”Låt det ske med mig som du har sagt.”
När en kvinna uttalar sådana ord kan det alltför ofta handla om jagets utplåning. Dramer som Ibsens ”Ett dukkehjem” belyser ämnet i en av sina mest förljugna former, en vacker yta, men där bakom ett äktenskap där kvinnans roll är som en docka, en ägodel, ett prydnadsföremål och en leksak utan egen vilja.
”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Det är inte så märkligt ändå, att synen på Maria har blivit så omstridd, att talet om hennes lydnad och benämningen ”jungfru” fått en bitter eftersmak då det blandats i en vågskål av smärtsamt kvinnoförtryck. Unga kvinnor, vars avsaknad av sexuell erfarenhet både höjts till skyarna som det högsta (och enda …?) kvinnliga fromhetsidealet, men också de mest åtråvärda att få erövra.
Sådant som väcker lusten att i vår tid måla fram en annan Maria.
Den som är stark. Inte låter sig kuvas. Inte fråntas sin sexualitet i en patriarkal kontext.
”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Men jag ser också hur dessa ord istället kan uppfyllas av ett ljus som står helt utan skugga.
I den fullkomliga tilliten inför min Skapare, som känner mig så rakt igenom att jag kan lita på att ingenting i det skeendet kommer att vilja mig illa eller kuva min innersta önskan. Tvärtom, få den att blomma, på ett sätt jag själv ännu inte ser och i en större betydelse som går utanför mig själv.
Den viljebrottningen går att minnas.
Hur jag var just så ung, bara något år äldre än Maria, när vissheten om Guds existens nådde mig på ett sådant sätt att det fanns en kallelse. Hur tron ställde sig i ett vägskäl, inför resten av livet.
Den där jag själv ledde vägen, helst utan Gudomlig hjälp (man är väl inte svag …).
Den där jag frågade efter Guds vilja och väg, och lät den leda mig.
”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Marias ord.
Nej, de är inte kuvade. Efteråt reser hon sig, styrkt i det djupaste då Anden har kommit över henne. Inte bara den stunden, inte bara fram tills dess att Gudabarnet är fött. Jag lockas att fördjupa mig i den roll hon fortfarande har 30 år senare, allt det hon bär med sig och vet utan att behöva skylta med sig själv. Och hur detta aldrig är i närheten av mänsklig avgudadyrkan. Solen är en sak, månen som speglar dess sken, en helt annan. Den Gudomlige är en sak, Maria som förebild, en annan. Ja, jag kan lätt dela bilden att hon tillhörde de rakryggade, svårkuvade, modiga. Men hennes unika roll visar också nådens väg, den oförtjänade, ödmjukt Andefyllda.
Den här helgen skulle vi ha varit i Östersund och firat Mariadagar, att i olika former, och tillsammans från olika kyrkliga traditioner uppmärksamma hennes betydelse i vår tro, som Gudsmoder och förebild, hennes lovsång i evigheten. Världens oro har för tredje gången uppskjutit dem ännu ett år.
Idag ser jag istället hur bilden av hennes händer, lyfta i bön som en mosaik i kupolen i Sofiakatedralen i Kyiv fått sin alldeles särskilda betydelse. En katedral omgiven av ett krig vi hade önskat tillhörde det förgångna i en mänsklighet som lärt sig sin läxa. Nej, hennes händer kan inte beskydda staden, så gudomliga är de inte, men hennes bön ansluter sig till våra och lyfter dem.
Hon som vet skillnaden ända ner i botten.
Vem som kräver lydnad, utropar sig själv till härskare över andra, så att endast rädslan eller lystnaden efter att få del av samma makt, kan få oss att överlämna vår vilja. Som säger sig ”beskydda”, för att få äga och våldta, så som man gör med kvinnor i alla krig.
Vem som är större än rädslan, större än makten, delar vårt lidande, styrker oss i kampen, öppnar en väg … till vem vi kan säga medan hjärtat tröstas och hoppet vägrar ge upp; ”Låt det ske med mig som Du har sagt”.
Mitt i din glädje när Ordet blev kött, Maria,
späd i din kropp växte himmelens kraft att befria,
såg du vart vägen bar innan den ens fått börja,
kärlekens dyra väg, dagar då du skulle sörja?
Lyssna till hela sången:
Åsa Hagberg