Att förstå oro

Öppet brev till Energidepartementet, Anders Ygeman

Det finns mycket att oroa sig över. Ett sätt att slippa, är att låtsas, så som barn gör. Hålla händerna för ögonen, som om det jag inte ser försvinner, på samma sätt som jag själv inte syns. Men att vara vuxen är att ha ansvar. Det är det som gör mig orolig – för vad innebär ansvar? Räcker det att kunna säga vad man skulle vilja göra med så vackra och stora ord att de låter trovärdiga, eller att kunna genomföra det man lovar – medveten om de fulla kostnaderna för att nå önskat utfall? Att ha beredskap för det som kan gå fel, så att inte ”någon annan” i slutändan får bära både ansvaret och kostnaden?

I mitt arbete i kyrkans diakoni ingår ansvaret att belysa när samhällskontraktet inte håller. När fel människor drabbas – därför att det alltid rinner dit där sårbarheten är som störst. Men där ”satsningar” och ”insatser” har desto svårare att nå fram därför att man inte passar in i de allt mer förtydligade gränsdragningarna mellan skilda myndighetsansvar. I kyrkan möter vi mellanrummens människor och moment 22 personerna som tenderar att bli fler.

Samtidigt som vårt land gärna vill synas som ett föredöme i den världsvida energiomställningen, där Tv-sändningarnas stora ord varvas med mänskliga katastrofer i en cynisk handel (värda sina egna bloggar), möter jag den vardagsnära, lokala kampen hos dem som egentligen inte orkar kämpa mer. En ökande, tätnande ström av personer som inte får ihop det.
”Allt har blivit dyrare!” säger man. ”Maten … och så elen … suck.”

Det är den oron som fått mig att skriva till Infrastrukturdepartementet – med underrubriken ”Energienheten, Säker tillförsel och marknader”. Jag noterar ordet ”säker” …
Som boende i Elområde 4, kommer denna vinter att innebära en chockhöjning, avsevärt högre och långt osäkrare eltillgång än i övriga elområden (i olika grad). Klart att det oroar. Särskilt drabbas det mindre företaget, särskilt de enskilda som redan förut inte hade några marginaler.
Existensminimum är just vad det heter.

Jag fick ett svar – under tecknat Anders Ygeman.
Jag hade önskat mig mer än det som vi egentligen redan visste.
Att den grundläggande svårigheten just nu är relaterad till EU:s elmarknad.
Att den andra svårigheten är en ”flaskhals” i elöverföringen, och vi i syd har oturen att befinna oss på fel sida.
Sedan självberömmet i alla de satsningar som görs för att komma tillrätta med flaskhalsen. Här hade det inte skadat med att även konstatera att allt kanske inte gått så enkelt som det var tänkt, att det funnits missbedömningar, glädjekalkyler, förseningar, kommunikationsbrister mellan myndigheter, och … (vem bär ansvaret för detta?)
Men förslag för att underlätta framåt är självklart bra. Förhoppningsvis lär vi av misstagen.

Sedan förståelsen.
”Vi förstår …”
Snälla … att skriva så betyder faktiskt någonting! Att stanna upp och tänka efter.
Förståelsen måste synas i det efterföljande svaret.
”Därför …”
Det svar jag får hänvisar endast till de satsningar som redan fanns i den allmänna budgeten, som skulle ge glädje och ”mer pengar i fickan” till dem som behöver det mest; pensionärer, de som får aktivitetsersättning, höjd bostadsbidrags nivå mm. Fina löften efter principen att det är lika över hela landet, rättvist utstrött i små, jämlika portioner. Men … elen då? Hur kan detta allmänna ”därför” vara ett svar på en kostnad som ger slutsumman ”mindre i fickan” för vissa medborgare i vårt avlånga land? En momsbelagd kostnadshöjning, så … den glädjen går bildligt upp i rök.

Bästa ministern.
Du menar dig ”förstå”.
Om ”Därför” ska vara ett riktigt därför, förankrat i verkligheten, så är det helt nödvändigt att detta ”Därför” tar hänsyn till att den ojämlikt fördelade chockhöjningen på el även drabbar dem som fortfarande, och än mer, har det allra svårast. Var ligger Energidepartementets ansvar?
En liten mening i brevet gav hopp: ”Nu pågår en översyn av elprisområdena.”
Den vill vi höra mer om.

Åsa Hagberg
Författare,
Diakoniassistent