Kärlekens lov

Fastlagssöndagen är inte bara gräddiga bullar som lockar smaklökarna. Öron & själ får njuta av en verklig godsak; ”Kärlekens lov” i Bibeln. Både den poetiska beskrivningen där orden inte bara är sockersöta utan har djupgående smaker. Och så innehållet som bit för bit definierar kärlekens väsen, avslutat med ord vi älskar att citera; ”… men störst av dem är kärleken.”

De andra två är tro och hopp. Men lösryckt ur sammanhanget, hänger kärleken ensamt i luften.
”Kärleken är störst av allt.”
Härligt, eller hur? Som en bakelse utan recept. Vi blandar gärna i lite vad vi tycker, in till det mest groteska när övergrepp, så som pedofili försvarar sig själv med att de skedde av kärlek till det lilla barnet.
I mänsklig kontext uppstår inte sällan en skiljelinje mellan kärlek som märks i vad vi kan FÅ för att tillfredsställa ett (upplevt) behov – eller – vad vi kan GE för någon annans skull.
Vilket är mest kärlek?
Vad säger ”Kärlekens lov”?

”Kärleken är tålmodig och god … allt bär den …” verkar den inte luta åt det senare? Kärleken, den utgivande Agape, blir störst i vad den ger? Men inte hur som helst. ” … om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Det verkar inte räcka med gärningen i sig, utan dess varför, dess drivkraft, dess källa.
Var det bara för att synas? Bekräftelsebehov? Yttre krav?
Min tanke glider iväg till en helt annan biblisk liknelse, om tio unga kvinnor som måste vänta medan det mörknar. Ingen fara, de har alla sina lampor med sig. Men … åh, fem av dem glömde olja för påfyllning, lampan blev inte mer än ett kortvarigt bloss, sedan slocknade den ut.
Är vi inte ofta där?
Katastrofen sker, kriget bryter ut, ja, vi vill hjälpa! Rikt och generöst! En tid … sedan har vi brunnit ut. Våra resurser är inte oändliga. Vår uthållighet mattas.
I tröttheten väcks istället en annan sida, liksom … nu har jag gjort allt det här, nu är det väl ändå någon annans tur. Du! Varför gör du ingenting!?
Källan för påfyllning är nödvändig.

Frälsarkransens pärlor återför oss till Kärlekens både ock. Hur den alltid är mer relation än njutning eller gärning. Hur den är livslågan. Hur ”eller” blir ”och”.
Kärleken märks i vad vi tar emot för att nå in i ett djupgående behov att vara sedd, förstådd, och betydelsefull för någon.
Och.
Vad vi, ur samma källa, ger vidare, ibland till och med offrar utan att det finns ens en antydan av tvång, för någon annans skull.
När Kärleken är störst av allt.
Gudomlig.
Dessa underbara ord.

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.
Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

1 Kor 13

LYSSNA till sången För kärleks skull:
https://www.youtube.com/watch?v=Q_X0oRM4QUI
Gjorde du allt ändå, för kärleks skull?

Åsa Hagberg

Att följa en stjärna

Så här på Trettondedagen, med stjärntydarna i fokus, är det förstås helt rätt dag att ta upp vårt behov av stjärnor att följa. Att det finns en hoppfull målsättning som strålar i framtiden. Hit är vi på väg!
Här går den modiga vägen! Har vi inte hört det? Låt oss ta modiga beslut!
Bara det håller. Bara inte en värre utmaning än vi förberett oss för står i vägen, likt en bråkig kung Herodes, vars makt är hänsynslös. Någonting som i slutändan kan förvandla en modig resa till eftertankens kranka blekhet, ”vi var naiva, vi såg det inte komma”.

Jag återvänder inte sällan till farfarsfar, Josef Berglund, nybyggaren i fjällens glesbygd, där man inte kom som erövrare av sameland, utan i en god samexistens lärde sig överleva under påfrestningar som var långt större än den vinterstorm som nyligen påmint oss om vädrets krafter.
Han som hade sett hur man varje senvinter hungrade i den lilla fjällbyn Ammarnäs, när förråden tröt och inga transporter nådde fram, men som också väl kände till hamnen i Mo i Rana, alla dess fartyg och handlaren Meyer som byggt upp sin omfattande verksamhet.
Enda hindret var de väglösa vinterfjällen däremellan.
För Josef fanns stjärnan i väster.
Tanken att skapa en handelsled där man kunde färdas med häst och släde, även under senvintern.

Hade han bara suttit med kartan vid sitt skrivbord vore vägen given. Först självklart västerut genom Tjulådalen, vidare dit Tärnasjöns fasta is skulle bära dem över till Jireskalets passage med de branta fjällen på båda sidor, all den stigning man slapp ta sig över, för att på andra sidan ansluta till den led som redan fanns färdig mellan Tärnaby och Mo i Rana.
Det skulle inte krävas någon omfattande insats för att färdigställa den leden.
Snabbt fixat!
Ändå far Josef först de långa färderna till både Stockholm och Umeå för att ordna medel för ett mycket mer omfattande projekt. Dessa får han i 800 riksdaler, för en led som istället börjar norrut längs Vindelådalen innan den viker av mot Norge via det närmast öppna kalfjället. Körvägen behöver förbättras, fem broar byggas och två raststugor, om Meyer själv bygger den tredje vid norska gränsen.

Varför detta omak när behovet var så brådskande?
Josefs mål var överlevnad. Inte bara för dem som skulle få del av förnödenheterna, även för dem som skulle transportera dem. Han kände till vintertidens faror längs den andra leden. Hur en sjö under senvintern ena veckan kan ha en robust bärande is, nästa vecka, då vagnarna skulle varit tungt lastade, har förvandlats till en dödsfälla. Likaså hur Jireskalets branta passage blir den korridor där stormar samlas i orkanstyrka och laviner kan rasa längs kanterna. Senvinterns temperatursvängningar är förrädiska särskilt på sådana platser, det vet den som vandrat i verkligheten.
Därför, trots alla de strapatser som färderna kommer att innebära genom åren som följer, kommer ingen att gå under. Inte en enda. Trots stormar, trots plötslig kyla, alla överlever. Varje gång.
Stjärnan ledde hans modiga färd rätt.

Ja, hoppets stjärnor må lysa.
Men hur kommer vi både dit, och hem igen, utan att gå under?
I stjärntydarnas evangelium ingår tron på mirakel, men de är visa nog att lyssna till varningen att inte återvända till Herodes och maktens lockande korridorer, utan ta en annan väg hem.
Och barnet måste fly, där våldet drabbar de oskyldiga.
Verkligheten är både komplicerad, och ibland mycket grym. Men det betyder inte att vi kan bortse från den.

I vår egen lokala företeelse av en indragen busslinje, drabbande just oss, förundrades vi över hur framtidsdokumenten över orten inte andades ens en liten antydan om att detta kunde ske, trots att man visste? Men svaret är att det är så framtidsdokument fungerar, överallt, så är det också på nationell nivå, europeisk (där vi snart ska välja utifrån dessa), hela jordklotets framtid. Deras avsikt är inte främst en verklighetsbeskrivning, utan att måla framtiden så som vi vill att den ska bli. Om vi sätter målet ökar vi chansen att det, trots osannolikheter längs vägen … sker. Just så som vi tänkt.
Vad händer om vi utelämnar Herodes i beräkningen?
Det vi är maktlösa inför.
Förklokheten och eftertänksamheten.
Helheten och sanningen …

Än lyser stjärnans hopp.
Och mirakel kan ske, men vishet måste vara att skilja mellan det modiga och det naiva, den efterklokhet som ”inte sett det komma”, och undflyr ansvar i ett ”hoppsan”.
Så att vi både kommer fram och hem igen.

När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.

(Ur Där himmelens stjärna glänser)

LYSSNA till sången

Åsa Hagberg
Författare

Vi gör det nya året bättre

Vi har varit ganska överens inför detta årsskifte. Vi vill göra det nya året bättre.
Nej, vi hade ingen pandemi med tillhörande isolering, någonstans mitt i allt … ändå en form av gemenskap när alla drabbades av samma företeelse. Men det år vi nu lägger bakom oss är snarast tyngande i mängden av dåliga nyheter, både hemma och i den stora världen, avslutade i vintervirusens uttröttande håglöshet.

Det är som att sprickorna har märkts överallt. Själva samhällskontraktet vacklar.
Budgetar överskrids och krisar. Myndigheter behöver behålla sin självkänsla och ett ansikte utåt, att man ändå uppfyller sitt uppdrag genom att förändra tolkningar och uppfinna nya ord. Här i Sverige har Försäkringskassan har gått i bräschen sedan andning inte skulle anses vara ett grundläggande behov.

I vår lokala kontext har vi under 2023 drabbats av Regionens kollektivtrafiknämnds tolkning av ”tågparallella busslinjer”. När järnvägsutbyggnadens kostnader skenade och enkla verktyg behövdes för att skära i utgifter, seglade begreppet upp. Var finns (tillräckligt perifera) busslinjer där start och slutmål sammanfaller med järnvägsstationer? Ah, dessa kan vi lägga ner!
Utan närmare utredning vad som finns däremellan, utan att behöva lägga någon uppmärksamhet på hur konsekvenserna drabbar området. Är inte det kommunernas ansvar?

Presentationen lokalt måste ha varit därefter.
Som en liten struntsak. En busslinje som enkelt kan tas bort när järnvägsutbyggnaden är färdig, och tågen susar snabbt förbi. En detalj inlagd i den stora informationen, som en död fluga som rinner ut med avloppsvattnet, utan att vare sig bränna eller stinga till.
Så obemärkt, onoterad, outredd, att även efter denna lilla obetydliga informationsdetalj har vår kommun fortsatt skrivit visioner om samhällets framtida utveckling, om expansionen inte minst i Förslövs södra del med nya bostäder och seniorlägenheter, allt i närheten av goda kommunikationer av både buss och tåg.
Alltid nämns båda, BÅDE buss och tåg, eftersom järnvägsstationen ligger utanför tätorten, ett avstånd bara de spänstigt hurtiga kan gå i ur och skur. Särskilt vintertid, eller kvällstid, mörkt och ödsligt längs vägen så att det kan vara skrämmande att höra andra steg närma sig bakifrån. Särskilt för en ung tonårsflicka, en flykting som kommit ur krig och våld med traumat kvar inombords, den långsamt gående som inte kan skynda på sina egna steg.

Vad mer finns i mellanrummet?
Ja, ett pärlband av mindre byar och gårdar med omgivande landsbygd, många barnfamiljer med skolungdomar i olika åldrar eller äldre som bor kvar, verksamheter, en hästgård, en vårdmottagning i samverkan med BUP och Regionen, och … hoppsan, en hel gymnasieskola dit de mest skoltrötta kan söka sig till praktiska linjer. Och så arbetsplatserna och ytterligare en gymnasieskola, förutom idrottsanläggningarna närmare målen. I Förslöv märks det stora vårdboendet, snart ytterligare ett, nära busshållplatsen, långt från järnvägen.
Där en buss gått i över 70 år finns en väl sammanvävd infrastruktur, som gjort att just denna buss är områdets mest använda.

Bild Helsingborgs Dagblad 231206

När Skånetrafiken närmar sig att äntligen släppa fram tågen igen längs spåren, behöver buss 503 inte ens nämnas bland justeringar i den kommande tidtabellen. Där finns inte de redan borträknade.
Där den lilla flugan återigen flyter med i en information, och faktiskt ändå bränner till en aning så att tjänstemän i kommunen inser att det kommer att ske … oj, mycket snart … framställs det som ett oåterkalleligt faktum. Tågen ska och måste prioriteras! Är det samma möte som beskedet om att just de tågens utlovade halvtimmestrafik ändå dras in på grund av tågbrist, och Skånetrafiken hade ”sett en möjlighet” att minska tätheten just i vårt hörn? Så att den frågan får topplocket att brista när hela familjen Helsingborg drabbas?
I vilket fall händer ingenting.
Informationen om buss 503 förs inte vidare inom kommunen, mer än kanske något lågmält mail till en verksamhet där den norrgående bussen fortsatt kommer att gå. Det är bara den södergående som dras in. Varför oroa om det ändå är för sent? Det är Skånetrafikens uppdrag. De får ta den smällen.

”Det yttersta ansvaret för att Skåne binds samman av ett bra nät med bussar och tåg ligger på Region Skånes politiker. Efter riktlinjer från Region Skåne arbetar kollektivtrafiknämnden och Skånetrafikens tjänstemän med att utveckla trafiken. Skånetrafikens huvuduppgifter är att utveckla, planera, upphandla, informera och marknadsföra kollektivtrafiken i Skåne.”
( Se Skånetrafiken – Vårt uppdrag)

Jodå, Skånetrafiken informerar. Till sist. Förutom alla glada tillrop om den fantastiska utveckling och förbättring vi nu står inför! Med en månads varsel.
Först då är bussnedläggningen den 11/12 2023 offentliggjord.
Först så sent att alla utsikter att hejda någonting överhuvudtaget omöjliggjorts.
För oss som plötsligt står där med en sönderriven infrastruktur, med ett gapande busslöst hål i den förut så sammanhållna väven, en utbredd vit fläck på kommunikationskartan där det enda som återstår blir transport med egen bil (ja, möjligtvis utöver de mest välutrustade cyklisterna), är allt så fel, fel, fel.
Hur mycket får samhällskontraktet brista?
Hur går det att från sina skrivbord där kartor ritas och linjer dras, glömma vilka som är mest beroende av en fungerande närtrafik, och bosätter sig vid linjer just därför? Där en avsides järnvägsstation i fel riktning med tillhörande byten och förseningsrisker blir en alltför stor påfrestning för att vardagens verklighet ska fungera.

De mest frekventa bussåkarna finns alla inom Diskrimineringsombudsmannens sfär.
Mitt hjärteblod, personer med funktionsnedsättning, så att jag vet bussens stora betydelse i sin enkelhet, när sonen behövde få åka som andra, inte bara i den segregerade funktionshindersbubblan. Därtill ålder, både de gamla som borde få chansen att ställa bilen för att inte vara en trafikfara, och de unga där vi knappast heller vill öka EPA-fordonens täthet längs landsvägen, där kontakten med staden är en självklar del av uppväxten mot självständighet utan att föräldrar måste bli en stressad taxirörelse. Utsattheten hos de unga, etniciteten som märks hos flyktingen, nysvensken med språkets svårigheter. Kön, där kvinnor oftare står utan bil, trots (ensamstående?) föräldraansvar och komplicerade livspussel.
Här vilar samhällskontraktets ansvar särskilt tungt.
Vad är då ett ord som ”tågparallella busslinjer”, när verklighetens människor finns längs vägen?

4/12 blir jag en del i när ”Förslövs kollektivtrafikråd” bildas.
För att finna en samlande kraft, där vi kan hjälpas åt att göra 2024 bättre.
Mängder av insändare, protester, en namninsamling på 2.592 underskrifter i ryggen, och ett medborgarmöte med politiker och tjänstemän inbjudna, har gett visst resultat. Frågan ses över. Vilka lösningar kan finnas?
Flera förslag har kommit upp, mer eller mindre fantasifulla omvägar hur det går att ta sig från A till B, kanske via C, D, E … eller F med en runda om G … eller … varför inte landa i det självklara?
Den linje som redan har infrastrukturen och den inövade resvanan färdig, går raka vägen.
Den som var ett misstag att lägga ner, ett beslut som därför måste överklagas.
Om brist på bussar och busschaufförer är ett hinder, är ändå några turer om dagen så mycket mer än ingenting.
Därifrån fortsätter vi att bygga mot framtiden.

Det är därför jag skriver denna blogg. Både till alla direkt berörda i just denna fråga, alla som bär ansvar och har fått förtroendet att hålla i frågan. Men också som en del i det stora mönstret, den som är hela vårt samhällskontrakt, där vi tröttnar fort på ursäkter och längtar efter ärlighet och samverkan i det som är en god vilja. Må prestige läggas åt sidan. Må dreven också sansa sig och göra det möjligt att träda fram.
Framtiden händer inte bara. Vi hjälps åt att göra den bättre.
Ett nytt år.

Åsa Hagberg
Författare och diakoniassistent.
Medlem i Förslövs kollektivtrafikråd – ett medborgarråd

Ordförande FUB Båstad, representant i Tillgänglighetsrådet

För mer läsning, se Helsingborgs Dagblad Nedläggningen av buss 503

Fem minuter i tolv

Att backa så långt som till tiden före 2009 kan framstå som en annan verklighet. Kommer vi ens ihåg … 2009, det var väl inget särskilt? Det var ju före både Syrienkriget med efterföljande flyktingvåg, före Pandemin, före Rysslands chockartade specialoperation i Ukraina vars rätta namn redan från början var uppenbart, före den dödsbringande morgonraiden 7 oktober som tände gnistan till ännu en lågande, blödande krigshärd …

Vad kan vi göra? Vad ska vi göra? Vad måste vi göra?
Vad räcker vi till för, om samtidigt all denna andra oro blossar upp i den stora världen, samtidigt som den verklighet som finns närmast runt om oss allt mindre håller ihop i sina samhällsbärande funktioner? Gäng som härjar, unga liv som spills, bortsprängda hus, dygnslång väntan i sjukhuskorridorer, försörjningsstöd som ingen kan leva på, bussar som slutar gå …
Vi gör ju inte det.
Räcker inte till. För allt.

2009 inföll det första klimatmöte som på allvar skapade stora rubriker. Det i Köpenhamn. Slag i slag, sådant som påminde oss om att vi bara har ett jordklot, och förbrukar det i en rasande takt. Ord av Undergång dånade plötsligt som en ödslig kyrkklocka i en dystopisk fantasyfilm. Scenarion presenterades som … kanske halv tolv? Bråttom, men möjligt.
Mänskligt sett.

Gud, när våra strider längtar efter fred,
blir det lätt en kamp med glorian på sned.
Du ser också oron att vi kör vår jord
mot sin undergång, trots alla stora ord.

Domssöndagen.
Denna kyrksöndag som stupar redan på sin stavning. Det ska faktiskt vara två s, tid att gå till doms. Den som också avslutar kyrkoåret, och därmed lyfter de stora existentiella perspektiven för både mänskligheten och den jord som vi bor på.

2009 arbetade jag tillsammans med Stefan Jämtbäck på vad som skulle landa i kyrkoårssångboken ”Och himlen rör vid jorden”. En nyskriven psalm, eller om man vill kalla det sång, till varje söndag. En tydlig målsättning var nutidens språk och erfarenheter med blicken in mot framtiden. Att slutligen nå fram till Domssöndagstexterna utmanade … tills klimatmötesrubrikerna formulerade den stigande oron.

Det är en paradox, att i den stillsamt fridfulla kyrkan, har också alltid, så länge den har funnits, återkommande lästs dessa dramatiska texter. Skildringar om så svåra tider, att dystopins undergångsfilmer kunnat hämta innehåll av ”bibliska mått”.  
Den som vill skapa skrämsel kan enkelt missbruka Gudsnamnet.
Som om det är Gud själv som till slut vill förgöra oss.

Gud, du hör vårt rop som söker efter svar,
tro som är som vind och vågen när den far,
hoppet som vill hoppas nå sin verklighet,
ömhet i den blick som ser vad ingen vet.

Istället är bibelns vanligaste hälsning; ”Var inte rädda”.
Snart kommer vi att lyssna till hur en grupp herdar nås av just dessa ord, inför ett blixtrande änglasken.
Nej, inte en slutgiltig undergång, men födslovåndor inför en födelse. Somligt måste gå under, för att något nytt ska komma.
Allt det vi kallar ondska, där somligt mest skaver i den lilla världen, annat rör sina cirklar ut i den våldsamma stora verkligheten. Där en del bara syns mänskligt fegt och plumpt, annat är som drivet av en dödsbringande omänsklighet vi inte klarar av att hejda. Annat som drabbar genom jordklotets genom årmiljonerna föränderliga rörelser, floder, skakningar och utbrott.
Vårt rop som söker efter svar.
Var finns Gud?
Vad är en liten människa?

Domssöndagen tar emot oss med allvarsamt hoppfulla svar. Fem i tolv är inte de sista skälvande minuterna innan livets och mänsklighetens upphörande. Det är dödens upphörande. Förstörelsens upphörande. Sedan börjar en ny tid, bortom vår förståelses horisont, ännu mer bortom vår kontroll. Det godas beständighet.
Gud blir allt i alla.

Bland allt vi hoppas på finner jag detta som det i längden hållbara. Oavsett hur önskan om hur hela mänskligheten på egen hand slutligen samlar alla sina goda krafter för att upphöra med alla krig och rädda vår planet, återkommande fallerar.
Visst behöver vi en Frälsare. Med stort F. Långt hellre än ett A följt av ett I, där den senaste tidens kaos visat på svårigheten att styra och kontrollera denna superhjärna.
Så mycket mer finns i den som också är vår Skapare.
Med samma ömhet, vishet och kraft som format världen och dess sköra livstråd.
Som redan visat sig beredd att göra allt för att rädda den, utom att ta ifrån oss vår fria vilja för att med tvång genomdriva sin Allmakt.

Det kan vara långt dit. Den oro vi har idag är då bara ytterligare en av alla världskriser som utspelats under tidens gång, så att undergångsprofeter lyft sina röster. Eller är verkligen det mänskliga avtrycket så stort och påfrestande att det är nära. Oavsett allt, påminner Domssöndagen oss att vända oss mot vår Skapare, ta emot förlåtelsens möjlighet till en ny början, plantera och hämta kraft till det som är gott.
Det som alltid är lönt.
Därför att det goda är bestående. I någon form.
Gud håller det.

Inuti bor barnet, ömtåligt och vekt,
inuti finns rummet, där du själv har lekt.
Ute i det stora, inne i mitt djup,
väntar samma hunger, kom till oss, o Gud.

Herre, du som frälser kommer hit igen,
vårt Hosianna väntar.
LYSSNA till sången

Åsa Hagberg

Allt väl?

Det är en slogan. Vi frågar: ”Allt väl?” med det givna svaret ”Ja”.
Alltså … kanske inte just ALLT, men det som ryms i en kort hälsning. Den som säger att ”frisk” är normalläget, och allt annat är undantag vi dras med ibland.
Eller …? Vad lägger vi i ordet ”frisk”?

Det började redan på BB. I den första översvallande lyckan verkade allt vara väl.
Men visst var det oroande att barnets nyfödda reflex att suga sin föda inte fungerade.
Det andra, mer grundligt utförliga läkarbesöket bekräftade vaknande misstankar om det som var svårt att sätta ord på. Som ”handik …”
Det tredje besöket, när en hurtig läkare som hållit det späda barnet upp och ner ett hisnande ögonblick, kunde konstatera att spänsten var ovanligt bra, ”men han kommer aldrig att kunna gå i en vanlig skola”.
”Nähä” tänkte jag ”hur kan han vara så säker på det redan nu?”
För även en logoped hade gjort sina besök. Hon, som i det trevande sökandet efter vilka ord som var minst dåliga, innan funktionsnedsättning eller IF (intellektuell sådan) ens var uppfunna, talade om ”hans sjukdom”. Samtal, där det framstod som att allt det som inte var väl gick att träna, kanske så mycket att det till slut nästan inte märktes.
Jag mobiliserade alla mina krafter mot det målet.
För hans eget bästa!

Jag har fått ompröva.
Allt vi kallar svaghet, eller kanske antyder som ”sjukt” varken kan, eller ska, tränas bort. Vilken tunn livslina man annars måste balansera på för att platsa i den ”vanliga” verkligheten. Och varför är den så mycket bättre?
Den här lördagen fick jag återigen se det.
Vi hade vår dag på torget i Båstad, då FUB (intresseförening för barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i hela landet uppmärksammade temat ”Hälsa”.
Vilken dag vi fick!
Tänk, hur alla som rörde sig där kring torget, återigen påminda om hur mycket elände det finns i världen, fick se en grupp människor som gladdes åt att vi kunde vara där tillsammans under en solig himmel och låta våra kroppar komma till uttryck. Vi gjorde gymnastik, så som var och en kunde, en del av oss med stöd och handräckning. Vi fick en bandyklubba i handen … siktade … och gjorde mål!
Applåder!

Hälsa, på ett väldigt påtagligt sätt. Jämförelsesjukan lyste med sin frånvaro. Likaså verkade flertalet ha byggt upp immunitet mot BDPD-syndromet (Bara Det Perfekta Duger). Alla kunde ju se oss, ingenting var gömt för den omgivande publiken. Kom och var med! Allt måste inte vara svårt. Vi gör det vi kan, och vi gör det med glädje.

Självklart finns också svårare frågor att hantera. Att RGG-syndromet (Rund Go´ och Glad) inte görs till en normalitet så att sund mat och rörelse försummas, därför att FISTV-kulturen (Fika I Soffan vid TV:n) breder ut sig som den mysigaste och bästa sysselsättningen.
Vi märkte under Corona hur förödande det var.
För den fysiska hälsan. För den mentala.
Så underbart att få träffas. Att få röra på sig. Göra det tillsammans.
En aktivitet ordnas. Ledsagare finns tillgängliga. Samverkan med kommunen.

Bland det svåra finns också rapporter om att personer med IF ofta får sämre vård. Dels på grund av kommunikationssvårigheten i båda riktningar, innan en diagnos går att ställa, och bristen på den extra tid som skulle krävas för att nå fram. Dels prioritering, då en tillkommande komplikation kan döljas bakom den livslånga funktionsnedsättningen, utan tillräcklig insikt i hur en dubbel belastning påverkar så mycket mer än en enskild svårighet. Hur begränsningen inte ”bara” blir 1+1, utan oftare 2×2 i livspåverkan.
Hälsan är en av livets viktigaste gåvor. Ännu mer för den som redan lever med en funktionsnedsättning.

Kanske det är det som lyser fram där på torget.
Förståelsen i hur värdefullt det är att få vara där i allt det som vi kan göra. Tillsammans.
Jag är tacksam att få vara med.

Åsa Hagberg
Författare, tillika ordförande i FUB Båstad

Diakonins dag 2023 – Medmänsklighet möter AI

Texter: Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12
Predikan i Förslövs kyrka 3/9

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Vår värld efterfrågar enkla svar på stora frågor. En snabb lösning på ett invecklat problem. Och här har vi det, fortfarande, eller hur? Denna till synes enkla lösning som Jesus, enligt Matteusevangeliet serverar under sin bergspredikan, fylld av Gudomliga levnadsråd som en kontrast till de falska profeterna.
Minst lika aktuellt nu, som då.
MEN … ja, vi vet att det finns ett stort ”men”, det blir aldrig enkelt därför att människor är komplicerade. Bråkiga. Dyra dessutom. Tänk om vi kunde ersätta människor med någonting som var lättare att styra och kostade mindre?
Ja, tänk om … någonting så enkelt som en liten pryl som ryms i handen, kanske så litet som ett armbandsur?

Vi har hört om hur digital teknik utvecklas alltmer. Mer och mer kan utföras av robotar. Till och med det som förut sågs som ett tydligt mänskligt tecken, att kunna skapa, att kunna skriva och spela musik, att formulera en vacker dikt och sjunga den, att röra sig i konstfärdiga rörelser över ett scengolv, tala med patos … till och med detta kan mer och mer tas över av AI, Artificiell Intelligens. Ja, även de nära tjänsterna, så att den första person jag möter vid ett besök på ett sjukhus kan vara någon som presenterar sig som ”Hej, jag heter Molly, vad kan jag hjälpa dig med?” och är ett ansikte i en skärm, där mimiken anpassats för att stämma överens med orden, alltid lika tålmodiga och med en vänlig klang.
Vad ska vi då med människor till?
Vad är det särskilt mänskliga?

Vi behöver inte gå så särskilt mycket längre för att veta.
Vi kan vända oss till våra vänner från Myllefallet, gruppbostaden och undra varför vi inte bara kan byta ut alla stödassistenterna mot allt mer skickligt utformade robotar?
Ja, men … visst är det SJÄLVKLART!?
Det handlar om det som är så mycket mer än bara utförda tjänster.
Det handlar om mötet, människa till människa, om förståelsen som uppstår, utbytet som växer i gemenskap, som är ögon som ser varandra, händer som rör varandra, hjärtan som slår tillsammans. VÄRMEN i det ömsesidiga mötet.
Vi övar medmänsklighet när vi är tillsammans – i tjänst för varandra.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Ytterst handlar det om den mänskliga egenskapen att ha en fri vilja.
Att vi inte enbart handlar utifrån instinkt eller förprogrammering, utan vi har fått förmågan att välja, och därigenom även att skilja mellan ont och gott, där det goda karaktäriseras av att vara Fri Villigt. Här finns det unikt mänskliga.
Men när nu den fria viljan har varit väldigt mycket på tapeten under de senaste månaderna, är regeln snarast tolkad som att: ”Allt vad jag vill göra mot människorna får de stå ut med därför att det är min rättighet – så länge jag inte bryter en lag!”
Jo, så är det.
Men också att missbrukad frihet väldigt fort blir uttryck för något annat, precis som allt annat missbruk. Ett förvirrat ego som går vilse i sin egen inbillade suveränitet, och inte längre kan skilja mellan ont och gott, rätt och fel.
Tänk om Gyllene Regeln fick vara den enkla lösningen, som en ledstjärna för friheten, tillsammans med alla de goda råd Paulus ger oss i Romarbrevet. ”Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Eved-Melek, som vi mötte i Jeremias bok, är ett exempel på just det. Hur han inte bara dras med i drevet och hatet mot Jeremia, som anses ha profeterat fel och inte utlovat dem seger, och det är därför de har belägrats av Kaldéerna, så att alla i Jerusalem svälter. Vem vill inte ha en syndabock när det kommer en kris?
Men nubiern Eved-Melek lyssnar till Gudsrösten i sitt hjärta. Han väljer att göra det, han väljer att följa den och lyfta Jeremia ur brunnen.
Därför att han är människa.

Vi övar medmänskligheten i det dagliga livet tillsammans, i allt det vi gör för varandra, förlåter varandra för och delar med varandra. Om någon dag kommer att kräva en övermänsklig insats, likt Eved-Meleks, är det Guds nåd som gör den möjlig, inte vår egen kraft.
Därför att Gud är godhetens källa som vi kan välja.
Därför att Jesus inte bara är en form av övermänsklig intelligens som påverkar våra hjärnor och programmerar oss att tänka i en viss riktning, utan därför att Jesus själv tar sig förbi gränsen att bli kött och blod, vara ibland oss i mänsklig gestalt, beröra oss fysiskt, sträcka ut sina händer så som Pär Siegård målat honom i koret här i Förslövs kyrka, komma till oss i nattvarden när vi tar emot bröd och vin.

Låt oss be, så som den helige Franciskus lärt oss:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.

Amen.

Åsa Hagberg

Den sekulära svenskan

”Även om svenskarna inte är särskilt troende behöver alla hoppet och kärleken. Kyrka och stat kan man vara utan, men inte kärlek. Den är nåden som är och som var och som kommer, även när religionen inte längre talar till oss. Den är Alfa och Omega, början och slutet på allting, vad vi än tror. Den finns inte bortom bergen – den finns här och nu.”
(Adam Yngve, ur ledare SvD 2023-08-06)

Det är bara att inse att ungdomen börjar ligga långt i fjärran. Att det blir en allt längre räcka år ner till ungdomens prövande av jaget och livet. Dessa avgörande val som avlöste varandra i vad som skulle stakas ut som en livsväg.
För mig blev irriterande nog den mest besvärande frågan det där med Gud. Först bara som en surrande liten tanke, som oftast gick att slå undan, sedan allt mer påträngande. Var det ändå inte … liksom, en EXTREMT STOR FRÅGA i tillvaron, existensen och Alltet? Tänk om … !?
Gensvaret kom att vägas i samma slutsats som ledaren ovan.
Det som inte finns bortom bergen.
Det stora OM:et i det tilltagande, störande vankelmodet. Om tron skulle ha en relevans för mitt unga jag måste den handla om här och nu.
Jag fann att den gjorde det. Också.

Att hellre dela upp i ”antingen – eller” är knappast en typiskt svensk sjuka. Den verkar tillta alltmer i det världsvida behovet av enkla svar på stora frågor.
Här är svaret! Inte där!
Var finns då paradoxen som håller oss ödmjuka inför livets mysterier? Som om själva orden faller bort och inte ens är en del av det nutida språket, den sekulära svenskan. Vad gör vi då?
Så som Martin Lönnebo, i kärt minne bevarad, sa när jag 2019 frågade honom varför han gav oss Frälsarkransen.

”Det handlade mest om att jag såg hur det måste vara NÖDVÄNDIGT så som det ser ut hos oss. Det är en så komplicerad och orolig värld, att vi behöver enkla ting som kan rymma viktiga ting, och att beröringen är betydelsefull.”

Så gav han oss också Frälsarkransbönen, där både ”här och nu” och ”bortom” ryms, i en och samma korta lilla bön.

Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.

Till sist en sång, till dagens söndag, den 9:e i Trefaldighet.
Av en händelse om just det unga livsvalet.

Redan när jag föddes såg du vem jag var,
gav till mig en gåva trygg i ditt förvar.
Nu, när jag är större vill den växa fram,
där min rädsla krymper mig i skam.
Du som gav mig gåvan är god,
jag vänder mig till dig och ber om mod.

LYSSNA till Du som gav mig gåvan

Åsa Hagberg

Klickrikets domstol

Ilskan är stor, i klickrubrikernas rike, liksom i den verklighet som skiljer olika grupperingar åt att odla sin särart – men inte mer än att vi ”vet” vilka de andra är. Avundsjuka, förorättelse och förakt fungerar lika bra i att elda upp den känslomässiga stämningen. Sedan behövs bara en enda gnista. Ett enda urgammalt knep.
Provokationen.
Provokationen är det absolut enklaste sättet att visa hur fel de andra har.
Se bara hur de låter sig styras av ilska, av känslor och primitiva drifter. Det måste väl bevisa, om något, att jag har rätt? Eller hur? Eller … vem är det jag dömer? I slutändan mig själv, som medverkar i att elda upp bråket och egentligen inte är ett dugg annorlunda själv …?

Att ha rätt.
Att handla rätt.
Att vara rätt.
Det första är långt ifrån att med automatik vara de båda andra. Dessa, som är långt svårare, aldrig bara är enkla knep, som är liv, mognad, förståelse, förändring och processer.

Jag såg en film. Tårarna vällde upp.
Baserad på verkliga händelser svarade den mot just detta. Började med behovet att ha rätt, till nästan varje pris – men övergick till de båda senare. Försoning. Domar som inte längre behövde fällas när anklagelserna flöt ut i sanden.
Jag hoppas att den omedelbara responsen är att vilja veta vilken film …!? Var finns detta guldkorn, denna källa och oas som visar att försoning är möjlig?
Jag svarar gärna direkt:
The Best of Enemies

Filmen är från 2019, verkligheten från 1970-talets Durham i den amerikanska södern, där segregationen mellan färgade och vita fortfarande är kännbar. Man bor i olika områden, går i olika skolor. Ku Klux Klan bevakar att gränserna hålls, som en inofficiellt understödd ”polis”.
En brand i den skola där de färgade barnen går blir den utlösande faktorn.
Den andra skolan måste slutligen öppnas, för alla barn!
Men … det går ju inte!? Konflikten har djupgående rötter. Kulturkrockar. Oförståelse.
Våld är väl alltid en möjlighet …?
Så, vilken annan lösning är ens värd att tänka på?

Charrettes. Sittningar, ledda av den själv färgade Bill Riddick, nedrest från North Carolina. Båda grupperna måste mötas, dagligen under två veckor, för att därefter kunna rösta demokratiskt i frågan. Representanter utses med varsin ledare, vilket blir de båda grupperingarnas främsta språkrör. Den stridbara, färgade Ann Atwater, och Ku Klux Klans ordförande C P Ellis.
Bara att sitta vid samma bord.
Än värre, att se varann i ögonen. Blickarna skjuter hellre pilar.
Åh, så ont det gör.

Först noterar jag hur Bill Riddick använder tre strategier.
Att båda sidor måste få samma utrymme att tala och bli lyssnad på.
Att aldrig låta sig provoceras. Att varje sådan kommentar istället kräver steg tre:
Att kunna motivera varför. Vad menar du? Vad innebär detta …?
Men det räcker ju inte, när faktaresistensen haft år att odla sina kunskaper, när grupptrycket är våldsamt starkt och ilskan kräver ”rätt” lösning – från båda håll.
Det de ledande två slutligen möts i blir inte den intellektuella, legala överbevisningen, inte i våldets övertalning, utan i den mest ömma punkten, den mest mänskliga, mest försonande.

Ellis har en vuxen son med Downs syndrom, boende på en institution i Durham. Nej, han skäms inte, han försvarar och älskar sin son, någon av föräldrarna besöker institutionen dagligen. Medan cherretten ännu pågår får sonen en ny rumsgranne som skrämmer honom, han gråter och är förtvivlad. Lika förtvivlad blir Ellis, närmast beredd att släppa allt för sonens skull.
Detta förstår Ann Atwater. Ingriper.
Här förstår de varandra. Här märks den första sprickan i de hårda skalen.
En väg till försoning. Att sluta döma. Se varandras gemensamhet.
Det är här mina tårar flyter som mest.

Resten av filmen lämnar jag att hellre se.
Men självklart har det ett högt pris att överge den uppfattning man vårdat i en ledande position. Den som Ellis gick in i utifrån önskemålet att ingå i någonting större, att betyda någonting. Att överge det. Att vara rätt är mycket svårare än att ha rätt.
Återigen, från båda sidor.

I kyrkan den här helgen samlas vi i ett tema som sträcker sig långt utanför de troendes krets; ”Att inte döma”. Så som jag dömer andra, dömer jag indirekt mig själv. Så som jag föraktar andra, slår det tillbaka mot mig själv. Att i klickriket kunna hejda sig. Vägra den provokation som grundar sig i lusten att avslöja, skadeglädjen i att döma, ha rätt.
Bara fälla sådana domar jag står ut med att ge mig själv, sådana som förstår orsaken bakom och är förlåtliga. Det jag inte förstår släpper jag. Det får lagen ta hand om.
Allra helst Gud.
Det är i viss mån befriande att vår tid inte är så särskild som vi tror. Vi beter oss bara så som människor alltid har gjort, bara i så mycket högre hastighet, med virala spridningar över hela jordklotet inom några sekunder. Ilskan brinner. Bibelordet får än mer aktualitet.

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.” (Luk 6:37)

Den dom jag dömer andra med, hur rätt den ändå är,
känns hård den dag jag önskar mig att Gud är där.
Gud, som ser långt mer än vi,
dömer hellre fri.

Att lyssna till Gud som ser långt mer än vi

Åsa Hagberg

Välfärdens hungriga barn

När debatten (som brukligt) blir onyanserad, när inläggen alltmer upprörs i det ytliga skummet över vågen, blir det än mer välkommet att läsa ett inlägg som äntligen redogör för var det grundläggande problemet finns gällande hungriga barn under inflationens ökande tryck. Vi kan skilja fakta och känslor, inse vad som är mycket värre än vad de flesta tror, och vad som kan vara rimligt att ifrågasätta om det är samhällets ansvar.

Pia Kjellboms artikel i Svd 2023-05-26 ”Barn förväntas uppfostra sina föräldrar” blottlägger det stora problemet. En så belysande artikel skulle förtjäna att delas flitigt, men hamnar i bakvattnet av bruset. Kjellbom är socionom och lektor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet. Hon skriver bland annat ”De som uttalat sig i frågan tycks utgå från att vi har ett fungerande yttersta skyddsnät som innebär att inga barn behöver hungra (bara föräldrarna prioriterar rätt). Problemet är att vårt yttersta skyddsnät under lång tid urholkats på ett sådant sätt att vissa barn de facto måste gå hungriga till skolan. Ibland under överinseende av socialtjänst och domstol.”
Här borde vi sätta frukosten i halsen.

Detta skulle sänka ljudnivån i en del kommentarer.
Både gällande föräldrars, eller just den nuvarande regeringens hävdade oförmåga.
Urholkningen har pågått under en lång tid, så lång att man inom myndigheter börjat … mer eller mindre motvilligt … vänja sig vid obekväma avslag och ”tyvärr, enligt våra beräkningar ligger du på ett överskott …”. Vänja sig vid ett existensminimum som är så lågt att det inte går att leva på under nuvarande kostnadsläge, men det är (rösten blir byråkratiskt stel) så det ser ut. Där en enda missad faktura, en enda oväntad utgift som inte går att redogöra för blir en långvarig, hopplös eftersläpning.

Var och en som arbetar med kyrklig diakoni har sett det länge, men tydligast under de senaste månaderna, sett kalkyler som är så omöjliga att det är lika omöjligt att inte påverkas. Medkänna. Medlida. Gripa efter alla möjligheter till fonder, någonting som för näsan över vattenytan.
Men gruppen själv är tyst i bakgrunden. Man orkar inte tala om sin fattigdom.

Som en maskstungen möbel.
Så länge den inte belastas, kan den på ytan framstå som om den fortfarande är hel.
När så tyngden ökar, på kort tid förväntas kunna bära så mycket mer, kristid och oro – när den skulle behöva vara som allra starkast – då visar sig sprickorna överallt.
Inte bara hos barnfamiljerna, även om just frågor om barn har en förmåga att väcka särskilt mycket empati, utan även de långvarigt sjuka … ända in i pensioneringen, de som har funktionsnedsättningar som hamnar mellan stolarna, de som släpar på en gammal skuld, kanske efter ett dåligt förhållande där man utnyttjades av en manipulativ partner.

Vårt yttersta skyddsnät har allvarliga sprickor. Det har urholkats under en lång tid.
Plötsliga lösningar med dyra löften kan inte räcka för det större problemet mer än skjuta det några månader fram i tiden, så … ja, det kan vara värt att ifrågasätta hur långt samhällets ansvar kan gå, om det yttersta skyddsnätet måste stärkas, och resurser omöjligt kan rinna ut genom alla hål som finns? Om de som vuxit upp under föräldrarnas curlingansvar inte ska vänja sig vid att samhället tar över den rollen? När behöver – och kan – jag själv ta ansvar?
När ska jag ha rätt till stöd, och veta att det finns!?
Hur långt förväntas annars kyrkan, och andra stödorganisationer täcka upp den nuvarande bristen? Måtte fondmedel välsignas att räcka långt.

Åsa Hagberg
Författare, likaså diakoniassistent

Var är skyddsnätet …?

Öppet svar till Emma Johdet Wettergren, vars ledare fanns i SvD 2023-04-30, faster till Luna som efter en våldtäkt drabbades av hjärnskador och kräver omfattande dagligt stöd.
Ur texten: ”Aldrig trodde jag att definitionerna av skälig levnadsstandard och rättssäkerhet kunde vara så iskalla. Detta handlar ytterst om politisk vilja. Jag förväntade mig mer av det som kallas samhället. Eller åtminstone ärlighet om att vi väljer att inte ha råd eller prioritera våra medborgare när de behöver stöd.”

Ett stort tack för din berörande ledare som fanns i dagens SvD. Frågan måste lyftas på nytt och på nytt, och varje sådant inlägg blir betydelsefullt för många fler.
Allt Luna drabbats av är så smärtsamt att ta in.
Så grymt mot ett barn och en dubbelt drabbad familj.
Först som brottsoffer.
Sedan fortsatt bristande insatser, där inga tjänstepersoner anses ha handlat felaktig så att hela händelsen med några ursäkter skulle gå att rätta till, utan … så här har det blivit.
Så här illa.
Vårt välfärdsnät tyngs av allt fler brister som drabbar allra mest där det skulle behövas som bäst. Där behoven är som störst. Aldrig har vi blivit så duktiga på att skapa undantag och orimliga tolkningar av regelverket, som sedan blir praxis och prejudikat, så att det går att göra avslag. Helt enligt lagen, trots att verkligheten dignar under sin fullt synliga börda.

Att inte omfattas av LSS* kan framstå som det största felet, när behovet är så tydligt. Jag är tyvärr inte säker på att det hade hjälpt, då även denna lag blivit så hårt reglerad och tuktad att ingenting sker utan motsvarande kamp som du redan beskriver inom SoL*.
Även inom LSS är (ex) längre resor närmast omöjliga. Antingen för att man aldrig beviljas assistans/ledsagning, eller för att en ökande börda av arbetsrättsliga lagar kring arbetstid, dygnsvila, tillgänglighet av jour osv. gör processen så omfattande att den inte hinner bli färdig i tid för att resan ska kunna genomföras.

Känslan uppstår av ett samhälle som vill hålla fast vid en fasad av god omsorg och allas lika värde, men under ytan passar på att sänka standarden och normalisera ett långt mer institutionellt sätt att arbeta, där individens egna inflytande över sin tillvaro krymper till snart intet.
Termer som ”funktionsvariation” välkomnas med öppna armar, då de större behoven kan döljas där bakom, närmast tystna, då vi snart inte har några ord kvar att ens benämna dem.
Enbart där kostnaden är i fokus. Då. Där. Viljan att dra ner. Hejda fusk och ”överutnyttjande”.

Jag hoppas du fortsatt orkar driva denna kamp. Att en Lex-Luna kan skapas.
Hoppas du förstår hur viktig du är, då anhöriga själva, som du skriver, sällan har de krafterna kvar. Ganska ofta heller inte tas på allvar, då man anses för subjektiv och jävig i frågorna. Just därför drabbas känslomässigt av avslagen, känner sig ohörd och trampad på.
Tack för att du finns.
Vill du dela ditt enagemang med fler finns många funktionsrättsrörelser som behöver nya röster och krafter.  Själv tillhör jag FUB. Funktionsrätt Sverige samlar oss alla.

mvh Åsa Hagberg
anhörig, författare, ordf FUB Båstad mm.

* LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
SoL – Socialtjänstlagen