Det finns somligt som alltid måste firas. Ju fler orosmoln som hopar sig, ju mer behöver vi samlas kring varje stråle av ljus som bryter igenom, kanske bli än mer medvetna än tidigare om hur ljus den är, hur oumbärlig. En sådan ljusstråle bryter igenom imorgon. 21:a dagen i den 3:e månaden. Alla vet väl direkt? Just det: ROCKA SOCKORNA DAGEN.
Den ljusa klara strålen är att den belyser människans inneboende värde. Inte byggt på förmåga att – kanske med våld – bre ut sig i makt över andra, inte heller på konkurrens i en tävling om att nå fram mot åtråvärda framgångar, inte heller på den idealiserade skönhet där alla proportioner stämmer enligt rådande mallar. Utan den i att vara mänsklig.
Lyssna till Änglalagen Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet …
Förebilderna just den här dagen har begåvats med en extra kromosom på det 21:a kromosomparet, som gör proportionerna unika på sitt sätt, somligt blir ofta lite kortare – både enskilda kroppsdelar och hela kroppen, och så ögonen, med sin vackra mandelform som är så karaktäristisk. Den som därför först skrämde mig, men sedan jag lärde mig se och förstå vad som finns där innanför, väcker djup ömhet. Kroppens kommunikation blir minst lika viktig som röstens – om den senare alls finns. Tanken blir aldrig invecklad, klarar inte av lögner och masker, men dras till det allra viktigaste, närmast hjärtat.
Men visst är orosmolnen tunga. Allra mest för det lidande som är omedelbart synligt hos de krigsdrabbade i Ukraina, hur ont det gör bara att se, hur är det då inte att vara mitt i det …? Hjärtat blöder, ropar och ber! Därunder, en annan oro i hur samhällets stöd under kriser har en förmåga att liksom … tappa andra stora, men tysta behov. Det är både nödvändigt och viktigt att lära sig av. Nödvändigt att sluta upp kring en gemensam samhällskris och hantera akuta behov och världens nöd. Lika nödvändigt att vara medveten om att andra behov inte flyttar ut ur verkligheten, att den som är hjälplös utan stöd inte plötsligt har förmågan att klara sig själv nästan hela dygnet utom de få timmar per vecka, som inte går att sudda ut ur dokumenten. Att dagar i ensam passivitet aldrig får växa ut i veckor, månader … till ett skuggliv där det mänskliga ljuset kvävs.
Det är min förhoppning att morgondagen kommer att märkas. Inte bara som ett jippo att sätta på sig olikfärgade strumpor, utan att vi när vi trär dem på våra fötter också tänker efter vad de symboliserar. Så att vi ger rum till den som inte själv kan ta sin plats, lyssnar till den röst som inte ropar högst, låter ljusstrålen av medmänsklighet glädja oss ända ner i botten.
En sång till den som – fortfarande – lär mig, och påminner mig om allt detta. Tack, Stefan Jämtbäck, för musiken i bloggens båda sånger. I det mänskliga I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden …
Ingen kan undgå att världshändelser och invasionen av Ukraina just nu överskuggar allt, och ligger främst i våra tankar. Samtidigt rör sig tiden framåt, som den alltid gör, med ett val som närmar sig till hösten. Ja, politik är viktigt, likaså att frågor inte tappas bort, bara för att de pågår i bakgrunden. Där finns allt det grundläggande.Följande insändare fanns i HD 26/2 2022.
Att vi befinner oss i ett valår börjar märkas – en av dessa är att få läsa partiernas listningar av sina viktigaste frågor (HD 23/1 2022). Sådana urval blir förstås omöjliga, då i stort sett alla beslut som fattas kommer att vara viktiga för någon. FUB representerar en sådan grupp som sällan nämns, personer med intellektuell funktionsnedsättning – ibland osynlig på utsidan, men ändå med stor inverkan på det dagliga livet. Detta gör frågan alltid värd att lyfta, inför varje val.
a) för de direkt berörda vars hela liv vilar i hur insatser fungerar b) för nätverket omkring av anhöriga, närstående, personal c) för den värdegrund vi alla står på
Särskilt synliggörs detta om nätverket får ännu mer spridning. I FUB:s medlemstidning UNIK skulle insatsen ”utflyttad verksamhet” lyftas, att Daglig verksamhet kan ske ute på en arbetsplats. Det reportaget landade i vår kommun, Båstad, som en av de platser där det fungerar väl.
Ända sedan 2010-talet har vi sett hur LSS-lagen som skyddar dessa rättigheter urholkats, och hur detta påverkat människosynen som helhet, med misstänksamhet inför de funktionsnedsatta. Går det att förstå vad det betyder för en kommun att ha en välfungerande omsorg, där en funktionsnedsättning inte hindrar ett gott liv med delaktighet i samhället? Hur mycket djupare en sådan ”reklam” tränger än byggnationer och monument? Vilken trygghet det innebär ända ner i gräsrötterna, vilken befrielse för kämpande anhöriga att slippa möta kommunen som sin motståndare?
Vår kommun har gått steg i en god riktning, och har allt att vinna på att fortsätta den vägen. Varje byggmästare vet att en bräcklig grund är omöjlig att bygga på. Så viktig är värdegrundens realitet. Vi ses till valet.
Går det att förstå smärtan i att vara den som inte räknas? Lite som när brännbollslaget skall väljas, en efter en … hur är det att sitta kvar i gräset när alla andra valts ut? Oj, ska du också vara med … öh … hrm … äsch, vi ”glömde” dig.
Jag skrev tidigare i höstas till energimyndigheten om min oro för hur elpriserna skulle slå mot dem som drabbas särskilt därför att de lever på fel sida av marginalen, och råkar befinna sig i elområde 4. Förnumstiga råd om att spara blir snarast sten på börda när det knappt räcker som det är. Man är ensamstående, långtidssjukskriven, vaknar varje morgon med smärtor, ska ändå försöka orka ta hand om allt som finns i livet. Min fråga hur denna kategori skulle kunna orka vinterns kommande elpriser utan någon form av utjämnande åtgärd besvarades med att alla (över hela landet) detta år fick höjd aktivitetsersättning. Mer pengar i fickan! En senkommen justering som redan ätits upp av inflation och fallit som smulor under bordet.
Nu då? Vi hörde att ett särskilt elstöd skulle komma. Äntligen! Vem får det? Alla villaägare i hela landet som förbrukat tillräckligt stor mängd. En del kommer till och med nästan att tjäna på det. Spelar elområdet och variationen i kostnad (liksom inbetalad moms) ingen roll? Nej. Och de som bor i lägenhet med kallhyra räknas inte? Nej. Och de hyreslägenheter med varmhyra som nu är i limbo i förhandlingar om VEM som ska bära den skenande kostnaden …? Nej. Eller livsmedelsproducenterna i område 4 där merparten odlas …? Nej.
Det handlar om den ensamstående föräldern, den långtidssjukskrivne, fattigpensionären, alla dessa som inte kan få lån till att köpa ett hus, som hänvisas till lägenheter, inte sällan kallhyra med mindre seriösa hyresvärdar. Särskilt de som finns i område 4, vilket också är nära den siffra beloppet ökat med. Fyra gånger så mycket som för ett år sedan. Pengar som inte finns. Någon får stiga ur sin säng, varje morgon med smärta, och undra ur man ska orka en så tuff månad, och så en till, och så en till … Just den gruppen människor lämnas utanför i kylan. RÄKNAS INTE i den ”stora satsningen”.
Självklart vill vi att det ska finnas ett stöd. Men inte detta, som slår så blint och hänsynslöst mot de allra mest utsatta. Bördan blir faktiskt än tyngre, när det finns ett stöd, men man anses inte värd att få det. Jag vänder mig inte till ett särskilt politiskt parti. Snälla, alla i riksdagen, låt oss hjälpas åt att finna en bättre lösning!
(sedan inlägget skrevs har även boende i lägenhet räknats in i förslaget)
Nyår erbjuder en god sed att reflektera bakåt för att kunna blicka framåt. David Larsson Heidenblads artikel i SvD Kultur 2 januari”Frågan om studsmattan värkte i magen” gav en stark skjuts, ja, som att sköljas i en våg av minnen. De, om barnet. I mitt fall J. Det som inte blir som vi först tänker. Det som efter flöden av ord om kamp mot egna och andras fördomar, mot ett livspussel som inte går ihop och snålande myndigheter som lägger krokben när man som mest behöver en hand att gripa tag i … och ändå landar i den kärleksfullt inpräntade slutsats som avslutar en läsvärd artikel: ”För ingenting annat jag varit med om, ingen bok jag läst, eller smart människa som jag träffat, har lärt mig i närheten så mycket om livet som Jacob.”
Men vad? Vad är denna existentiella kunskap? Just det som världen ropar efter! Kan den samlas i sju punkter att förhålla sitt liv efter? Så blir du en lycklig människa. Alltid glad och kramig, med förmågan att skilja det väsentliga ur ett hav av strunt. 1: Misslyckas 2: Acceptera din oförmåga 3. Le när man säger att du är duktig …
Njae … lika bra att stanna. Vem vill ens gå in på den vägen? Och något stämmer inte. Rubrik och punkter skaver mot varandra. Lycklig och kramig av att misslyckas? Lättlurad insikt? Det handlar om ett mynt som alltid har två sidor. Ju tyngre myntet är, ju djupare kan spåren inpräntas på dess båda sidor, och mönstret förtydligas. Så djupt vi orkar. Lika bra att börja från början.
Insikten att barnet är annorlunda, där bit för bit något framträder – eller bearbetningens insikt stiger som en långsam gryning, var för mig ett bungy jump av fritt fall, som sedan steg upp i en plötslig uppenbarelse. Katastrofen vändes i en form av nyfrälst lycka, när fördomarna i ett enda nu upplöstes, sprack sönder i sin ynklighet, så att både min nyförlösta självbild och barnets värde blev hela i samma nu. Förutom att återfå förmågan att älska, vissheten att det här barnet skulle betyda mer för mig än jag då kunde förstå. Jag ville lära mig skilja det väsentliga ur ett hav av strunt, av prestige, ytliga värden och mänskliga rangordningar.
I samma stund började också kampen. Det som ”alla andra” barn kunde från sin första stund i livet. Att tillkännage sin hunger i ett skrik. Att suga sin näring. Det måste vi träna. Det tog en månad, dygnet runt … innan vi kunde ansluta oss till de hurtiga tillropen ”allt är möjligt, bara man vill.”
Strax följde nästa höga berg. Att vända sig, att lyfta sitt huvud … Sådant går också att träna. Ändå är sorgklumpen oundviklig, vid mötet med andra, jämnåriga barn. Jag såg J ligga på rygg, med bara blickens rörelse lite då och då, medan andra barn livligt kröp runt, hungriga efter livets alla upptäckter. ”Allt är möjligt …”
Men var det inte så? Hade vi inte äntligen fullt ut lagt bakom oss den förlegade tanken på ”obildbarhet”? Nya, pedagogiska metoder skulle på 90-talet öppna de dörrar som tidigare varit stängda, språklösa barn skulle med hjälp av tecken som stöd kunna lära sig att tala, sedan läsa, skriva, engelska … ja, vad skulle inte bli möjligt? Ett liv, nästan som alla andra. Ett yrke. Egen lägenhet. Kanske familj. Det var bara vi som satte gränserna!
Jag var som en svamp för dessa filmer som visade hur barn med Downs syndrom – för det handlade särskilt om denna grupp – nådde framsteg som ingen förut hade trott. Jag såg och trodde. Meningen. Detta var mitt kall. Outtröttligt skulle jag hjälpa J över alla hans inre trösklar, så att han skulle få ord och röst för hela den inre värld som ännu låg fördold för mig, ja, för alla andra. Han hade något viktigt att säga, och jag skulle hjälpa honom. Han skulle bli glad! Jag också! Och samhället skulle få tillbaka vad man gett. Win-win.
Men J ville inte. Ville inte inleda sitt liv i en ständigt pockande träningsskola, likt en blivande elitgymnast. Vart man vände sig, vuxna med ett särskilt språk, dockor, som på ytan kallades leksaker, men var pedagogiska verktyg som styrdes långt mer av upprepade mönster än fantasi. Barnets blick slocknade och vände sig ner, inåt, gömde sig. ”Åh, har han Downs syndrom? Är han inte väldigt kramig? Det är de alltid …” Nähä. Träningen avbröts, delvis också på grund av en lillebror som krävde sin uppmärksamhet. Men ett syskon som väldigt snart blev en förlösande kraft, några av livets allra bästa år, när en lillebror inledde sina första upptäckter, och en storebror hunnit bli precis lagom mycket äldre för att klara av att haka på. Delvis, och precis lagom mycket för att bana väg för den nya personal som skulle komma att följa J under hela skoltiden upp till sjätte klass. Hon som var en naturbegåvning till att känna av när lusten fanns och inte, till att göra precis lagom små steg, tålmodigt och långsamt, för att ta sig över alla dessa små trösklar som radade upp sig, en efter en. Förundrade såg vi det hända. Vi såg talet komma. Bokstäver, ord. Enkla matematikövningar, plus … ja, till och med minus. Engelska, glosövning. Allt verkade faktiskt möjligt.
Vilken kunskap är värd att ha? Den som sipprar in så djupt, att man kan den om man så väcks mitt i natten – eller den man bara kan bära just då, när man delar den med en Hjälpare som finns bredvid? Som står för tryggheten. Den senare är allt annat än självständig. Man kan luta sig, och vill få göra det. Vad händer när Hjälparen dras undan? Högstadiets särskola arbetade mot vuxenblivandet och ökad självständighet. Den som är duktig behöver ingen Hjälpare. Krasch. En vilsen tonåring klottrade fula bokstäver över ett papper. Fröken skrev ”Bra!”. Var det nu han skulle le över berömmet?
Vuxenblivandet är inte sällan en svår passage att ta sig igenom för den som har en intellektuell funktionsnedsättning. Hur kan man ledas mot ökad självständighet, när just detta upplevs som en avgrund? När rädslan att lämnas ensam, utan att ha sin egen botten färdig, gör livet till ett ångestfyllt gungfly, och därför utvecklar strategier att låsa sig? Ingen hade förberett oss på att en påbörjad utveckling kan tvärvända. Att just den tiden när vuxennärvaron normalt sett minskas, istället tvingades att bli det motsatta med ett mångfalt ökat beroende. Precis allt, överallt, för att lotsa över tics och tvång, hela tiden uppfinna nya strategier, när de ändå ville förstärkas. Att vara en av de föräldrar som märkte att samhällets fagra löften hellre stannade utanför gungflyet. Att få ett papper i handen som reducerade hela denna insats till några få timmar i veckan, så få att de inte ansågs värda att stödja. Föräldraansvar. Allt är möjligt, bara man … orkar?
Vi har ett ofantligt mycket bättre samhälle idag för personer med funktionsnedsättning än för 100 år sedan. Kanske ännu tydligare än för efterkrigstidens Sverige, då resten av samhället utvecklades i en välfärdsoptimism, medan de ”obildbara” ännu utsorterades till anstalter likt Vipeholm. På 70-talet påbörjades vändningen med utveckling av ny pedagogik, inte minst på Kronprinsessan Viktorias Sjukhem, bara några kilometer från den skola där jag själv gick. Vi hade till och med ett elevutbyte, så att min lågstadieklass fick besöka skolan – något som satte djupa spår. Mest blev barnet Åsa rädd. Det var ju inget hem, med sina föräldrar och syskon, det var … institution med ekande, sjukhusluktande korridorer. Fortfarande.
Jag kan bara vara tacksam att ha fött en son 1995, ett år efter LSS. Därför har vi kunnat växa upp tillsammans. Trots allt slitet, kampen, myntets baksida. Fortfarande kan jag vidhålla att det finns – oavsett allt, eller just därför – ingen som har lärt mig så mycket om livet som han. Men vad ÄR det?
Jag tänker på benämningen ”de obildbara”, hur den ändå lever kvar som en outtalad gräns. Under J:s första år hörde jag också i ett radioprogram någon använda ordet ”ofullständiga människor”, som kontrast till andra variationer. Sådant som hudfärg, sexuell läggning, lindrigare funktionsnedsättningar vi idag skulle kalla ”funktionsvariationer”, som egentligen vem som helst kan ha och leva ett hyfsat vanligt liv. Personer med autism kan ju till och med vara särskilt begåvade – om de inte har IF utan är välfungerande (Larsson Heidenblads erfarenhet). På ”rätt” sida kan också räknas in lite mer omfattande svårigheter, så länge ”allt är möjligt, bara man vill”. Dessa underbara solskenshistorier vi inte alls ska sluta att berätta. De är också en del av bilden. Att vara glad och kramig hjälper likaså, en socialt öppen glädjespridare. Innanför den gränsen är meningen lättare att se, och även samhällets insatser lättare att få. Bortom gränsen blir kampen långt mer ensam. Det känns som om samhället inte längre riktigt vill. KOSTNADER blir långt mer avgörande när inget omedelbart synligt ges tillbaka, ribban höjs, glappen vidgas mellan insatser, så att det går att ”spara” genom att låta ansökningar fastna i mellanrummen.
Så, vad har J lärt mig? Jag har lärt mig att gå över den gränsen. Jag lär mig meningen i den osjälvständiga kunskapen. Den som är helt beroende av en Hjälpare, annars skingras den som en flock fåglar på flykt. Att i den osjälvständiga kunskap vi delar med varandra, både finna gemenskapens starka värde och extrahera de moment som är egna uttryck, som är Jagets synlighet och kommunikation av det outsägliga som rör sig där inne, den hemlighet som jag hela tiden vill veta mer om. Att stanna av i livets insida. Där vaknar och lyser det leende jag kan suga i mig som solsken efter en dimgrå morgon. Det finns ingen människa som inte är Någon. Det vi inte kan erövra är alltid mindre värt än den insikten. Existensen botten lägger sig orubbligt stark. Måtte samhället förstå det. Måtte Hjälparna finnas.
Publicerad i Svensk Kyrkotidning Nr 12 2021. Analys i samband med utbildningen Psalmbokens teologier och bruk, Enskilda Högskolan Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson.
Denna psalm är en av de ovanliga i psalmboken, med rötter genom hela den psalmsjungande historien. Via den bibliska psaltarpsalmen 104, till den Solsång – Il Cantico del Sole – som nedtecknades 1225 av Franciskus av Assisi, för att omformas till engelsk hymn på medeltida melodi, och slutligen översättas till svenska, bland annat av Olov Hartman 1979.1 I nutidens stora oro, då vår instrumentella syn på skapelsen håller på att falla isär, med en ångesttyngd börda på människan att lyckas tämja kaosmakterna, ger denna psalm ett vidgat perspektiv. Skaparen håller ännu vår jord i sin hand, det instrumentella synsättet ersätts av det relationella, organiska, kosmiska, där allt hör samman och fullbordas i den lovsång som hämtar sin kraft i evigheten.
Spåren av Franciskusmärks tydligt i denna psalm. Franciskus, som efter den kallelse som träffade honom vid den förfallna kyrkan San Damiano, vigde sitt liv åt att leva i fattigdom i Jesu efterföljd, och därigenom kom att grunda Franciskanerorden. Redan då kom hans liv att vara en rörelse bort från det ärorika och skrytsamma, för att se hela Skapelsen som Guds uppenbarelse. En av hans skrifter är en predikan till fåglarna.2Il Cantico del Sole kom till då han i slutet av sin levnad återvände till San Damiano, och ska ha framförts första gången vid hans dödsbädd.1
Inspirationen från Ps 104 syns redan som underrubrik i vår psalmbok. Denna Psaltarpsalm är inte tillskriven David, utan är en av de senare, med ett bildspråk som återfinns hos exempelvis Jesaja och Job. Herren, Skaparen, som ”sveper sig i ljus som en mantel” är så gränslöst mycket mer än människan, den skapade. När ” … alla sätter sitt hopp till dig” är det inte enbart människan utan livets alla former på jorden. Molnen är Skaparens vagn som far på vindens vingar. Vinden, jorden, urhavet – allt lyder Gudsrösten. I Franciskus språk blir dessa vår ”broder” och ”syster”, ord som låter oss förstå Kristi närvaro i Skapelsen, Människosonen, Vännen, Ordet som har blivit kött och fysisk kropp i den skapade världen, vår broder.
Jag skulle vilja lyfta två teologer som representerar samma syn i svenskkyrklig kontext. Den ena är Frälsarkransens skapare, Martin Lönnebo. Även han vill, likt Franciskus, i slutet av sin levnad blicka in i det evighetsperspektiv där allt hör ihop, litet och stort, heligt och vardagligt, mänskligt och Gudomligt, det skapade och Skaparen. Från hans penna finns i psalmbokstillägget nr 710; Som gränslösa vidder. Vid det samtal jag fick ha med honom 2019 återkom han gärna till hur ”Kristus blir allt i alla”3. På samma sätt med hans valspråk, som är det längsta en biskop någonsin haft och som flöt utantill från hans läppar. Romarbrevet 11:33-36, inlett med ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! …” för att avslutas ” … Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Kopplingen både till Ps 104 (ex. v 24) och Il Cantico del Soles avslutning är tydliga.
En insikt som är värd att ha med sig, är hur Lönnebo själv ser på Skapelsen i förhållande till Frälsarkransen. Även om han har gått med på att vi nu har en grönfärgad pärla för Skapelsen, var hans egen tanke mycket vidare än så. I den lilla blå boken Frälsarkransen, hans första bok för att vägleda nya användare av radbandet, uttrycker han sin syn på jorden. ”I Frälsarkransen finns ingen särskild pärla för jorden, denna vitblåa himmelsjuvel, livets varma barnkammare i ett livsfientligt universum, Guds särskilda gåva till oss livsvarelser ärden. Jag tänkte, när jag band den första kransen: Det behövs inte någon särskild pärla för jorden, för den rör vid alla pärlorna och ropar: Glöm inte mig!”4
Han redogör sedan för hur detta vilar i hur Skaparens närvaro uppfyller både Gudspärlan och alla de andra pärlor där Ordet blir kött och Kristus rör vid jorden – sedan åter in i den himmelska Uppståndelsens pärla och den plats där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Vi kan inte glömma Skaparen, vårt beroende, vår kallelse och nådens välkomnande.
En annan teolog i den relationella Skapelsesynen är Anders Frostenson, ständigt saknande den landsbygd han gjorde uppbrott från, med ett tydligt arv av detta i sina psalmer och dikter. Diktsamlingen På väg innehåller personliga hälsningar till en närvarande Skapare. ”Det är de nära tingen/som åt det fjärran liv beskär. Älska Gud kan ingen/som ej hans värld har kär.” En annan dikt fångar upp Gudsmötet; ”Jag tror jag mötte honom/en morgon – fylld av skimmer och fågelsång. Osynligt, tyst/en fläkt, en doft – Han nalkades … Så oförmärkt, så väldig/går endast Gud/fram över fälten.”5
Liksom Martin Lönnebo i Frälsarkransen, har han i en av sina psalmer skrivit in jordens svar till människan – hon som är satt att råda över den. Kristi delaktighet är också tydlig, det Ord som lyfter av bördan och ger sin kallelse in i medskapandet.Guds ord bär inte bojor, men lyfter bördan av/ och kallar oss att bo i hans stora skapardag, att råda över tingen som Herrens tecken bär/ och höra hur i tillit de svarar: ”Vi är här.”6
Nära Frostenson fanns så också Olov Hartman, som i den psalmboksprocess som pågick inför 1986 års utgåva, tog sig an uppdraget att ge Il Cantico del Sole svensk text. Själv ska han ha lyssnat till den i sin engelska version första gången vid ett besök i Franciskus kyrka San Damioni 1972, något som måste ha gjort ett starkt intryck.1 Hartman, som aldrig räddes att ta sig an stora teologiska skeenden, ofta med tydlig Kristusnärvaro, med andra psalmer som Du som gick före oss (74) och För att du inte tog det gudomliga (38).
I psalm nr 23 bildar de två första verserna en enhet av himlaljus och troposfär.
1. Tack, gode Gud, för allt som finns. Först broder Sol av alla ting. Halleluja, halleluja. Vår broder låter dagen gry, ditt tecken är han i vår rymd. Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.
2. Du tänder varje stjärnenatt, ger syster Måne hennes prakt. Halleluja, halleluja. Du sänder broder Vind att gå från land till land och driva moln. Tack för alla …
Att ”broder Sol” kommer först är grundläggande. Så inleds skapelsens ”Varde ljus”, så inleds Ps 104 med Skaparen svept i ljus, så instämmer all vetenskaplig forskning i solens betydelse för alla livsprocesser på jorden, vindens rörelse och regnets cirkulation, så är Kristus vår sol. Det senare beskrivet i både mötet på Förklaringsberget och Uppenbarelseboken7– därav ”vår broder”. Redan på Franciskus tid fanns den psalm som nedtecknats av Johannes från Damaskus (ca 676-754), som med Frostensons översättning inleds ”Som en sol stod Kristusopp på den tredje dagen …”8
Stjärnorna blir nattens ljuspunkter – men distanserade från vår skapelsefamilj, där Månen blir vår nära syster. Symboliskt skulle detta kunna relatera till Gudsfolket/Kyrkan som Kristi återspegling och symboliskt beskriven som ”brud” inför den himmelska festen9, Människan – kvinna och man – som Guds skapade avbild. Vi är inte ljuset, vi är dess återsken.10
Så är Vinden vår broder, den som blåser vart den vill, som också förebildar Kristi Ande, Skaparkraften som en gång vilade över den ödsliga tomheten. En vind som själv inte är kaos, utan utgår från Skaparen själv, vars kraft betvingar stormen.11 Denna vind styr molnen i deras flödiga färd över jorden, från plats till plats. Här märks inte heller de tomma skyarna, de källor utan vatten som omnämns i 2 Pet 2:18, liksom i Frostensons psalm 590:1. Dessa skyar har enbart mänskliga förebilder, de som ”vid sig själva binds”.
Psalmen forsätter sedan vidare, från himlaljusen till att fullborda de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten – med luften redan nämnd. Antika begrepp för jordens och livets krafter, som ännu levde kvar i medeltid.
3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn, bred ut ditt starka hav och sjung. Halleluja, halleluja. Nu faller regn på torra fält, och träden lyser, marken gläds. Tack för alla …
4. Hör ord i natten: ”Varde ljus”! Lys broder Eld, och tacka Gud. Halleluja, halleluja. Giv härden glöd, lys upp vår stad, dess ljus når vida över hav. Tack för alla …
5. Tack, gode Gud, för moder Jord. Än bär hon oss och vad vi gjort. Halleluja, halleluja. Hon bringar träd och frukter fram och blomstersmyckar alla land. Tack för alla …
I vers 3 har så de vinddrivna molnen släppt sitt regn, brunnen flödar och havet breds ut i styrka. Att detta vatten benämns vår syster, gör uppdelningen i femininum och maskulinum precis så djupbottnad som den behöver vara. Det Gudomliga är inte antingen eller. Även vattnet är en symbolisk bild av Kristi Ande, den källa av levande vatten som flödar inom oss.12 Här med betoningen på liv och bärande kraft.
Broder eld hämtar sitt sken ur det skapade ljuset, vi är inte bara beroende av himlavalvets sken, utan ljuset har lagts i våra händer. Kristus är världens ljus, han och ingen annan, född i vårt mörker, född att bli vår broder … 13Återigen ser vi Skaparen själv, mitt i vår verklighet, vår broder. Vi kallas att sprida ljuset ”vida över hav”, både fysiskt och med våra goda gärningar; Ni är världens ljus …14.
Vers 5 tar steget till vår moder. Hon som fanns före oss, som öppnar sin famn och föder oss, men också bjuder gränslös skönhet. Symboliskt med Maria som förebild, som föder Kristus som jordisk kropp och Livets bröd. ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”15
Så kommer den vers som den nutida människan lättast tystnar inför – och som sannolikt oftast hoppas över om vi inte sjunger hela psalmen. Den som når fram till Döden, benämnd som vår syster.
6. Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar. Halleluja, halleluja. Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. Tack för alla …
Är det alls möjligt att kalla Döden vår syster, då den förknippas med så mycket lidande och smärta? Här vill jag vända mig till Martin Lönnebo, som då vi talade om Frälsarkransen berättade hur han först avstod från att väva in den svarta nattens pärla – av hänsyn till vårt obehag inför det mörkaste – men väldigt snart insåg att den måste vara med. Men den måste komma så sent i radbandet, att vi redan hunnit förankras i Jagpärlans relation till Skaparen, det trygga barnaskap som Dopet vittnar om, bli styrkta hos den som leder oss genom Öknen, skänker oss vila i Bekymmerslösheten som en försmak av evigheten, mättar oss med Kärlek och ger oss kraft att älska – så mycket att vi kan glömma oss själva.
Lönnebo benämner Nattens pärla med ordet ”Framkallningsrum” – där framträder Kristi ansikte hos oss, ”… vad intet öga sett, inte öra hört”16. Det är så Nattens pärla och syster Död blir en port, en farkost. ”Den som vet vad kärlek är räds allt mindre döden. Den som tror på uppståndelse anar att döden är dess svarta port. Pärlan är nu en dörr genom tystnadens pärla till den vita uppståndelsens.”17 I den eskatologiska berättelsen drabbar natten inte bara den enskilda människan, utan hela Skapelsen ropar efter sin befrielse, med arken som biblisk symbol – då både människor och djur räddas.18
Det är säkert ingen slump att psalmen fått just sju verser, så som den hyllar Skapelsen, med den sjunde dagen som fullbordandets, vilans och lovsångens dag.
7. Må dag och natt, må liv och död nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja. En enda sång i allt som finns, min Gud, min Gud och alla ting. Tack för alla …
I den kören stämmer allt som finns in, även natt och död, allt sammanfattas i Kristus. Så som Olov Hartman i psalm 38 gett sista versen sin lovsång; Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma, en dag bekänna det; Jesus är Herre. Så som Frostenson låter psalm 338 inte enbart handla om Treenighetens samvaro, utan hela Skapelsens: Allt är nära – mänskor, träd, moln och fåglar – när jag vet, allt sin källa har i dig,heliga Treenighet. Spela samman oss som går mot en dag som ingen sett, tills i dig vårt mål vi når, heliga Treenighet.
Så finns också Lönnebos psalm 710 som låter hela Skapelsen, allt i himlen och allt på jorden stämma in i glädjen och tacksamheten.
Som gränslösa vidder och kärlekens djup, som visdoms höjder och helighets ljus, är lyckan, är glädjen, hos Herren. Som ljus över kaos, som liv efter död, som Gudoms styrka i skapande lek, är lyckan, är glädjen, hos Herren …
Att mötet med Skaparen är centralt för vår kyrkas tro märks i hur det inte bara inleder den skrift vi grundar vår tro och lära på, inte bara ger vårt Trosbekännelse sin utgångspunkt, utan även vår psalmbok inleds med lovsången till Skaparen. Susanne Wigorts Yngvesson noterar detta i Psalmernas sjungna teologier. ”Att psalmboken inleds med Te Deum, med tack och lovpsalmer till Skaparen, utgör en teologisk parallell till trosartiklarnas inledning och även till livet som sådant. Varje liv, allt liv, börjar med att komma till … Varje begynnelse inleds med en relation.” 19
Kyrkan kommer alltid att leva i den dubbelheten att både ingå i Guds rike och vara en del av den värld hon lever i. Vi vare sig kan eller ska undgå att påverkas av de förändringar vi ser i miljö och klimat, inverkan av mänskligt överbruk och missbruk – och drabbas av viljan att försöka återställa och finna en bättre väg. Samtidigt är utmaningarna så ofantligt stora att vägen syns övermänsklig, där vi – i en instrumentell syn på skapelsen – inte har annat att vända oss till än vad vi själva mäktar med att förutse, mäta och begränsa, för lite och för sent. När vågorna redan börjar resa sig är vi som lärjungarna i båten, där de som skall leda tycks oförmögna att leva upp till sina löften i tid … eller sova. Fastnar då inte lovsången i halsen? ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”20
Det Franciskus Solsång ger uttryck för är ingen genväg, bara det som är mycket större: Mening och Hopp. Skaparverket sker tillsammans med Skaparen. Skaparens vishet och makt som ser bortom våra gränser och bär helheten i sin hand, med Ord som råder över kaosmakterna, förlåter och försonar. Häri ryms också relationen till Skapelsen, som jag inte vårdar därför att jag är rädd att förlora min framtid, utan så som jag är rädd om min syster Vatten och min broder Vind, samma omsorg som varje dag ger sin mening i den medmänskliga kärleken till nästan. Allt grundat i ömheten inför Människosonen född av Maria, Guds ansikte och närvaro på jorden.
Luther lär ha sagt: ”även omjordenskulle gå underi morgon skulle jag plantera mittäppelträdidag”. Så talade han även om hoppet. ”Allt vad som sker i hela världen, det sker med hopp”. 21 Det är hoppet som föder det stora crescendo av lovsång som uppfyller alla de Skapelsepsalmer som ingår i denna studie, liksom i Frälsarkransen som i uppståndelseljuset återvänder in i Gudspärlan. Ur den evigheten hör vi: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.” 22
Gudspärlan
Så sjunger också vi: Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.
Åsa Hagberg
Psalm nr 23 Publicerad med tillstånd av Olov Hartmans dödsbo.
Källor: Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. Visby: Wessmans Musikförlag (2014) Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021 Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför, Skellefteå: Artos & Norma. I: Frostenson, Anders, 1935, På väg Lönnebo, Martin, 1996, Frälsarkransen (3:e uppl.), Stockholm: Verbum förlag AB Agrell Göran & Strömmer Peter, 2015, Ordet vid bordet, Stockholm: Themis förlag Wigorts Yngvesson Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier, Stockholm: Verbum Förlag AB Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet
Sekundärkällor Frostenson Anders, 1935, På väg
Noter: 1. Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. 1 uppl. S. 94 2. Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021 3. Ef 1: 9-10, 22-23 4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen (3:e uppl.), S 79 5. Ekström Alva, Och ingen utanför S 51. I: Frostenson Anders, 1935, På väg 6. SvPs 590:2 7. Matt 17:2, Upp 1:16-18, 22:4-5 8. SvPs 470:2 9. Jes 54:5f, Upp 21:2 10. 2 Kor 4:5 11. Mark 4:39-41 12. Joh 7:37-39 13. SvPs 37, Frostenson Anders 14. Matt 5:14-16 15. Ps 104:30 16. 1 Kor 2:9 17. 4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen, S 27 18. Rom 8:18f 19. Wigorts Yngvesson, Susanne, Psalmernas sjungna teologier S 149 20. Mark 4:38 21. Agrell Göran & Strömmer Peter, Ordet vid bordet, S 236 22. Upp 1:17
Vem vågar säga obekväma sanningar? Vem vågar ropa när andra tiger? Jag skulle vilja säga (med definitionen ovan) … ganska många, ändå. Internet har gjort det allt enklare att ställa sig på det digitala ”torget” och ropa, vara influencer, samla på sig följare och sponsorer och … kanske bli en stark röst. Näthatet har sedan gjort att en hel del får backa igen. Ord måste trots allt vägas. Vad får sägas? HUR får det sägas, innan drevet börjar löpa? Och … vilka, av alla dessa, är profeter?
Johannes Döparen. Denna söndag, 3:e advent, visar han sig igen. Han är som alltid obekväm genom att påminna oss om ytans avigsidor. Mitt i julkommersen står han där, i sin omvändhet, där ytan ser karg och bister ut, men insidan bär ett himmelrike. Han är, för evigt, Profet. Den som gick före Frälsaren. Men han var långt ifrån ensam – i alla fall till namnet. I den kärva, politiskt oroliga tid han levde, fanns många som ropade, inte sällan med livet som insats. Då, som nu, ställde man frågan, vilken röst som gick att lita på. Vilken profet var bara självutnämnd – eller utnämnd av människor? Vilken profet var falsk – sa sig tala under direkt inspiration av Gud, men … kunde man lita på det? Vem var Rösten?
Johannes Döparen ger oss en bra checklista för en profet. KALLELSEN. Den har funnits hos honom ända sedan han blev till. Redan i moderlivet. Redan då märkte hans fromma mamma Elisabeth av, hur både hon och det ofödda barnet rördes av Anden, i mötet med Maria, där själva Ordet blivit kropp. GUDSLÄNGTAN. Hur han drog sig undan från kakofonin av mänskliga röster för att lära känna, och lyssna efter Gudsrösten. Först förändras själv. BÖNEN. Han hade fått den med sig med modersmjölken. Stannade kvar i den. Genomsyrades. BUDSKAPET. ”Omvänd er …” Från vad? Själviska handlingar, lögnaktigt beteende, mörka lustar … Varför det? Är jag inte en fri människa med rätt att leva hur jag vill? ”Himmelriket är nära.”
Budskapet är inte ett själv-ändamål, för oss som vill vara goda. Profeten ber oss vända tillbaka till Gud. Det Gudsfrånvända blir Gudstillvänt. Det som inte i första hand består i hur väl jag lyckas, utan vem jag älskar. Vem som är min källa, min tröst, min kraft, fortplantande till samma kärlek till nästan och mig själv. Det räcker långt.
”Himmelriket är nära.” Hur nära? Var finns den plats där profeterna bäst lyckats styra folket rätt? Eller, nej, så menar vi ju inte. ”Guds rike är inom er.” Så nära att ett barn kan ta emot det.
Vem vågar vara en profet? Vem skall vi utnämna till att vara Gudsröstens uttolkare? ”Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” (ur helgens epistel, 2 Pet 1:21) Ja, kanske hellre överlåta utnämnandet i Gudomliga händer. Johannes Döparen ger oss checklistan.
Ett liv ur det sterila ett barn ur barnlöshet, ett ensamt strå i öknen, en röst av en profet. Den fattige skall mättas, förtryckta lyftas upp, en nöd att bana vägen för rättvisans Gud.
V 1 ur En röst av en profet, Och himlen rör vid jorden LYSSNA till hela sången.
Det är andra advent. I kyrkan är titeln också ”Guds rike är nära”. Hur märks det? En värld, där alla håller fred med varandra, alla räcker ut handen i hjälpsamhet, har förståelse för varandras olikhet och ser hur vi behöver just detta, där det är lätt att dela med sig, men heller ingen fuskar och utnyttjar, där sanningen får lov att sägas och märks ända ut i ögonen …? Ja, det vore väl den där drömmen vi sjunger om. ”I natt jag drömde …” Det är lätt att tänka att det kommer uppifrån, vilket det ligger en hel del sanning i. Den som har makt att leda kan både förhindra ont och inspirera gott – eller (tyvärr) tvärtom. Men Guds rike är nära. Det börjar inifrån. Jag läser texter som utgår från något som ser väldigt litet ut, som ett senapskorn, som en outslagen knopp, som en liten klump surdeg … som förebådar ett nyfött barn.
Igår fick jag se en glimt av detta. Något som ser väldigt litet ut för världen. En liten lokal förening för personer med Intellektuell Funktionsnedsättning, det som tidigare benämndes utvecklingsstörning, men där det blivit tydligt att ingen vill kallas något som heter ”störd”, eftersom det missbrukats alldeles för mycket i föraktfulla kommentarer. Vi får hoppas att den nya benämningen kan hålla emot sådant, med sin enklare förkortning IF. Men föreningen heter fortfarande FUB, ett U som lika gärna kan vara Unik. B som var Barn, men som sedan bildandet hunnit uppnå alla åldrar, fast … som för alla föräldrar som ofta går in i ledarskapsrollerna, våra älskade barn, även där rynkor börjar framträda kring ögonen.
Men jag ser faktiskt drömmen ovan. Jodå, vi är Covid-passade och glest utplacerade, då vi skall fira vår jubileumsfest (60 + 1 år), somliga hemifrån, och så att de händer som räcks ut är just de som hör vardagen till, medan det allmänna kramandet måste vänta ännu en tid. Men en form av fred uppfyller rummet i att ingen är mer särskild än den som i samhället skulle ses ha ringa betydelse. Det största i det minsta får visa sig. Vi har en professionell sångerska i Anna Carlsson som spelar och sjunger från den stora scenen. Men när inbjudan går ut att mikrofonen är fri om någon mer vill sjunga, då … Alla dessa modiga personer som i stor lycka stiger upp på scenen, för att utan noter eller papper sjunga ett solo man knappt hunnit öva på, men med stabilt komp från synten och kanske en viskning i örat … ja, Annas skicklighet och anpassningsförmåga är en viktig trygghet att ha med … så blir det så bra. Vilka applåder! Välförtjänta. Tänk att få göra det.
En av dessa föräldrar, får i sitt arbete ta sig an barn som behöver extra föräldrastöd, sargade, ledsna, oroliga, rädda, vilda … Någon undrade vem hon har till hjälp i detta? ”Jag har min son.” Det är svårt att säga exakt vad den vuxne sonen gör. Men en okomplicerad personlighet som tycker om barn räcker långt. Krångligt får bli enkelt en stund. Det är så vi ska spana efter Guds rike. Inte så mycket uppifrån, hellre i något som framstår som litet, tills det får göra sin verkan. Förbereda oss på att det kanske är annorlunda än vi tror.
Så nära är Guds rike som senapsblommans frö, det största i det minsta med kärlek nog att dö, med kärlek nog att dö.
Vårt nya församlingsblad ståtar på utsidan med hälsningen ”Gott nytt kyrkoår!”, inför den söndag när vi också högtidligt tänder det första ljuset, trumpetfanfaren ljuder och Hoisannaropet uppfyller gudstjänsten. Som barn tyckte jag det var minst sagt FÖRVIRRANDE!? Varför kunde kyrkan inte börja sitt år den 1 januari, precis som allting annat? Ja, tideräkningsåret börjar vi ju då, i kyrkan likväl som överallt annars. Det som hela tiden sträcker sig framåt, vidare, i en alltmer skenande takt, alltmer påverkat av den digitala teknikens förmåga att utföra mer och mer i bråkdelar av sekunder så att tiden visar sig likt sin ilande strålkraft, snarare än solens dygnslånga bana kring jordevarvet.
Kyrkoåret har en helt annan tid. Den som egentligen inte räknar, möjligtvis till tre. Annars bara går runt. Och runt. Och runt. Se där, en period avklarad, nu börjar vi om. Runt. Och runt. Och runt. Om igen. Som ett radband, likt Frälsarkransen, den repetitiva fördjupningen. Som en fast kärna i det ilande, rusande … alltmer förvirrade när vi själva inte längre hinner med. I den tideräkning där vi alltmer skulle vilja kunna förutsäga och styra hur det blir. Vare sig det ena eller det andra visar sig särskilt enkelt. Inte ens vår egen regering, i vårt eget lilla land kan enas. Inte ens vår egen kyrka, en av de minsta i världen, utan att slitningar uppstår. Mångfald, tillit och enhet är precis en så svår kombination som det låter.
Jag märker att jag själv påverkas, stressas, vill kunna finna den som vågar tala sanning helt igenom, inte lindar in, inte skyller ifrån sig, inte målar in sig i ett hörn, vill själv kunna göra det, inte döma utan … Men det nya kyrkoåret har sin underbara rubrik: ”Ett nådens år”.
Bakgrunden finns i Gamla Testamentet, där det femtionde året var ett Jubelår, då jorden vilade, egendom återlämnades och den som var satt i skuld blev fri, för att ingen för evigt skulle vara någon annans träl. Det som helt plötsligt får en evig slagkraft när Jesus, en av tideräkningens alla dagar, står i sin hemstads synagoga och ger profetian om ”Nådens år” röst och kropp. Här börjar det. En annan sorts år. Gudsrikesåret till var och en som tar det till sig.
Jag tänker på hur Nåden ger oss sina FÖR. FÖR-låtelse FÖR-barmande FÖR-soning FÖR-ståelse
Det är bara att tänka vad dessa ord blir, om jag istället sätter EMOT. EMOT-låtelse. Vad jag gjort ska för evigt hållas emot mig. Hur ska jag då alls våga erkänna något? Hur ska jag då inte känna mig tvungen att ljuga och översläta? EMOT-barmande. Slutna famnar. För evigt utestängd, utfrusen, bedömd utifrån mina (potentiellt) värsta sidor, som om inga andra fanns. EMOT-soning. Att hellre hålla fast vid etablerade skuldförhållanden (alltså … de som slår fast att det var någon annans fel). Att slippa MÖTAS … slippa förändras. EMOT-ståelse. Det finns ingenting gott i vad ”motståndaren” säger. Punkt.
Ett nådens år. Som en Gudomlig förebild att träda in i. Den Helige, som ju annars verkligen kunde genomskåda mig, verkligen vara den som skulle få mina sämsta sidor att framträda, men som skänker oss det motsatta. FÖR-bereder jordens frid.
FÖR-låtelse FÖR-barmande FÖR-soning FÖR-ståelse
Gode Gud, om detta ber vi. På nytt och på nytt, ett nådens år, låt ditt rike komma, din vilja ske, på jorden, så som i himmelen. Amen
Öppet brev till Energidepartementet, Anders Ygeman
Det finns mycket att oroa sig över. Ett sätt att slippa, är att låtsas, så som barn gör. Hålla händerna för ögonen, som om det jag inte ser försvinner, på samma sätt som jag själv inte syns. Men att vara vuxen är att ha ansvar. Det är det som gör mig orolig – för vad innebär ansvar? Räcker det att kunna säga vad man skulle vilja göra med så vackra och stora ord att de låter trovärdiga, eller att kunna genomföra det man lovar – medveten om de fulla kostnaderna för att nå önskat utfall? Att ha beredskap för det som kan gå fel, så att inte ”någon annan” i slutändan får bära både ansvaret och kostnaden?
I mitt arbete i kyrkans diakoni ingår ansvaret att belysa när samhällskontraktet inte håller. När fel människor drabbas – därför att det alltid rinner dit där sårbarheten är som störst. Men där ”satsningar” och ”insatser” har desto svårare att nå fram därför att man inte passar in i de allt mer förtydligade gränsdragningarna mellan skilda myndighetsansvar. I kyrkan möter vi mellanrummens människor och moment 22 personerna som tenderar att bli fler.
Samtidigt som vårt land gärna vill synas som ett föredöme i den världsvida energiomställningen, där Tv-sändningarnas stora ord varvas med mänskliga katastrofer i en cynisk handel (värda sina egna bloggar), möter jag den vardagsnära, lokala kampen hos dem som egentligen inte orkar kämpa mer. En ökande, tätnande ström av personer som inte får ihop det. ”Allt har blivit dyrare!” säger man. ”Maten … och så elen … suck.”
Det är den oron som fått mig att skriva till Infrastrukturdepartementet – med underrubriken ”Energienheten, Säker tillförsel och marknader”. Jag noterar ordet ”säker” … Som boende i Elområde 4, kommer denna vinter att innebära en chockhöjning, avsevärt högre och långt osäkrare eltillgång än i övriga elområden (i olika grad). Klart att det oroar. Särskilt drabbas det mindre företaget, särskilt de enskilda som redan förut inte hade några marginaler. Existensminimum är just vad det heter.
Jag fick ett svar – under tecknat Anders Ygeman. Jag hade önskat mig mer än det som vi egentligen redan visste. Att den grundläggande svårigheten just nu är relaterad till EU:s elmarknad. Att den andra svårigheten är en ”flaskhals” i elöverföringen, och vi i syd har oturen att befinna oss på fel sida. Sedan självberömmet i alla de satsningar som görs för att komma tillrätta med flaskhalsen. Här hade det inte skadat med att även konstatera att allt kanske inte gått så enkelt som det var tänkt, att det funnits missbedömningar, glädjekalkyler, förseningar, kommunikationsbrister mellan myndigheter, och … (vem bär ansvaret för detta?) Men förslag för att underlätta framåt är självklart bra. Förhoppningsvis lär vi av misstagen.
Sedan förståelsen. ”Vi förstår …” Snälla … att skriva så betyder faktiskt någonting! Att stanna upp och tänka efter. Förståelsen måste synas i det efterföljande svaret. ”Därför …” Det svar jag får hänvisar endast till de satsningar som redan fanns i den allmänna budgeten, som skulle ge glädje och ”mer pengar i fickan” till dem som behöver det mest; pensionärer, de som får aktivitetsersättning, höjd bostadsbidrags nivå mm. Fina löften efter principen att det är lika över hela landet, rättvist utstrött i små, jämlika portioner. Men … elen då? Hur kan detta allmänna ”därför” vara ett svar på en kostnad som ger slutsumman ”mindre i fickan” för vissa medborgare i vårt avlånga land? En momsbelagd kostnadshöjning, så … den glädjen går bildligt upp i rök.
Bästa ministern. Du menar dig ”förstå”. Om ”Därför” ska vara ett riktigt därför, förankrat i verkligheten, så är det helt nödvändigt att detta ”Därför” tar hänsyn till att den ojämlikt fördelade chockhöjningen på el även drabbar dem som fortfarande, och än mer, har det allra svårast. Var ligger Energidepartementets ansvar? En liten mening i brevet gav hopp: ”Nu pågår en översyn av elprisområdena.” Den vill vi höra mer om.
Som själv en frukt av den Psalmboksförnyelse som pågick under 80-talets början, då en enda av dessa nytillkommande psalmer var nog för att ge mitt unga liv en ny inriktning, kan jag inte annat än välkomna det psalmarbete som nu påbörjas. Vi vet också hur det kommer att pröva vår kyrka i tro, samhörighet, identitet och gudstjänstliv. Samtidigt som nya psalmer börjar strömma in, ska direktiven formuleras. Vad är det då vi söker? Vi når till samma frågor som präglat alla tiders psalmarbete: hur definierar vi (idag) psalmen, vad ska den innehålla, och hur ska språket/musiken vara?
Psalmbokspsalmen känns främst igen utifrån sin primära uppgift; en församlingssång under gudstjänst och förrättning, som ett sjunget uttryck för kyrkans tro och lära. Anders Frostensons ord inför måltiden i SvPs 396; ”ett stråk av himmel och en doft av jord”, är för mig också en poetisk definition av psalmen. Här finns den, i den underbara mötesplats där ett stråk av himmel rör jorden, blir till sång på våra läppar.
Vid altaret är psalmens funktion lätt att se, men detta stråk av himmel når också livet utanför. Bildligt ser jag det som ett skyltfönster vid en mörk vintergata. Blicken dras till fönstret, överpyntat av glitter och frejdiga tomtar inför den annalkande julen, tills den existentiella hungern slutligen upptäcker – längst ner i hörnet, nästan dolt bakom allt annat – en liten krubba där Jesus ligger nyfödd i halmen. Ett stråk av himmel, i en värld där Jesus inte är i centrum, liksom födelsen en gång skedde utanför huvudstaden, utanför det lilla Betlehem, bara uppmärksammad av några få, trots att himlen var fylld av änglasång, medan skattskrivningens alla släktkalas skuggades av oro över en våldsam värld. Bara ett litet stråk av himmel, men som når oss så att vi i nästa psalm vill röra oss mot den plats där Himmelriket är nära. Samma stråk kan finna oss även på den mörka gatan, när en stjärna bryter igenom. Men tas detta bort helt, blir det svårt att kalla sången en psalm. Kanske ändå en mycket bra sång för att lyfta existensen frågor. En sång som vi redan har all möjlighet att sjunga i gudstjänsten som solo, körsång, eller på annat sätt. Allt måste inte finnas i psalmboken.
Nästa fråga rör innehållet mer specifikt. I nuvarande revisions förstudie av Henrik Tobin efterfrågas, förutom nyare psalmer för ex. dop, vigsel och begravning, också psalmer för ” … i någon mening eftersatta grupper … nya områden och erfarenheter …”. Önskemål som dessa framspringer ur det goda önskemålet om identifikation, men leder också till känsliga urval. Vad behöver benämnas, och vad kan vi (fortfarande) utelämna? Är det senare i så fall mindre värt?
Vid inventering av befintliga psalmer framträder hur de mest populära psalmerna är de som avstår från att bli för precisa, men ändå ger djupgående identifikation. En sådan är Elis Malmeströms Gud för dig är allting klart (SvPs 217), skriven efter hustruns död, men med trösterika ord som var och en i den sjungande församlingen kan tolka in sin livsberättelse i. På samma sätt är Ylva Eggehorns Var inte rädd (SvPs 256), skriven efter ett möte med en judisk flyktingfamilj, men vars poetiska bildspråk gett tröst vid många begravningar, liksom tsunamin 2004. April 2017 arbetade jag med en text till bönen vid ljusbärarens lågor, inledd ”Det finns nattsvarta dagar, det finns solsläckta krön där vi trevar bland skuggor med en borttappad bön …” utan att ha en aning om hur en skenande lastbil på Drottninggatan strax därpå skulle ge orden en smärtsam nutidserfarenhet. Smalare psalmer skulle kunna hitta sin plats vid mindre andakter/enskild bön, men även där visar det sig att vi först väljer dem vi känner igen.
Så till frågan om språket, varje revisions önskade förnyelse, men där förstudien belyser hur detta efterfrågas allt tätare, med ”kortare `halveringstid´ av psalmernas livslängd”. Frågan är hur önskvärt detta är? Om inte, i en värld där utveckling och förändring sker i en alltmer skenande takt, att Kyrkan – likaväl som följa med i tiden – kommer att behöva stå för det som är beständigt, som en oas av evighet? Likaväl som att kunna uttrycka de ord som passerar i det mänskligt korta nuet, kunna lotsa oss in i Ordet, det oslitliga Gudsmötet?
Jag vill återvända till Frostenson, som gav uttryck för hur en psalm är född och inte skapad(1). Det vi skapar kan vi planera och styra upp för att avskilja de vackraste, coolaste, trendigaste … orden, lika sköna som ”människors och änglars språk” men likväl ihåliga som ”klingande malm” om de aldrig berörts av det stråk av himmel som är Gudomlig kärlek. Det födda är den Levandes Röst, det tilltal vi finner av att lyssna. (2)Vi kan lita på Anden. Gudsrösten är aldrig otidsenlig, aldrig föråldrad, alltid NU. Ordet är.
Som poet och psalmsångare vill jag vända mig till det Kyrkomöte som har det viktiga uppdraget att formulera direktiven. Ja, nutida språk är en bra målsättning, likaså en ambition om inklusivitet, men ingen av dessa räcker som garant för kvalitet och användbarhet i längden. Hellre skulle jag önska, liksom Frostenson på sin tid, att vi efterfrågar ett levande språk som kan ge uttryck åt Guds tilltal, åt kyrkans gemenskap och tro i nutid. Där kommer ett stråk av himmel att röra oss, så att vi känner igen oss. Där arbetar psalmisten, lyssnar efter Rösten, ber att något ska födas.
Du är den som färdas genom tiden, leder oss till kärleken och friden. O, Gud, låt oss se din frälsning.
(1) Wigorts Yngvesson, Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier sid 14, Stockholm: Verbum – Frostenson är här uttolkad av PO Nisser. (2) Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför sid 26, Skellefteå: Artos & Norma
