Åsa Hagberg

PEGASUSPROJEKTET

Klicka på länken och läs mer om en insamling till specialcykel på gruppboendet Myllefallet i Förslöv.
Bidrag under 500 kr kan swischas direkt till 0705274397.
För större bidrag, kontakta mig på asahagbe@gmail.com för mer info.
TUSEN TACK på förhand!

Cykel till Myllefallet

Ett brev till våra biskopar

Vi börjar vårt nya år med julens evangelium i färskt minne. Gud i ett litet barns gestalt, följt av de värnlösa barnens dag. Aldrig är vi så påminda om hur Gud ser till de minsta.
Med detta i ryggen ligger tanken nära vad kyrkomötet bejakade just innan advents och julfirandet tog vid. JA, kyrkan ska finna former för att stödja arbetet kring funktionsvarianter.
En del av detta sker på lång sikt.
En del av detta är en brännande akut fråga.

Det är den senare jag vill lyfta i en vädjan till biskopsnivå, därför att den annars riskerar att återigen glida i bakgrunden för andra, mer synliga frågor. Men de som nu drabbas av en plötslig och förödande läcka i vår omsorg gör det genom att bli osynliga. De kommer inte längre ut på vanliga arbetsplatser. De syns inte längre på bussen, tåget eller restaurangen. Kan inte heller komma till gudstjänsterna eller andra församlingsverksamheter. Man isoleras, segregeras och handikappas. Anhöriga orkar inte delta i någonting överhuvudtaget. Man knäar och undrar hur detta kan pågå i vårt samhälle? Hur kan hjälpen dras undan där behoven är allra störst? Välfärdssystemet framstår som en koloss på lerfötter när man verkar oförmögen att ingripa, att det allvarliga problemet fortfarande sägs vara kostnadsökningar, överutnyttjande och fusk, med långa och omfattande utredningar till följd.

Jag ser det som en i högsta grad också kyrklig fråga, därför att aldrig kommer vi så nära det yttersta av den Gudomliga kärleken, aldrig så överbevisande starkt in till att se den orubbliga grund människovärdet vilar på, aldrig så tätt inpå Kristi människoblivande och identifikation med vår kroppsliga begränsning och smärta, aldrig så nära den plats där nåden är som störst, som när vi delar den med ”dessa mina minsta”.

Det jag framförallt vill vädja till dig som biskop är medvetandegörandet. Att föra upp frågan på agendan, så att nästa nyår när ledaren i Kyrkans Tidning summerar kyrkans roll bland de utsatta, stannar listan inte vid ”utförsäkrade, papperslösa och flyktingar”, utan där ingår också de som drabbats av indragningar inom LSS.
För en biskop finns förstås en mängd andra frågor att hinna med, men bara några ord i artiklar eller twitterkommentarer, bara en stunds utrymme på en konferens kan betyda väldigt mycket jämfört med ingenting. Bara att frågan berörs i vår kyrka.
Handikapporganisationerna kommer att finnas i Almedalen och ser säkert gärna kyrkans stöd. Dagar som 21/3 (Downsyndromdagen) och 3/12 (Internationella Handikappdagen) är andra bra tillfällen att uppmärksamma frågan. Förra året innebar 3/12 manifestationer över hela landet – jag kan säga från hjärtat att det skulle betyda mycket om kyrkan är med då.

Vem skulle bli det minsta barn och lämna all sin makt,
att bli buren, att bli hjälplös i en kvinnas famn?
Vem skulle bli det svagaste, där svagheten är dömd
och vår ängslan gömd?
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar.
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar så.

Med vänlig hälsning

Åsa Hagberg

Författare och numera även diakoniassistent, Förslöv-Grevie församling, Lunds stift.

Marias julnatt

En förlossning kommer inte obemärkt. Tiden före har sina förkänningar med förvärkar, foglossningar och hög belastning på ryggen för en ung kropp som bara just hunnit bli färdigvuxen. Men även känslorna kommer i gungning av hormonernas rörelser.
Allt detta känner Maria där hon sitter på sin åsna, och när hon ibland kanske väljer att stiga av för att variera belastningen. Sådant hon normalt skulle tåla kan plötsligt få gråten att tränga i bröstet. Det kan bara vara att kruset råkar stjälpa ut just nu när de äntligen stannat för att dricka under den brännande middagssolen.
Hon behärskar sig för det mesta, men det är klart att Josef märker alla dessa tecken. Att hans omsorg ibland väcks till en börda i honom när han ändå inte kan avlasta henne. Det är klart att de båda för varje kilometer de måste färdas, längtar sig fram till sitt mål, de peppar varandra att bara orka ännu en bit, sedan ännu en bit, sedan ännu en liten bit.
Solen börjar sjunka mot horisonten.
”Vi kommer för sent, Josef. Se alla som passerat oss. Härbärget är redan fullt.”
”Gud förser nog. Tänk på profetian, vi är väntade i tusen år.”
De orkar trots allt le.
Men när de äntligen är framme och tröttheten de hållit ifrån sig kommer ikapp dem, när Marias förvärkar börjar strama i kroppen och gråten bränner under ögonlocken, när hon bara längtar efter ro att föda, ro, det är det enda hon begär – då är det ännu mer fullt än de kunnat föreställa sig. Ännu mer trångt och överbelamrat i varje tänkbart härbärge i den lilla staden.
De måste orka lite till.
Josef måste skynda sig på de gator där trängseln hindrar honom, skynda sig att leta upp en plats, vad som helst, en skyddad vrå för dem. Och så är allting stängt!?
Var är Gud i detta?
Det är lätt att föreställa sig hur bönerna blir allt mer stressade, önskan om en hel pung med guldmynt han kunnat hiva upp, då hade nog någon girig värdshusvärd kunnat öppna sin port trots allt, önskan om att kunna överrösta larmet med ett rop:
”Hallå Betlehem! Tänker ni låta Messias födas på gatan?”
Men det blir aldrig mer än en tanke.

Kände du paniken, Maria?
Eller lyckades ni klamra er fast vid tron att det skulle ordna sig, till sist?
Vem visade er stallet?
Någon som själv vistades i det och hade sina dagliga sysslor där.
En tjänare. En kvinna. Det kan ha varit en och samma person.
En tjänstekvinna med kunskap i både barnafödande, kors kalvningar och hästars fölande.
Hon hade skött sådant förr, även just i det rummet i all sin enkelhet, och visste vad som behövdes. Rent vatten och linnedukar. Du fick ett skynke över halmen att ligga på.
Men ändå … ett stall? Vad tänkte du?
Ingenting.
Antagligen fanns bara trött tacksamhet. Du slapp föda ute i den mörka natten.
Det var i sista stund. Tiden var inne.

Det är en märklig upplevelse att se barnet och höra det första skriket som får lungorna att vidgas och fyllas med syre.
Röra vid det. Kunna stryka med handen över ett huvud som är så litet att det ryms i handflatan. Kyssa med läpparna. Så mjukt, så ömtåligt.
Barnet blir tvättat och Maria låter det sedan ligga vid bröstet en stund medan hon själv blir tvättad. Sedan lindar hon det med de bindlar hon tagit med sig hemifrån. Den enda förberedelse som varit möjlig.
Men var ska de lägga barnet?
Se, krubban där, visst är den som en liten säng?
Efter att till sist själv ha fått dricka klunkar av friskt vatten och kanske orka en bit bröd, sjunker hon utmattad ihop på halmen intill. För utmattad för att ha en aning om vad som just händer på ett fält strax utanför staden.

Herdarna då? Vad tänkte du där, Maria?
Skulle inte ängeln ha ropat i Betlehem? Denna stad som slutit sina portar?
Då skulle de ha fått veta, hela staden skulle ha kunnat komma ut till er och förstå vad som hade hänt, skulle ha kunnat skynda sig vidare till Jerusalem så att de också …
Shhh!
Oroa inte natten!

Herdarna är ute om natten, vakna under stjärnorna och inte så långt från det stall som ligger i stadens utkanter. De är vana vid de sena samtalen vid lägerelden. Ibland sjunger de. Det är en miljö där man är duktig både på att berätta och bevara berättelser.
Just de får bli vittnen till den nattens händelser.
Det blir de som kan bekräfta: ”Ja, vi såg det också!” De som kan skynda till stallet, finna barnet där med Maria och Josef, och sedan återge allt vad ängeln sagt dem.
De kan också bekräfta Maria och Josef i det som sker. Att detta med stallet inte är en olyckshändelse. ”Var inte rädda, Gud har inte glömt er. Hela himlen sjunger av glädje, lyssna, så hör ni!”
Maria lyssnar, och begrundar allt de säger.
Enkla herdars prat om änglar och himlasyner.

SAMSUNG CSCEfteråt, Maria, när du fått gömma och begrunda.
Vad tänkte du då? Ett stall, var Gud inte större än så?
Du ler.
Jo, mycket större än så. Mycket större. Den som vill förstå det, ser det.
Men det gjorde det svårare för dig, hela tiden dessa paradoxer där våra förväntningar på stort och litet kullkastas. Du måste vänja dig vid en annan drivkraft.
Eller hur, Maria? Vem kan då räkna ut något i förväg?


Ur boken ”Maria, en livsberättelse” (Artos 2014)

Värdshusvärdens julnatt

Värdshusvärden satt böjd över sitt bord. I skenet av lampan räknade han silvermynten ännu en gång. Lika omsorgsfullt lät han dem sedan klirra ner i pungen innan han förslöt den. Tung var den redan, men den kunde rymma mer. Även om natten börjat lägra sig över den lilla staden var det fortfarande liv och rörelse där ute. Aldrig i hela sin livstid hade han sett så mycket folk innanför stadsportarna. Denna skattskrivning! Vem hade kunnat tro att det skulle bli en sådan rusning? Det var inte bara att hans värdshus låg så lämpligt till längs vägen mot Jerusalem. Betlehem var kung Davids stad. De som kom var just de som hade det kungliga blodet i sina ådror. Han hade blivit kräsen. Varför skulle han låta vem som helst få bo hos honom när han kunde välja och vraka? Ett rum hade han kvar. Det var inte så stort, rummet de hade gjort i ordning uppe på taket, men Rakel hade inrett det fint. Draperiet framför ingången var mörkblått som natthimlen med stjärnorna i sitt broderi. Magkänslan sade honom, eller var det ett rykte han hört, att det fortfarande fanns resande på väg. Silvermynten kunde bytas i guld. Det var värt en chansning.
Ett skri nere från gatan fick honom först att rycka till. Men det var bara ett åsneskri, inget att bekymra sig om. Ändå följdes det av hastiga steg från gården. Rakel visade sig i dörröppningen.
”En man frågar efter ett rum åt sig och sin hustru. Vi har ju kvar rummet där uppe.”
Värdshusvärden steg upp, bara precis så att han kunde se ut genom fönstret.
”Är det de med åsnan?”
Han fnös till när hon nickade.
”Varför sa du inte nej direkt?”
”Det är sent nu och …”
”Det kommer fler. Jag tänker inte ge rummet till de där.”
”Men hon ska snart föda. De måste …”
”De måste hitta ett annat boende! Tänk dig själv. Skulle vi ha en förlossning i det rummet?”
Rakel gick några steg, men ångrade sig.
”Vi har stallet …”
Han svarade inte ens.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC


Du hemlösa lilla barn,
hit kom du, ens utan en tråd
att skyla din späda kropp,
hit kom du med himmelens nåd.

När Akademien svarar

INLÄGG I DEBATTEN RUNT FÖRSLAGET TILL NY HANDBOK
I den tidigare remissomgången av handboksförslaget efterlyste jag i Kyrkans Tidning: Var finns författarna?, de som yrkesmässigt ägnar sig åt språket som ett levande och kvalitativt verktyg.
Svenska Akademien har nu lämnat ett yttrande, med (kanske inte alltid så önskvärd?) uppmärksamhet i media som följd. Språk går inte att forma hur som helst, att ändra ord innebär både att ändra betydelser och att försvaga dess helhet. Mattias Lönnebo, författare och präst, behandlar samma ämne i Litteraturmagazinet, En handbok är också en bok.
Kritiken blåser gärna upp rubriker som: ”Sågat med fotknölarna”, vilket är en förenklad beskrivning. Allt är inte sågat. Ja, det finns många goda pärlor bevarade. Det finns också nyare material som är användbart. Vi som läst det gamla förslaget kan se att det skett förbättringar. Men en kedja brister i sina svagaste länkar, och så har Handboksförslaget fortfarande kvar stora brister som med Akademiens ord ” … bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”

Av de kommentarer som framförts och min egen genomläsning av förslaget, och upplevelse från kyrkbänken, ser jag tre problemområden.

1. Undantagen blir regel.
Eftersom en av målsättningarna har varit att komma ifrån mängden av temamässor och gudstjänster och samla allt i en mångfaldens handbok, får vi istället en förvirring i vad som är regel och vad som är undantag, något som just en handbok normalt sett är till för att reglera för att skapa den ryggrad vi kan formas runt. Texter som skapats för att användas i temagudstjänster införs i huvudgudstjänstens ordning, till synes utan att behöva bära det ansvar i lära och innehåll som finns i övriga texter. Frågan uppstår vad handboken egentligen är till för?

2. Det inklusiva språket blir självändamål.
Det inklusiva språket i sig är något gott. Det är gott att få vända sig till Gud i ett ”Du”. Det är gott när vi ser till varandra i ett ”vi”, oavsett alla våra olikheter, där kön är långtifrån den enda. Men det inklusiva språket är inget språk i sig själv, utan består enbart i att undvika ord som upplevs exkluderande. Ordet ”upplevs” gör det till en tolkningsfråga, och vem kan göra denna tolkning så att den gäller hela vår kyrka? Vilka konsekvenser får det när de ord som anses vara exkluderande är just de ord som sedan kyrkans födelse bott i själva kärnan av vår tro och uppfyller de Bibeltexter vi läser? Vi hamnar i en absurd, självvald situation där vi saknar ord för att beskriva den Gud vi bekänner oss till, och inte kan ge evangelium en enkel röst. Istället får vi förskjutningar av betydelser (ibland ganska grova), abstraktioner och felaktiga syftningar, styltiga meningsbyggnader eller krångligt ordrika omskrivningar när vi trots allt ska lyckas uttrycka det Gudomliga.
I vår gemenskap med Kristi kyrka över hela jorden tror jag inte på någon annan väg än försoningens väg. Försoningen med orden. Lyssna till dem så som Jesus säger dem, utan vare sig krusiduller eller härskarteknik, men med kärlekens makt, med höjd och djup.

3. Enkelhet blir självändamål.
Eftersom hela församlingen ska kunna ta del av gudstjänsten som helhet är enkelhet en nödvändighet. Men även enkelhet blir en fälla när den drivs för långt. Vi människor lockas av en blandning av att förstå somligt och att väckas till nyfikenhet och förundran om annat. Vi vill också bli utmanade. Det måste finnas mer kvar, så oändligt mycket mer kvar att upptäcka av Kristi ord i hela sin rikedom än det jag omedelbart förstår när jag landar i kyrkbänken. För enkelt innehåll blir världsfrånvänt i en förvirrad verklighet. Det blir fort tråkigt. Textmässig enkelhet är också det svåraste att skriva och långt ifrån bara några fina fraser staplade på varandra, utan vare sig rytm eller rim. Det är att knyta mycket innehåll i några få ord så att de är lätta att läsa tillsammans, samtidigt som de följer en röd tråd som gör att något hänt under läsningen.

Jag vill därför understryka och instämma i det som Svenska Akademien redan med tyngd har skrivit, att om detta förslag ska bli vår nya handbok behöver det en grundlig bearbetning som inte bara handlar om att ”lappa och laga”, utan arbetet är mycket mer omfattande än så. Det handlar också om att stryka, slänga och skriva om. Att handbokskommittén inte bara ser på de tillrättalagda remissvaren, utan också läser de spontanremisser vi med möda sänder in i hopp om att våra kommentarer spelar roll.

Åsa Hagberg
”kyrkoförfattare” i psalm och sång

Här finns min spontantremiss att läsa, som en granskning av Högmässans texter.

Påsknovell

SAMSUNG CSC

Aldrig hade det varit så mörkt. Aldrig hade det trängt så djupt, ända in i märgen, som om själva skelettet förmörkades, som om varje låga släcktes ut.
De hade sett honom dö.
Nej, det var inte första gången de sett döden. Den ingick i livet, som en skugga i bakgrunden eller en oönskad gäst som då och då knackade på porten utan att någon kunde hejda den. Ibland var den till och med önskad för att befria en plågad kropp.
Men hans död var annorlunda.
Den var annorlunda därför att hans liv varit så annorlunda. På ett sätt inte alls. Hans röst var en människas röst som blev torr och sprucken i vägdammet precis som deras. Hans törst var en människas törst som bad om det svalkande vattnet ur brunnen. Sin hunger delade han med dem när han bröt brödet för att de alla skulle få. Men där visade sig också det annorlunda. Vad inget öga hade sett, inget öra någonsin hade hört, det utspelade sig mitt framför dem. De hörde honom själv säga det, han var det levande brödet som kommit ner från himmelen. Han var livet som mättade dem, evigt och utan slut. De smakade det i varje ord han sa, såg det i hur blicken i hans ögon kunde aldrig ljuga. Det var därför de varit beredda att hänga hela sitt liv på honom.
Det hade varit outhärdligt att se honom dö. Att se hans blick slockna. Att röra hans livlösa kropp utan att den kunde ge något gensvar, blodig och sönderslagen som ett stycke kött. Alltför hastigt hade de fått tvätta den, kyssa den, smörja den, svepa den och sedan förlora den på nytt in i gravens mörka hålrum. Var fanns då ljuset?

Långsamt började mörkret lösas upp. Den som sov märkte ännu inte hur det nattsvarta övergick i en nyans av mörkaste grått. Aningar av konturer över den jord där stillheten nästan höll andan. Tiden före gryningen.
Mer behövde de inte. De hade ändå knappast kunnat sova, bara lutat sig tungt, försökt vila eller samtala lågt när inte orden stockade sig. Aningen av gryning var nog för att de skulle hjälpa varandra upp, smygande samla ihop sina knyten och sedan ge sig ut.
Redan hade himlen övergått i sin nästa nyans av mörkgrått. Fler konturer blev synliga, vägen de följde framträdde steg för steg som en ljusnande gång mellan husväggarnas skuggor, de kunde se trappstegen när vägen blev brant och hur den ledde dem ut ur staden. Till sist var de framme vid vägskälet där en stig gick upp till trädgården där gravklippan låg.
De visste att de var ute på ett omöjligt uppdrag. Ingen hade heller sänt dem, de gick där med sina knyten av oljor och kryddor utan att det ens var nödvändigt. De andra skulle snarare ha sagt: ”Vad ska ni dit att göra? Vi har ju redan smort honom. Ni var själva där. Vi använde 30 kilo myrra och aloe, skulle inte det vara nog? Ja, det var lite hastigt, tiden var knapp, men det var nog. Nu är det omöjligt, dessutom livsfarligt. Ni borde inte gå.”
Omöjligheten låg framför dem som en tung sten framför gravöppningen, långt tyngre än vad någon av dem skulle ens kunna rubba. Inte nog med det, den var förseglad med kejsarens sigill, och bevakad av romerska soldater som aldrig skulle svika sin order.
”Vem ska hjälpa oss med stenen?”
Under hela vandringen hade frågan förföljt dem. Stenen, soldaterna, omöjligheten, de gick ändå, som drivna av ett tvång som steg upp allt starkare i takt med att gryningen kom allt närmare. Den svaga strimman av ljus växte sig upp mot en himmel som nu hunnit bli ljusgrå. Inne bland trädkronorna kunde de märka en svag aktivitet, prasslet av fågelvingar som vaknade upp, redo att hälsa gryningen med sina röster.
De måste gå.
Det var något han hade sagt. ”På tredje dagen ska jag uppstå”.
Sådana ord skulle de ha släppt för längesedan om de sagts av någon annan. Döden är döden. Men aldrig någonsin förut hade han ljugit för dem. Andra hade han kallat tillbaka till livet. Men hur kan en död uppväcka sig själv?
Hoppet var nästan smärtsamt. Det hade varit enklare att bara släppa det och inse att de skulle sitta den dagen i skuggan av träden för att stirra på en förseglad grav. När de inte orkade längre skulle de gå hem igen i oförrättat ärende. Detta plågsamma hopp! Denna låga av liv som rispades upp ur deras själar så att de måste gå. De måste se graven. De måste vara där, om … Om det allra mest omöjliga skedde den dagen?
”När tror ni att … om …?”
De måste vara där innan den ens började.
”Hur tror ni att … om …?”
”Vi kanske inte ens märker något?”
Deras röster blev alltmer viskande. De var så nära graven att de såg silhuetterna av de beväpnade soldaterna i knivskarpa konturer mot en alltmer ljusnande himmel. Det ljusgrå var redan högt över dem medan horisonten fick toner av aprikos, av citron och glödande liljor. Den första fågeln bröt tystnaden, sedan nästa och nästa och strax var hela dungen ett hav av fågelkvitter. Den första solstrålen sköt upp över kullarna i en kaskad av ljus och färger.
Jorden skalv.
Just då, just i den första solstrålen och gryningens inträde. Bara några sekunder när de kvinnor som tagit sig ut till graven måste kasta sig till marken. Bara just där, en skälvning som spred sig in mot staden i en svagare vibration, så svag att de som ännu sov inte märkte den, men den som väntade hörde lerkrukorna klirra mot varandra och visste.
Nu. Nu sker det.
De såg. Gruppen av kvinnor såg. Först överraskat skrämda och förvirrade.
Soldaterna låg ännu kastade mot marken. Graven stod öppen med stenen vid sidan om. En ängel satt på den. Ingen av dem hade någonsin sett änglar förut, men vad skulle det annars vara? Skepnaden var ljus som gryningens stråle, de bländades och vågade nästan inte titta.
”Var inte rädda. Jag vet att ni letar efter Jesus, som blev korsfäst.”
Nej, de var inte längre rädda. Smärtan i hoppet sköljdes undan.
”Han är inte här. Han har uppstått precis som han sa. Kom och se var han låg.”
De gick de sista stegen på sin vandring från mörker till ljus. Stegen hade fått en lätthet de inte visste att de hade kvar, kraft någonstans ifrån att nästan springa. Gravens hålrum förlorade sin djupaste skugga när gryningsstålen lyste in genom öppningen. De steg in, de såg det tomma rummet, de som visste, som hade varit där, som hade sett när man bar in hans livlösa kropp. Nu låg hans grav som en öppen port mot ljuset. De såg och trodde. Hoppet slog ut i glädje.
”Kom! Vi måste berätta för de andra. Kom, vi skyndar oss!”

Ett nytt språk

Vad ska vi med liturgi till? Frågan har aktualiserats i samband med det nya handboksförslaget. Jag läser i Kt om hur man skriver och använder egna böner i väntan på den nya handboken. När den till sist är färdig kommer den sannolikt ha sällskap av en uppsjö av sådana alternativa böner om vi bara söker något som är enklare.

Jag skulle vilja jämföra med frågan varför vi alltmer väljer en ikonbild och inte en ”vanlig” bild. Varför detta stiliserade, symboliska måleri med givna regler hur tex färger ska användas istället för fri, naturlig konst? Vi kunde tex ersätta en ikonbild på Jesus och Maria vid dopfunten med en ljus akvarell av lekande barn i Guds fria skapelse. Den skulle vara mer lättförståelig och verklighetsnära, alla kan se vad det är. Ja, Gud ser vi inte, men alla vet ju … liksom.
Här vilar en del av svaret till varför vi alltmer väljer ikonen. Den ger en bild av det osynliga. Med sitt symboliska måleri skapas en fördjupande igenkänningsfaktor från kyrka till kyrka, från århundrade till århundrade. Vi lär oss tidigt vem det är, redan som barn ser vi att Jesus blivit människa, precis som vi, evigt mitt ibland oss med sin Gudomliga blick vänd till oss.
Ikonens språk är annorlunda, men det är inte svårt.

När vi börjat se den vägen när det gäller bilden, är det då inte ganska märkligt att vi fortfarande gör precis tvärtom när det gäller språket?
Är det vad vi egentligen vill ha? En liturgi som mest bara är en gudstjänstordning med färdigskrivna böner som är så ”vanliga” som möjligt, med våra vardagsord så långt det går så att i princip vem som helst av oss kunnat skriva dem på egen hand? Då blir visserligen ordförrådet för Gud väldigt begränsat så att det mest handlar om oss själva, men alla vet ju … liksom. Eller vill vi ha ett språk för det osägliga där Gud kan ge sig till känna? Och då räcker förstås orden inte till, utan hör ihop med musik (ja, gärna mer utrymme för musikernas medverkan!) och handlingar så att detta tillsammans skapar och öppnar för det Gudsmöte vi längtar efter.
Ja, det blir annorlunda än det vardagliga, det blir bibelnära, det blir heligt, det blir berörande, men det behöver inte vara svårt. Det handlar mer om att lita på att Gud själv kan förklara sig och lämna utrymme för det. Vi kan prata oss sprickfärdiga om Guds närvaro och mysterium, men det är aldrig våra ord som skapar detta. Bara Gud själv.
Jag vet att jag inte är ensam om att mena att ”enkelhet” inte ensamt kan vara ledstjärna för en ny handbok. Låt oss hellre kalla det Gudomlig enkelhet.

SAMSUNG CSCÅsa Hagberg
Författare, psalmförfattare & AF-stipendiat

De bortvalda

Det är några år sedan nu.
En helt vanlig nyhetssändning berättade om hur man ville införa KUB-tester till alla gravida kvinnor, med syfte att upptäcka Downs syndrom på ett tidigt stadium. Så tidigt att en abort skulle vara möjlig. Läs resten av inlägget »

Hjältekraft

En av vår tids hjälteikoner är död.
Nelson Mandela. Jag läser hyllningar världen över och delar dem. Utan honom hade historien sett annorlunda ut. De strider som föregick hans presidentstyre hade kunnat eskalera till vad som helst annat. Läs resten av inlägget »

Storm i det kyrkliga vattenglaset

Inte en tornado, och inte en ödeläggelse, men det pågår en debatt som under de sista veckorna då och då blåst upp rejält i vårt kyrkliga vattenglas. Både Ragnar Persenius inlägg om biskopars tro och Peter Hallströms öppna fråga ”Varför skriver kristna hatbrev?” vittnar om hur smärtpunkten nås. Läs resten av inlägget »