Fastlagssöndagen är inte bara gräddiga bullar som lockar smaklökarna. Öron & själ får njuta av en verklig godsak; ”Kärlekens lov” i Bibeln. Både den poetiska beskrivningen där orden inte bara är sockersöta utan har djupgående smaker. Och så innehållet som bit för bit definierar kärlekens väsen, avslutat med ord vi älskar att citera; ”… men störst av dem är kärleken.”
De andra två är tro och hopp. Men lösryckt ur sammanhanget, hänger kärleken ensamt i luften.
”Kärleken är störst av allt.”
Härligt, eller hur? Som en bakelse utan recept. Vi blandar gärna i lite vad vi tycker, in till det mest groteska när övergrepp, så som pedofili försvarar sig själv med att de skedde av kärlek till det lilla barnet.
I mänsklig kontext uppstår inte sällan en skiljelinje mellan kärlek som märks i vad vi kan FÅ för att tillfredsställa ett (upplevt) behov – eller – vad vi kan GE för någon annans skull.
Vilket är mest kärlek?
Vad säger ”Kärlekens lov”?
”Kärleken är tålmodig och god … allt bär den …” verkar den inte luta åt det senare? Kärleken, den utgivande Agape, blir störst i vad den ger? Men inte hur som helst. ” … om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Det verkar inte räcka med gärningen i sig, utan dess varför, dess drivkraft, dess källa.
Var det bara för att synas? Bekräftelsebehov? Yttre krav?
Min tanke glider iväg till en helt annan biblisk liknelse, om tio unga kvinnor som måste vänta medan det mörknar. Ingen fara, de har alla sina lampor med sig. Men … åh, fem av dem glömde olja för påfyllning, lampan blev inte mer än ett kortvarigt bloss, sedan slocknade den ut.
Är vi inte ofta där?
Katastrofen sker, kriget bryter ut, ja, vi vill hjälpa! Rikt och generöst! En tid … sedan har vi brunnit ut. Våra resurser är inte oändliga. Vår uthållighet mattas.
I tröttheten väcks istället en annan sida, liksom … nu har jag gjort allt det här, nu är det väl ändå någon annans tur. Du! Varför gör du ingenting!?
Källan för påfyllning är nödvändig.
Frälsarkransens pärlor återför oss till Kärlekens både ock. Hur den alltid är mer relation än njutning eller gärning. Hur den är livslågan. Hur ”eller” blir ”och”.
Kärleken märks i vad vi tar emot för att nå in i ett djupgående behov att vara sedd, förstådd, och betydelsefull för någon.
Och.
Vad vi, ur samma källa, ger vidare, ibland till och med offrar utan att det finns ens en antydan av tvång, för någon annans skull.
När Kärleken är störst av allt.
Gudomlig.
Dessa underbara ord.
”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.
Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
1 Kor 13
LYSSNA till sången För kärleks skull:
https://www.youtube.com/watch?v=Q_X0oRM4QUI
… Gjorde du allt ändå, för kärleks skull?
Åsa Hagberg