Åsa Hagberg

Stolt medlem

Idag har FUB i Båstad kommun sitt årsmöte.
Inte sällan följer frågan: ”FUB, vad är det?”.
FUB, en av alla bokstavskombinationer av grupper som kan samlas under DHR, De Handikappades Riksförbund. U:et står för ett ord man varit tvungen att diskutera, som ett av de ord som missbrukats i ett nedsättande syfte. Men vi har kommit fram till att det inte är ordet det är fel på, bara hur det använts i somliga sammanhang. Låt oss fylla det med styrka! ”Utvecklingsstörning”, dvs hjärnans utveckling stördes under graviditeten, eller tidig barndom, så att man resten av livet tänker annorlunda. Framförallt. En. Sak. I. Taget. Här och nu. Krångla inte till det! Vad är viktigast? Vara vänner!
”De är alltid så glada”. Det är förstås bara delvis sant. Det kan ju annars bli en bra ursäkt för att dra in insatser så att man inte kommer ut på en arbetsplats, eller kan följa med på fotbollslägret, eller själv kan ta sig till affären och välja vilken present man ska köpa till sin mamma på födelsedagen. Det gör liksom inget, ”de” kan väl vara glada ändå?
Samtidigt ligger det något i den slitna frasen, det som också ryms i att ”den som kan glädjas åt lite, har mycket att vara glad åt”. Den som inte skäms över att behöva hjälp, och gläds lika mycket över resultatet av det man åstadkommit tillsammans. Som inte dömer någon för deras utsida, men känner av direkt när någon är snäll och vill väl. Som väcker detta i sin omgivning. Och som därför skapar medmänsklighet i ett mänskligare samhälle.
Det bidrar förstås till att det här är en svår tid.
Gårdagen bjöd på ännu en nyhet som gjorde ont i hjärtat, när samhället vill spara in på kostnader och trasslar in sig i detaljer som bara ytterligare försvårar tillvaron. Det som var en insats ska delas upp så att statens ansvar tas bort, och kommun och landsting splittras upp på det andra. Föräldrar måste söka i olika instanser för något som egentligen är en sammanhängande situation … och det blir stora skillnader var i landet man bor.
Just de vi representerar, de med ”utvecklingsstörning”, har de svårdefinierade svårigheterna, sådana som skiftar från dag till dag, och som är omöjliga att spela, som gör att man kanske kan en sak, men ändå är helt hjälplös om ingen finns i närheten eftersom man inte riktigt vet varför eller vad som ska hända härnäst. Ofta är den osynliga hjälplösheten långt mer omfattande än den synliga.
Vad jag är glad att FUB finns. Glad att vara en stolt medlem, nu med den spännande titeln ”talesperson” i vår lilla lokalförening. Föreningen Utvecklingsstörda Barn … som också med åren blivit ungdomar och vuxna. Tacksam för de erfarna kämpar som ännu håller i ordförandeklubba, protokoll och kassabok så att vi kan finnas. Och självklart blir det fest också, där ”Myllekören” ska leda oss i allsången.
I glädjen finner vi kraft till det som är värt att kämpa för.

I var mänska finns en blomma.
Om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nå´t
vi aldrig sett förut.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Se, vi ska vandra till Ängelholm

Allt har sin tid.
Att skriva en text har sin tid. Julen har sin tid, påsken sin, och däremellan kommer fastan. Fastan har undsluppit kommersialiseringen då den inte går att sälja. Vem skulle sätta upp en reklamskylt ”Fira fastan! Avstå från inköp!”? Därför ligger vägen orörd att vandra in på, fortfarande sig lik när man väl är inne på den. Tid att omprioritera och fördjupas, tid för det heliga.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Psalmen har hunnit få drygt 100 år på nacken, men har lagt sig som en av dem som jag hoppas alltid kommer att slå an tonen. Vi gör vårt vägval, vi går in på Kärlekens väg och Mästaren går framför oss. Det är han som ska bära lidandet, vi ska bara följa det, inse Kärlekens orubbliga utgivelse till sista blodsdroppen.

Det är också denna tid jag påminns om Paul Nilsson. Någon som vet vem han är?
Det är han som skrev psalmtexten; Se, vi gå …
Jag skulle också kunna tänka på honom varje gång vi slår upp portarna till första advent och ett nytt kyrkoår: Sions dotter, lyft din panna … fröjda dig det är advent! Vi känner till den sången som Otto Olssons ”Advent”. Ja, Otto Olsson skrev musiken. Men vem skrev texten? Jo, Paul Nilsson, förstås. Paul Nilsson, hovpredikant och kyrkoherde i Västergötland i början på 1900-talet var en flitig psalmdiktare och inne på att det kanske var dags att förnya Wallins psalmbok, då hundra år gammal. Men han var före sin tid, och fick aldrig igenom sina förslag. Antagligen är det därför hans namn glidit in i den anonyma bakgrunden trots att han har några av kyrkans ”tungviktarsånger” i sin portfölj. Från sin himmel tror jag heller inte han bryr sig. Det måste sjunga som en glädje i hans himmelska hjärta att ha fått lov att plantera några texter i vår kyrkosångsskatt. Det räcker för allt.
Jag tror också att han kunnat stå ut med den varsamma bearbetning som gjorts av hans fastepsalm för att de mest omoderna orden skulle förnyas. Innehållet stod kvar, just så som han avsett.
Men tänk om … en helt hypotetisk tanke … tänk om någon den här fastan tänker att det känns lite obekvämt att sjunga om Jerusalem? Nu, när Trump godkänt staden som Israels huvudstad har den blivit politiskt hetstoff och det skulle kännas som om vi tar ställning i den debatten om vi sjunger om Jersualem. Men sången är ju fin och vi vill gärna ha den, så varför inte ändra lite? Gud finns för den delen på hela jorden, så vi kan göra den lite mer lokalt förankrad. Typ … Se, vi ska vandra till Ängelholm!

Nu är jag ganska säker på att det aldrig skulle ske, inte en psalm som hunnit förankra sig så djupt i traditionen och använts så frekvent. Men om Paul Nilsson skrivit sin text för ett par år sedan, om den precis börjat användas, då hade han fått se upp.
Vi lever i den stora frihetens tid. Yttrandefrihet, tryckfrihet, valfrihet …
Då måste man väl kunna ändra lite i en text?

Allt har sin tid. Ändrandet har sin, medan en text fortfarande flyter i samtalet med både musiker och förlag och kanske någon rådgivande röst man har i sin närhet. Ord vägs och väljs eller ratas, ord har sin färg och doft. Vissa ord kan lika gärna vara det ena som det andra, medan andra är som de bärande pelarna i ett bygge. De prövas och väljs med större noggrannhet.
Därför, när väl den processen är över, när en text finns tryckt i en utgiven produkt med copyrighten utskriven längst ner på bladet, då är ändrandets tid förbi.
Den som ändå skulle vilja ha en annan version är välkommen att kontakta upphovsmännen. Kanske det går att göra något? Frågan är i alla fall fri.
Men man är inte fri att ändra på egen hand. Välj då hellre en annan sång, det finns ju så många! Eller vi kanske kan skriva en helt ny? Välkommen att kontakta oss! Lova bara att inte ändra i texten, särskilt inte titeln. Det finns en anledning att den är som den är. Kanske en bärande pelare togs bort så att hela bygget rasade.

Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider.
(Paul Nilsson 1906)

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Överlevarna

Hur överlever man en dödsmaskin?
Och om man gör det, hur överlever man vetskapen att alla andra man vuxit upp tillsammans med, firat sina födelsedagar tillsammans med, dansat, lekt och gråtit med, är för alltid borta och utplånade? Inte därför att man gjort något, bara därför att man hade fel sorts blod.
Jag möter oväntat en av dessa överlevare.
Hon visar mig ett fotografi av en stor släkt, och pekar på en man, hennes morbror. Han klarade sig, eftersom han flyttat till USA redan på 30-talet. Alla de andra förintades. Det handlar inte bara om själva förintandet, det skedde så grymt, så som man behandlar ohyra och förtryckets njutning skedde ibland helt öppet genom den iskalla masken av omänsklighet.
Hur kan det vara en njutning att plåga?
Hon kom till Sverige oktober 1943. Det var då Danmark till sist inte längre kunde gömma undan sina judiska flyktingar. Då, Sverige, till sist, tog emot.
Fotot var något av det enda hon lyckats rädda undan i en minimal packning som inte fick se ut som en sådan. De skulle ju bara på en ”utflykt”, inte en flykt …

Dessa berättelser är så mycket mer än smaskiga djup av mänsklig ondska där vi kan förfasa oss: ”Hur kunde dom!” Krig och katastrofer kan väcka både det bästa och det sämsta i oss.
Därför minns vi.
Därför ha överlevarna så mycket att lära oss. Att känna igen vad som förde oss dit, och hjälpa oss att förstå hur vi kan förhindra att det någonsin sker igen. Men också hur man kan gå vidare. Lösningen är aldrig att hata resten av sitt liv. Överlevarna vittnar om en sorts försoning. Inte den som säger ”Det gjorde ingenting, du menade säkert inte illa innerst inne …” eftersom just det också har förekommit. Det är mer en försoning till det som gör livet värt att leva, att älska, att ge det vidare till sina barn.

I samtalet med äldre har jag märkt att just de åren då kriget rasade i Europa satt sina spår, och från vår åskådarläktare är de flesta minnen under rimliga svårigheter. Mitt i alltihop framstår de som stärkande. Alla var så viktiga då! Vi behövde varandra och måste hjälpas åt för att få maten, och inte minst bränslet att räcka när vintrarna lägrade sig i flera månader. Tonåringarna fick gå in och sköta bondgården. Kvinnor kunde plötsligt sådant som annars bara män gjorde.
Vi kämpade och klarade oss!
In i detta kommer överlevarnas berättelser.
Perspektiven öppnar sig hisnande mot botten, och därifrån lyfter de igen.

I ”Min soldat”, delar jag den tidens sånger och berättelser, där överlevaren får sin särskilda plats.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Marias tid

Om Maria har någon tid, är den nu. Även om julkrubborna är nerplockade kommer snart Bebådelsen, men först sjunger vi om hennes vandring till templet med världens ljus i sin famn. Symeon skyndar fram på sina åldrigt, stapplande ben; ”… nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen …”
Inte bara skådat.
Han får sluta den lille i sin famn.
Det är inte så länge sedan jag hade glädjen att gratulera en 95-åring. Släkten var också där och bland dem ett 40 dagar gammalt barnbarnsbarn. Jubilaren fick hålla det lilla barnet en stund, då, när de allra ömmaste dragen framträdde, dessa två som befann sig på varsin ände av livscykeln, ändå så nära varandra.
Så nära är Gud.
Symeon blev en av de få som i ett dyrbart ögonblick av sitt liv hann få hålla den lille.
Maria fick göra det hela hans barndom. Fly med honom och dela hans änglavakt, trösta när den första tanden bröt igenom, hålla händerna när han provade sina egna ben och någonstans i allt detta återvända till den trakt där vanligheten lägrade sig. Om hon någonsin, i vardagslunken, glömde vem han var, blev hon snart påmind. ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader …?”
I min barndom var Marias del i Jesu liv minimal: En mamma som födde ett barn. Visst, det var en fantastisk förlossning med änglasång, herdar och vise män, men sedan var hon snabbt ute ur bilden igen. Vad är en mamma i världshistorien? ”Alla läkten ska prisa mig salig …” Nåväl … världshistorien i ett land som inte ägnar sig åt de saliga helgonen?
Kanske, trots allt, hon ändå börjar vara någonting, även i vår del av verkligheten. Ikoner på Maria och Jesusbarnet får lov att vara framme året runt. I landets domkyrka framställs hon i egen gestalt, den lite mer åldrade, sargade Maria. Då, när han var tagen ifrån henne. Avsaknaden av tradition lämnar fältet fritt att finna sin egen Maria. Kanske skapa en mer västerländsk anpassning? Hur formbar är hon?
”Min” Maria målas som en ögonblicksbild på den inre näthinnan i november 1994, samma höst som Estonia sjunker i havet och hela Sverige mörkläggs i sorg. Då tänds ett litet ljus när ett barn till, ett sådant som läkarna förklarat som omöjligt. I den stunden förenas jag med världens alla omöjliga mödrar och ser inom mig Marias ansiktsuttryck när ängeln lämnat henne. Puh … Följande sommar föds det omöjliga barnet lite för tidigt. Det visar sig vara ett ”sådant barn” och oväntat finner jag mig själv med ett barn likt Jesus i mina armar, 2400 gram späd hjälplöshet. Gud visar sig i kropp och blod. Så liten, så öm, så gränslöst stor.
”Min” Maria är Modern, eller, Mamman, om vi föredrar det ordet. Inte bara den som föder och bär, utan också förstår det som aldrig går att räkna ut med enbart tanken som redskap. Det betyder inte att hon är okunnig. Vad hon säger och gör bär vittnesbörd om att hon är väl insatt i skrifterna, och att hon kommer att ägna resten av sitt liv till att begrunda hur dessa kommer till uttryck i det barn hon fött. Men hon vet samtidigt att hon måste sluta paradoxen i sin famn och älska den, det omöjliga och obegripliga. Barnet är verkligen både ock, liksom den uppväxande och slutligen framträdande Jesus är både ock, liksom den som förblöder inför hennes ögon och plågade hjärta är både ock. Både Gud och människa. Hur skulle hon kunna tro något annat? Hon har haft hela livet på sig att ta det till sig, medan lärjungarna bara haft några få, om än intensiva, år.
”Min” Maria framträder som ett nyckelvittne. WWMT – What Would Mary Tell? Vad skulle hon inte kunna berätta, och vad har hon inte redan sagt oss?
Den berättelsen blir aldrig färdig.
”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.”

Se också Maria, en livsberättelse

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

En märklig resa

Kanske du har rest i jul, en tid då många i alla fall till det yttre är som Josef och Maria och far iväg ”var och en till sin stad” där släkten fortfarande är hemma. Eller en resa till solen. Eller, för oss som saknar den, till snön.
Eller har du kanske gjort en märklig resa.
Det räcker att ta sig till en kyrka, någon av alla våra högtidsdagar, öppna psalmboken och sjunga med. Många skulle säkert hålla med om att det finns en känslomässig resa som hittar långt ner i minnena. Julstämning, fuktigt ylle och brinnande stearinljus, bilden av ett stall och sjungande änglar i den mäktiga, heliga natten, allt blandas och väcker en rörelse som gör sången till så mycket mer än bara en sång.
Men det finns fler resor att göra, om vi bara börjar spana.
Det är en resa i tiden. Varje gudstjänst har vi, utan att egentligen tänka på det, förts genom flera århundraden. Oftast bara de sista från reformationen och framåt, tider som alla präglats av sin historia, men ibland besöker vi tiderna dessförinnan med hymner vars ursprung klingade på latin under klostervalven, kanske så långt tillbaka som 300-talet. Den tiden är som att känna på vårt ursprungs rötter, då när kyrkan bara var en enda och började spridas över jorden.
Ja, det blir också en resa, runt i vår värld. Dessa tidiga psalmer för oss till Italien, eller kanske södra Frankrike. Sedan tar Tyskland över, innan vår svenska psalmdiktning börjar få fart i vår allra första officiella psalmbok 1695. Under 1700-1800-talet nås vi mer och mer av engelska tongångar, och följande sekelskifte hämtas hymner och väckelsepsalmer från Amerika. Våra grannländer finns förstås också med, och efter hand allt fler länder i vår nutida, globala verklighet.
Alla dessa århundraden, alla dessa länder.
I en och samma, ännu levande bok.
Men det finns ännu en resa att göra som jag upptäckte på allvar först under de år jag tillsammans med Stefan Jämtbäck arbetade med hela kyrkoårets psalmer Och himlen rör vid jorden, sådant man inte ser om man bara besöker en gudstjänst då och en annan då. Jag träffades av hur allt hänger samman, hur söndagarna radar upp sig som kapitel i en lång berättelse, även under sådana perioder när det bara heter ”… 14 sön e Tref, 15 sön e Tref, 16 sön …”
Det var då jag började med ”Psalmresor”, att vid ett tillfälle plocka ut ett avsnitt av kyrkoåret, sjunga sig igenom det och få en översikt som kanske annars går förbi. Särskilt intressant är det förstås under de tider då berättelsen är tydlig. Att steg för steg sjunga sig igenom hela fastan och påsken kan bli en stark upplevelse. Likaså julen. En sådan resa får jag strax göra på ett äldreboende, och då är det klart att det gamla välkända får lov att dominera när vi börjar med att smyga in i den stilla julnatten, skynda ut på fältet för att lyssna till änglarnas Gloria, sedan återvända i den glimmande gryningen och hälsa morgonstunden innan vi hastigt flyr över fälten undan Herodes soldater. Gossen får ett namn, Jesus, och lyser frid över det nya året, stjärnan går på himlen och äntligen når de tre vise fram. Slutligen följer vi med till templet, de två åldringarna sluter barnet i sin famn, det ljus som ännu lyser på jorden. Vi får gå hem i frid.

Åsa Hagberg

Julhälsning 2017

Varje år lägger sina erfarenheter in i julfirandet. Barn växer upp och blir ett år äldre, plötsligt har man dem inte mer än till låns och ser dem med nya ögon. Kärlek som hinner sakna får ett annat, minst lika starkt uttryck. Denna jul har också erfarenheten med sig att ha varit DÄR! Långt ifrån en Stilla Natt, men vi var där mitt i ett folkvimmel under en gassande sol tillsammans med en guide som inte hade tid att vänta och därför visade oss en bakväg att smita ner till det rum som avbildade stallet och krubban. Hellre hade jag stått i kön. Hur kan man ta fuskvägar till djupare erfarenheter? Men vi var DÄR, i ett land som precis som då är präglat av konflikt och oro, men ändå lyser frid över jorden. I det som numera blivit en grotta överbyggd av historia försöker jag lystra efter änglasång. Delvis kan jag uppfatta den i mina medbesökare, de som tagit den långa vägen. Vi är av alla sorter, från hela världen, män, kvinnor, unga, gamla, fattiga, rika, visa, utvecklingsstörda, fromma och ofromma. Alla vi på samma plats. Frid på jorden.

I Betlehem en vinternatt,
har mörkret fallit fort,
då står Maria frusen där,
och Josef, vid dess port.

En stad så trång att porten stängts,
de visas till ett stall,
men strax intill blir himlen ljus
där herdar gått på vall.

Lyssna! Hör, en änglakör som sjunger: ”Gud är här
i denna natt, i Betlehem; det barn Maria bär.”

Önskar så alla en GOD och FRIDFULL JUL och likaså det nya året.
Julkort 2017

Ett brev till våra biskopar

Vi börjar vårt nya år med julens evangelium i färskt minne. Gud i ett litet barns gestalt, följt av de värnlösa barnens dag. Aldrig är vi så påminda om hur Gud ser till de minsta.
Med detta i ryggen ligger tanken nära vad kyrkomötet bejakade just innan advents och julfirandet tog vid. JA, kyrkan ska finna former för att stödja arbetet kring funktionsvarianter.
En del av detta sker på lång sikt.
En del av detta är en brännande akut fråga.

Det är den senare jag vill lyfta i en vädjan till biskopsnivå, därför att den annars riskerar att återigen glida i bakgrunden för andra, mer synliga frågor. Men de som nu drabbas av en plötslig och förödande läcka i vår omsorg gör det genom att bli osynliga. De kommer inte längre ut på vanliga arbetsplatser. De syns inte längre på bussen, tåget eller restaurangen. Kan inte heller komma till gudstjänsterna eller andra församlingsverksamheter. Man isoleras, segregeras och handikappas. Anhöriga orkar inte delta i någonting överhuvudtaget. Man knäar och undrar hur detta kan pågå i vårt samhälle? Hur kan hjälpen dras undan där behoven är allra störst? Välfärdssystemet framstår som en koloss på lerfötter när man verkar oförmögen att ingripa, att det allvarliga problemet fortfarande sägs vara kostnadsökningar, överutnyttjande och fusk, med långa och omfattande utredningar till följd.

Jag ser det som en i högsta grad också kyrklig fråga, därför att aldrig kommer vi så nära det yttersta av den Gudomliga kärleken, aldrig så överbevisande starkt in till att se den orubbliga grund människovärdet vilar på, aldrig så tätt inpå Kristi människoblivande och identifikation med vår kroppsliga begränsning och smärta, aldrig så nära den plats där nåden är som störst, som när vi delar den med ”dessa mina minsta”.

Det jag framförallt vill vädja till dig som biskop är medvetandegörandet. Att föra upp frågan på agendan, så att nästa nyår när ledaren i Kyrkans Tidning summerar kyrkans roll bland de utsatta, stannar listan inte vid ”utförsäkrade, papperslösa och flyktingar”, utan där ingår också de som drabbats av indragningar inom LSS.
För en biskop finns förstås en mängd andra frågor att hinna med, men bara några ord i artiklar eller twitterkommentarer, bara en stunds utrymme på en konferens kan betyda väldigt mycket jämfört med ingenting. Bara att frågan berörs i vår kyrka.
Handikapporganisationerna kommer att finnas i Almedalen och ser säkert gärna kyrkans stöd. Dagar som 21/3 (Downsyndromdagen) och 3/12 (Internationella Handikappdagen) är andra bra tillfällen att uppmärksamma frågan. Förra året innebar 3/12 manifestationer över hela landet – jag kan säga från hjärtat att det skulle betyda mycket om kyrkan är med då.

Vem skulle bli det minsta barn och lämna all sin makt,
att bli buren, att bli hjälplös i en kvinnas famn?
Vem skulle bli det svagaste, där svagheten är dömd
och vår ängslan gömd?
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar.
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar så.

Med vänlig hälsning

Åsa Hagberg

Författare och numera även diakoniassistent, Förslöv-Grevie församling, Lunds stift.

Marias julnatt

En förlossning kommer inte obemärkt. Tiden före har sina förkänningar med förvärkar, foglossningar och hög belastning på ryggen för en ung kropp som bara just hunnit bli färdigvuxen. Men även känslorna kommer i gungning av hormonernas rörelser.
Allt detta känner Maria där hon sitter på sin åsna, och när hon ibland kanske väljer att stiga av för att variera belastningen. Sådant hon normalt skulle tåla kan plötsligt få gråten att tränga i bröstet. Det kan bara vara att kruset råkar stjälpa ut just nu när de äntligen stannat för att dricka under den brännande middagssolen.
Hon behärskar sig för det mesta, men det är klart att Josef märker alla dessa tecken. Att hans omsorg ibland väcks till en börda i honom när han ändå inte kan avlasta henne. Det är klart att de båda för varje kilometer de måste färdas, längtar sig fram till sitt mål, de peppar varandra att bara orka ännu en bit, sedan ännu en bit, sedan ännu en liten bit.
Solen börjar sjunka mot horisonten.
”Vi kommer för sent, Josef. Se alla som passerat oss. Härbärget är redan fullt.”
”Gud förser nog. Tänk på profetian, vi är väntade i tusen år.”
De orkar trots allt le.
Men när de äntligen är framme och tröttheten de hållit ifrån sig kommer ikapp dem, när Marias förvärkar börjar strama i kroppen och gråten bränner under ögonlocken, när hon bara längtar efter ro att föda, ro, det är det enda hon begär – då är det ännu mer fullt än de kunnat föreställa sig. Ännu mer trångt och överbelamrat i varje tänkbart härbärge i den lilla staden.
De måste orka lite till.
Josef måste skynda sig på de gator där trängseln hindrar honom, skynda sig att leta upp en plats, vad som helst, en skyddad vrå för dem. Och så är allting stängt!?
Var är Gud i detta?
Det är lätt att föreställa sig hur bönerna blir allt mer stressade, önskan om en hel pung med guldmynt han kunnat hiva upp, då hade nog någon girig värdshusvärd kunnat öppna sin port trots allt, önskan om att kunna överrösta larmet med ett rop:
”Hallå Betlehem! Tänker ni låta Messias födas på gatan?”
Men det blir aldrig mer än en tanke.

Kände du paniken, Maria?
Eller lyckades ni klamra er fast vid tron att det skulle ordna sig, till sist?
Vem visade er stallet?
Någon som själv vistades i det och hade sina dagliga sysslor där.
En tjänare. En kvinna. Det kan ha varit en och samma person.
En tjänstekvinna med kunskap i både barnafödande, kors kalvningar och hästars fölande.
Hon hade skött sådant förr, även just i det rummet i all sin enkelhet, och visste vad som behövdes. Rent vatten och linnedukar. Du fick ett skynke över halmen att ligga på.
Men ändå … ett stall? Vad tänkte du?
Ingenting.
Antagligen fanns bara trött tacksamhet. Du slapp föda ute i den mörka natten.
Det var i sista stund. Tiden var inne.

Det är en märklig upplevelse att se barnet och höra det första skriket som får lungorna att vidgas och fyllas med syre.
Röra vid det. Kunna stryka med handen över ett huvud som är så litet att det ryms i handflatan. Kyssa med läpparna. Så mjukt, så ömtåligt.
Barnet blir tvättat och Maria låter det sedan ligga vid bröstet en stund medan hon själv blir tvättad. Sedan lindar hon det med de bindlar hon tagit med sig hemifrån. Den enda förberedelse som varit möjlig.
Men var ska de lägga barnet?
Se, krubban där, visst är den som en liten säng?
Efter att till sist själv ha fått dricka klunkar av friskt vatten och kanske orka en bit bröd, sjunker hon utmattad ihop på halmen intill. För utmattad för att ha en aning om vad som just händer på ett fält strax utanför staden.

Herdarna då? Vad tänkte du där, Maria?
Skulle inte ängeln ha ropat i Betlehem? Denna stad som slutit sina portar?
Då skulle de ha fått veta, hela staden skulle ha kunnat komma ut till er och förstå vad som hade hänt, skulle ha kunnat skynda sig vidare till Jerusalem så att de också …
Shhh!
Oroa inte natten!

Herdarna är ute om natten, vakna under stjärnorna och inte så långt från det stall som ligger i stadens utkanter. De är vana vid de sena samtalen vid lägerelden. Ibland sjunger de. Det är en miljö där man är duktig både på att berätta och bevara berättelser.
Just de får bli vittnen till den nattens händelser.
Det blir de som kan bekräfta: ”Ja, vi såg det också!” De som kan skynda till stallet, finna barnet där med Maria och Josef, och sedan återge allt vad ängeln sagt dem.
De kan också bekräfta Maria och Josef i det som sker. Att detta med stallet inte är en olyckshändelse. ”Var inte rädda, Gud har inte glömt er. Hela himlen sjunger av glädje, lyssna, så hör ni!”
Maria lyssnar, och begrundar allt de säger.
Enkla herdars prat om änglar och himlasyner.

SAMSUNG CSCEfteråt, Maria, när du fått gömma och begrunda.
Vad tänkte du då? Ett stall, var Gud inte större än så?
Du ler.
Jo, mycket större än så. Mycket större. Den som vill förstå det, ser det.
Men det gjorde det svårare för dig, hela tiden dessa paradoxer där våra förväntningar på stort och litet kullkastas. Du måste vänja dig vid en annan drivkraft.
Eller hur, Maria? Vem kan då räkna ut något i förväg?


Ur boken ”Maria, en livsberättelse” (Artos 2014)

Värdshusvärdens julnatt

Värdshusvärden satt böjd över sitt bord. I skenet av lampan räknade han silvermynten ännu en gång. Lika omsorgsfullt lät han dem sedan klirra ner i pungen innan han förslöt den. Tung var den redan, men den kunde rymma mer. Även om natten börjat lägra sig över den lilla staden var det fortfarande liv och rörelse där ute. Aldrig i hela sin livstid hade han sett så mycket folk innanför stadsportarna. Denna skattskrivning! Vem hade kunnat tro att det skulle bli en sådan rusning? Det var inte bara att hans värdshus låg så lämpligt till längs vägen mot Jerusalem. Betlehem var kung Davids stad. De som kom var just de som hade det kungliga blodet i sina ådror. Han hade blivit kräsen. Varför skulle han låta vem som helst få bo hos honom när han kunde välja och vraka? Ett rum hade han kvar. Det var inte så stort, rummet de hade gjort i ordning uppe på taket, men Rakel hade inrett det fint. Draperiet framför ingången var mörkblått som natthimlen med stjärnorna i sitt broderi. Magkänslan sade honom, eller var det ett rykte han hört, att det fortfarande fanns resande på väg. Silvermynten kunde bytas i guld. Det var värt en chansning.
Ett skri nere från gatan fick honom först att rycka till. Men det var bara ett åsneskri, inget att bekymra sig om. Ändå följdes det av hastiga steg från gården. Rakel visade sig i dörröppningen.
”En man frågar efter ett rum åt sig och sin hustru. Vi har ju kvar rummet där uppe.”
Värdshusvärden steg upp, bara precis så att han kunde se ut genom fönstret.
”Är det de med åsnan?”
Han fnös till när hon nickade.
”Varför sa du inte nej direkt?”
”Det är sent nu och …”
”Det kommer fler. Jag tänker inte ge rummet till de där.”
”Men hon ska snart föda. De måste …”
”De måste hitta ett annat boende! Tänk dig själv. Skulle vi ha en förlossning i det rummet?”
Rakel gick några steg, men ångrade sig.
”Vi har stallet …”
Han svarade inte ens.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC


Du hemlösa lilla barn,
hit kom du, ens utan en tråd
att skyla din späda kropp,
hit kom du med himmelens nåd.

När Akademien svarar

INLÄGG I DEBATTEN RUNT FÖRSLAGET TILL NY HANDBOK
I den tidigare remissomgången av handboksförslaget efterlyste jag i Kyrkans Tidning: Var finns författarna?, de som yrkesmässigt ägnar sig åt språket som ett levande och kvalitativt verktyg.
Svenska Akademien har nu lämnat ett yttrande, med (kanske inte alltid så önskvärd?) uppmärksamhet i media som följd. Språk går inte att forma hur som helst, att ändra ord innebär både att ändra betydelser och att försvaga dess helhet. Mattias Lönnebo, författare och präst, behandlar samma ämne i Litteraturmagazinet, En handbok är också en bok.
Kritiken blåser gärna upp rubriker som: ”Sågat med fotknölarna”, vilket är en förenklad beskrivning. Allt är inte sågat. Ja, det finns många goda pärlor bevarade. Det finns också nyare material som är användbart. Vi som läst det gamla förslaget kan se att det skett förbättringar. Men en kedja brister i sina svagaste länkar, och så har Handboksförslaget fortfarande kvar stora brister som med Akademiens ord ” … bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”

Av de kommentarer som framförts och min egen genomläsning av förslaget, och upplevelse från kyrkbänken, ser jag tre problemområden.

1. Undantagen blir regel.
Eftersom en av målsättningarna har varit att komma ifrån mängden av temamässor och gudstjänster och samla allt i en mångfaldens handbok, får vi istället en förvirring i vad som är regel och vad som är undantag, något som just en handbok normalt sett är till för att reglera för att skapa den ryggrad vi kan formas runt. Texter som skapats för att användas i temagudstjänster införs i huvudgudstjänstens ordning, till synes utan att behöva bära det ansvar i lära och innehåll som finns i övriga texter. Frågan uppstår vad handboken egentligen är till för?

2. Det inklusiva språket blir självändamål.
Det inklusiva språket i sig är något gott. Det är gott att få vända sig till Gud i ett ”Du”. Det är gott när vi ser till varandra i ett ”vi”, oavsett alla våra olikheter, där kön är långtifrån den enda. Men det inklusiva språket är inget språk i sig själv, utan består enbart i att undvika ord som upplevs exkluderande. Ordet ”upplevs” gör det till en tolkningsfråga, och vem kan göra denna tolkning så att den gäller hela vår kyrka? Vilka konsekvenser får det när de ord som anses vara exkluderande är just de ord som sedan kyrkans födelse bott i själva kärnan av vår tro och uppfyller de Bibeltexter vi läser? Vi hamnar i en absurd, självvald situation där vi saknar ord för att beskriva den Gud vi bekänner oss till, och inte kan ge evangelium en enkel röst. Istället får vi förskjutningar av betydelser (ibland ganska grova), abstraktioner och felaktiga syftningar, styltiga meningsbyggnader eller krångligt ordrika omskrivningar när vi trots allt ska lyckas uttrycka det Gudomliga.
I vår gemenskap med Kristi kyrka över hela jorden tror jag inte på någon annan väg än försoningens väg. Försoningen med orden. Lyssna till dem så som Jesus säger dem, utan vare sig krusiduller eller härskarteknik, men med kärlekens makt, med höjd och djup.

3. Enkelhet blir självändamål.
Eftersom hela församlingen ska kunna ta del av gudstjänsten som helhet är enkelhet en nödvändighet. Men även enkelhet blir en fälla när den drivs för långt. Vi människor lockas av en blandning av att förstå somligt och att väckas till nyfikenhet och förundran om annat. Vi vill också bli utmanade. Det måste finnas mer kvar, så oändligt mycket mer kvar att upptäcka av Kristi ord i hela sin rikedom än det jag omedelbart förstår när jag landar i kyrkbänken. För enkelt innehåll blir världsfrånvänt i en förvirrad verklighet. Det blir fort tråkigt. Textmässig enkelhet är också det svåraste att skriva och långt ifrån bara några fina fraser staplade på varandra, utan vare sig rytm eller rim. Det är att knyta mycket innehåll i några få ord så att de är lätta att läsa tillsammans, samtidigt som de följer en röd tråd som gör att något hänt under läsningen.

Jag vill därför understryka och instämma i det som Svenska Akademien redan med tyngd har skrivit, att om detta förslag ska bli vår nya handbok behöver det en grundlig bearbetning som inte bara handlar om att ”lappa och laga”, utan arbetet är mycket mer omfattande än så. Det handlar också om att stryka, slänga och skriva om. Att handbokskommittén inte bara ser på de tillrättalagda remissvaren, utan också läser de spontanremisser vi med möda sänder in i hopp om att våra kommentarer spelar roll.

Åsa Hagberg
”kyrkoförfattare” i psalm och sång

Här finns min spontantremiss att läsa, som en granskning av Högmässans texter.