Så här på Trettondedagen, med stjärntydarna i fokus, är det förstås helt rätt dag att ta upp vårt behov av stjärnor att följa. Att det finns en hoppfull målsättning som strålar i framtiden. Hit är vi på väg!
Här går den modiga vägen! Har vi inte hört det? Låt oss ta modiga beslut!
Bara det håller. Bara inte en värre utmaning än vi förberett oss för står i vägen, likt en bråkig kung Herodes, vars makt är hänsynslös. Någonting som i slutändan kan förvandla en modig resa till eftertankens kranka blekhet, ”vi var naiva, vi såg det inte komma”.
Jag återvänder inte sällan till farfarsfar, Josef Berglund, nybyggaren i fjällens glesbygd, där man inte kom som erövrare av sameland, utan i en god samexistens lärde sig överleva under påfrestningar som var långt större än den vinterstorm som nyligen påmint oss om vädrets krafter.
Han som hade sett hur man varje senvinter hungrade i den lilla fjällbyn Ammarnäs, när förråden tröt och inga transporter nådde fram, men som också väl kände till hamnen i Mo i Rana, alla dess fartyg och handlaren Meyer som byggt upp sin omfattande verksamhet.
Enda hindret var de väglösa vinterfjällen däremellan.
För Josef fanns stjärnan i väster.
Tanken att skapa en handelsled där man kunde färdas med häst och släde, även under senvintern.
Hade han bara suttit med kartan vid sitt skrivbord vore vägen given. Först självklart västerut genom Tjulådalen, vidare dit Tärnasjöns fasta is skulle bära dem över till Jireskalets passage med de branta fjällen på båda sidor, all den stigning man slapp ta sig över, för att på andra sidan ansluta till den led som redan fanns färdig mellan Tärnaby och Mo i Rana.
Det skulle inte krävas någon omfattande insats för att färdigställa den leden.
Snabbt fixat!
Ändå far Josef först de långa färderna till både Stockholm och Umeå för att ordna medel för ett mycket mer omfattande projekt. Dessa får han i 800 riksdaler, för en led som istället börjar norrut längs Vindelådalen innan den viker av mot Norge via det närmast öppna kalfjället. Körvägen behöver förbättras, fem broar byggas och två raststugor, om Meyer själv bygger den tredje vid norska gränsen.
Varför detta omak när behovet var så brådskande?
Josefs mål var överlevnad. Inte bara för dem som skulle få del av förnödenheterna, även för dem som skulle transportera dem. Han kände till vintertidens faror längs den andra leden. Hur en sjö under senvintern ena veckan kan ha en robust bärande is, nästa vecka, då vagnarna skulle varit tungt lastade, har förvandlats till en dödsfälla. Likaså hur Jireskalets branta passage blir den korridor där stormar samlas i orkanstyrka och laviner kan rasa längs kanterna. Senvinterns temperatursvängningar är förrädiska särskilt på sådana platser, det vet den som vandrat i verkligheten.
Därför, trots alla de strapatser som färderna kommer att innebära genom åren som följer, kommer ingen att gå under. Inte en enda. Trots stormar, trots plötslig kyla, alla överlever. Varje gång.
Stjärnan ledde hans modiga färd rätt.
Ja, hoppets stjärnor må lysa.
Men hur kommer vi både dit, och hem igen, utan att gå under?
I stjärntydarnas evangelium ingår tron på mirakel, men de är visa nog att lyssna till varningen att inte återvända till Herodes och maktens lockande korridorer, utan ta en annan väg hem.
Och barnet måste fly, där våldet drabbar de oskyldiga.
Verkligheten är både komplicerad, och ibland mycket grym. Men det betyder inte att vi kan bortse från den.
I vår egen lokala företeelse av en indragen busslinje, drabbande just oss, förundrades vi över hur framtidsdokumenten över orten inte andades ens en liten antydan om att detta kunde ske, trots att man visste? Men svaret är att det är så framtidsdokument fungerar, överallt, så är det också på nationell nivå, europeisk (där vi snart ska välja utifrån dessa), hela jordklotets framtid. Deras avsikt är inte främst en verklighetsbeskrivning, utan att måla framtiden så som vi vill att den ska bli. Om vi sätter målet ökar vi chansen att det, trots osannolikheter längs vägen … sker. Just så som vi tänkt.
Vad händer om vi utelämnar Herodes i beräkningen?
Det vi är maktlösa inför.
Förklokheten och eftertänksamheten.
Helheten och sanningen …
Än lyser stjärnans hopp.
Och mirakel kan ske, men vishet måste vara att skilja mellan det modiga och det naiva, den efterklokhet som ”inte sett det komma”, och undflyr ansvar i ett ”hoppsan”.
Så att vi både kommer fram och hem igen.
När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.
(Ur Där himmelens stjärna glänser)
LYSSNA till sången
Åsa Hagberg
Författare