Åsa Hagberg

De föraktade orden

Variation brukar vara något positivt som gör livet roligare och mer lärorikt. Är alltså funktionsvariationer något positivt? Något att sträva efter?
Hinder är så gott som alltid negativt för den som upplever dem. Självklart får ordet funktionshinder sin negativa klang. Nedsättning är något mildare, men likväl negativt. Precis som handikappad. Precis som utvecklingsstörd. Precis som sinnesslö, precis som …
Vi har hunnit med att rensa ut en hel del ord genom de senaste årtiondena, i en allt mer eskalerande hastighet. Somliga av dem kan vi tacksamt slippa, som idiot och efterbliven, men nu står vi här med våra funktionsvariationer och vet ungefär lika mycket som om jag går in på en lunchrestaurang och frågar efter kommande veckas meny och får svaret att den är varierad. I den verkligheten får jag se ett inslag på SVT Nyheter att man numera är mer positiva till att samarbeta med personer med funktionsnedsättningar (nej, man hade inte lärt sig ”variationer” ännu), men de som figurerar i sändningen är en oändlighet ifrån tillvaron hos de flesta av dem jag har i min tanke. Och vill säkert heller inte förväxlas med dem. Är man lika positiv till att samarbeta med den som har ett trassligt syndrom av svårigheter, som saknar språk, vars förståelse ligger på ett barns nivå, som blir utagerande av förändringar eller fryser till en orubblig stenstod som helt enkelt VÄGRAR flytta på sig? Först en omfattande, lugnande och avledande insats senare återgår arbetet som förut. En stund. Tröttheten kommer fortare när intryck är svåra att sortera.
Men jag står ordlös.
Om jag inte får säga ”hinder”.
”Hindret finns inte i personen, det finns i samhället” säger man.
Jag tänker på hur det var när hindret tilltog i den som fanns i min vård. Jag gjorde verkligen ALLT jag kunde för att underlätta och stödja, ändå blev fler och fler förmågor förhindrade. Det gick bara inte! Lösningen då, för att inte drabbas av frustration och utmattningsdepression, heter acceptans och tålamod, att sluta leta efter yttre orsaker och våga benämna det som är. Att vänja sig vid att somligt aldrig går, att finna andra sidor av livet och fylla dem med innehåll utifrån nya förutsättningar.
Även till detta behövs stöd. Mycket stöd.
Självklart betyder det oändligt mycket att samhället inte sviker sin del i den nya tillvaron, men hur ska vi få det om det bara är ”variationer”?

Jag är rädd att vi hugger oss själva i foten i vår iver att renas bort allt som benämner svagheten. Som om vi indirekt bejakar föraktet för svaghet, och aldrig tar itu med vårt inre självförakt. Om det blir farligt att benämna svagheten, måste vi alla gå omkring med masker där vi låtsas att våra svårigheter egentligen inte är några svårigheter, det är bara samhället det är fel på. Är det inte så mycket skönare om vi kan vara precis så starksvaga och svagstarka som vi är? Är inte chansen då så mycket större att lära känna den människa som alltid finns i det nära mötet?
Läser just nu Jonas Helgessons bok, ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”, humoristiskt och ärligt fylld av den verklighetsförankring som annars kan saknas på det positiva tänkandets arena. Det som säger att ”allt är möjligt”. Jaha? Men om det inte är det? Ur boken: ”Jag ser ändå livet som rätt komplicerat och ibland kvittar det hur vi tänker. Skit händer ändå. Punkt.”

Funktionsvarierade är vi allihop.
Men skit händer ändå. Hinder också.
Människovärdet består.

Åsa Hagberg
2018-11-19

Medmänskligt

Så kommer den då igen, Diakonins söndag, med undertiteln MEDMÄNNISKAN.
Varje år infaller den som en upptakt till en ny termin, vart fjärde år omgiven av valtidernas löften om välfärd och omsorg. Allt som kallas medmänsklighet blandas i samma pott.
Vad är medmänsklighet om det finns ett bakomliggande syfte att gynna sig själv?
Går det att skryta om sin medmänsklighet? Går den att mäta i pengar och prestationer?
Vad är medmänsklighet om bara ”övermänniskor” klarar av att utföra den?
Vad är medmänsklighet om en outtömlig skuldkänsla driver självuppoffringen och förväntar sig att alla andra borde göra samma sak?
Går det att kräva medmänsklighet av andra? Går den att betala av?
Hur kan medmänskligheten räcka även till en motståndare?

Diakonins dag vill föra oss till en Gudomlig källa, ledorden är barmhärtighet och hopp.
Välkommen att dricka i djupa drag.

Här finns min predikan i Förslövs kyrka, Diakonins dag 2018.

Åsa Hagberg

Plumpar i utredningen

Ämnesvalet i min blogg får en viss slagsida just nu – men somligt går inte att tiga om. Nu har uppgifter från statens utredning kring LSS-lagen läckt. Reaktionerna har redan varit starka över att man vill dra in assistansen för barn och äldre. Statsministern har fått rycka ut och säga att han inte står bakom detta.
Rent hypotetiskt, tänk om även följande text funnits med i protokollet:
”Om en man har assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig, räknas detta som ett grundläggande behov. Om en kvinna har motsvarande assistansbehov ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.”
Om indragningen för barn gav kraftiga reaktioner, kan vi föreställa oss vad en sådan text skulle ha inneburit. Vård- och omsorgs och JÄMLIKHETS-minister Åsa Regnér skulle innan vi ens hann läsa texten ha ställt sig på barrikaden med brinnande intyganden att en sådan diskriminering aldrig någonsin skulle kunna ske, säkerligen med både stats- och finansministern som uppbackning.
Nu finns den inte.
Däremot ett annat förslag, en tolkning som i dagens rättsosäkra läge redan till stor del tillämpas av Försäkringskassan och flertalet kommuner. I korthet innebär det att: ”Endast den som har fysiska assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig får räkna det som ett grundläggande behov. Om man kan rent fysiskt men inte gör för att man inte förstår att man ska göra det ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.” (Källa: ABH utbildning)
Det är självklart inte formulerat så här krasst och direkt i utredarens text. Det senare ligger inlindat i att man istället får en annan insats, som handlar om ”ingående kunskap”, något som inte längre assistenter ska stå för utan … ja, hemtjänstpersonal och (om man utifrån denna gränsdragning har tur) gruppboendepersonal, i mån av tid. Se utkast LSS-utredningen
Bakom detta finns tanken om att man ”egentligen kan”.
Vem är det som inte förstår?
Vi brukar säga att personer med utvecklingsstörning är de mest oförstående. Och jag är alldeles säker på att någon som utifrån denna reglering ser sin granne få full assistans för sitt behov, medan man själv nekas motsvarande hjälp, inte kan förstå varför. Vad är det för fel på mig? Varför är jag mindre värd?
Det är framförallt utredare och myndigheter som måste sluta vara oförstående för den verklighet det innebär att ha ett kognitivt funktionshinder! Det handlar vare sig om att ”egentligen kunna” eller ”inte förstå”, lika lite som en våldtagen kvinna ligger passivt stilla för att hon inte förstår att hon aktivt borde visa sitt motstånd, eftersom hon egentligen kan kämpa. Vi har lärt oss att kalla det ”frysning”, en form av handlingsförlamning som inte går att styra över.
Jag har under flera års tid kunnat se på nära håll hur någon som ”egentligen kan” och ”förstår”, alltmer frusit in i sina rörelser. Hur det enkla har blivit komplicerat. Något som för de flesta av oss är en sammanhängande rörelse, splittras upp i mängder av små moment, som var för sig har sin stegrande tröskel. Att alls komma igång reser ett så stort motstånd att det framstår som ointagligt! Även att ha kommit igång kan hejdas av minsta störning och låsa rörelsen igen. Hur mycket lättare är det inte då att istället avreagera sig på något som bara är en enda sak? Pilla, gunga, låta … sådant vi kallar ”tics”, oftast harmlösa, men ibland kan de utvecklas till att bli skadliga.
Jag har också sett att det är omöjligt att träna bort, hur upprepande, flitig övning oftare kan förvärra tvånget. Hur det aldrig, under hela livet, gått att åtgärda med enbart hjälpmedel. Bara en människa. Bara en trygg, stabil och välkänd människa, som med stort tålamod, uthållighet och en finkänslig samspelsförmåga klarar att leda igenom alla dessa tusentals vardagshinder.
Ja, jag är helt oförstående till hur man kan mena att denna ingående kunskap skulle ha en lägre status, med ett mindre stödbehov, än den renodlat fysiska hjälpen? Det är ju tvärtom svårare!

Valtider närmar sig, vi vet inte idag vilka som till sist ska fatta beslut om detta LSS-underlag. Oavsett vem det blir, låt inte denna diskriminering lagstadgas!
Lova oss det!
Det handlar om dem som inte själva kan föra sin talan. Vilken politiker vill ha det på sitt ansvar?
Vem tar ansvar

Åsa Hagberg
Det barn vi fick
Föreläsningar

Stolt medlem

Idag har FUB i Båstad kommun sitt årsmöte.
Inte sällan följer frågan: ”FUB, vad är det?”.
FUB, en av alla bokstavskombinationer av grupper som kan samlas under DHR, De Handikappades Riksförbund. U:et står för ett ord man varit tvungen att diskutera, som ett av de ord som missbrukats i ett nedsättande syfte. Men vi har kommit fram till att det inte är ordet det är fel på, bara hur det använts i somliga sammanhang. Låt oss fylla det med styrka! ”Utvecklingsstörning”, dvs hjärnans utveckling stördes under graviditeten, eller tidig barndom, så att man resten av livet tänker annorlunda. Framförallt. En. Sak. I. Taget. Här och nu. Krångla inte till det! Vad är viktigast? Vara vänner!
”De är alltid så glada”. Det är förstås bara delvis sant. Det kan ju annars bli en bra ursäkt för att dra in insatser så att man inte kommer ut på en arbetsplats, eller kan följa med på fotbollslägret, eller själv kan ta sig till affären och välja vilken present man ska köpa till sin mamma på födelsedagen. Det gör liksom inget, ”de” kan väl vara glada ändå?
Samtidigt ligger det något i den slitna frasen, det som också ryms i att ”den som kan glädjas åt lite, har mycket att vara glad åt”. Den som inte skäms över att behöva hjälp, och gläds lika mycket över resultatet av det man åstadkommit tillsammans. Som inte dömer någon för deras utsida, men känner av direkt när någon är snäll och vill väl. Som väcker detta i sin omgivning. Och som därför skapar medmänsklighet i ett mänskligare samhälle.
Det bidrar förstås till att det här är en svår tid.
Gårdagen bjöd på ännu en nyhet som gjorde ont i hjärtat, när samhället vill spara in på kostnader och trasslar in sig i detaljer som bara ytterligare försvårar tillvaron. Det som var en insats ska delas upp så att statens ansvar tas bort, och kommun och landsting splittras upp på det andra. Föräldrar måste söka i olika instanser för något som egentligen är en sammanhängande situation … och det blir stora skillnader var i landet man bor.
Just de vi representerar, de med ”utvecklingsstörning”, har de svårdefinierade svårigheterna, sådana som skiftar från dag till dag, och som är omöjliga att spela, som gör att man kanske kan en sak, men ändå är helt hjälplös om ingen finns i närheten eftersom man inte riktigt vet varför eller vad som ska hända härnäst. Ofta är den osynliga hjälplösheten långt mer omfattande än den synliga.
Vad jag är glad att FUB finns. Glad att vara en stolt medlem, nu med den spännande titeln ”talesperson” i vår lilla lokalförening. Föreningen Utvecklingsstörda Barn … som också med åren blivit ungdomar och vuxna. Tacksam för de erfarna kämpar som ännu håller i ordförandeklubba, protokoll och kassabok så att vi kan finnas. Och självklart blir det fest också, där ”Myllekören” ska leda oss i allsången.
I glädjen finner vi kraft till det som är värt att kämpa för.

I var mänska finns en blomma.
Om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nå´t
vi aldrig sett förut.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Se, vi ska vandra till Ängelholm

Allt har sin tid.
Att skriva en text har sin tid. Julen har sin tid, påsken sin, och däremellan kommer fastan. Fastan har undsluppit kommersialiseringen då den inte går att sälja. Vem skulle sätta upp en reklamskylt ”Fira fastan! Avstå från inköp!”? Därför ligger vägen orörd att vandra in på, fortfarande sig lik när man väl är inne på den. Tid att omprioritera och fördjupas, tid för det heliga.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Psalmen har hunnit få drygt 100 år på nacken, men har lagt sig som en av dem som jag hoppas alltid kommer att slå an tonen. Vi gör vårt vägval, vi går in på Kärlekens väg och Mästaren går framför oss. Det är han som ska bära lidandet, vi ska bara följa det, inse Kärlekens orubbliga utgivelse till sista blodsdroppen.

Det är också denna tid jag påminns om Paul Nilsson. Någon som vet vem han är?
Det är han som skrev psalmtexten; Se, vi gå …
Jag skulle också kunna tänka på honom varje gång vi slår upp portarna till första advent och ett nytt kyrkoår: Sions dotter, lyft din panna … fröjda dig det är advent! Vi känner till den sången som Otto Olssons ”Advent”. Ja, Otto Olsson skrev musiken. Men vem skrev texten? Jo, Paul Nilsson, förstås. Paul Nilsson, hovpredikant och kyrkoherde i Västergötland i början på 1900-talet var en flitig psalmdiktare och inne på att det kanske var dags att förnya Wallins psalmbok, då hundra år gammal. Men han var före sin tid, och fick aldrig igenom sina förslag. Antagligen är det därför hans namn glidit in i den anonyma bakgrunden trots att han har några av kyrkans ”tungviktarsånger” i sin portfölj. Från sin himmel tror jag heller inte han bryr sig. Det måste sjunga som en glädje i hans himmelska hjärta att ha fått lov att plantera några texter i vår kyrkosångsskatt. Det räcker för allt.
Jag tror också att han kunnat stå ut med den varsamma bearbetning som gjorts av hans fastepsalm för att de mest omoderna orden skulle förnyas. Innehållet stod kvar, just så som han avsett.
Men tänk om … en helt hypotetisk tanke … tänk om någon den här fastan tänker att det känns lite obekvämt att sjunga om Jerusalem? Nu, när Trump godkänt staden som Israels huvudstad har den blivit politiskt hetstoff och det skulle kännas som om vi tar ställning i den debatten om vi sjunger om Jersualem. Men sången är ju fin och vi vill gärna ha den, så varför inte ändra lite? Gud finns för den delen på hela jorden, så vi kan göra den lite mer lokalt förankrad. Typ … Se, vi ska vandra till Ängelholm!

Nu är jag ganska säker på att det aldrig skulle ske, inte en psalm som hunnit förankra sig så djupt i traditionen och använts så frekvent. Men om Paul Nilsson skrivit sin text för ett par år sedan, om den precis börjat användas, då hade han fått se upp.
Vi lever i den stora frihetens tid. Yttrandefrihet, tryckfrihet, valfrihet …
Då måste man väl kunna ändra lite i en text?

Allt har sin tid. Ändrandet har sin, medan en text fortfarande flyter i samtalet med både musiker och förlag och kanske någon rådgivande röst man har i sin närhet. Ord vägs och väljs eller ratas, ord har sin färg och doft. Vissa ord kan lika gärna vara det ena som det andra, medan andra är som de bärande pelarna i ett bygge. De prövas och väljs med större noggrannhet.
Därför, när väl den processen är över, när en text finns tryckt i en utgiven produkt med copyrighten utskriven längst ner på bladet, då är ändrandets tid förbi.
Den som ändå skulle vilja ha en annan version är välkommen att kontakta upphovsmännen. Kanske det går att göra något? Frågan är i alla fall fri.
Men man är inte fri att ändra på egen hand. Välj då hellre en annan sång, det finns ju så många! Eller vi kanske kan skriva en helt ny? Välkommen att kontakta oss! Lova bara att inte ändra i texten, särskilt inte titeln. Det finns en anledning att den är som den är. Kanske en bärande pelare togs bort så att hela bygget rasade.

Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider.
(Paul Nilsson 1906)

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Överlevarna

Hur överlever man en dödsmaskin?
Och om man gör det, hur överlever man vetskapen att alla andra man vuxit upp tillsammans med, firat sina födelsedagar tillsammans med, dansat, lekt och gråtit med, är för alltid borta och utplånade? Inte därför att man gjort något, bara därför att man hade fel sorts blod.
Jag möter oväntat en av dessa överlevare.
Hon visar mig ett fotografi av en stor släkt, och pekar på en man, hennes morbror. Han klarade sig, eftersom han flyttat till USA redan på 30-talet. Alla de andra förintades. Det handlar inte bara om själva förintandet, det skedde så grymt, så som man behandlar ohyra och förtryckets njutning skedde ibland helt öppet genom den iskalla masken av omänsklighet.
Hur kan det vara en njutning att plåga?
Hon kom till Sverige oktober 1943. Det var då Danmark till sist inte längre kunde gömma undan sina judiska flyktingar. Då, Sverige, till sist, tog emot.
Fotot var något av det enda hon lyckats rädda undan i en minimal packning som inte fick se ut som en sådan. De skulle ju bara på en ”utflykt”, inte en flykt …

Dessa berättelser är så mycket mer än smaskiga djup av mänsklig ondska där vi kan förfasa oss: ”Hur kunde dom!” Krig och katastrofer kan väcka både det bästa och det sämsta i oss.
Därför minns vi.
Därför ha överlevarna så mycket att lära oss. Att känna igen vad som förde oss dit, och hjälpa oss att förstå hur vi kan förhindra att det någonsin sker igen. Men också hur man kan gå vidare. Lösningen är aldrig att hata resten av sitt liv. Överlevarna vittnar om en sorts försoning. Inte den som säger ”Det gjorde ingenting, du menade säkert inte illa innerst inne …” eftersom just det också har förekommit. Det är mer en försoning till det som gör livet värt att leva, att älska, att ge det vidare till sina barn.

I samtalet med äldre har jag märkt att just de åren då kriget rasade i Europa satt sina spår, och från vår åskådarläktare är de flesta minnen under rimliga svårigheter. Mitt i alltihop framstår de som stärkande. Alla var så viktiga då! Vi behövde varandra och måste hjälpas åt för att få maten, och inte minst bränslet att räcka när vintrarna lägrade sig i flera månader. Tonåringarna fick gå in och sköta bondgården. Kvinnor kunde plötsligt sådant som annars bara män gjorde.
Vi kämpade och klarade oss!
In i detta kommer överlevarnas berättelser.
Perspektiven öppnar sig hisnande mot botten, och därifrån lyfter de igen.

I ”Min soldat”, delar jag den tidens sånger och berättelser, där överlevaren får sin särskilda plats.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Marias tid

Om Maria har någon tid, är den nu. Även om julkrubborna är nerplockade kommer snart Bebådelsen, men först sjunger vi om hennes vandring till templet med världens ljus i sin famn. Symeon skyndar fram på sina åldrigt, stapplande ben; ”… nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen …”
Inte bara skådat.
Han får sluta den lille i sin famn.
Det är inte så länge sedan jag hade glädjen att gratulera en 95-åring. Släkten var också där och bland dem ett 40 dagar gammalt barnbarnsbarn. Jubilaren fick hålla det lilla barnet en stund, då, när de allra ömmaste dragen framträdde, dessa två som befann sig på varsin ände av livscykeln, ändå så nära varandra.
Så nära är Gud.
Symeon blev en av de få som i ett dyrbart ögonblick av sitt liv hann få hålla den lille.
Maria fick göra det hela hans barndom. Fly med honom och dela hans änglavakt, trösta när den första tanden bröt igenom, hålla händerna när han provade sina egna ben och någonstans i allt detta återvända till den trakt där vanligheten lägrade sig. Om hon någonsin, i vardagslunken, glömde vem han var, blev hon snart påmind. ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader …?”
I min barndom var Marias del i Jesu liv minimal: En mamma som födde ett barn. Visst, det var en fantastisk förlossning med änglasång, herdar och vise män, men sedan var hon snabbt ute ur bilden igen. Vad är en mamma i världshistorien? ”Alla läkten ska prisa mig salig …” Nåväl … världshistorien i ett land som inte ägnar sig åt de saliga helgonen?
Kanske, trots allt, hon ändå börjar vara någonting, även i vår del av verkligheten. Ikoner på Maria och Jesusbarnet får lov att vara framme året runt. I landets domkyrka framställs hon i egen gestalt, den lite mer åldrade, sargade Maria. Då, när han var tagen ifrån henne. Avsaknaden av tradition lämnar fältet fritt att finna sin egen Maria. Kanske skapa en mer västerländsk anpassning? Hur formbar är hon?
”Min” Maria målas som en ögonblicksbild på den inre näthinnan i november 1994, samma höst som Estonia sjunker i havet och hela Sverige mörkläggs i sorg. Då tänds ett litet ljus när ett barn till, ett sådant som läkarna förklarat som omöjligt. I den stunden förenas jag med världens alla omöjliga mödrar och ser inom mig Marias ansiktsuttryck när ängeln lämnat henne. Puh … Följande sommar föds det omöjliga barnet lite för tidigt. Det visar sig vara ett ”sådant barn” och oväntat finner jag mig själv med ett barn likt Jesus i mina armar, 2400 gram späd hjälplöshet. Gud visar sig i kropp och blod. Så liten, så öm, så gränslöst stor.
”Min” Maria är Modern, eller, Mamman, om vi föredrar det ordet. Inte bara den som föder och bär, utan också förstår det som aldrig går att räkna ut med enbart tanken som redskap. Det betyder inte att hon är okunnig. Vad hon säger och gör bär vittnesbörd om att hon är väl insatt i skrifterna, och att hon kommer att ägna resten av sitt liv till att begrunda hur dessa kommer till uttryck i det barn hon fött. Men hon vet samtidigt att hon måste sluta paradoxen i sin famn och älska den, det omöjliga och obegripliga. Barnet är verkligen både ock, liksom den uppväxande och slutligen framträdande Jesus är både ock, liksom den som förblöder inför hennes ögon och plågade hjärta är både ock. Både Gud och människa. Hur skulle hon kunna tro något annat? Hon har haft hela livet på sig att ta det till sig, medan lärjungarna bara haft några få, om än intensiva, år.
”Min” Maria framträder som ett nyckelvittne. WWMT – What Would Mary Tell? Vad skulle hon inte kunna berätta, och vad har hon inte redan sagt oss?
Den berättelsen blir aldrig färdig.
”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.”

Se också Maria, en livsberättelse

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

En märklig resa

Kanske du har rest i jul, en tid då många i alla fall till det yttre är som Josef och Maria och far iväg ”var och en till sin stad” där släkten fortfarande är hemma. Eller en resa till solen. Eller, för oss som saknar den, till snön.
Eller har du kanske gjort en märklig resa.
Det räcker att ta sig till en kyrka, någon av alla våra högtidsdagar, öppna psalmboken och sjunga med. Många skulle säkert hålla med om att det finns en känslomässig resa som hittar långt ner i minnena. Julstämning, fuktigt ylle och brinnande stearinljus, bilden av ett stall och sjungande änglar i den mäktiga, heliga natten, allt blandas och väcker en rörelse som gör sången till så mycket mer än bara en sång.
Men det finns fler resor att göra, om vi bara börjar spana.
Det är en resa i tiden. Varje gudstjänst har vi, utan att egentligen tänka på det, förts genom flera århundraden. Oftast bara de sista från reformationen och framåt, tider som alla präglats av sin historia, men ibland besöker vi tiderna dessförinnan med hymner vars ursprung klingade på latin under klostervalven, kanske så långt tillbaka som 300-talet. Den tiden är som att känna på vårt ursprungs rötter, då när kyrkan bara var en enda och började spridas över jorden.
Ja, det blir också en resa, runt i vår värld. Dessa tidiga psalmer för oss till Italien, eller kanske södra Frankrike. Sedan tar Tyskland över, innan vår svenska psalmdiktning börjar få fart i vår allra första officiella psalmbok 1695. Under 1700-1800-talet nås vi mer och mer av engelska tongångar, och följande sekelskifte hämtas hymner och väckelsepsalmer från Amerika. Våra grannländer finns förstås också med, och efter hand allt fler länder i vår nutida, globala verklighet.
Alla dessa århundraden, alla dessa länder.
I en och samma, ännu levande bok.
Men det finns ännu en resa att göra som jag upptäckte på allvar först under de år jag tillsammans med Stefan Jämtbäck arbetade med hela kyrkoårets psalmer Och himlen rör vid jorden, sådant man inte ser om man bara besöker en gudstjänst då och en annan då. Jag träffades av hur allt hänger samman, hur söndagarna radar upp sig som kapitel i en lång berättelse, även under sådana perioder när det bara heter ”… 14 sön e Tref, 15 sön e Tref, 16 sön …”
Det var då jag började med ”Psalmresor”, att vid ett tillfälle plocka ut ett avsnitt av kyrkoåret, sjunga sig igenom det och få en översikt som kanske annars går förbi. Särskilt intressant är det förstås under de tider då berättelsen är tydlig. Att steg för steg sjunga sig igenom hela fastan och påsken kan bli en stark upplevelse. Likaså julen. En sådan resa får jag strax göra på ett äldreboende, och då är det klart att det gamla välkända får lov att dominera när vi börjar med att smyga in i den stilla julnatten, skynda ut på fältet för att lyssna till änglarnas Gloria, sedan återvända i den glimmande gryningen och hälsa morgonstunden innan vi hastigt flyr över fälten undan Herodes soldater. Gossen får ett namn, Jesus, och lyser frid över det nya året, stjärnan går på himlen och äntligen når de tre vise fram. Slutligen följer vi med till templet, de två åldringarna sluter barnet i sin famn, det ljus som ännu lyser på jorden. Vi får gå hem i frid.

Åsa Hagberg

Julhälsning 2017

Varje år lägger sina erfarenheter in i julfirandet. Barn växer upp och blir ett år äldre, plötsligt har man dem inte mer än till låns och ser dem med nya ögon. Kärlek som hinner sakna får ett annat, minst lika starkt uttryck. Denna jul har också erfarenheten med sig att ha varit DÄR! Långt ifrån en Stilla Natt, men vi var där mitt i ett folkvimmel under en gassande sol tillsammans med en guide som inte hade tid att vänta och därför visade oss en bakväg att smita ner till det rum som avbildade stallet och krubban. Hellre hade jag stått i kön. Hur kan man ta fuskvägar till djupare erfarenheter? Men vi var DÄR, i ett land som precis som då är präglat av konflikt och oro, men ändå lyser frid över jorden. I det som numera blivit en grotta överbyggd av historia försöker jag lystra efter änglasång. Delvis kan jag uppfatta den i mina medbesökare, de som tagit den långa vägen. Vi är av alla sorter, från hela världen, män, kvinnor, unga, gamla, fattiga, rika, visa, utvecklingsstörda, fromma och ofromma. Alla vi på samma plats. Frid på jorden.

I Betlehem en vinternatt,
har mörkret fallit fort,
då står Maria frusen där,
och Josef, vid dess port.

En stad så trång att porten stängts,
de visas till ett stall,
men strax intill blir himlen ljus
där herdar gått på vall.

Lyssna! Hör, en änglakör som sjunger: ”Gud är här
i denna natt, i Betlehem; det barn Maria bär.”

Önskar så alla en GOD och FRIDFULL JUL och likaså det nya året.
Julkort 2017

Ett brev till våra biskopar

Vi börjar vårt nya år med julens evangelium i färskt minne. Gud i ett litet barns gestalt, följt av de värnlösa barnens dag. Aldrig är vi så påminda om hur Gud ser till de minsta.
Med detta i ryggen ligger tanken nära vad kyrkomötet bejakade just innan advents och julfirandet tog vid. JA, kyrkan ska finna former för att stödja arbetet kring funktionsvarianter.
En del av detta sker på lång sikt.
En del av detta är en brännande akut fråga.

Det är den senare jag vill lyfta i en vädjan till biskopsnivå, därför att den annars riskerar att återigen glida i bakgrunden för andra, mer synliga frågor. Men de som nu drabbas av en plötslig och förödande läcka i vår omsorg gör det genom att bli osynliga. De kommer inte längre ut på vanliga arbetsplatser. De syns inte längre på bussen, tåget eller restaurangen. Kan inte heller komma till gudstjänsterna eller andra församlingsverksamheter. Man isoleras, segregeras och handikappas. Anhöriga orkar inte delta i någonting överhuvudtaget. Man knäar och undrar hur detta kan pågå i vårt samhälle? Hur kan hjälpen dras undan där behoven är allra störst? Välfärdssystemet framstår som en koloss på lerfötter när man verkar oförmögen att ingripa, att det allvarliga problemet fortfarande sägs vara kostnadsökningar, överutnyttjande och fusk, med långa och omfattande utredningar till följd.

Jag ser det som en i högsta grad också kyrklig fråga, därför att aldrig kommer vi så nära det yttersta av den Gudomliga kärleken, aldrig så överbevisande starkt in till att se den orubbliga grund människovärdet vilar på, aldrig så tätt inpå Kristi människoblivande och identifikation med vår kroppsliga begränsning och smärta, aldrig så nära den plats där nåden är som störst, som när vi delar den med ”dessa mina minsta”.

Det jag framförallt vill vädja till dig som biskop är medvetandegörandet. Att föra upp frågan på agendan, så att nästa nyår när ledaren i Kyrkans Tidning summerar kyrkans roll bland de utsatta, stannar listan inte vid ”utförsäkrade, papperslösa och flyktingar”, utan där ingår också de som drabbats av indragningar inom LSS.
För en biskop finns förstås en mängd andra frågor att hinna med, men bara några ord i artiklar eller twitterkommentarer, bara en stunds utrymme på en konferens kan betyda väldigt mycket jämfört med ingenting. Bara att frågan berörs i vår kyrka.
Handikapporganisationerna kommer att finnas i Almedalen och ser säkert gärna kyrkans stöd. Dagar som 21/3 (Downsyndromdagen) och 3/12 (Internationella Handikappdagen) är andra bra tillfällen att uppmärksamma frågan. Förra året innebar 3/12 manifestationer över hela landet – jag kan säga från hjärtat att det skulle betyda mycket om kyrkan är med då.

Vem skulle bli det minsta barn och lämna all sin makt,
att bli buren, att bli hjälplös i en kvinnas famn?
Vem skulle bli det svagaste, där svagheten är dömd
och vår ängslan gömd?
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar.
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar så.

Med vänlig hälsning

Åsa Hagberg

Författare och numera även diakoniassistent, Förslöv-Grevie församling, Lunds stift.