Inte mer än rättvist

Det är lätt att instämma i att något gott sker när rättvisa skipas, när den som är orättvist drabbad får rätt, efter att upplevelsen av orättvisa skavt djupt. Äntligen, det är inte mer än rättvist!
Fast ibland kanske vi behöver det?
Det som är mer än rättvisa.
Som kan skilja mellan den goda rättvisan och den som … går över gränsen. Det som skedde i Vetlanda har berört oss alla illa de sista dagarna, hur skulle det kunna ha något med rättvisa att göra? Helt oskyldiga drabbas?

När vi samtalade om detta hemma, erinrade jag mig den intervju jag nyligen gjort till vårt församlingsblad; Att låta livet ljusna*. Jag talar med A, uppvuxen i en dysfunktionell familj, så att både han och lillebror, redan när de ännu var små, drabbades av övergrepp. I lillebror ledde detta trauma till att han sedan blev utagerande mot andra. Inte i första hand mot förövarna, utan allra helst mot andra som var oskyldiga. Var han inte själv oskyldig när han drabbades?!
Det går faktiskt att se den subjektivt upplevda ”rättvisan”, men aldrig att bejaka den.
Storebror valde den andra vägen, den han kallar ”den goda identiteten”, han letade efter den, drogs till den goda identitet som var så rakryggad att han kunde luta sig mot den och våga låta livet ljusna.

Denna söndag handlar om kampen mot ondskan. I bönboken (tradition och liv, Verbum) föll ögonen på en av fastetidens böner (192):

”Herre, lär oss förstå att din Son dog för att rädda oss, inte från lidanden, utan från oss själva; inte från orättvisa, än mindre från rättvisa, utan från att vara orättfärdiga …”

I den ordbytartid vi befinner oss i, där föråldrade ord ska finna nutida motsvarigheter, har ”rättvisa” många gånger seglat upp som en klar favorit som kan ersätta ”rättfärdighetens” skröpliga tillvaro. Men vad händer då? Vad händer om ”rättvisa” i sig själv ska hantera både den upplevda orättvisan och vem som har mest rätt? Vad händer om ordet inte står under det som är mer än rättvisa, som är som den förmyndare som kan tala om för de två bråkande barnen i sandlådan att nu är det B:s tur att ha spaden, medan A har krattan?
Även om A kan ge sig själv alla argumenten.

Rättvisa kan aldrig bara handla om att få sin rätt. Det handlar alltid minst lika mycket om förmågan att avstå för någon annans skull. Vi kommer annars aldrig att bli mer än den hop som drivs av opinionens vindar, och de mest svartvita rubrikerna. Eller, som i den otäckt ruggiga bok jag läser nu, Ensam i Berlin (H Fallada), Tyskland under andra världskriget, där sida efter sida avslöjar den euforiska ”rättvisan” i det ”vi”, som blivit så förorättade och utsugna av andra länder i Europa, vi som inte nått de höga positionerna i den stelbent odugliga politiken, vi som haft det sämre ställt än alla dessa lyckade judiska småföretagare och rika bankirer, nu är det äntligen VÅR TUR att ta över! Med råge! Det är inte mer än rätt!

Jag längtar efter rättvisa.
Allra helst att de som tappas bort i den opinionssökande medvinden, därför att de är för få eller tysta, ska bli lyssnade till.
Ännu mer längtar jag, och hungrar efter rättfärdighet. Bönen jag citerade ovan, handlar förstås först om mig själv. Tänker återigen på Kärlekens lov, längs Kärlekens väg.  Det står aldrig ”Kärleken är rättvis …”

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
(1 Kor 13:4-7)

Lyssna till Var finns jag

Åsa Hagberg

*Artikeln ”Att våga låta livet ljusna” – hela tidningen finns ute 12/3.

Det elfte budet

Det är ganska många år sedan jag lyssnade till en föreläsning, så längesedan att jag inte kan minnas namnet på den som talade, bara en enda poäng då han lyfte det 11:e budet. Det elfte … men det finns väl inte?
Nej, poängen var förstås att det budet har vi själva – osagt – lagt till.
Vi som lyssnade var alla unga, i livets början, alla ur den trygga värld där hunger sällan handlar om mat, även om vi just då levde under ganska knappa omständigheter av dagsransoner. En internationell, ekumenisk dramaorganisation, där vi måste dela på allt i den skrala kassan, ibland få en kalldusch när varmvattnet inte räckte.

Vad var då 11:e budet?
”You shall avoid suffering” – du skall undvika lidande.
Håll bara de andra buden lagom mycket, inte så mycket att det drabbar dig.
Inte så att du får lida något för det.

Så kommer fastetiden.
Det är lätt att drabbas av den goda viljan, vem vill inte vara lite mer god?
Men det där elfte budet …
Jag läser på svenska kyrkans Facebooksida att under fastan avstår vi något för att vinna något annat. Det är sant i det långa perspektivet. Men just medan fastan pågår är vinsten inte märkbar. Det är själva fastans karaktär; avstå för att avstå, för att skala av, rensa i det onödiga, blotta skumma vrår. Huu … det kan vara smärtsamt, lidande, plågsamt, bara för att komma fram till att jag med min fasta inte har vunnit någonting. Alls.
Men så visar Gud mig sin gåva, under bråten.
Jag ser det som har funnits där hela tiden.
Påminns om det viktigaste.
Kärleken är tålmodig och god …
allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Avstå från kött är det enklaste i världen för en infödd vegetarian.
Men den underbart plågsamma inre processen, Gud, låt den ske. Styrkan som ska bära genom svåra tider, när det kostar mer än jag tror att jag kan klara.
Tar till mig en bön ur bönboken (nr 196 del Val/Hallqvist);

O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat,
hör min bön.
Från begäret att bli uppskattad …
från ängslan att bli förtalad …
från ängslan för att bli förlöjligad …
befria mig o Jesus.
När … andra blir älskade,
Giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus.
Amen.

Du som gick till öknen – lyssna

Åsa Hagberg

Kärlekens språk

Vilken kombo, Fastlagssöndagens ”Kärlekens väg” och ”Alla hjärtans dag” samtidigt! En dag att översvämmas av hjärtan, samtidigt som fastepsalmen molltoner påminner om att Kärleken med stor K är mer än ett ord som glänser på ytan. Ofta står även vi som lärjungarna, och begriper ingenting.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (ur Kärlekens lov)

Det är lätt att tänka sig ljudet av en skrällande cymbal. Det skorrar och skär i öronen.
Eller en ekande brons, den tomma ihålighetens ödslighet.
Låt oss spara den känslan en stund.

Just denna vecka har jag fått ägna mig åt ett särskilt kärlekens språk, det som är skapandet av en psalm, en text publicerad i Kyrkokörjournalen, läst av vårt lands musikaliska begåvningar i både stora och små sammanhang, så att den som ville fick forma musiken.
Vilken rikedom!
Vilken kärlek!
Man skänker, från sitt hjärta, så att jag återkommande fått läsa att ”… musiken kom till mig direkt”. Det blir då särskilt fascinerande hur en och samma text kan få så olika uttryck.

Texten är hämtad ur Kyndelsmässodagens evangelium, då Maria och Josef bär fram Jesusbarnet i det vimlande templet, och Symeon och Hanna, rörda av Anden, kommer skyndande. Andra märker det inte.
Jag hade fastnat för Andens rörelse, så att psalmen inleds: ”Anden rör sig genom templet …”
Det är vad jag fått lyssna till, när inspelningarna efterhand droppar in i mailboxen, Andens rörelse i vår kyrkovärld, genom alla dessa personligheter.

Jag får höra musik som med stor känslighet för texten väver sig kring orden, så att den lyfter och bär dem, kanske därför inte är det allra enklaste att sjunga, men som för varje lyssning blir allt starkare. Text och musik i en oskiljaktig symbios.
Jag får till mig tonsättningar, som redan från början också har arrangemang för fyra körstämmor i så vacker klang att jag faller oemotståndligt, och vet att den sången måste sjungas. Den är för vacker för att gå förlorad.
Tidigt får jag den allra första, den som lägger sig väl i tonart och röst, så att jag lika gärna kan spela den till gitarr, och sjunga för mig själv. Ändå inte banalt, melodin berättar och lyfter där texten önskar det.

Flertalet har tagit fasta på att det är en psalm, musiken skapas i kärlek till den sjungande församlingen, och rösten fortplantar sig i kyrkorummet (med Coronaavstånd) så att det går att tänka hur det kommer att höras den dag vi är många. Kanske jag blir särskilt glad för den melodi som sänds från orgeln, där även kärleken till instrumentet kommer fram, användandet av olika klanger, tonerna löper över oktaverna i en tydlig ”psalmkänsla” som bär gemenskapen med generationer i sig, samtidigt som det är nytt.
En melodi bryter av från alla de andra. Den skulle aldrig kunna vara en psalm i den bemärkelsen att församlingen deltar i sången, den skulle förstöras om man försökte. Den är en nutida sololåt, och jag hör kärleken i den nakna rösten, lovsången och tacksamheten med källan i Andens rörelse, vidare ut i församlingen. Ja, jag berörs som lyssnare.

Jag har det här med mig när jag tänker på det samtal om psalmen jag lyssnade till i Människor och tro, inför arbetet med ny psalmbok. Henrik Tobin gav en god redogörelse för sitt arbete, och vad han ser som viktigt i förberedelsen, och Susanne Wigort Yngvesson gav en förtjänstfull inblick i psalmens förändring genom tiden.
Men debatten om förnyelse kontra tradition kom att stå mellan två politiska inriktningar, så att förnyelsen kom att handla om vår tids sociala värderingar, medan traditionen företräddes av en ideologi med högst tvivelaktiga rötter.

Är det där skiljelinjen går mellan förnyelse och tradition – i politiska ideologier?
Ska vi ens ha en skiljelinje i detta fall – visst önskar vi både ock?
Jag vill lyfta en annan skiljelinje, och tar mig friheten att låna delar av Pauli ord:

Om jag talar både enkelhetens och inklusivitetens mest nutida språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har historisk gåva och känner traditionens alla hemligheter och är den som vet bättre än alla andra, och om jag har all förmåga så att jag kan vinna debatter, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt (jag tycker är lagom av vad) jag äger och om jag klimatkompenserar all min energiförbrukning, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Jag ser skiljelinjen i Kärleken med stort K.
Den Gudomliga ådran, Andens rörelse.
Finns den, eller saknas den?
Ekar orden av mänsklig förhoppning utan rum för ett Gudomligt svar?
Kan det ändå vara en psalm?

Ibland vet vi inte vad vi letar efter, förrän vi hör det.
Någonting (så som livet är under Corona) ramlar in i mailboxen, eller som en Youtubefil. Jag hoppas snart kunna befinna mig i en kyrkbänk, när en ny psalm ger sig till känna och vi bara vet att den måste vi ha.

Jag återkommer med samtliga sånger.
Här är Andreas Janssons annorlunda tolkning. Lyssna.

 Anden rör sig genom templet,
mitt i allt som sker och är,
äntligen, Guds ljus i världen,
barnet som Maria bär.

Det som är en himmelsk låga,
brännande och heligt ren,
född att visa väg ur mörkret,
leda oss med hoppets sken.

Åsa Hagberg

Etiken och de tystas rop

Hur många vet vad FHM betyder? Skulle tro att det stora flertalet lärt sig FolkHälsoMyndigheten vid det här läget.
Men vad är SMER? När jag för några dagar sedan deltog i ett webbinarium arrangerat av SMER fick jag just den frågan. Statens Medicinsk Etiska Råd, de alltför osynliga i bakgrunden och värdegrunden. När det inte bara handlar om ATT så här ska vi göra, utan VARFÖR.

En av de faktorer som ingår i varje kris är att bristerna avslöjas. Det är tydligt att det finns brister i vår värdegrund, när direktiv från FHM och prioriteringstolkningar kunde leda till att äldre lämnades utan intensivvård, även i sådana fall där det hade funnits plats, och där vården hade kunnat rädda liv.
Detta är känt.
Detta har nått ut som ett rop från anhöriga som mist en älskad förälder eller närstående.

Webbinariet lyfte den frågan, men fokuserade i just detta fall mer på andra grupper vars rop haft svårare att nå ut. De tysta, de sällsynta, de som plötsligt förlorade rätten till sitt eget liv.

En person med funktionsnedsättning kunde i ett enda nu tas ifrån allt.
Den Dagliga Verksamheten stängdes. Besökförbud (100 %) infördes på gruppbostaden, förutom att man inte fick vistas någon annanstans än i sin egen lägenhet när gemensamhetsutrymmet stängdes. Alla fritidsaktiviteter ställdes in. För den som har intellektuell funktionsnedsättning blir det obegripligt, när det heller inte finns någon information tillgänglig på ett språk som man förstår. Heller inte går att komma ihåg nästa morgon man vaknar upp och sitter isolerad i sitt rum med bara TV:n. Eller nästa morgon. Eller nästa vecka. Eller månad.
Den fängelselika totalisoleringen motiverades med att ”rädda liv”.

På andra platser måste det ha varit så att man inte brydde sig om att ”rädda liv”. Eller hur ska det tolkas att man i min kommun fortsatte att ha Dagliga Verksamheten öppen så att sonen kunde komma dit? Vid närmare granskning framkom hur man tänkt igenom allt, hur han hämtades i verksamhetens egen bil istället för färdtjänst, med munskyddet på. Hur man delade upp grupper så att han mer eller mindre har arbetat enskilt med en personal (med visir), där allt desinficeras regelbundet och händer spritas.
Brydde vi oss heller inte om den livräddande faktorn, när jag tilläts besöka honom? Även det talade vi igenom noga, hur det till 99 % kunde ske utomhus, i andra fall med hållna avstånd, munskydd etc.

Etik hanterar den svåra balansgången när olika värden ställs mot varandra. Då är det aldrig självklart att det ena alltid är rätt, utan om det är sant att alla människor är lika mycket värda, då måste vi också kunna hantera människors olika behov, se dem och respektera dem.
Visst ökar risken för smittspridning en liten bråkdel så fort någon går utanför sin dörr, men den fängelselika isolering som skapats i vissa fall, utan att man gavs möjlighet att förstå varför, eller alls påverka hur den skulle genomlidas, är så människoovärdig att den inte kan vara ett alternativ med värdegrunden i behållning.

Även Suicide Zero, ingick bland deltagarna i webbinariet. En viktig aspekt lyftes. Just nu, medan krisen pågår som värst, ökar sällan självmorden, eftersom alla människor mer eller mindre dras med en dränerad livstillvaro. Det är när det börjar lätta, när de som har kvar sin själsliga hälsa, kan resa sig igen och återvända till livet, som det dåliga måendet blir outhärdligt. Man orkar inte resa sig och ingen har tid att se det, för nu ska allt bli som vanligt igen, nu har tiden kommit att må bra. Man orkar inte ropa. Man är tyst.

För mig hör detta ihop med debatten om det rop som kommit från kyrkor om att få lov att lätta på restriktioner, om detta är ”omsorg” eller ”ansvarslös smittspridning”. Gott eller ont, svart eller vitt.
Det som fick mig att skriva under är två saker:

Dels erfarenheten en kylig vinterdag att ha stått utanför Lunds väldiga domkyrka och frusit i en lång kö, eftersom maxantalet åtta redan var uppnått. Jag har varit i kyrkan förut, visste hur stor den är, hur många sidorum som finns, inklusive kryptan under kyrkan, åtta personer skulle kunna gå vilse där inne och knappt se varandra. Strax innan hade jag varit i en butik och handlat. Det var före den senaste pandemilagen, men även med densamma hade det säkert kunnat vara 25 personer där inne, jag var ensam med munskyddet på.
För mig vore det definitivt omsorg om ett andligt behov att finna en möjlighet att några fler av de som frös utanför porten kunde tillåtas att komma in en stund i den stora domen, utan att det skulle handla om ansvarslöshet eller smittspridning.

Det andra skälet är just att människor är olika.
Det är en lyx att kunna säga att vi kan nöja oss med det vi ser digitalt, det är jobbigt, men vi klarar det. Vilka ”vi”? ”Vi” som är så trygga i vår tro, och … som oftast lite då och då är med i någon av inspelningarna, och har vårt andliga kontaktnät via zoom, kanske till och med ser varandra då och då. Eller ”vi” som kämpar med ett växande hål? Som stirrar på skärmen (om vi har någon) och nästan blir mer ledsen av att vara en andlig konsument av en produkt i cybervärlden, men aldrig själv vara en deltagare i gemenskapen. Som går mer och mer sönder i det privatreligiösas instängdhet.
När allt blir som vanligt igen kan man inte bara komma tillbaka. Det som skadats gör fortfarande ont.

Jag ser det som omsorg, att hitta den väg som är så säker det bara går. Inte det vanliga, som om ingen pandemi finns, men en öppnad hand som ger sin välsignelse – om än på avstånd.
Inte för de ropande och bråkande, de klarar sig nog.
Men för de tysta, utan röst.

LYSSNA till ”Att få komma till ditt altare”.

Åsa Hagberg

Bibelns dag – sanna mina ord

Ja, vem hade kunnat tro, att den dammiga bok som stod oläst under hela konfirmationstiden, förutom det vi måste läsa under lektionerna, och sedan var helt undanlagd … skulle bli den bok som ändå, djupast i botten, betyder mer än någon annan bok jag läst.
Mer än barndomens Pippi-Långstrumpäventyr, eller de spännande Fem-böckerna och Tvillingdeckarna som jag slök så förtjust, att jag måste ge mig in på tonårsböckerna redan som 10-åring och var framme vid Bibliotekets vuxenhylla innan högstadiet. Mer än Nobelpristagarnas skickligt fångade ord.

Men redan som barn hade Bibeln varit före. Till den hylla, som min Bibelsamlande pappa fyllde med bok efter bok från hela världen och så många tider han kom åt – den latinska sänd från Påven själv – till denna hylla anlände i min tidiga barndom ”Hemmets Bibelbibliotek”. Sex rikt illustrerade böcker där hela Bibeln återberättas.
Innan skolan kallade mig, hade mina äldre syskon sett till att lära mig bokstävernas uttydning. Dessa mäktiga verk lockade, och drog mig bort från sagornas värld in i något mycket mer spännande. Jag slutade inte förrän jag plöjt igenom alla sex, utan de förkortningar och förenklingar som annars präglade Barnens bibel. Allt fanns med. Krig och elände, liv och död. Särskilt Josefs berättelse var oemotståndlig, han som såldes som slav av sina avundsjuka bröder.
Som sedan blev deras räddning.
Och så Jesus. Visst lärde jag känna den röst, som sedan kallade mig som 18-åring.
Jesus kan tala redan till ett barn.

Det tråkiga är att jag var för liten att förstå vilken samling min pappa ägde. Hur han på sin ålder inte orkade hålla efter den så att en del förstördes, och efter hans död spreds återstoden ut till andra samlare. Två äldre bibeldelar har jag lyckats spara, förutom ”Hemmets Bibelbibliotek”, med sina slitna pappersomslag som vittnar om barndomens flitiga läsning.

På söndag 17/1 firas Bibelns dag 2021.
En mindre Bibelutställning kommer att finnas i min kyrkas vapenhus, med Coronabegränsningen över allt vi annars brukar göra. Vi som arbetar i församlingen tillfrågades om våra favoritbibelord. Ja … hur väljer man det?

Hur självlysande är inte Matteusorden ”Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig …” sedan de steg fram ur himmelriket medan jag höll mitt nyfödda barn med Downs syndrom i famnen, han som fick namnet Johannes, Gud har förbarmat sig.
Och vem älskar inte Davids 23:e psalm, ”Herren är min herde …” eller den 139:e där Gud är hos mig redan i moderlivet och omsluter mig på alla sidor?

Men oemotståndligt dras jag till evangelisten Johannes, som ett fly till lampan, som en myra till honungen. Hur han med några få ord fångar in hela evigheten. ”I begynnelsen fanns Ordet …” Hur han lyfter fram några särskilda händelser så att de fördjupas. Vi får veta vilka som var där och samtalen som försiggick. Han som istället för att benämna sig själv säger ”den lärjunge som Jesus älskade” och lutar sig mot hans bröst vid nattvarden. Som är den ende av de tolv som finns med vid korset, tillsammans med Maria, och där ges över rollen som hennes son.
Johannes, också benämnd ”Kärlekens apostel”.
I hans texter förekommer flitigt de ord vi helst vill höra; ljus, nåd, Hjälparen, tröst, liv.

Men lika gärna kunde han fått namnet ”Sanningens apostel”.
Den som har lutat sig mot Jesu bröst och lyssnat till hans hjärtslag, betonar gång på gång Jesu sanning, i samma mening som de andra orden.
” … det sanna ljuset … nåd och sanning … tillbe i ande och sanning … Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria … vägen, sanningen och livet … sanningens Ande … den sanna vinstocken …”
Exemplen hade kunnat vara mångfaldigt fler och fortsätta med samma ihärdighet in i hans brev och Uppenbarelse. Vilka är vi att lägga till eller dra ifrån?

Där, med örat mot Jesu hjärtslag och bröst, är sanningen inte skrämmande. Den går bara att älska. Favoritordet blev till sist
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss,
… och han var fylld av nåd och sanning.” (1:14)

Mer än ord är din härlighet,
är kropp, är blod, är himlens gåva, god,
att se dig genom mänsklighet,
en större verklighet.

(Ur Mer än ord)

Åsa Hagberg

Den sanna bilden

En bild säger mer än tusen ord.
En bild kan inte ljuga.
Så lyder två av de uttryck som belyser bildens betydelse. Hur starkt den talar till oss, varför de som arbetar med reklam kan lägga timmar av möda på att få en bild precis rakt in i det budskap man vill förmedla. Intrycket blir så mycket mer omedelbart, att det kritiska tänkandet inte hinner agera förrän i efterhand, när ett första spår redan hunnit etsas in.
Särskilt om det upprepas, upprepas …

Det får väl sägas vara tur att Donald Trump inte gett sig till att även använda bildspråket, utan stannat vid att pumpa ut rader av ord. Han, som långt ifrån är den förste att använda lögner och halvsanningar som verktyg, men som gett detta sitt nutida ansikte då det varit en öppen show inför hela världen.
JAG ÄR sanningen.
JAG skapar den genom mina ord.
Vilken berusande makt, att vara så som Gud.

Samma kväll som nyheten om stormningen av kongressen spreds över världen, bjöd TV:n på en oväntad fördjupning och bakgrund, när filmen ”12 Years a Slave” lägligt fanns i tablån. En stark film, byggd på verkliga händelser (rekommenderas), ur den mylla som fortfarande innehåller rastänkandets invasiva ogräs.
Tänjandet av Guds Sanning med Bibeln i hand.
Hur man ger sig friheten att böja texten i sin egen riktning, så att den säger det som man vill att den säger. Först tolkningen att ”herre” inkluderar hela den vita rasen med plantageägarna i toppen, sedan rätten att justera texten en aning. Slavarna kan ändå inte läsa, låt dem vara okunniga om vad det egentligen står.

Det ger också en förståelse varför den motsatta riktningen vuxit sig så stark. Den som uttrycker sig i ”Vi gillar olika”, inklusivitet och mänsklig mångfald. Att få motverka en avart med dess motsats, inte minst med Bibeln i hand. Detta fanns också tydligt uttalat när jag lyssnade till introduktionen av den nya barnbibeln ”Barnens bästa bibel”. Förutom att utgå från grundtexten, snarare än översättningar, finns ett övergripande mål att med illustrationerna uttrycka vår nutida insikt om mångfald.
Hur klarar vi den balansgången?
Barn som läser sin första Bibel, som inte vet vad som egentligen står, och ska ges det första intrycket. Hur undviker vi (om än välvilligt), just det vi säger oss vilja undvika, att liksom … justera en aning, så att Gud säger det vi vill?
Jag återkommer till den.

TID och RUM måste alltid samverka med sin berättelse, om vi ska beröras på allvar – eller hur?
Tv-serien ”Vår tid är nu” hade inte detta bara i sin titel, utan man hade lagt ner ett styvt arbete på att ge uttryck åt händelserna i den tidsmiljö där de utspelar sig. Och vi har älskat den, särskilt alla som kan ha egna minnen av 40-50-60-talets dramatiska utveckling i efterkrigstidens Sverige. Hur man tilltalade varandra, hur man klädde sig … lagar och outtalade regler. Hur de tre generationernas kvinnor Helga – Nina – Kristina alla upplevde relationsproblem, men där TIDEN var den avgörande faktorn för hur olika de ändå utföll.

ICA:s reklamfilm v 48 ”Priser från förr” har ett lika lyckat koncept när vi följer samma scen i olika årtionden ända ner till de ”rekorderliga priserna” i en svart-vit miljö med julbocken i hörnet och stumfilmspianomusik. En tidsresa över decennier i bara några snabba klipp.

Själv drabbades jag kring millennieskiftet, då jag hade ett färdigt bokmanus ur den miljö som fascinerat mig efter att ha lyssnat till generationen över mig; skånsk lågkyrklig landsbygd på 50-talet. Det hade varit en ganska omfattande research, trots att jag geografiskt var på rätt plats. När intresset var ljumt och tidningars kultursidor lyfte ropet efter samtidslitteratur och unga författare, kunde jag inte gärna sänka min egen ålder … men varför inte flytta berättelsen till nutid?
Jo, men … det gick naturligtvis inte.
En berättelse kan inte göra en tidsresa, utan att genomgå så omfattande förändringar att det till slut är en annan historia.

Så till Bibeln.
En fantastisk, levande bok, med ett evigt tilltal, så att jag kan läsa den i nutid och märka hur orden lyfter från sidorna och går rakt in i mig. Där, i den versen, finns mitt liv. I den bönen formuleras det jag också vill be, utan att jag egentligen behöver ändra något alls.

Men de berättelser som återges är inte enbart eviga. Somliga av dem är profetsyner och liknelser som går vid sidan av tiden, och måste läsas på det sättet. Men andra återger mer eller mindre tidsbundna skeenden på fysisk jord som är trakten kring Jordan och de två sjöar mellan vilka den flyter. De följer ett specifikt folk som har Abraham som anfader och Sara som anmoder, så att Isak är det löftesbärande barnet. Ett folk som inte syns vara utvalt för sin överlägsna godhet, utan snarare sin utvalda men förlorade – återfunna … förlorade – återfunna … överlåtelse till Skriftens ord och Guds förbund. En tradition som hunnit växa in i generna, in i att uppfylla vardagslivets rytm och högtidens jubelsång.
Utan att jag här vill utveckla berättelsernas exakthet i muntlig tradition och sedan skrift, eller hur de ska läsas rent konkret, är ändå tid och rum starkt närvarande faktorer, om påverkar berättelserna innehåll.
”När tiden var inne …” är en återkommande sentens.

Något av detta blev påtagligt när jag 2017 reste till ”Det heliga landet” och fick möjlighet att besöka några av alla de platser som återges i Bibelns berättelser. Tiden har satt djupa spår. Ursprungliga byggnader har raserats och ersatts av kyrkor och helgedomar för att beskydda dem, uppmärksamma dem och hålla dem öppna för pilgrimers besök. En kyrkorikedom som samlever i en bräcklig frid.
Men min nutid är fjärran och osynlig. Varken min västerländska kultur eller min svenska kyrkomiljö. Jo, den finns någonstans i ytterkanten av periferin. Mina självklarheter behövde omprövas om jag skulle kunna ta till mig av all den symbolik som ville leda mig in i heliga möten, och inte bara rusa genom allt som en turist. Allra starkast berördes jag i den lilla St Markuskyrkan när den närmast tandlösa, syriska kvinnan som vaktade kyrkan, sjöng för oss Vår Fader på grundspråket arameiska. Som om hon tog mig vid handen och ledde mig baklänges i tiden.

Även den research som föregick boken ”Maria, en livsberättelse” blev en större brottning än jag föreställt mig. Det var så mycket ur min tillvaro, som jag måste vara beredd att ompröva om jag ville försöka förstå Marias livsmiljö. Somligt av det jag hört och hört och hört … men som faktiskt inte stod någonstans, det var bara så vi brukade säga. Inte minst, att lämna vår romantiska äktenskapssyn och komma till den tid och kultur där äktenskapet med nödvändighet var en del av det enda sociala skyddsnät som fanns, och ingick i det regelverk som gjorde att man visste vem som skulle ärva vem, och ta ansvar för vad. Som också låg bakom att både Profeter och Jesus själv återkommande lyfte situationen för änkor och faderlösa, de som hamnat utanför ramen. En form av hederskultur, men inte så som vi är vana vid att den återges med mörka rubriker av familjemord och förtryckande kontroll, inte minst av unga kvinnor. Den svärtan skymde min blick, innan jag möttes av Bibelns Rut och Boas, en varmt kärleksfull berättelse av ett väldigt arrangerat äktenskap för släktens skull.

Delvis finns det också in i vår tid. I SvD 3/1 beskriver Margit Silberstein sina föräldrars arrangerade äktenskap, vilket samtidigt innehöll deras eget medgivande och mycket kärlek.
Det var till sist befriande, att kunna släppa synen på den förtryckande traditionen och se hur det då, som nu, handlar om insidan. Om bruk eller missbruk. Josef kunde framträda som en osedvanligt mogen och kärleksfull man, som efter sin nattliga trosbrottning, kunde klara att gå in i rollen som ”Mannen i bakgrunden”, samtidigt den trygga garant som skyddade den unga, havande kvinnan från att stötas ut, och dömas av sin kontexts ”rättfärdiga”.

Så är jag framme vid ”Barnens bästa bibel”, och inte förvånande är det bilderna som väcker den största uppmärksamheten. Utan att ha själva boken har jag kunnat se flera av dem, i olika artiklar och sökningar på nätet. Marcus-Gunnar Pettersson har verkligen en förmåga att måla fram levande, sprudlande, färgrika illustrationer. Skulle jag själv skriva en barnbok, vore han en av de första att kontakta.
Det känns nästan synd att alls ha någon invändning.
Men det övergripande målet om mångfald och nytänkande som delas med författaren biskop Sören Dalevi, är med Marcus-Gunnars egna ord en svår balansgång. Ibland är det genialiskt lyckat, som när Herodes här förföljer den heliga familjen och det mitt i hären syns stridande soldater ur vår egen tid. Som om evighetsridån drar undan en glipa och vi kan känna igen de övergrepp som sker i varje tid, när Makten är hotad.

Andra gånger blir tidsglappet mellan det som berättelsen beskriver och det som bilden visar så stort att kopplingen faller. Kanske det mest är jag som tycker att det är synd att Josef är en ung, hipp tonårskille, så att min nyvunna erfarenhet av ”Vid den tiden” (som Lukas verkligen bemödat sig om att fastställa i julevangeliet) skyms. Eller inte. Bilden sprids mycket, sätter sina spår.

Störst problem får en bild som sägs visa de 12 apostlarna, ett tydligt exempel på att Mångfald är Ordet, med väldigt skiftande karaktärsuttryck, hårfärg, hudfärg, klädsel och andra yttre attribut.
Men om jag läser evangelierna finns ingen sådan mångfald alls, i den bemärkelsen.
Snarare väljer Jesus med påfallande stor enfald.
Alldeles för många galiléer, och hur många av dem är inte fiskare? Dessutom, två brödrapar, och värst av allt … de tre närmast Jesus är samtliga hämtade ur denna brödragrupp!
Hur tänkte Jesus egentligen? Gillar han inte olika?
Men TIDEN befinner sig ju fortfarande i det gamla förbundet. Vi är inte där ännu, när vi alla är ett i Kristus. Illustrationen tar ut framtiden i förskott … och då uppstår andra problem. Varför inga kvinnor? Varför ingen med kinesiskt utseende? Ingen same? Ingen som sitter i rullstol eller har Downs syndrom? Om vi ska identifiera oss utifrån den yttre olikhet vi ser, då kommer en sådan bild sannolikt att handla mest om vilka som inte är med. Ska jag, som kvinna, känna mig kränkt över att jag inte syns?

Det hade gått att återge berättelsen med bara de glipor av evighet som gör den så spännande, som i exempelvis flykten till Egypten. Att sedan kunna bläddra fram ett antal sidor till efter att det nya förbundet börjar bära sin frukt, hur det leder till en ny lärjungaskara som man tidigare inte kunnat föreställa sig.
Men oavsett allt, identifikationen börjar, och finner oss från insidan.
Jag kan känna igen mig i Petrus när han fegar ur på Överstprästens gård och inte vågar erkänna att han är en av apostlarna. Det är mänskligt. Jag kunde också ha gjort det. Antagligen även i Judas, som jag tror börjar känna sig mer och mer udda bland alla galiléer, bli mer och mer skräckslagen och frustrerad utifrån vad hans tidigare vänner säger honom, tills han ser sig nödd och tvungen att förråda Jesus innan något ännu värre händer …

Ja, vi behöver ta barnen på allvar och inte undvika det svåra.
Men vi behöver aldrig justera Guds sanning, oavsett anledning, den är underbar som den är. Där, och bara där, öppnar sig höjden och djupet, så att vi förstår vad Gud menar med bredd.
Sanningen vinner i längden.
Det har ju faktiskt Donald Trump (omvänt) lärt oss.

Åsa Hagberg

Den smala sanningen

Det är så otroligt lockande när en lögn avslöjar sig. Att avlägsna sig från den så långt som möjligt. Att hävda sin egen sanning genom att vara dess absoluta motpol! Ja, utropstecknet behövs, för ju mer emfas, ju bättre, sannare och godare!
Så avslöjar verkligheten något annat.
Sanningen är inte lögnens motsats.
Lögnen är bara avsaknaden av sanning.

Jag tänker inte ta upp några konkreta exempel. Avsikten är inte att peka ut en särskild företeelse, men det är lätt att se hur pendeln har svängt genom historien. Sträng kontroll ersätts med gränslös frihet … på väg mot anarki. Rigid moral blir orgier av normlöshet. Allas lika värde blir en version av allas lika ovärde enligt Jantelagen.

Det är därför jag dras så starkt till Frälsarkransen, skapad av Martin Lönnebo. Äntligen ett redskap som ger oss en annan väg att förstå och lära känna sanningens rikedom. Det handlar inte om att ställa upp motpoler, eller breda ut sig i alla riktningar så att allt ska vara lika sant, beroende på vem man frågar.
Den arbetar med höjden och djupet.

Det börjar redan i Gudspärlan. Gud är både gränslöst mycket mäktigare och mer än vad någon av oss någonsin kan räkna ut eller omfatta, och så mänskligt nära att vi nyss har kunnat fira födelsen av Gudabarnet. I allt, ljus, rent och klart. Inga skuggiga partier där halvsanningar kan gömma sig tillsammans med vita lögner. Ljus, bara ljus.
Ljuset som är Trettondedagens Uppenbarelse.
Detta paradoxala både-ock, Allsmäktig och maktlös, Evig och född i tiden … som bara går att förstå när Gudsljuset lyser. Som en bild och erfarenhet av tro.
Tystnadspärlorna ger tid att supa in. Fördjupas.
Begrunda som Maria.

Så kommer de parvis.
Jagpärlans fokus på det egna, unika jaget, som sedan får landa i Doppärlans himmelrika gemenskap. Ökenpärlans fokus på att uthärda, tåla, hålla fast, lära tacksamhetens gåva i nöden – som leder in i den avlastande, befriande Bekymmerslöshetspärlan.
Kärlekspärlan som fyller på det som Offerpärlan kan ge vidare.
Hemligheterna som kan rymma både den enskilt nära bönen och hela Skapelsens rop.
Sedan den djupa natten, det avgrundsmörka, meningslösa … om inte hoppet fanns bakom mörkrets ridå, som när den dras undan öppnar Uppståndelsens pärla.
I allt detta finns Gud, gränslös, nära och ljus.
Mitt liv i det stora djupet.

Sanningen begränsas i bredd, den ibland knivseggstunna linje, där det är möjligt att omfatta både-ock, men är oändlig i höjd och djup. Aldrig platt eller oreflekterat självklar. Men alltid ljus, bara ljus.

När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.

(ur Där himmelens stjärna glänser)

Åsa Hagberg

2021 – Lesserwissers nya år

Varje år bjuder på sina nyord, med Språkrådets överseende. Fastnade själv för ”Lesserwisser”, den spännande kombinationen av engelskans ”less” (mindre) och tyskans ”wisser” (vetare). Ett ord som speglar hur vi debatterar med varandra.

Besserwisser – den som utifrån sin kunskap alltid vet bäst. Kanske man (oftast) har rätt i sak, men attityden är problemet. Andra betraktas som dumskallar, och de egna, enstaka felen sitter långt inne att erkänna, förrän motsatsen kan styrkas till MINST 100 %.

Så har vi Lesserwisser, då blir det riktigt illa. Attityden är densamma, men problemet är att man egentligen inte vet så mycket. Man bara tror sig veta utifrån lösa antaganden, och alla har väl rätt att uttala sin åsikt? Ja, men det är tyvärr inte detsamma som att veta.

Jag får erkänna, jag faller säkert själv i gropen. Associationsbanorna rusar fort utan att ha läst mer än en rubrik, lyssnat till några lösryckta meningar, en övertygelse formar sig utifrån tidigare begrundade erfarenheter, och … jag VET. Tror jag.

Men, egentligen kunde Lesserwisser vara ett bra ord, om bara attityden förändras. Ett erkännande, jag har en stark uppfattning eller önskan, och jag vet något, men egentligen inte tillräckligt mycket. En skola i ödmjukhet.
Jag tänker att det år som gått, har lärt oss det.
Vi vet egentligen inte tillräckligt mycket, någon av oss.
Inte när det gäller de stora skeenden som drabbar oss, all vår vetenskap till trots. Expertisen kan veta hur den förra pandemin betedde sig (ex svininfluensan), och dra slutsatser utifrån de misstag som begicks då, men den nya pandemin går en annan väg. Vi gör nya misstag. Ekonomin spelar också roll. Folkopinion, hur mycket tål vi/är vi beredda att ge upp? Vilken grop har vi grävt inför framtiden, för att hantera den nuvarande krisen? Vem kan/vill berätta hela sanningen?

Ett nytt år.
Framtiden. Den egna. Den globala.
Alla är vi mer eller mindre Lesserwissers.
Tacksamt överlämnar jag det nya året i Guds händer.
Önskar så ett gott nytt år. Ring, klocka, ring!

1. Att se tillbaka, att se tillbaka
rymmer både tacksamhet och ånger.
Att blicka framåt, att blicka framåt,
föder både ovisshet och sånger.

Gud, som genom tiden går, detta nya år,
Gud som genom tiden går,
låt det födas i din tanke.

2. Att se tillbaka, att se tillbaka
avslöjar det starka och det veka.
Att blicka framåt, att blicka framåt
väcker upp att våga och att tveka.

Gud, som genom tiden står, detta nya år,
Gud som genom tiden står,
låt det bäras av ditt löfte.

Detta nya år ur ”Och himlen rör vid jorden”. LYSSNA.

Åsa Hagberg

En god jul

Inne i ”dan före dan före dan …” översvämmas vi, precis som alla andra år av hälsningar om en ”God Jul”. Men … vad menar vi egentligen? Den här julen?

”Men natten skall vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.”

(Jes 9:2-3)

Tacksamt lutar jag mig mot profeten Jesajas urgamla julhälsning, och låter den vara det jag menar. Då är våra olika kryckor fortfarande trevliga om de finns, men inte nödvändiga. Som den att det trots allt kan vara lite skönt att slippa den värsta julhysterin, vilket är föga tröst för den vårdpersonal som natt efter natt balanserar vid utbrändhetens yttersta gräns.
Eller den att vi kunnat köpa våra julklappar via nätet istället, vilket inte hjälper den vars ekonomi eller hälsa rasat, kanske man förlorat allt som byggts upp under många år.
Eller den, att vi upptäckt en ny form av gemenskap via internet, vilket inte gör någon skillnad för den ensamt internetlösa, eller … den som blivit ensam kvar.

Orden från Jesaja räcker för allt detta och mycket mer.
Ju djupare mörker, ju starkare ljus. Så är julen, så har den alltid varit.
Psalmen ”Nu tändas tusen juleljus” skrevs redan 1898, det verkar inte ha varit annorlunda då.

I varje hjärta armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleksljus,
i signad juletid.

Jag har haft ynnesten att vara en av de inspelande, att vara i kyrkans lilla skara och delta i den trösterika, hoppfulla psalmsången. Du som kan läsa detta, delar nåden att lyssna till det som vi delar, från alla våra kyrkor i vårt avlånga land. Jag hoppas du hittar din psalm, ditt ljus, ditt hopp.
Och en GOD JUL.

Här bor du Gud i vår verklighet,
här bor du nu hos oss.
Ur, ”Här bor du”, LYSSNA till hela sången via Youtube.

Åsa Hagberg

Fönster mot himlen

I Grevie kyrka, en av församlingens två, finns nu också ett fönster mot himlen. Inte som de andra, som i nuläget dag för dag visar samma grånade skyar utan knappt en glimt av sol. I detta fönster möts vi av Maria och Jesus, så som de vänder sina blickar till oss.
En ikon, just denna kallad ”Gudsmodern av Konevitsa”, och målad av Hjärnarpsprästen Cecilia Billqvist.
För att glömma oss själva en stund.
Bara se Jesusbarnet i Marias famn.

Kanske särskilt viktigt idag, i vår splittrade, bullrigt moderna tid. Vems Mariabild ska vi lyssna till? Vem tror på en jungfrufödsel i vetenskapens tidevarv? Redan ordet ”jungfru” får en bismak av förtryck och utnyttjande av unga kvinnor, som genom tidsåldrar fått bära hundhuvudet när sexualitetens heder måste beskyddas till varje pris.
Ja … låt oss glömma oss själva.
Vem tror på miraklet? Den som själv fått erfara ett … men vad hjälper det alla andra? Eller, den som kan hålla två bollar i luften samtidigt, en för det som går att förklara, en för det oförklarliga. Den som tänker att Gud måste vara större än så.

Vi ser in i fönstret, glömmer oss själva och sjunger ur psalmboken 480, Bo Setterlinds text som hälsar Maria, den goda, den trogna ”… Din lydnad är vår förebild …”
Vänta här nu? Lydnad, när normbrytandet är en långt mer omhuldad förebild? Lydnad, i en form av underordnande, när normbrytande sägs vara det som frigör oss från förlegade, stelbenta tvång och låter oss finna oss själva, våra verkliga jag, alla med samma värde. Jo, en norm måste vi hålla, den som nådde oss i statsministerns tal att bara vara max 8 personer när vi samlas i jul. Den normen må inte brytas, ens i våra största katedraler.

Så, låt oss glömma oss själva.
Se in i himlen.
Marias lydnad var annorlunda. I själva verket brytandet av … nej, inte det, utan Uppfyllandet av en lag, bejakandet av det mest goda hon kunde föreställa sig. Guds vilja.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske.
Kom, i vår splittrade värld. Kom, i våra famlande jag. Kom i kropp och blod, hunger och törst, glädje och tårar, kom i den bön som kanske bara vågar viska, kom, så som Du kom till Maria.
Hjälp oss att tro, med Maria.
Ja, vi tar emot Dig.
Amen.

Maria, Maria, salig din tro
som vågar vad aldrig har skett.
En ängel i rummet, tänkte du då:
omöjligt är aldrig lätt?
En ängel i rummet, du sa inte nej,
den Gud som har skapat blir skapad i dig.

(Ur Maria Maria – lyssna via Youtube)

Åsa Hagberg