Uppståndelse

Så har vi ännu en gång fått uppleva Jesu uppståndelse. Eller … ja, vi lyssnar till ett evangelium som – oavsett årgång – beskriver hur man kommer till en tom grav. Det är alltid för sent, alla skildringar befinner sig i ett efteråt, den ofattbara dramatiken strax innan är fördold bakom en sten förseglad med Kejsarens sigill. Lite snopet ändå.
Tänk att ha fått se det.
Hur livet återvänder, så kraftfullt att dödens bojor sprängs, och ljuset bryter fram i strålglans, … eller hur ska vi tänka oss det?

I 90-talets början kunde jag få se det gestaltas, gång på gång, då jag ingick i dramagruppen Dropparna, med ett par efterföljande år som dramainstruktör inom Kreativ mission. Varje föreställning avslutades med ett evangeliskt drama, med utmaningen att gestalta Jesu död och uppståndelse, så nära det bara gick, från en presenning på ett församlingshemsgolv någonstans, eller kanske ett kyrkgolv, vilket snarast gjorde det svårare, stenigt och hårt.
Den som skulle bära rollen av Jesus måste ju ge allt.
Först plågas ihjäl, med en smärta som högg djupt in i maggropen. Piskrapp efter piskrapp, spikslag efter spikslag, sedan ge upp andan så att det syntes även på avstånd.
Därefter sjunka ner fullständigt livlös.
Ur denna livlöshet, i ett crescendo av musik, plötsligt UPPFYLLAS av liv – nej, inte som att långsamt vakna – utan verkligen uppfyllas, varje cell, hela blodflödet, varje muskel, återigen fylld av spänst, sprängande livskraft, och i något lika glädjefullt som en dans resa sig, upp, upp, och med ljusets fullmakt driva allt mörker på flykten.

Denna scen kunde ibland spelas, kanske tre gånger samma dag.
En sådan dag, visste vi andra inte att vår ”Jesus” egentligen inte mådde helt bra. Två dödar och uppståndelser hade gått att genomföra, men denna tredje gång låg han kvar i livlösheten. Crescendot i musiken kom och blev alltmer intensivt, men Jesus rörde sig inte.
Tack och lov låg han skymd, så att publiken inte riktigt såg, men vi som visste vad som borde ha hänt hann uppleva hur vi sjönk ner i ett fullständigt fiasko.
Ingen uppståndelse.
Vad blev det då av allt?

Verkligen … meningslöst! Hemskt! Död, mörker, grymhetens slutgiltiga seger över alla tafatta försök att göra något gott av den här världen. Döden skulle ändå vara starkast. Ondskan, som kunde ge sig själv rätten till alla fula knep och skräckens maktmedel. Den skulle dra det sista strået, få det sista ordet.
Men just när vi höll på att ge upp, kom Jesus till sist fram ur graven. Ganska stapplande och inte alls med den spänst som vi brukade se, men detta kompenserade vi andra runtomkring med så mycket större glädje.
Jesus lever. Halleluja!

I vår lilla coronamässa som vi har firat denna halvkvävda, livströtta påsk, då max 8 personer kan närvaro och vårt jubel fick begränsas till dessa få röster med tankarna på alla vi saknar, och tomheten av kören som inte sjöng, skulle vi svara på frågan vad Jesu uppståndelse betyder för oss.
Det enkla svaret är fortfarande … allt.

Allt för att godhetens kamp inte ska vara meningslös inför en övermäktig ond kraft. Varje gång vi väljer kärleken som kraft, kommer vi att märka att den – till sist – är starkare än rädslans mörker. Alltid.

Allt för att tron inte bara ska vara en samling religionsfilosofiska skrifter som lärda hjärnor samlat och älskar att fördjupa sig i, vidareutveckla i ritualer och livsregler, ett språk där myggstora detaljer är de mest avgörande för om man har rätt eller fel tro.

Allt för att tron inte bara ska vara en massuggestion under en stark ledare, som karismatiskt fängslar växande skaror, så att de blint följer den minsta vink, blir som en enda flock som till att börja med är berusade av sin sammanhållning, men när berusningen släpper, måste hantera den stigande känslan av instängdhet och kontroll. Vem är jag?

Jesu uppståndelse.
Allt för att jag ska tro.
Allt för att en 19-årig, naturvetenskapligt inriktad student med starkt behov av sanning och relevans, skulle våga ge sig ut på det gungfly där vi inte bara kan lita på vad vi VET, utan ännu mer på vad vi tror. Det som intet öga har sett, intet öra har hört, det som Gud uppenbarar för dem som tror.
Jag vet att ingenting hade kunnat få mig att ta det steget om det bara hade handlat om myter och hörsägen, om andras övertalningar, om föräldrarnas tro och en ”mossig” (som jag då tyckte) tradition.

Jag trevade en tid innan jag vågade. Prövade försiktigt.
Men steget ut i gungflyet höll, jag fann en klippa under min fot.
En levande tro på en levande Gud. Här och i evigheten.
Det är allt.

Natt när änglar lystrar, hör en melodi
tränga fram ur djupen, döden är förbi.
Himlen möter jorden, tiden börjar om,
”Halleluja” sjunger evighetens sång.
Då står Kristus upp, ljuset tar gestalt,

öppnar väg till livet, Gud är överallt.

Ur Då står Kristus upp (Hagberg/Jämtbäck)

Åsa Hagberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *