Publicerad i Svensk Kyrkotidning Nr 12 2021.
Analys i samband med utbildningen Psalmbokens teologier och bruk, Enskilda Högskolan Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson.
Denna psalm är en av de ovanliga i psalmboken, med rötter genom hela den psalmsjungande historien. Via den bibliska psaltarpsalmen 104, till den Solsång – Il Cantico del Sole – som nedtecknades 1225 av Franciskus av Assisi, för att omformas till engelsk hymn på medeltida melodi, och slutligen översättas till svenska, bland annat av Olov Hartman 1979.1 I nutidens stora oro, då vår instrumentella syn på skapelsen håller på att falla isär, med en ångesttyngd börda på människan att lyckas tämja kaosmakterna, ger denna psalm ett vidgat perspektiv. Skaparen håller ännu vår jord i sin hand, det instrumentella synsättet ersätts av det relationella, organiska, kosmiska, där allt hör samman och fullbordas i den lovsång som hämtar sin kraft i evigheten.
Spåren av Franciskusmärks tydligt i denna psalm. Franciskus, som efter den kallelse som träffade honom vid den förfallna kyrkan San Damiano, vigde sitt liv åt att leva i fattigdom i Jesu efterföljd, och därigenom kom att grunda Franciskanerorden. Redan då kom hans liv att vara en rörelse bort från det ärorika och skrytsamma, för att se hela Skapelsen som Guds uppenbarelse. En av hans skrifter är en predikan till fåglarna.2 Il Cantico del Sole kom till då han i slutet av sin levnad återvände till San Damiano, och ska ha framförts första gången vid hans dödsbädd.1
Inspirationen från Ps 104 syns redan som underrubrik i vår psalmbok. Denna Psaltarpsalm är inte tillskriven David, utan är en av de senare, med ett bildspråk som återfinns hos exempelvis Jesaja och Job. Herren, Skaparen, som ”sveper sig i ljus som en mantel” är så gränslöst mycket mer än människan, den skapade. När ” … alla sätter sitt hopp till dig” är det inte enbart människan utan livets alla former på jorden. Molnen är Skaparens vagn som far på vindens vingar. Vinden, jorden, urhavet – allt lyder Gudsrösten.
I Franciskus språk blir dessa vår ”broder” och ”syster”, ord som låter oss förstå Kristi närvaro i Skapelsen, Människosonen, Vännen, Ordet som har blivit kött och fysisk kropp i den skapade världen, vår broder.
Jag skulle vilja lyfta två teologer som representerar samma syn i svenskkyrklig kontext.
Den ena är Frälsarkransens skapare, Martin Lönnebo. Även han vill, likt Franciskus, i slutet av sin levnad blicka in i det evighetsperspektiv där allt hör ihop, litet och stort, heligt och vardagligt, mänskligt och Gudomligt, det skapade och Skaparen. Från hans penna finns i psalmbokstillägget nr 710; Som gränslösa vidder. Vid det samtal jag fick ha med honom 2019 återkom han gärna till hur ”Kristus blir allt i alla”3. På samma sätt med hans valspråk, som är det längsta en biskop någonsin haft och som flöt utantill från hans läppar. Romarbrevet 11:33-36, inlett med ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! …” för att avslutas ” … Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Kopplingen både till Ps 104 (ex. v 24) och Il Cantico del Soles avslutning är tydliga.
En insikt som är värd att ha med sig, är hur Lönnebo själv ser på Skapelsen i förhållande till Frälsarkransen. Även om han har gått med på att vi nu har en grönfärgad pärla för Skapelsen, var hans egen tanke mycket vidare än så. I den lilla blå boken Frälsarkransen, hans första bok för att vägleda nya användare av radbandet, uttrycker han sin syn på jorden. ”I Frälsarkransen finns ingen särskild pärla för jorden, denna vitblåa himmelsjuvel, livets varma barnkammare i ett livsfientligt universum, Guds särskilda gåva till oss livsvarelser är den. Jag tänkte, när jag band den första kransen: Det behövs inte någon särskild pärla för jorden, för den rör vid alla pärlorna och ropar: Glöm inte mig!”4
Han redogör sedan för hur detta vilar i hur Skaparens närvaro uppfyller både Gudspärlan och alla de andra pärlor där Ordet blir kött och Kristus rör vid jorden – sedan åter in i den himmelska Uppståndelsens pärla och den plats där vi ser Gud ansikte mot ansikte.
Vi kan inte glömma Skaparen, vårt beroende, vår kallelse och nådens välkomnande.
En annan teolog i den relationella Skapelsesynen är Anders Frostenson, ständigt saknande den landsbygd han gjorde uppbrott från, med ett tydligt arv av detta i sina psalmer och dikter. Diktsamlingen På väg innehåller personliga hälsningar till en närvarande Skapare. ”Det är de nära tingen/som åt det fjärran liv beskär. Älska Gud kan ingen/som ej hans värld har kär.” En annan dikt fångar upp Gudsmötet; ”Jag tror jag mötte honom/en morgon – fylld av skimmer och fågelsång. Osynligt, tyst/en fläkt, en doft – Han nalkades … Så oförmärkt, så väldig/går endast Gud/fram över fälten.”5
Liksom Martin Lönnebo i Frälsarkransen, har han i en av sina psalmer skrivit in jordens svar till människan – hon som är satt att råda över den. Kristi delaktighet är också tydlig, det Ord som lyfter av bördan och ger sin kallelse in i medskapandet.Guds ord bär inte bojor, men lyfter bördan av/ och kallar oss att bo i hans stora skapardag,
att råda över tingen som Herrens tecken bär/ och höra hur i tillit de svarar: ”Vi är här.”6
Nära Frostenson fanns så också Olov Hartman, som i den psalmboksprocess som pågick inför 1986 års utgåva, tog sig an uppdraget att ge Il Cantico del Sole svensk text. Själv ska han ha lyssnat till den i sin engelska version första gången vid ett besök i Franciskus kyrka San Damioni 1972, något som måste ha gjort ett starkt intryck.1 Hartman, som aldrig räddes att ta sig an stora teologiska skeenden, ofta med tydlig Kristusnärvaro, med andra psalmer som Du som gick före oss (74) och För att du inte tog det gudomliga (38).
I psalm nr 23 bildar de två första verserna en enhet av himlaljus och troposfär.
1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting. Halleluja, halleluja.
Vår broder låter dagen gry, ditt tecken är han i vår rymd.
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.
2. Du tänder varje stjärnenatt,
ger syster Måne hennes prakt. Halleluja, halleluja.
Du sänder broder Vind att gå från land till land och driva moln.
Tack för alla …
Att ”broder Sol” kommer först är grundläggande. Så inleds skapelsens ”Varde ljus”, så inleds Ps 104 med Skaparen svept i ljus, så instämmer all vetenskaplig forskning i solens betydelse för alla livsprocesser på jorden, vindens rörelse och regnets cirkulation, så är Kristus vår sol. Det senare beskrivet i både mötet på Förklaringsberget och Uppenbarelseboken7– därav ”vår broder”. Redan på Franciskus tid fanns den psalm som nedtecknats av Johannes från Damaskus (ca 676-754), som med Frostensons översättning inleds ”Som en sol stod Kristus opp på den tredje dagen …”8
Stjärnorna blir nattens ljuspunkter – men distanserade från vår skapelsefamilj, där Månen blir vår nära syster. Symboliskt skulle detta kunna relatera till Gudsfolket/Kyrkan som Kristi återspegling och symboliskt beskriven som ”brud” inför den himmelska festen9, Människan – kvinna och man – som Guds skapade avbild. Vi är inte ljuset, vi är dess återsken.10
Så är Vinden vår broder, den som blåser vart den vill, som också förebildar Kristi Ande, Skaparkraften som en gång vilade över den ödsliga tomheten. En vind som själv inte är kaos, utan utgår från Skaparen själv, vars kraft betvingar stormen.11 Denna vind styr molnen i deras flödiga färd över jorden, från plats till plats. Här märks inte heller de tomma skyarna, de källor utan vatten som omnämns i 2 Pet 2:18, liksom i Frostensons psalm 590:1. Dessa skyar har enbart mänskliga förebilder, de som ”vid sig själva binds”.
Psalmen forsätter sedan vidare, från himlaljusen till att fullborda de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten – med luften redan nämnd. Antika begrepp för jordens och livets krafter, som ännu levde kvar i medeltid.
3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn,
bred ut ditt starka hav och sjung. Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält, och träden lyser, marken gläds.
Tack för alla …
4. Hör ord i natten: ”Varde ljus”!
Lys broder Eld, och tacka Gud. Halleluja, halleluja.
Giv härden glöd, lys upp vår stad, dess ljus når vida över hav.
Tack för alla …
5. Tack, gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort. Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram och blomstersmyckar alla land.
Tack för alla …
I vers 3 har så de vinddrivna molnen släppt sitt regn, brunnen flödar och havet breds ut i styrka. Att detta vatten benämns vår syster, gör uppdelningen i femininum och maskulinum precis så djupbottnad som den behöver vara. Det Gudomliga är inte antingen eller. Även vattnet är en symbolisk bild av Kristi Ande, den källa av levande vatten som flödar inom oss.12 Här med betoningen på liv och bärande kraft.
Broder eld hämtar sitt sken ur det skapade ljuset, vi är inte bara beroende av himlavalvets sken, utan ljuset har lagts i våra händer. Kristus är världens ljus, han och ingen annan, född i vårt mörker, född att bli vår broder … 13Återigen ser vi Skaparen själv, mitt i vår verklighet, vår broder. Vi kallas att sprida ljuset ”vida över hav”, både fysiskt och med våra goda gärningar; Ni är världens ljus …14.
Vers 5 tar steget till vår moder. Hon som fanns före oss, som öppnar sin famn och föder oss, men också bjuder gränslös skönhet. Symboliskt med Maria som förebild, som föder Kristus som jordisk kropp och Livets bröd. ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”15
Så kommer den vers som den nutida människan lättast tystnar inför – och som sannolikt oftast hoppas över om vi inte sjunger hela psalmen. Den som når fram till Döden, benämnd som vår syster.
6. Tack, Gud, för syster Död, som tar
allt levande i sitt förvar. Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark.
Tack för alla …
Är det alls möjligt att kalla Döden vår syster, då den förknippas med så mycket lidande och smärta? Här vill jag vända mig till Martin Lönnebo, som då vi talade om Frälsarkransen berättade hur han först avstod från att väva in den svarta nattens pärla – av hänsyn till vårt obehag inför det mörkaste – men väldigt snart insåg att den måste vara med. Men den måste komma så sent i radbandet, att vi redan hunnit förankras i Jagpärlans relation till Skaparen, det trygga barnaskap som Dopet vittnar om, bli styrkta hos den som leder oss genom Öknen, skänker oss vila i Bekymmerslösheten som en försmak av evigheten, mättar oss med Kärlek och ger oss kraft att älska – så mycket att vi kan glömma oss själva.
Lönnebo benämner Nattens pärla med ordet ”Framkallningsrum” – där framträder Kristi ansikte hos oss, ”… vad intet öga sett, inte öra hört”16.
Det är så Nattens pärla och syster Död blir en port, en farkost.
”Den som vet vad kärlek är räds allt mindre döden. Den som tror på uppståndelse anar att döden är dess svarta port. Pärlan är nu en dörr genom tystnadens pärla till den vita uppståndelsens.”17
I den eskatologiska berättelsen drabbar natten inte bara den enskilda människan, utan hela Skapelsen ropar efter sin befrielse, med arken som biblisk symbol – då både människor och djur räddas.18
Det är säkert ingen slump att psalmen fått just sju verser, så som den hyllar Skapelsen, med den sjunde dagen som fullbordandets, vilans och lovsångens dag.
7. Må dag och natt, må liv och död
nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja.
En enda sång i allt som finns, min Gud, min Gud och alla ting.
Tack för alla …
I den kören stämmer allt som finns in, även natt och död, allt sammanfattas i Kristus. Så som Olov Hartman i psalm 38 gett sista versen sin lovsång; Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma, en dag bekänna det; Jesus är Herre.
Så som Frostenson låter psalm 338 inte enbart handla om Treenighetens samvaro, utan hela Skapelsens: Allt är nära – mänskor, träd, moln och fåglar – när jag vet, allt sin källa har i dig, heliga Treenighet. Spela samman oss som går mot en dag som ingen sett, tills i dig vårt mål vi når, heliga Treenighet.
Så finns också Lönnebos psalm 710 som låter hela Skapelsen, allt i himlen och allt på jorden stämma in i glädjen och tacksamheten.
Som gränslösa vidder och kärlekens djup, som visdoms
höjder och helighets ljus, är lyckan, är glädjen, hos Herren.
Som ljus över kaos, som liv efter död, som Gudoms styrka
i skapande lek, är lyckan, är glädjen, hos Herren …
Att mötet med Skaparen är centralt för vår kyrkas tro märks i hur det inte bara inleder den skrift vi grundar vår tro och lära på, inte bara ger vårt Trosbekännelse sin utgångspunkt, utan även vår psalmbok inleds med lovsången till Skaparen. Susanne Wigorts Yngvesson noterar detta i Psalmernas sjungna teologier.
”Att psalmboken inleds med Te Deum, med tack och lovpsalmer till Skaparen, utgör en teologisk parallell till trosartiklarnas inledning och även till livet som sådant. Varje liv, allt liv, börjar med att komma till … Varje begynnelse inleds med en relation.” 19
Kyrkan kommer alltid att leva i den dubbelheten att både ingå i Guds rike och vara en del av den värld hon lever i. Vi vare sig kan eller ska undgå att påverkas av de förändringar vi ser i miljö och klimat, inverkan av mänskligt överbruk och missbruk – och drabbas av viljan att försöka återställa och finna en bättre väg. Samtidigt är utmaningarna så ofantligt stora att vägen syns övermänsklig, där vi – i en instrumentell syn på skapelsen – inte har annat att vända oss till än vad vi själva mäktar med att förutse, mäta och begränsa, för lite och för sent. När vågorna redan börjar resa sig är vi som lärjungarna i båten, där de som skall leda tycks oförmögna att leva upp till sina löften i tid … eller sova.
Fastnar då inte lovsången i halsen?
”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”20
Det Franciskus Solsång ger uttryck för är ingen genväg, bara det som är mycket större: Mening och Hopp. Skaparverket sker tillsammans med Skaparen. Skaparens vishet och makt som ser bortom våra gränser och bär helheten i sin hand, med Ord som råder över kaosmakterna, förlåter och försonar.
Häri ryms också relationen till Skapelsen, som jag inte vårdar därför att jag är rädd att förlora min framtid, utan så som jag är rädd om min syster Vatten och min broder Vind, samma omsorg som varje dag ger sin mening i den medmänskliga kärleken till nästan. Allt grundat i ömheten inför Människosonen född av Maria, Guds ansikte och närvaro på jorden.
Luther lär ha sagt: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag”. Så talade han även om hoppet. ”Allt vad som sker i hela världen, det sker med hopp”. 21
Det är hoppet som föder det stora crescendo av lovsång som uppfyller alla de Skapelsepsalmer som ingår i denna studie, liksom i Frälsarkransen som i uppståndelseljuset återvänder in i Gudspärlan. Ur den evigheten hör vi: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.” 22
Så sjunger också vi:
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.
Åsa Hagberg
Psalm nr 23 Publicerad med tillstånd av Olov Hartmans dödsbo.
Källor:
Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. Visby: Wessmans Musikförlag (2014)
Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför, Skellefteå: Artos & Norma. I: Frostenson, Anders, 1935, På väg
Lönnebo, Martin, 1996, Frälsarkransen (3:e uppl.), Stockholm: Verbum förlag AB
Agrell Göran & Strömmer Peter, 2015, Ordet vid bordet, Stockholm: Themis förlag
Wigorts Yngvesson Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier, Stockholm: Verbum Förlag AB
Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet
Sekundärkällor
Frostenson Anders, 1935, På väg
Noter:
1. Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. 1 uppl. S. 94
2. Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
3. Ef 1: 9-10, 22-23
4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen (3:e uppl.), S 79
5. Ekström Alva, Och ingen utanför S 51. I: Frostenson Anders, 1935, På väg
6. SvPs 590:2
7. Matt 17:2, Upp 1:16-18, 22:4-5
8. SvPs 470:2
9. Jes 54:5f, Upp 21:2
10. 2 Kor 4:5
11. Mark 4:39-41
12. Joh 7:37-39
13. SvPs 37, Frostenson Anders
14. Matt 5:14-16
15. Ps 104:30
16. 1 Kor 2:9
17. 4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen, S 27
18. Rom 8:18f
19. Wigorts Yngvesson, Susanne, Psalmernas sjungna teologier S 149
20. Mark 4:38
21. Agrell Göran & Strömmer Peter, Ordet vid bordet, S 236
22. Upp 1:17