Vi har varit ganska överens inför detta årsskifte. Vi vill göra det nya året bättre.
Nej, vi hade ingen pandemi med tillhörande isolering, någonstans mitt i allt … ändå en form av gemenskap när alla drabbades av samma företeelse. Men det år vi nu lägger bakom oss är snarast tyngande i mängden av dåliga nyheter, både hemma och i den stora världen, avslutade i vintervirusens uttröttande håglöshet.
Det är som att sprickorna har märkts överallt. Själva samhällskontraktet vacklar.
Budgetar överskrids och krisar. Myndigheter behöver behålla sin självkänsla och ett ansikte utåt, att man ändå uppfyller sitt uppdrag genom att förändra tolkningar och uppfinna nya ord. Här i Sverige har Försäkringskassan har gått i bräschen sedan andning inte skulle anses vara ett grundläggande behov.
I vår lokala kontext har vi under 2023 drabbats av Regionens kollektivtrafiknämnds tolkning av ”tågparallella busslinjer”. När järnvägsutbyggnadens kostnader skenade och enkla verktyg behövdes för att skära i utgifter, seglade begreppet upp. Var finns (tillräckligt perifera) busslinjer där start och slutmål sammanfaller med järnvägsstationer? Ah, dessa kan vi lägga ner!
Utan närmare utredning vad som finns däremellan, utan att behöva lägga någon uppmärksamhet på hur konsekvenserna drabbar området. Är inte det kommunernas ansvar?
Presentationen lokalt måste ha varit därefter.
Som en liten struntsak. En busslinje som enkelt kan tas bort när järnvägsutbyggnaden är färdig, och tågen susar snabbt förbi. En detalj inlagd i den stora informationen, som en död fluga som rinner ut med avloppsvattnet, utan att vare sig bränna eller stinga till.
Så obemärkt, onoterad, outredd, att även efter denna lilla obetydliga informationsdetalj har vår kommun fortsatt skrivit visioner om samhällets framtida utveckling, om expansionen inte minst i Förslövs södra del med nya bostäder och seniorlägenheter, allt i närheten av goda kommunikationer av både buss och tåg.
Alltid nämns båda, BÅDE buss och tåg, eftersom järnvägsstationen ligger utanför tätorten, ett avstånd bara de spänstigt hurtiga kan gå i ur och skur. Särskilt vintertid, eller kvällstid, mörkt och ödsligt längs vägen så att det kan vara skrämmande att höra andra steg närma sig bakifrån. Särskilt för en ung tonårsflicka, en flykting som kommit ur krig och våld med traumat kvar inombords, den långsamt gående som inte kan skynda på sina egna steg.
Vad mer finns i mellanrummet?
Ja, ett pärlband av mindre byar och gårdar med omgivande landsbygd, många barnfamiljer med skolungdomar i olika åldrar eller äldre som bor kvar, verksamheter, en hästgård, en vårdmottagning i samverkan med BUP och Regionen, och … hoppsan, en hel gymnasieskola dit de mest skoltrötta kan söka sig till praktiska linjer. Och så arbetsplatserna och ytterligare en gymnasieskola, förutom idrottsanläggningarna närmare målen. I Förslöv märks det stora vårdboendet, snart ytterligare ett, nära busshållplatsen, långt från järnvägen.
Där en buss gått i över 70 år finns en väl sammanvävd infrastruktur, som gjort att just denna buss är områdets mest använda.
När Skånetrafiken närmar sig att äntligen släppa fram tågen igen längs spåren, behöver buss 503 inte ens nämnas bland justeringar i den kommande tidtabellen. Där finns inte de redan borträknade.
Där den lilla flugan återigen flyter med i en information, och faktiskt ändå bränner till en aning så att tjänstemän i kommunen inser att det kommer att ske … oj, mycket snart … framställs det som ett oåterkalleligt faktum. Tågen ska och måste prioriteras! Är det samma möte som beskedet om att just de tågens utlovade halvtimmestrafik ändå dras in på grund av tågbrist, och Skånetrafiken hade ”sett en möjlighet” att minska tätheten just i vårt hörn? Så att den frågan får topplocket att brista när hela familjen Helsingborg drabbas?
I vilket fall händer ingenting.
Informationen om buss 503 förs inte vidare inom kommunen, mer än kanske något lågmält mail till en verksamhet där den norrgående bussen fortsatt kommer att gå. Det är bara den södergående som dras in. Varför oroa om det ändå är för sent? Det är Skånetrafikens uppdrag. De får ta den smällen.
”Det yttersta ansvaret för att Skåne binds samman av ett bra nät med bussar och tåg ligger på Region Skånes politiker. Efter riktlinjer från Region Skåne arbetar kollektivtrafiknämnden och Skånetrafikens tjänstemän med att utveckla trafiken. Skånetrafikens huvuduppgifter är att utveckla, planera, upphandla, informera och marknadsföra kollektivtrafiken i Skåne.”
( Se Skånetrafiken – Vårt uppdrag)
Jodå, Skånetrafiken informerar. Till sist. Förutom alla glada tillrop om den fantastiska utveckling och förbättring vi nu står inför! Med en månads varsel.
Först då är bussnedläggningen den 11/12 2023 offentliggjord.
Först så sent att alla utsikter att hejda någonting överhuvudtaget omöjliggjorts.
För oss som plötsligt står där med en sönderriven infrastruktur, med ett gapande busslöst hål i den förut så sammanhållna väven, en utbredd vit fläck på kommunikationskartan där det enda som återstår blir transport med egen bil (ja, möjligtvis utöver de mest välutrustade cyklisterna), är allt så fel, fel, fel.
Hur mycket får samhällskontraktet brista?
Hur går det att från sina skrivbord där kartor ritas och linjer dras, glömma vilka som är mest beroende av en fungerande närtrafik, och bosätter sig vid linjer just därför? Där en avsides järnvägsstation i fel riktning med tillhörande byten och förseningsrisker blir en alltför stor påfrestning för att vardagens verklighet ska fungera.
De mest frekventa bussåkarna finns alla inom Diskrimineringsombudsmannens sfär.
Mitt hjärteblod, personer med funktionsnedsättning, så att jag vet bussens stora betydelse i sin enkelhet, när sonen behövde få åka som andra, inte bara i den segregerade funktionshindersbubblan. Därtill ålder, både de gamla som borde få chansen att ställa bilen för att inte vara en trafikfara, och de unga där vi knappast heller vill öka EPA-fordonens täthet längs landsvägen, där kontakten med staden är en självklar del av uppväxten mot självständighet utan att föräldrar måste bli en stressad taxirörelse. Utsattheten hos de unga, etniciteten som märks hos flyktingen, nysvensken med språkets svårigheter. Kön, där kvinnor oftare står utan bil, trots (ensamstående?) föräldraansvar och komplicerade livspussel.
Här vilar samhällskontraktets ansvar särskilt tungt.
Vad är då ett ord som ”tågparallella busslinjer”, när verklighetens människor finns längs vägen?
4/12 blir jag en del i när ”Förslövs kollektivtrafikråd” bildas.
För att finna en samlande kraft, där vi kan hjälpas åt att göra 2024 bättre.
Mängder av insändare, protester, en namninsamling på 2.592 underskrifter i ryggen, och ett medborgarmöte med politiker och tjänstemän inbjudna, har gett visst resultat. Frågan ses över. Vilka lösningar kan finnas?
Flera förslag har kommit upp, mer eller mindre fantasifulla omvägar hur det går att ta sig från A till B, kanske via C, D, E … eller F med en runda om G … eller … varför inte landa i det självklara?
Den linje som redan har infrastrukturen och den inövade resvanan färdig, går raka vägen.
Den som var ett misstag att lägga ner, ett beslut som därför måste överklagas.
Om brist på bussar och busschaufförer är ett hinder, är ändå några turer om dagen så mycket mer än ingenting.
Därifrån fortsätter vi att bygga mot framtiden.
Det är därför jag skriver denna blogg. Både till alla direkt berörda i just denna fråga, alla som bär ansvar och har fått förtroendet att hålla i frågan. Men också som en del i det stora mönstret, den som är hela vårt samhällskontrakt, där vi tröttnar fort på ursäkter och längtar efter ärlighet och samverkan i det som är en god vilja. Må prestige läggas åt sidan. Må dreven också sansa sig och göra det möjligt att träda fram.
Framtiden händer inte bara. Vi hjälps åt att göra den bättre.
Ett nytt år.
Åsa Hagberg
Författare och diakoniassistent.
Medlem i Förslövs kollektivtrafikråd – ett medborgarråd
Ordförande FUB Båstad, representant i Tillgänglighetsrådet
För mer läsning, se Helsingborgs Dagblad Nedläggningen av buss 503