med grovt kantiga stygn broderad tavla där hon håller Jesusbarnet i famnen. Först de sista månaderna har två ikoner välkommet hittat hit, en till varje kyrka, synligt placerade i korets närhet.
I det anonyma hade hon kunnat vara lite vad vi ville.

Jag tänker på den tiden när jag arbetade i hemtjänsten.
Hur lätt det var att lära känna de vårdtagare som jag besökte i deras eget hem. Även de som började vara tysta och inte längre kunde kommunicera så mycket, talade till mig genom alla de föremål som omgav dem, bevarade livshändelser i foton, tavlor, broderade kuddar, möbler och favoritplaggen som hängde kvar trots att man inte längre kunde använda dem. Detta berörde mig särskilt hos en kvinna, som blivit så skröplig att hon vårdades i precis allt, men vid hennes entré stod fortfarande de röda, högklackade skorna hon brukat dansa i.
Vilken skillnad mot att då och då få rycka in i korttidsvistelsen. Den vårdinrättning där man inte hade något med sig, mer än kanske en blomma man fått på sitt sängbord. Den som då inte kunde tala, berätta … vem var man? Ännu en skröplig kropp i en säng, med en journal som sa vilken medicin man skulle äta, var man skulle tvättas och hur ofta man måste vändas.
Resten fick jag bara föreställa mig.

Att förstå vem den unga kvinna var som födde Jesus, går inte från mitt församlingshem där jag inte ser mer än den bleka väven i hörnet, eller den grovt broderade tavlan intill.
Jag måste – i alla fall i tanken – ta mig till hennes miljö, som var en judisk, troende enklav i det galileiska Nasaret.
Inte bara det, till hennes tid. En blandning av ockupation under det romerska väldet, samtidigt del av världens då mest högstående kultur, med utbildning och vetenskap med sina säten främst i Rom, men även i Alexandria. Även i mindre städer, som Nasaret, utbildades i alla fall pojkar i synagogan till att både läsa och skriva – men det märks att Maria har varit en av de flickor som tagit del av undervisningen, i någon form. Hennes lovsång, så som Lukas återger den, ger uttryck åt en djupt förankrad kunskap i skrifterna, och förståelse för deras innehåll.

Jag har mer och mer blivit övertygad om att hennes ”ja” inte var någon chansning från Guds sida.
Inte mer än det hade varit skulle ha varit för den som kom till den lille gossen Wolfgang Amadeus och berättade för honom att han skulle viga sitt liv åt musiken.
Eller den som fann flickan Birgit hemma i Svenstad, när hon neg för den nedfallande stjärnan om att få bli operasångerska när hon blev stor, och sa henne att den drömmen skulle uppfyllas.
Eller den som mötte den unge Björn idogt bollande ute på asfaltplanen intill hyreshuset där de bodde och berättade för honom att han skulle bli en världsberömd tennisspelare.
Eller, jag kanske ska backa till den blivande kung David, där han som ung herde satt med harpan i famnen och diktade sin lovsång till Herren – att förmedla budskapet att han, som var familjens lillebror, skulle ha en kallelse till något större …
Ja, förskräckt, men lyckligt, bävande.

Maria är av Davidsblodet.
Det har hon varit ända sedan hon blev till. Hon är inte bara en av de unga kvinnor som just då råkar bo i Nasaret, eller vilken ung kvinna som helst som kommer att bära ett oväntat barn, eller föda det på en oväntad plats. Det vilar så mycket mer i hennes ”ja”.
Detta har hon väntat på. Nåden. Kallelsen hade hon redan.
Hon är redo att bli Gudaföderskan, sedan Gudsmodern i Jesu närhet.
Hela världens Maria.

Här kan du läsa mer: Maria en livsberättelse

Lyssna till: En ängel med vingar av ljus

Den dagen får ljuset gestalt,
helt plötsligt förskräckt har hon vaknat.
Men Gabriel ger henne bud
om allt hon har väntat och saknat.

En ängel med vingar av ljus
har äntligen landat på jorden,
och låter den unga Maria
få höra de eviga orden.

Åsa Hagberg

Lika och olika

”Rocka-sockorna-dagen”, eller ”Downs-syndrom-dagen”, den som vi uppmärksammar på söndag 21/3, har med sig tre nyckelord.
Det första är ”värdefulla”.
Det andra är ”lika”.
Det tredje är ”olika”.
Egentligen skulle det vara enkelt, men oj … vad vi gör det svårt.

LIKA hämtar vi ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Alla människor är lika i värde och rättighet, inför lagen och inför samhällskontraktet. Att vi ändå ständigt måste kämpa för detta är uppenbart, när till och med ett ”välfärdsland” som Sverige (i vår egen självbild, och även internationellt), uppvisar exempel efter exempel när människor tas ifrån sin rätt. Nu såg vi det igen, på Uppdrag granskning, denna vecka. Ett regeringsdirektiv om att dra ner sjukskrivningstalet, följs av de nitiska handläggare som ser sig som välfärdens väktare, så att inga snyltande fall ska släppas igenom. Uppenbara, läkarintygade behov och sjukdomar omvandlas i ett nu till möjlig arbetskapacitet och självständig förmåga. Det räcker att man har den någon minut här och där, för att det ska antyda vad man egentligen skulle kunna om man bara blev tvungen. Dessa avslag har inget beviskrav.
Det är den sjuke, enskilde, utan ekonomi till dyra advokater, som är den som åläggs att bevisa att det inte går … alltså bevisa BÄTTRE än det läkarintyg som redan dissats.
Vid överklagan har myndighet en benägenhet att lyssna på myndighet, medan privatpersoner anses mindre trovärdiga (snälla rara, är man inte bara känslosam och överdriven när man talar om sina behov …?) Myndigheten hör man däremot uttrycka sig korrekt, så som lätt låter sig tolkas i lag och rättspraxis.

Här är det vi som är anhöriga, som menar oss kunna läsa dokument, formulera oss i ord, har kraft nog att fylla i ännu ett, ropa ännu en gång, samla oss i funktionsrättsrörelser och andra medborgarrättsrörelser som bär den tunga rollen att kämpa för LIKHET inför lagen!
En myndighet ska inte kunna radera ut en rättighet, genom att bolla siffror i ett direktiv.
Lika i värde.
Tänk på det.

OLIKA syns ju redan på de mångfärgade strumporna.
Vi måste få lov att vara olika, unika i karaktär och förmåga, intressen och personlighet. Att ha en kromosom för mycket, så att redan utseendet får en annan karaktär än de flesta i omgivning, eller tala på ett annat sätt (om man alls lyckas få fram orden) ska heller inte göra att man inte ses som en självklar del i den underbara mångfalden. Men då är det också klart att vi kommer att uppleva livets värde på olika sätt, vad det är som får mig att känna mig värdefull.
Här kan ordet ”lika” bli ett problem. När människovärdet blir en fallgrop, för sådana frågor där det alltid kommer att skilja sig mellan människa och människa. Där vi subjektivt kan uppleva oss mindre värda om inte vi får precis samma sak. Sådant som även kan skilja från plats till plats, tid till tid, vad som anses värt att akta.

Här märker jag att det är jag som lär mig av mitt ”Rocka-sockorna-barn”. Det är han som har den tunga rollen att förstå bäst vad det handlar om.
Visst har han haft sin existentiella kris när han fick acceptera att allt inte är möjligt. Inte ens om han skulle kämpa i flera år, så som andra gjort innan de till sist lyckades.
Men han har lärt sig att vara värdefull.

Lika eller olika, vad har det med saken att göra? Värdefull är för stort för att mäta. Det är något man är. Inte självklart, inte om man stängs in på en institution där man bara är ett anonymt nummer, bortglömt bakom ett högt staket.
Sedd och älskad är värdets grogrund.

Då väcks skaparlusten.
Just nu är det inte längre att forma bilder med pennan. Det är att använda bokstäver som bilder, placera dem i olika storlekar och färger över pappret så att ett större, abstrakt konstverk växer fram. Betyder det något? Skaparglädje, räcker inte det?

Jag skriver det igen:
Värdefull är för stort för att mäta.
Det är något man är.
Låt oss vara rädda om det, mer än allting annat.

Lyssna till sången I var mänska finns en blomma
I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nåt som vi aldrig sett förut.

Se även Inte mer än rättvist, Värdefull.

Åsa Hagberg

En reva i tiden

Science Fiction filmer, med möten av varelser från andra världar, rymmer så gott som alltid en reva i tiden. De stora avstånden omöjliggör all annan form av närkontakt. I filmen skapas visuella, oftast cirkulära portar, som sällan öppnas i vanlig mening, utan de blir alltmer genomskinliga, och man liksom … sugs in … och kastas ut i en annan tid, en annan plats.

Jag har en sådan tidsreva.
Den är knappast världsomvälvande, eller ens märkbar för resten av mänskligheten. Som med filmerna ovan, kan jag heller inte lova att det är mer än en fantasibild, då den bara dök upp i mitt inre. Men fantasi brukar vara medveten, ett aktivt sökande, letande tills porten öppnas och jag dras in i det rum där bilder börjar leva. Är det inte bara vad författare gör hela tiden?

Den gången överrumplades jag.
Jag stod, eller snarare låg hopkrupen, i ett av livets starkaste ögonblick. I min hand fanns beviset på att ett nytt liv fått fäste i min kropp, som en blomma i öknen, det – i åtta långa år av 96 besvikelselånga månader – av läkare bekräftat ofruktsamma moderlivet. Att ens ta in erfarenheten var en kamp, våga hoppas trots att jag lovat mig själv att inte inbilla mig något. Först när motståndet brast, öppnade sig också revan i tiden. Inte helt, bara så att den blev genomskinlig nog för att jag skulle se Maria, just efter hennes än mer omtumlande troserfarenhet. Hennes bejakande av undret skulle stråla ut som en stjärna, så att en stråle den dagen skulle träffa mig.
Hon såg inte mig, kom inte till mig.
Jag var bara en åskådare, som såg hennes ansikte i profil, just när hon rest sig igen. Beredd.

Den stjärnstrålen skulle jag behöva åtta månader senare.
I min sönderlängtade famn fanns det något för tidigt födda lilla livet, vars ögon var lite snedare än mina och vars muskulatur kring munnen gav antydningar om att inte riktigt få till koordinationen, så som vanliga barn. Sådant, som jag ur flera aspekter av vår världs tänkesätt om friskhet och lycka, helst skulle ha fått veta innan han var född så att jag hade kunnat …
Älskade barn.
Eller …?

När tidsrevan nu återvände var Marias barn redan vuxet, den stund då han ställde fram ett annat särskilt litet barn, efter att lärjungarna hade bråkat om vem av dem som var störst, hur Jesus gav detta barn som exempel på var man finner vad som är störst i Guds rike, och några glödande minuter senare, med armen beskyddande kring barnet under sitt ve över dem som föraktar eller gör illa mot sådana barn, beskrev hur deras änglar alltid är inför Guds ansikte.

Ja, stjärnstrålen träffade barnet i min famn, och spillde sedan över på mig.
Tårarna sprutade.
Allt föll på plats.

Det är denna tidsreva som för mig, för evigt förenar Marie Bebådelsedag med Rocka-sockorna-dagen, den senare med särskild uppmärksamhet till alla dem som föds med Downs syndrom, eller liknande unika egenskaper. I den inkarnation, när Gud själv gör sig så liten, att minsta lilla människoliv kan identifieras i Gud, i Jesus förkroppsligad, som ett barn i Marias famn – där vilar det värde som är så stort att vi aldrig kommer att kunna mäta det.
Aldrig kommer att kunna, eller behöva, förtjäna det.
Jag har bara kunnat göra som Maria, ta det till mitt hjärta och begrunda det.

Lyssna till Bara änglarna

Åsa Hagberg

Värdefull

I hela mitt liv har jag tävlat. Kanske det är en frukt av att vara det yngsta syskonet, dessutom flicka och från en by som är så liten att den egentligen inte syns, utan mer är ett område av några bondgårdar och hus utspridda här och där.
Eller är det bara en medfödd egenskap.
Självklart är det också enormt tillfredsställande för självkänslan att uppleva bekräftelsen när man får vara den som stiger fram och tar emot förstapriset. Kanske till och med den lilla lokala tidningen skriver om det. Vänta bara … snart ska det bli större än så!

Det är motgångarna som är problemet.
Inte de som är möjliga att övervinna, de är snarast en sporre att pressa fram något ytterligare ur en späd liten kropp, skärpa koncentrationen av ett virrvarr av hjärnceller tills förståelsen klarnar i ett utropstecken.
Men de andra motgångarna.
De som vi faktiskt inte rår över, i alla fall inte har kraften att förhindra. De som är utslitningsskador, utbrändhet, olyckor, sjukdomar, förlorat anseende, samhällspandemier och stupande konjunkturer där möjligheter stängs just när man trodde att de skulle öppnas.
Vad händer med självkänslan?
Upplevelsen av värde?

Det är lätt att minnas den första krisen.
Första gången jag hade drivit mig själv för hårt och måste tillbringa några unga veckor i sängen. Jag famlade efter livets mening … och återfann den i att bita ihop och komma igen, fortare än någon hade ens hade kunnat hoppas. Wow, vilken prestation! Var det? Vad skulle jag annars göra?
Men visst hade en tagg trängt in.
Den oroande insikten, att det jag satsade mitt liv för, kunde förloras. Bara så där. Men … jag …öh …?
Ja, den existentiella krisen var säkert en del av Guds kallelse. Jag fann den, tog den till mig och sjönk tacksamt in i den tro där jag var värdefull, oavsett … allt. Efter den första ”förälskelsen” började invanda tänkesätt ändå återvända, och tävlingsinstinktens erövringar. Hur lätt var det inte att börja sträva efter att förtjäna nåden?

Därför kan jag aldrig tacka nog för det barn jag har fått.
Hur allt förändrades för drygt 25 år sedan, när en extra kromosom slank med i befruktningen, så att hans särskilda egenskaper aldrig skulle gå att träna bort eller normaliseras. Downs syndrom har man, i varje cell. Man har det som fortfarande kallas utvecklingsstörning, men alltmer benämns Intellektuellt Funktionshinder, IF. Det är svårt att hitta bra namn, då alla efterhand kan låta nedvärderande när de solkas av sådan användning. Men där, och då, landade insikten om att vara värdefull. Den här gången ända ner i botten.
Gudomligt älskad. Bara vara det. Livets bröd, hjärthungern mättas.
Där vilar det som är långt större än tillkämpad fromhet. Puh … i ett djupt, befriat andetag.

Jag vet att han fortfarande vet det, den vuxne sonen.
Han vet att han är värdefull.
Ve den som tar det ifrån honom. Änglavakten beskyddar.
Då blir hans betydelse uppenbar för oss andra. Medmänskligheten sprider sig.

Nu laddar vi för den 21/3, Rocka-sockorna-dagen!

Lyssna till Ser du en människa

Åsa Hagberg