Orden är Ingemar Stenmarks, och alla födda före 1970 känner med stor sannolikhet igen dem. Alla vi som drabbades av slalomfeber under vissa veckor av året, en av de få saker som kunde få oss att tillfälligt avbryta en skollektion, ett arbetspass, eller vad det vara månde för att likt myror till sockerbiten, dras till TV-sändningen när allas vår Stenmark, lopp efter lopp utklassade sina konkurrenter i slalombacken. Medalj på medalj, rekord på rekord, så att vi också började gå runt i samma sorts stickade mössor som han.
Men hur bar han sig åt, karl´n? Vad var hans hemlighet?
Orden kom lite generat, nästan motvilligt korthuggna.
”Hä bar å åk.”
Men …!?
Så enkelt kunde det väl inte vara?
Självklart låg många timmar i backen bakom framgångarna, ända sedan barnsben.
Själv gick jag då i mellanstadiet. Njöt och solade mig i utkanten av Stenmarksglansen.
Vi var ju släkt.
Alltså … inte så nära, fick veta att det kallades ”fyrmänning”, det som är steget efter nästkusin, när ens far- eller morföräldrar är kusiner.
Autodidakt, det självundervisande.
Mönstret börjar framträda alltmer tydligt när jag nu befinner mig i en tid att utforska berättelserna i den släkt som hade sina rötter just där, i de Västerbottniska Tärna- och Ammarnäsfjällen, nära den norska gränsen. På sin tid så isolerat och avlägset från de stora lärosätena, att man kunde tro att det var därför uppfinningsrikedomen och kunskapstörsten flödade längs andra källor, lärde sig märka var de sipprade upp, utforskade, tog reda på mer, intuitivt växte in i att ”förstå” innan hjärnan helt visste varför, men sparade varje erfarenhet så att bilderna mognade och alltmer fylldes i för att sammanföras i den stora helheten.
Om farmor läser jag att hon gick två veckor i skolan.
Hur hon skyllde på att hon måste arbeta, då mamman dött och pappan var bortrest i arbete. Men … egentligen var det för att hon redan lärt sig. Läsningen rann genom henne som en vårbäck, räkna kunde hon också, så … varför? Det enda hon ville lära sig mer om var växter, allra helst blommor, och de fanns där ute, med sina latinska namn i frökatalogen. När hon till sist, som vuxen, hade sin egen prunkande trädgård med en så osannolik mångfald av arter alldeles under fjället, att man i förundran gav henne namnet Blomster-Lotta, var hennes egen kommentar:
”Tänk ändå, va lätt allting ha för å väx här”
Jo, hon hette Stenmark innan hon gifte sig.
Och så pappa. Han som växte upp i denna avlägsna fjällby Ammarnäs. Lärde sig läsa innan han var gammal nog för skolan, genom att titta på tidningarna som tätade stugornas väggar, Bibeln som farfar troget läste högt ur varje kväll och så Åhlens & Holms katalog som var rena bilderboken att bläddra i en gång om året. Som 12-åring fick han en skrift kallad ”800 ord på världens alla språk”, och föll nästan handlöst ner i sitt livs intresse. Att lära sig dem. Allihop. Autodidakt. När han lång senare i livet hamnat i vårt Nordvästskånska Viarp, där en kåta byggts bland prästkragar och rosor, blir några av mina barndomsminnen hur journalister kommer för att besöka min märkliga pappa, och tala om alla dessa språk han kan. Man frågar hur han bär sig åt, hur många språk han egentligen kan …? David Nyström skriver en av artiklarna där svaret är så här:
”De (språken) liksom flyter in i mitt medvetande.”
Jag tror jag börjar förstå var det kommer ifrån.
Att vara autodidakt, nästan tvingande, den hungriga ådran. Inte en annan kunskap, inte bättre eller sämre eller högre … bara en annan, mer intuitetsdriven väg att tillägna sig den. Bland papperna finns också en artikel (NST 27/12 2008) om Stenmark, och jag kan inte annat än le när jag läser vidare: ”Mitt hjärta klappar fortfarande för skidåkningen och jag tycker fortfarande det är kul att åka skidor, men det här med tränare, jag tror inte att jag passar som det. Jag har lärt mig allt ganska naturligt, utan att behöva fundera.”
Åsa Hagberg