När varje dags nyhetsrubriker är omskakande.
När ögonen värjer sig och ändå måste se.
När bekvämlighetens ståndpunkter tvingas till omprövning. Beslut förs till en sylvass knivsegg vi trodde låg oceaner bort, men helt plötsligt kräver ett svar. För eller emot? Och vad blir konsekvensen? Vem vet? Varför kan vi inte både få ha kakan och äta upp den!? Halva, i alla fall?
Just så är påskens drama.
Ibland kommer frågan upp om det går att beskriva händelseförloppet utan att svartmåla ett helt folk och bana vägen för antisemitism utifrån ropet om ”Korsfäst”? Dagens världshändelser är bara en av alla påminnelser om hur det är hela mänsklighetens rop. Det starka behov som skapas i tumult och kris av att finna en syndabock.
Vem är skurken? Vem ska vi anklaga?
Om den verklige fienden är oåtkomlig, vem ska vi offra?
Den som gjorde sitt intåg i staden på ett så märkligt sätt att vi alla drogs med i att tro att här är hjälten? Att här kommer den som ska ordna upp allt, som ska driva allt ont ifrån oss, så att vi kan leva i lugn, ro och välfärd … i ett respekterat och ansett rike? Så som vi en gång var, och borde vara! Stod vi inte alla där som en kortege i en revolutionerande yra?
Ett drama där sedan ingenting syns hända av det vi hade förväntat.
En hjälte som sedan drar sig undan med sina närmaste för att bryta ett bröd och dela en bägare med vin.
”Mitt rike är inte av denna världen.”
I besvikelsens jordskred sveps rädslan och ilskan upp. I vilket folk som helst, i vilken tid som helst. På gatorna skallar ropen. ”Korsfäst!”
Ja, är inte Gud själv skyldig? Var finns han/hon/hen/den/det? Varför får detta onda ske?
Ändå kommer vi i kyrka efter kyrka i vår värld ikväll – eller en vecka senare i den ortodoxa grenen – att återfira den måltid som instiftas av en till synes djupt fallen hjälte, mänsklighetens största ras, där himmelsk gloria omvandlas till föraktets törnekrona i den mest förnedrande, smärtfyllda avrättning man lyckats uppfinna.
Vi firar inte en Gud som ger oss en genväg, förbi all världens oro.
Vi firar en Frälsare som påminner oss om vår egen delaktighet i denna värld, vi som alla äter samma bröd, från samma jord, dricker drycken av samma blodfärgade druvor och ger till varandra, en Frälsare som erbjuder oss en genom-väg, den vi går igenom delaktiga i ansvaret, var och en av oss med vår skuld och vår gudagivna förmåga – för att befrias från den förra och styrkas i den senare. Erfara det Gudomliga. Därefter hoppet.
Hoppet är självklart viktigt, att livet – kort eller långt – har en mening, inte bara rinner ut i sanden.
”Jag går före för att bereda plats åt er.”
Gryningen har redan börjat.
Försoningens dryck – lyssna till hela sången
Försoningens dryck,
där det kraftlösa blivit till vin
i din kärleks förvandling,
ger oss livet, men smärtan var din.
Försoningens dryck,
är du, som gör oss till ett.
Försoningens bröd,
där vår djupaste hunger blir mätt,
är din kropp som blev bruten
så att vi kan förenas till ett.
Försoningens bröd
är du, som gör oss till ett.
Försoningens väg
är en korsväg, du står i dess mitt
i ett helande möte.
Vi får livet, men korset var ditt.
Försoningens väg
är du, som gör oss till ett.
Åsa Hagberg