Åsa Hagberg

Helgmålsbön Grevie kyrka 9 feb

Femte söndagen efter Trettondagen.
Text: Markus 9:38-41

Vem får yttra sig?
Får vem som helst tala eller handla i nån annans namn?
Hur vet vi då vad som är sanning eller fake news?
Ska vi förhindra – eller tillåta, och lära oss känna igen en trovärdig källa?
Visst är frågorna brännande aktuella i vår tid? Men även femte söndagen efter Trettondagens tema om ”Sådd och skörd” utspelas i en sån kontext. Vem får lov att sprida Guds rike på jorden? Det stora ljus som hela julen handlat om, vem är betrodd att föra lågan vidare …?

Lärjungarna vet att de både får och ska sprida vidare allt de lär sig, de som har fått den unika möjligheten att följa Jesus på nära håll. Men de börjar veta det så mycket att de har kommit i bråk om vem av dem som är störst i detta viktiga uppdrag.
Jesus märker det, så när de kommer hem kallar han till sig ett barn, ett som är sådant och särskilt, den svaghet som kunde föraktas. Det barnet ställer Jesus intill sig själv, som ett exempel för vad som är störst i Guds rike.
En av dem, Johannes, kommer då att tänka på en man de träffat tidigare samma dag, hur de såg en honom göra underverk i Jesu namn. ”Men” säger han, ”vi försökte hindra honom, han var ju inte en av oss.”
Vem är ”en av oss”? Vem får vara Jesu budbärare?
Med barnet fortfarande mitt ibland dem blir Jesu svar givet.
”Hindra honom inte.”
Hindra aldrig den som vill tala eller göra något gott för Guds rike. Det kanske inte blir 100 % rätt alla gånger, men är ändå aldrig så fel som att hindrad en låga som bara vill få lysa.

Vem får sprida Guds rike på jorden?
När den frågan kom till mig fick även jag ett särskilt barn. Han heter Johannes. Han visar så tydligt att det är var och en av oss som vill, på det sätt som vi kan och Gud har gett oss sin gåva. Då är heller inte det ena märkvärdigare än det andra.
Låt oss göra det, inte förhindra, utan hjälpas åt att sprida Himmelrikets ljus, och så lära känna en källa att lita på.
Vi ber:

Gör vår godhet sann, mer än vackra ord,
låt den bli ett uttryck för din vilja, din vilja på vår jord.

Gör vår kärlek ren, helad i ditt sår,
fylld av den barmhärtighet som vaknar, som vaknar där du går.

Gör vår låga klar, skyddad av din frid,
tänd av Anden inom oss, av ljuset, av ljuset bortom tid.
Amen.

Länken till SVT Play Avsnitt 6 (Går att se till 8/8)

Åsa Hagberg
2019-02-09

Helgmålsbön Grevie kyrka 12 jan

Första söndagen efter Trettondagen
Lukas 3:15-22

Helgsmål avsnitt 2 SVT Play (Kan ses till 11/7 2018)

Välkommen i Guds familj! – det är dopets hälsning.
Här i Grevie kyrka är dopfunten ett av de äldsta föremålen. Ända sedan 1200-talet har vi just på den här platsen kunnat välkomnas in i Guds kyrka på jorden. Nästan alltid har det handlat om ett litet barn, så sött och oskuldsfullt att välkomnandet i Guds familj blir som … självklart!
Hur skulle det annars vara?

Första söndagen efter Trettondagen handlar om ett dop där ingenting är självklart.
Först har vi alla de som har kommit till Johannes Döparen vid Jordanfloden, i hopp om ett dop som gör dem redo för Guds rike, som är så nära – även om man inte riktigt vet hur? Men Johannes gör det inte lätt. De måste visa det också, att de helt och hållet vill leva efter Guds vilja. Annars är dopet till ingen nytta!
Så kommer då Jesus för att döpas.
Men … hur är det möjligt?
Johannes förstår genast vem han är. Jesus är ju den de väntar på och omvänder sig till, den som ÄR himmelriket – hur kan han bli döpt … till sig själv … av Johannes?
När Jesus ändå ber honom, får dopet ett helt nytt syfte. Det bygger inte längre på hur väl vi lyckas förbättra våra liv, utan på vem Jesus är för vår skull. Så när han stiger upp ur vattnet är Anden redan där och blir synlig i en duvas skepnad och Gudsrösten hörs som ett åskmuller:
Detta är min älskade son, han är min utvalde.

Här vilar vårt dop, ända sen den dagen.
Det som gör att vi inte först måste bli så vuxet kloka att vi förstår Guds hemligheter, eller vara rädda att våra misslyckanden gör dopet värdelöst. Vi kan bara följa efter Jesus i det dop där han redan har uppfyllt allt. Vi kan vara det minsta barn på jorden, och det är helt okej. Vi får en hälsning som håller för hela livet:
Välkommen i Guds familj.

Så kommer han till floden, en människa som vi,
men någonting ska ske när han stiger i
en flod med bara vatten, i dopet blir det mer,
från himlen syns en duva som kommer ner.
Då bryter himmelriket in, himmelriket in,
en röst som säger:
”Du är min.”

Åsa Hagberg
2019-01-12

Vilka psalmer sjunger vi om trettio år?

Insändare i Kyrkans Tidning Nr 1 2019

Sällan är traditionen så stark som under jultiden. Vi sjunger ålderdomliga ord utan att ens märka det och psalmer spelas i köpcentrum och på T-centralen. Det blir så tydligt att det som upplevs främmande i en situation är självklart i en annan. ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Orden ur ängelns mun, i svensk språkdräkt.

I en tid som vår, då sekulariseringen tilltar i samhälle och vardagsspråk, har kyrkans och gudstjänstens språk tre utmaningar.
En är att finna det tilltal som når rakt in hos den som inte har någon förförståelse. Det behöver finnas sådant som inte först måste förklaras av någon som vet mer, något som går att stå med i kören och sjunga utan att själv vara säker i sin tro. Ett sådant språk kan även hjälpa den som är bränd av tidigare erfarenheter från en påtvingad tro. Det går att vila i texter som inte staplar de brända orden på varandra.

En annan är att hålla traditionen levande, att de ord som från generation till generation burit sitt Gudomliga innehåll inte faller i glömska så att vi inte längre vet vad de betyder. Att julevangeliets ”frälsare” inte stannar vid att vara någon sorts diffus räddare (som uppenbarligen inte lyckas eftersom så många fortfarande har det svårt), heller inte binds vid religiösa floskler vi tröttnat på för längesedan, utan får vara det ord som väcker vårt hopp; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, Allt, det Eviga Livet – redan här och nu.
På samma sätt med julevangeliets ”Herren”, Gudsnamnet som alltför mycket solkats av mänsklig ofullkomlighet och ett ofta genusbetingat förtryck, men som i sin grund låter oss röra vid Urkraften, den som redan finns i den första kyrkans böner ”Herre, förbarma dig”, i Davids ännu tidigare herdepsalm, eller hos Maria då hon står gråtande i örtagården, innan hon möter den levande Herren.

Den tredje utmaningen är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. Att förnyelsen av språket inte glider isär från traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla. Liksom Ordet blir kött, behöver vårt mänskliga nutidsspråk befruktas av det Gudomliga.

Nästa projekt av förnyelse Kyrkomötet nu tittar på handlar om vår psalmbok. Om vi stannar vid det som rör innehåll, urval och språk i de psalmer vi tillför har jag tre önskningar:
1. Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språket väljs och formas utifrån innehållet, men kommer själfallet alltid att präglas av den tid det skapas i.
2. Att vi låter psalmen i första hand fylla sin traditionella uppgift, den unisona församlingssången i gudstjänsten, det som länkar ihop och levandegör vad som läses i texterna och finns i kyrkoårstemat eller den högtid som firas. Här finns den största användbarheten och behovet. Därutöver finns mycken annan underbar kyrkosång som gör sig bäst genom kör, solister och särskilda konserter.
3. Ett visionärt synsätt, där vi inte ser främst till hur vi brukar göra idag eller har gjort de senaste 20-30 åren, utan hellre ser framåt. Vad kommer vi fortfarande att vilja sjunga om 20-30 år? Det håller sannolikt ännu längre, och gör att vi kan skynda långsamt.
Gud har aldrig bråttom.
Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.

Åsa Hagberg
Förslöv
Författare & psalmist

Inlägget i Kyrkans Tidning

Skärmdump insändare

Den röda och den gröna knappen

Ett faktum med influensa, förutom feber, huvudvärk och en ensidig diet av äppelskivor och … tja, kanske lite äppelskivor med te som smakar illa, är hur TIDEN förändras. Helt plötsligt finns timmar att ligga i en soffa och slötitta på dåliga TV-program. Det var så jag hamnade i rymdserien Orville, och ett avsnitt som kändes som en ruggig liknelse av vår tillvaro. Planeten man besökte hade ett system där alla invånare bar en bricka med en röd nedåtpil och en grön uppåtpil. Med denna blev man gillad eller dissad, antingen omedelbart i ett direkt möte där någon tryckte på brickan, eller via ett digitalt nätverk där man via filmsekvenser och kommentarer bestämde sig för att gilla eller dissa någon. Självklart fick detta konsekvenser. Många gröna poäng gav företräde i samhället, medan de röda innebar uteslutning från sociala sammanhang. Detta var också landets domstol. En (enligt poängen) grov handling innebar en form av TV-sänd rättegång där tittarna skulle avgöra personens öde. En miljon röda poäng innebar ”korrigering”, alltså en form av hjärntvätt och lobotomi som utraderade all personlighet. Det är förstås inte sanningen som är mest avgörande, utan hur väl man lyckades tala för sin sak och skapa känslor hos sina röstare – liksom vilka kommentarer som dominerade i flödet. Det individuella valet följer gärna mobben.
Som sagt, ruggigt.
Om vi bortser från det sista straffet, är det lätt att känna igen vår digitala verklighet och domstol.
Den som gillar och dissar.
Bekräftar och näthatar.
Den som gör oss till hjältar eller skurkar, onda eller goda.
Att veta vad som faktiskt är sanning är svårt, ändå får det stor betydelse och spridning.
Det räcker inte längre att göra en god sak, jag måste berätta om den och skylta med den så att alla vet att jag har gjort den. Särskilt vad gäller klimatet.

Jag tänker på min gamla faster som vuxit upp i fjällvärlden och tagit sig igenom barndomsår av djup fattigdom. Ett besök hos henne gav starka intryck av hur den är som tar vara på precis ALLT. Inte en smula mat slängdes. Allt i den lilla trädgården som gick att äta skördades, övrigt sorterades i kompost. När hon plockat luftlöken använde hon inte bara de långa skaften utan pillade tålmodigt med skalen i de små topplökarna. När hon kokade sitt kaffe på spisen stängde hon antingen av plattan i förväg, eller drog över sin vattenfyllda kastrull för att ta vara på eftervärmen. Det blev diskvatten. Kaffesumpen förenades självklart med den övriga komposten. I hennes lilla torp var kretsloppet påtagligt. Men hon, som aldrig skulle köpa färdigriven ost i en liten påse, eller hämta sin färdigförpackade frukost och pappersmuggskaffe med plastlock på SevenEleven är inte en av klimathjältarna. Hon hann aldrig skylta med det på nätet innan hon lämnade jordelivet.

För dem som tillhör kyrkan finns ett slående exempel angående fastan. Fariséerna och de skriftlärda hade för vana att med sin klädsel och sitt uppförande närmast teatralt visa hur mycket de fastade. För detta fick de en skarp tillrättavisning. Det gjorde fastan meningslös. Men också kyrkan följer trenden att berätta om vad hon gör. Det Twittras och delas. Vi klimatkompenserar si och så här mycket. Vi är den helvegetariska församlingen.
Det är inget fel med satsningarna, men vad gör det så viktigt att berätta?
För att inspirerar andra till samma sak?
Samma anledning som jag tror de flesta influensers och delare vill lyfta fram. Det är en bra anledning.
Vi ska bara vara vaksamma över att de andra anledningarna också finns, de som får glorian att halka på sned och som gör att effekten kan bli den motsatta.
Driften att få tillhöra de goda.
Suget efter bekräftelse.
Belöningssystemet som triggas av att få vara lite (gärna mycket!) bättre än alla andra.
Det som föder förakt för ”de andra”. Skuldbelägger.
Varsågod, pajkastningen och domstolen kan börja.

Åsa Hagberg
2018-12-30

PS. Har varit vegetarian i så gott som hela mitt vuxna liv. Tar nästan aldrig bilen om det är möjligt att cykla (ödslar inte ens batteri) eller åka kollektivt. Kanske några poäng för det …? Hoppas på många ”gilla”!DS.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Änglarnas konsert – en julbetraktelse 2018

Det är övning nu, i himlen, alla änglarna är där,
alla stämmor måste sitta inför tidernas konsert.

Raderna är hämtade ur en sångtext jag skrev delvis bara för att det var roligt, inspirerad av alla de konserter som trängs om utrymmet nästan samtidigt och med ungefär samma sånger i var och varannan kyrka, och – trots den hårda konkurrensen – drar så gott som fullsatta hus. Vi vill vara där, vi vill höra just dessa sånger som förändras mycket lite från det ena året till det andra. Ändå är de bara ett genrep inför julnatten, då de så gott som alltid infaller någon vecka eller dagar i förväg.
Det blev lätt att fantisera om änglakörens förberedelse just då, serafdirigentens filande på stämmorna i ett genrep inför det stora framträdande som för en stund skulle få tid och evighet att mötas.

Men konserten får en märklig scen; mitt i natten vid ett stall
på ett öde fält där nästan ingen finns mer än herdarna på vall.

Tala om antiklimax! Var är publiken? Några herdar … men var är alla andra? Hur kunde konserten hamna så FEL!? Borde inte hela jorden få höra?

Julevangeliet är en paradox så vid och djup att tanken hisnar. Där finns all den späda ömtålighet som rör vår ömhet, och gör det så lätt för var och en av oss att finna något att känna igen oss i. Så där små har vi alla varit och helt beroende av att en trygg famn höll oss. En del av oss har varit särskilt små, och tröstas i att Gud själv identifierar sig med de allra minsta på jorden, andra har upplevt tider av hemlöshet och utanförskap och möter Gudabarnet bland djuren i stallet, alltför många befinner sig i flykt och får igenkänning i hur den nyfödde Jesus för en tid måste gömmas i Egypten, undan från Herodes vettvilliga förföljelse.
Samtidigt lyser ljuset starkt och klart.
Änglasången sjunger om den motsatta rörelsen. Den som ser så liten och svag ut, och som i sanning delar alla våra villkor, är också universums Urkraft. I vår teknikaliserade verklighet ser jag bilden av ett litet minne som i sig rymmer all den kraft som backas upp av väldiga servrar någon annanstans ifrån. Den som inte får plats i härbärget, är också den som håller Alltet i sin hand, men avstår sin Gudomlighet för att öppna alla våra låsningar. Den som förs på flykt undan Herodes, är också den som kommit för att gå rakt in i alla rädslors djupaste mörker och fördriva det. Bara vi vågar ta emot.
Därför är scenen så perfekt.
Ett stall utanför staden, en handfull enkla herdar ute på fältet och en oräknelig änglakör som dittills och sedan ingen någonsin sett. Jord möter himmel, allt är ett. Det är bättre, just då, att bara herdarna hör, att det nyfödda barnet får skyddas från den enorma uppmärksamheten av en nyfiken värld som vill ha enkla lösningar på stora frågor, men att den sången smittar ner alla oss andra, så att vi sedan, år efter år efter år, ger sången röst över hela jorden.

Jag, som alltid kommer att ha en väldigt särskild anknytning till hur Jesus identifierar sig med jordens allra minsta, och som på julaftonens Julbön kommer att ha ett av dessa (nu vuxna) barn vid min sida, kan inte hjälpa hur jag samtidigt drabbas av det mycket kraftfulla, i den sång som bara måste finnas med just den dagen; Adams julsång.

O, helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ner …

Vid ”Folk, fall nu neder …” måste hjärtat få lov att skälva.
Med önskan om en god jul och ett gott nytt år.

Åsa Hagberg
2018.12.23

Digitalt julkort ÅBC 2018

Länkar till sångerna:
Änglarnas konsert
Den natt när änglasången ljöd,
en av åtta nattvardshymner.

De föraktade orden

Variation brukar vara något positivt som gör livet roligare och mer lärorikt. Är alltså funktionsvariationer något positivt? Något att sträva efter?
Hinder är så gott som alltid negativt för den som upplever dem. Självklart får ordet funktionshinder sin negativa klang. Nedsättning är något mildare, men likväl negativt. Precis som handikappad. Precis som utvecklingsstörd. Precis som sinnesslö, precis som …
Vi har hunnit med att rensa ut en hel del ord genom de senaste årtiondena, i en allt mer eskalerande hastighet. Somliga av dem kan vi tacksamt slippa, som idiot och efterbliven, men nu står vi här med våra funktionsvariationer och vet ungefär lika mycket som om jag går in på en lunchrestaurang och frågar efter kommande veckas meny och får svaret att den är varierad. I den verkligheten får jag se ett inslag på SVT Nyheter att man numera är mer positiva till att samarbeta med personer med funktionsnedsättningar (nej, man hade inte lärt sig ”variationer” ännu), men de som figurerar i sändningen är en oändlighet ifrån tillvaron hos de flesta av dem jag har i min tanke. Och vill säkert heller inte förväxlas med dem. Är man lika positiv till att samarbeta med den som har ett trassligt syndrom av svårigheter, som saknar språk, vars förståelse ligger på ett barns nivå, som blir utagerande av förändringar eller fryser till en orubblig stenstod som helt enkelt VÄGRAR flytta på sig? Först en omfattande, lugnande och avledande insats senare återgår arbetet som förut. En stund. Tröttheten kommer fortare när intryck är svåra att sortera.
Men jag står ordlös.
Om jag inte får säga ”hinder”.
”Hindret finns inte i personen, det finns i samhället” säger man.
Jag tänker på hur det var när hindret tilltog i den som fanns i min vård. Jag gjorde verkligen ALLT jag kunde för att underlätta och stödja, ändå blev fler och fler förmågor förhindrade. Det gick bara inte! Lösningen då, för att inte drabbas av frustration och utmattningsdepression, heter acceptans och tålamod, att sluta leta efter yttre orsaker och våga benämna det som är. Att vänja sig vid att somligt aldrig går, att finna andra sidor av livet och fylla dem med innehåll utifrån nya förutsättningar.
Även till detta behövs stöd. Mycket stöd.
Självklart betyder det oändligt mycket att samhället inte sviker sin del i den nya tillvaron, men hur ska vi få det om det bara är ”variationer”?

Jag är rädd att vi hugger oss själva i foten i vår iver att renas bort allt som benämner svagheten. Som om vi indirekt bejakar föraktet för svaghet, och aldrig tar itu med vårt inre självförakt. Om det blir farligt att benämna svagheten, måste vi alla gå omkring med masker där vi låtsas att våra svårigheter egentligen inte är några svårigheter, det är bara samhället det är fel på. Är det inte så mycket skönare om vi kan vara precis så starksvaga och svagstarka som vi är? Är inte chansen då så mycket större att lära känna den människa som alltid finns i det nära mötet?
Läser just nu Jonas Helgessons bok, ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”, humoristiskt och ärligt fylld av den verklighetsförankring som annars kan saknas på det positiva tänkandets arena. Det som säger att ”allt är möjligt”. Jaha? Men om det inte är det? Ur boken: ”Jag ser ändå livet som rätt komplicerat och ibland kvittar det hur vi tänker. Skit händer ändå. Punkt.”

Funktionsvarierade är vi allihop.
Men skit händer ändå. Hinder också.
Människovärdet består.

Åsa Hagberg
2018-11-19

Medmänskligt

Så kommer den då igen, Diakonins söndag, med undertiteln MEDMÄNNISKAN.
Varje år infaller den som en upptakt till en ny termin, vart fjärde år omgiven av valtidernas löften om välfärd och omsorg. Allt som kallas medmänsklighet blandas i samma pott.
Vad är medmänsklighet om det finns ett bakomliggande syfte att gynna sig själv?
Går det att skryta om sin medmänsklighet? Går den att mäta i pengar och prestationer?
Vad är medmänsklighet om bara ”övermänniskor” klarar av att utföra den?
Vad är medmänsklighet om en outtömlig skuldkänsla driver självuppoffringen och förväntar sig att alla andra borde göra samma sak?
Går det att kräva medmänsklighet av andra? Går den att betala av?
Hur kan medmänskligheten räcka även till en motståndare?

Diakonins dag vill föra oss till en Gudomlig källa, ledorden är barmhärtighet och hopp.
Välkommen att dricka i djupa drag.

Här finns min predikan i Förslövs kyrka, Diakonins dag 2018.

Åsa Hagberg

Plumpar i utredningen

Ämnesvalet i min blogg får en viss slagsida just nu – men somligt går inte att tiga om. Nu har uppgifter från statens utredning kring LSS-lagen läckt. Reaktionerna har redan varit starka över att man vill dra in assistansen för barn och äldre. Statsministern har fått rycka ut och säga att han inte står bakom detta.
Rent hypotetiskt, tänk om även följande text funnits med i protokollet:
”Om en man har assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig, räknas detta som ett grundläggande behov. Om en kvinna har motsvarande assistansbehov ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.”
Om indragningen för barn gav kraftiga reaktioner, kan vi föreställa oss vad en sådan text skulle ha inneburit. Vård- och omsorgs och JÄMLIKHETS-minister Åsa Regnér skulle innan vi ens hann läsa texten ha ställt sig på barrikaden med brinnande intyganden att en sådan diskriminering aldrig någonsin skulle kunna ske, säkerligen med både stats- och finansministern som uppbackning.
Nu finns den inte.
Däremot ett annat förslag, en tolkning som i dagens rättsosäkra läge redan till stor del tillämpas av Försäkringskassan och flertalet kommuner. I korthet innebär det att: ”Endast den som har fysiska assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig får räkna det som ett grundläggande behov. Om man kan rent fysiskt men inte gör för att man inte förstår att man ska göra det ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.” (Källa: ABH utbildning)
Det är självklart inte formulerat så här krasst och direkt i utredarens text. Det senare ligger inlindat i att man istället får en annan insats, som handlar om ”ingående kunskap”, något som inte längre assistenter ska stå för utan … ja, hemtjänstpersonal och (om man utifrån denna gränsdragning har tur) gruppboendepersonal, i mån av tid. Se utkast LSS-utredningen
Bakom detta finns tanken om att man ”egentligen kan”.
Vem är det som inte förstår?
Vi brukar säga att personer med utvecklingsstörning är de mest oförstående. Och jag är alldeles säker på att någon som utifrån denna reglering ser sin granne få full assistans för sitt behov, medan man själv nekas motsvarande hjälp, inte kan förstå varför. Vad är det för fel på mig? Varför är jag mindre värd?
Det är framförallt utredare och myndigheter som måste sluta vara oförstående för den verklighet det innebär att ha ett kognitivt funktionshinder! Det handlar vare sig om att ”egentligen kunna” eller ”inte förstå”, lika lite som en våldtagen kvinna ligger passivt stilla för att hon inte förstår att hon aktivt borde visa sitt motstånd, eftersom hon egentligen kan kämpa. Vi har lärt oss att kalla det ”frysning”, en form av handlingsförlamning som inte går att styra över.
Jag har under flera års tid kunnat se på nära håll hur någon som ”egentligen kan” och ”förstår”, alltmer frusit in i sina rörelser. Hur det enkla har blivit komplicerat. Något som för de flesta av oss är en sammanhängande rörelse, splittras upp i mängder av små moment, som var för sig har sin stegrande tröskel. Att alls komma igång reser ett så stort motstånd att det framstår som ointagligt! Även att ha kommit igång kan hejdas av minsta störning och låsa rörelsen igen. Hur mycket lättare är det inte då att istället avreagera sig på något som bara är en enda sak? Pilla, gunga, låta … sådant vi kallar ”tics”, oftast harmlösa, men ibland kan de utvecklas till att bli skadliga.
Jag har också sett att det är omöjligt att träna bort, hur upprepande, flitig övning oftare kan förvärra tvånget. Hur det aldrig, under hela livet, gått att åtgärda med enbart hjälpmedel. Bara en människa. Bara en trygg, stabil och välkänd människa, som med stort tålamod, uthållighet och en finkänslig samspelsförmåga klarar att leda igenom alla dessa tusentals vardagshinder.
Ja, jag är helt oförstående till hur man kan mena att denna ingående kunskap skulle ha en lägre status, med ett mindre stödbehov, än den renodlat fysiska hjälpen? Det är ju tvärtom svårare!

Valtider närmar sig, vi vet inte idag vilka som till sist ska fatta beslut om detta LSS-underlag. Oavsett vem det blir, låt inte denna diskriminering lagstadgas!
Lova oss det!
Det handlar om dem som inte själva kan föra sin talan. Vilken politiker vill ha det på sitt ansvar?
Vem tar ansvar

Åsa Hagberg
Det barn vi fick
Föreläsningar

Stolt medlem

Idag har FUB i Båstad kommun sitt årsmöte.
Inte sällan följer frågan: ”FUB, vad är det?”.
FUB, en av alla bokstavskombinationer av grupper som kan samlas under DHR, De Handikappades Riksförbund. U:et står för ett ord man varit tvungen att diskutera, som ett av de ord som missbrukats i ett nedsättande syfte. Men vi har kommit fram till att det inte är ordet det är fel på, bara hur det använts i somliga sammanhang. Låt oss fylla det med styrka! ”Utvecklingsstörning”, dvs hjärnans utveckling stördes under graviditeten, eller tidig barndom, så att man resten av livet tänker annorlunda. Framförallt. En. Sak. I. Taget. Här och nu. Krångla inte till det! Vad är viktigast? Vara vänner!
”De är alltid så glada”. Det är förstås bara delvis sant. Det kan ju annars bli en bra ursäkt för att dra in insatser så att man inte kommer ut på en arbetsplats, eller kan följa med på fotbollslägret, eller själv kan ta sig till affären och välja vilken present man ska köpa till sin mamma på födelsedagen. Det gör liksom inget, ”de” kan väl vara glada ändå?
Samtidigt ligger det något i den slitna frasen, det som också ryms i att ”den som kan glädjas åt lite, har mycket att vara glad åt”. Den som inte skäms över att behöva hjälp, och gläds lika mycket över resultatet av det man åstadkommit tillsammans. Som inte dömer någon för deras utsida, men känner av direkt när någon är snäll och vill väl. Som väcker detta i sin omgivning. Och som därför skapar medmänsklighet i ett mänskligare samhälle.
Det bidrar förstås till att det här är en svår tid.
Gårdagen bjöd på ännu en nyhet som gjorde ont i hjärtat, när samhället vill spara in på kostnader och trasslar in sig i detaljer som bara ytterligare försvårar tillvaron. Det som var en insats ska delas upp så att statens ansvar tas bort, och kommun och landsting splittras upp på det andra. Föräldrar måste söka i olika instanser för något som egentligen är en sammanhängande situation … och det blir stora skillnader var i landet man bor.
Just de vi representerar, de med ”utvecklingsstörning”, har de svårdefinierade svårigheterna, sådana som skiftar från dag till dag, och som är omöjliga att spela, som gör att man kanske kan en sak, men ändå är helt hjälplös om ingen finns i närheten eftersom man inte riktigt vet varför eller vad som ska hända härnäst. Ofta är den osynliga hjälplösheten långt mer omfattande än den synliga.
Vad jag är glad att FUB finns. Glad att vara en stolt medlem, nu med den spännande titeln ”talesperson” i vår lilla lokalförening. Föreningen Utvecklingsstörda Barn … som också med åren blivit ungdomar och vuxna. Tacksam för de erfarna kämpar som ännu håller i ordförandeklubba, protokoll och kassabok så att vi kan finnas. Och självklart blir det fest också, där ”Myllekören” ska leda oss i allsången.
I glädjen finner vi kraft till det som är värt att kämpa för.

I var mänska finns en blomma.
Om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nå´t
vi aldrig sett förut.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Se, vi ska vandra till Ängelholm

Allt har sin tid.
Att skriva en text har sin tid. Julen har sin tid, påsken sin, och däremellan kommer fastan. Fastan har undsluppit kommersialiseringen då den inte går att sälja. Vem skulle sätta upp en reklamskylt ”Fira fastan! Avstå från inköp!”? Därför ligger vägen orörd att vandra in på, fortfarande sig lik när man väl är inne på den. Tid att omprioritera och fördjupas, tid för det heliga.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Psalmen har hunnit få drygt 100 år på nacken, men har lagt sig som en av dem som jag hoppas alltid kommer att slå an tonen. Vi gör vårt vägval, vi går in på Kärlekens väg och Mästaren går framför oss. Det är han som ska bära lidandet, vi ska bara följa det, inse Kärlekens orubbliga utgivelse till sista blodsdroppen.

Det är också denna tid jag påminns om Paul Nilsson. Någon som vet vem han är?
Det är han som skrev psalmtexten; Se, vi gå …
Jag skulle också kunna tänka på honom varje gång vi slår upp portarna till första advent och ett nytt kyrkoår: Sions dotter, lyft din panna … fröjda dig det är advent! Vi känner till den sången som Otto Olssons ”Advent”. Ja, Otto Olsson skrev musiken. Men vem skrev texten? Jo, Paul Nilsson, förstås. Paul Nilsson, hovpredikant och kyrkoherde i Västergötland i början på 1900-talet var en flitig psalmdiktare och inne på att det kanske var dags att förnya Wallins psalmbok, då hundra år gammal. Men han var före sin tid, och fick aldrig igenom sina förslag. Antagligen är det därför hans namn glidit in i den anonyma bakgrunden trots att han har några av kyrkans ”tungviktarsånger” i sin portfölj. Från sin himmel tror jag heller inte han bryr sig. Det måste sjunga som en glädje i hans himmelska hjärta att ha fått lov att plantera några texter i vår kyrkosångsskatt. Det räcker för allt.
Jag tror också att han kunnat stå ut med den varsamma bearbetning som gjorts av hans fastepsalm för att de mest omoderna orden skulle förnyas. Innehållet stod kvar, just så som han avsett.
Men tänk om … en helt hypotetisk tanke … tänk om någon den här fastan tänker att det känns lite obekvämt att sjunga om Jerusalem? Nu, när Trump godkänt staden som Israels huvudstad har den blivit politiskt hetstoff och det skulle kännas som om vi tar ställning i den debatten om vi sjunger om Jersualem. Men sången är ju fin och vi vill gärna ha den, så varför inte ändra lite? Gud finns för den delen på hela jorden, så vi kan göra den lite mer lokalt förankrad. Typ … Se, vi ska vandra till Ängelholm!

Nu är jag ganska säker på att det aldrig skulle ske, inte en psalm som hunnit förankra sig så djupt i traditionen och använts så frekvent. Men om Paul Nilsson skrivit sin text för ett par år sedan, om den precis börjat användas, då hade han fått se upp.
Vi lever i den stora frihetens tid. Yttrandefrihet, tryckfrihet, valfrihet …
Då måste man väl kunna ändra lite i en text?

Allt har sin tid. Ändrandet har sin, medan en text fortfarande flyter i samtalet med både musiker och förlag och kanske någon rådgivande röst man har i sin närhet. Ord vägs och väljs eller ratas, ord har sin färg och doft. Vissa ord kan lika gärna vara det ena som det andra, medan andra är som de bärande pelarna i ett bygge. De prövas och väljs med större noggrannhet.
Därför, när väl den processen är över, när en text finns tryckt i en utgiven produkt med copyrighten utskriven längst ner på bladet, då är ändrandets tid förbi.
Den som ändå skulle vilja ha en annan version är välkommen att kontakta upphovsmännen. Kanske det går att göra något? Frågan är i alla fall fri.
Men man är inte fri att ändra på egen hand. Välj då hellre en annan sång, det finns ju så många! Eller vi kanske kan skriva en helt ny? Välkommen att kontakta oss! Lova bara att inte ändra i texten, särskilt inte titeln. Det finns en anledning att den är som den är. Kanske en bärande pelare togs bort så att hela bygget rasade.

Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider.
(Paul Nilsson 1906)

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg