Det finns en enkel gammal lek, otroligt hållbar i sitt utförande, möjlig att återanvända om och om igen. Det enda som krävs är två personer med varsin hand bakom ryggen. Efter ”Sten, sax eller påse!” väljer man att visa tecken för en av dessa tre. Svårigheten ligger i att det är tre alternativ. Man kan aldrig vara helt säker. Det beror på. Visar jag påse förlorar jag om motparten valt saxen, men vinner över stenen. Visar jag sax förlorar jag mot stenen, men vinner över påsen. Visar jag sten förlorar jag mot påsen, men vinner över saxen.
När jag, just den 1 maj, befann mig i en större livsmedelsbutik för att fylla på förrådet, gjorde vi som vi brukade, rev av en påse från rullen, fyllde med lökar och gick till vägningen. ”Åh, visst ja, den nya skatten …” Runt en 50-öring skulle det kosta. En kvinna intill oss, ingen vi på något sätt känner, kunde inte vara tyst: ”Det blir mycket bättre för miljön!” Nu fanns nämligen också papperspåsar att välja. Hur visste hon det? Man kan väl aldrig vara helt säker? Det beror på. Om plastpåsen sedan återanvänds. Det är den väldigt inbjudande till; fruktpåse, brödpåse, brödpåse, brödpåse … (ett antal gånger), nässelpåse, slutligen soppåse i badrummet. Eller, om den gått sönder, återanvänd i nya påsar genom insamling i återvinningen. Papperspåsen blir svårare att återanvända, att hitta fler funktioner till än just löken eller frukten. Jo, det går väl att lägga bröd där … om de inte torkar fortare, kanske det går att samla lite torra sopor, men … återvinningen är faktiskt lite enklare. Plast måste först samlas i en större påse eller burk. Det beror på … Tillverkningsprocessen. Såvitt jag har läst är tillverkningen av papperspåsen klart mer resurskrävande både i material och energi. Plasten kan vara så mycket tunnare och ändå hålla tätt. Råvaran. Om plasten enbart skapas ur ickeförnybar olja, känns ju förnybar träråvara otvivelaktigt bättre att tänka på. Nu stod det ”sockerrör” i definitionen på plasten, så tydligen var det biologisk råvara (vi skapar fler och fler sådana plaster), då beror det på hur sockerrören odlats (utan att meja ner regnskogar) och hur transporten skett. Det senare gäller förstås också cellulosafiber, vilka skogar som kallhuggs, hur de återplanteras, hur vi tar vara på restprodukterna av flis, bark och kvistar. Återvinningens effektivitet. Gissar att även i denna tillverkningsprocess är plastpåsen vinnare, genom att vara lättare och mindre skrymmande? Eller om den slängs i naturen. Då är plastpåsen den stora förloraren, med sin – beroende på kvalitet – avsevärt långsammare nedbrytning, nästan obefintlig bland de tåligaste plasterna. Detta är helt klart ett stort problem och … jag ska erkänna att det är svårt att förstå, när vi står där inne i matbutiken, vad det är som gör att man bara slänger plasten vind för våg? Går det inte att lära sig!? Sluta upp med den dumheten! Men det är kanske det hon vet, kvinnan i butiken. Det som gör att papperspåsen alltid vinner. Eller är det min 50-öring som nu gett sitt bidrag till samhällets insatser? Det som sannolikt gör den allra största effekten är den påse jag låter bli. För den som väger själv, går det faktiskt att lägga äpplen och päron i samma påse.
Jag delar den oro som finns över missbruk av jordens resurser. Det vore dumt att inte vilja värna vår miljö. Vi lever av den, vi delar den tillsammans med alla andra levande varelser (tyvärr inklusive små virus). Vi kan inte både förbruka den och ha den kvar. Vi kan se en osannolik återhämtning där vi drar undan vår mänskliga rovdrift. Men det är dumt om vi tror att det finns enkla knep, hur gärna vi än vill. Så skönt det vore. Rovdrift uppstår inte sällan ur enkla knep, en lösning som alla människor på jorden ska använda sig av, så att alla efterfrågar samma råvara, utan närmare eftertanke. Om vi tänker oss göra något stort när effekten är marginell, eller kanske nästan saknas helt? Att det skulle finnas sådant, i den komplexa väv som är vår miljö, som inte beror på, och å ena sidan eller den andra. Sten, sax eller påse. Det finns alltid en tredje faktor med i leken.
Rödluvan har blivit en mycket aktuell liten sagofigur. Sällan har vi haft en så stor uppmärksamhet på mormor som ligger sjuk i sin säng, eller bara är allmänt skröplig, och någon måste vara den som springer dit med matvarorna. I sagan är det nära att sluta mycket illa för både Rödluvan och mormor, när vargen, med sin list lyckas ta sig in i stugan. Även detta har sin parallell till dagens situation, men vargen är ett lurigt litet virus, omöjligt att se med blotta ögat. När både den vårdade och den vårdande slukas, är det klart att frågan infinner sig; Vem släppte in vargen? Vem lät detta elaka virus slinka in i vården, äldrevården eller omsorgen?
Låt mig berätta en annan saga. Eller kanske, en annan glimt ur verkligheten några år tillbaka i tiden. Det var en gång en mamma som behövde stöd i omvårdnaden av sitt barn. Varje år gick de tillsammans till den goda handläggaren som såg till att hon fick veta allt om den hjälp som fanns att få, och såg till att hon också fick den på bästa sätt. Men en dag blev vägen till handläggaren väldigt lång. Längs hela vägen uppstod så många hinder att de nästan inte hann fram innan dörren haspades igen. Lättnaden var stor, när de till slut var inne, uttröttade och slitna. ”Vi måste be om mer stöd” tänkte mamman, ”men den goda handläggaren kommer att hjälpa oss med det”. Till sin förvåning såg hon att någon annan satt och väntade dem, med blicken ner i en datorskärm, och bara stundvis sneglade upp för att se på dem. ”Vem är du?” frågade hon. ”Jag är den goda handläggaren som ska se till att ni får rätt stöd.” ”Men varför ställer du så omöjliga frågor?” ”Det är för att jag ska kunna styra över svaren.” ”Men varför ser du bara ner i datorn och inte på oss? Vi kan visa hur …” ”Det är för att jag ska kunna GE AVSLAG!”
Detta är en saga om ett tappat förtroende. ”Vargen” var i detta fall inte en privat aktör med girighet i blicken. Det var den som representerade det goda samhället, som var slussen, eller … hade blivit en flaskhals där inget kom förbi. Vem har då släppt in vargen? Hur har det goda samhället kunnat drabbas av en kultur som gått ut på att belöna avslag och snålhet? Hur har värdegrunder kunnat urholkas till att på sina mest känsliga ställen bara vara tunna skal som spricker vid överbelastning? Klart att vi släpper in vargen, om det som gäller är att erbjuda så billig vård eller omsorg som möjligt, om vi låter oss förföras av räkneexempel som borde vara enkla att genomskåda vid närmare granskning, om de nu inte innebär lösningen för att lindra ett hål i budgeten.
Men ändå tror jag fortfarande på det goda samhället, därför att det goda samhället är vi. Vi faller i gropen om och om igen, men när vi reser oss ur den kan vi välja en bättre väg. I en snål, svaghetsföraktande kultur kommer både samhällets representanter och privata aktörer att gynna sina sämsta exempel. I en kultur av Medmänsklighet, kommer vi, både samhällets representanter och privata aktörer, vägra fusket och slarvet, vägra leken med människoliv, och tillsammans hjälpas åt att skapa det samhälle vi alla kan leva i.
Sagan om Rödluvan har ett alternativt slut. Vargen gör ännu ett försök att ta sig in i stugan, och använder all sin list, till och med klättrar upp på taket i ett försök att smita in genom skorstenen. Men den sagan slutar med ett snöpligt fall. Vi lär oss.
Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet Bäst det hopp som lyser med klarhet i den enfaldige Vackrast den kärlek som förvandlar det fula till härlighet och varje mänska är
Alla som varit med om en kris har upplevt overklighetskänslan, som om man befinner sig vid sidan av verkligheten. Min första erfarenhet var den dag jag stod på trappan vid Ängelholms sjukhus, med min förstfödde i famnen. Redan att bli förälder förändrar nästan allt, men att barnet helt oväntat fötts med Downs syndrom hade fått mig att uppleva och återuppleva hela livet, dess mening och icke-mening, dess djupaste skikt och tunnaste, sköraste yta, allt på bara några få dagar. Men från trappan utanför sjukhuset syntes allt pågå som vanligt. Folk strosade i solskenet, en buss mullrade förbi, stadens brus pågick strax intill – som om ingenting hade hänt.
Så är den fjärde dagen. Först kommer krisen, då allt rasar. Sedan kommer tomheten, frånvaron. På den tredje dagen … oavsett hur lång tid det tagit … kommer uppståndelsen då ljuset återvänder. Trösten går inte att förklara. Tårarna flödar i läkedom. Den fjärde dagen öppnar dörren tillbaka till vardagen, en återgång till en tillvaro som till det yttre liknar det vanliga, men invändigt lever en insikt som åren skulle kunna trubba av om den inte vårdas. Ja, jag vill vårda den, bevara den, fördjupa den, fira den.
Därför tycker jag väldigt mycket om Annandagen. ”Den tredje dagen” hade varit så oerhört omtumlande för de närmaste kring Jesus, på ett sätt som aldrig skulle gå att återskapa, och … var den ens verklig om det vanliga livet fortsatte att pågå som tidigare? Landet stod fortfarande under romersk ockupation, Herodes var fortsatt lydkonung och Stora Rådet översåg att Lagen efterlevdes, utan att det störde rådande ordningar. Förlåten var säkert redan hjälpligt sammanfogad för att dölja den stora reva som hade blottat det allra heligaste. Den känslosamma hysterin där flera sa sig ha sett Jesus vid liv kunde precis lika gärna tunnas ut som gryningens färger över himlen. Så var allt över. Verkligheten återvände.
Annandagen handlar om vardagstecken. Att få röra vid en utsträckt hand. Att få sällskap längs vandringen. Att bryta ett bröd, och dela en måltid.
Men detta år är ingenting sig likt. Det är som om det vanliga blivit overkligt. Allt det jag just nämnt är vad vi inte kan göra. Vi ska inte röra varandra, inte ge varandra sällskap vid vandringen – i så fall med en armslängds avstånd, och inte ta ett bröd i våra händer, bryta och ge till varandra så att alla äter av samma bröd. Firandet av påsken har trätt in som den stabila grunden, då hela högtiden handlar om genomlevandet av en djup kris. Vi har läst texterna, bett bönerna, sjungit psalmerna – om än med ett fåtal röster och delade via internet. Det som går in i hjärtat gör det med samma kraft, bara annorlunda, mer eftertänksamt. Precis så som Annandagen egentligen alltid har varit. Gud är vår levande medvandrare, redan här och nu. Brödet som bryts läker oss inifrån, så att vi kan bära det med oss. Dag för dag. In i evigheten.
Jag var förvirrad i min tanke, min tro gick famlande och stum. Att se Frälsaren bli korsfäst var inget evangelium. Då fanns en främling vid min sida, han sa: Du ser fundersam ut. Jag sa: Jag hör att livet segrat, men jag såg hur allt tog slut.
Men han sa han var ett bröd, det som bryts för livets skull, ja, han sa han var ett bröd, det som bryts för livets skull.
Det kom en rastplats längs med vägen, jag bjöd en främling på mitt bröd och han började förklara allt om en annorlunda död. Hur det som hände måste hända för att den kärlek skulle gro som gör att evigheten öppnas. Det var då han gav mig tro.
Han som sa han var ett bröd, det som bryts för livets skull, ja, han sa han var ett bröd, det som bryts för livets skull.
Men där skuggorna djupnat blir Guds tårar till blod, dessa nattsvarta dagar, när en ängel ger mod. Medan trevande böner vågar finna sin röst, kan den vekaste låga redan lysa sin tröst. Gud, vi samlar våra lågor, våra levande lågor, här hos dig.
Raderna ovan är hämtade ur tredje versen av psalmen ”Lågor av ljus”, skriven till Växjö stift psalmtävling 2017, i en tid starkt präglad av terrorattentatet på Drottninggatan. I sin karaktär inte alls lik den nuvarande Corona-krisen, men varje kris för oss till samma existentiella djup. Kaos och mörker, hur kan Gud finnas då? Psalmversens början leder oss in i en mörk trädgård. Den kallas ”Getsemane” av ordet ”olivpress”. Den plats där den läkande oljan utvinns under stark press. Det är där vi finner Gud, den mörkaste av nätter, allt annat än starkt lysande under Allmaktens beskydd. Jesus har krupit ihop ensam, i skydd av träden, med en tilltagande ångest. Han hade bett sina närmaste, utvalda vänner följa med, men de orkade inte hålla sig vakna. Ångesten blir till sist så stark att blod pressas fram ur pannan. Vi får bara se in i avslutningen av bönen. ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Låt mig få slippa, om det går. Omgivningens tidigare försök att hindra honom har inte gått obemärkt förbi. ”Må Gud bevara dig … Något sådant skall aldrig hända dig!” Vi har alltid en bättre lösning: Gud, se till att lidandet aldrig sker! Ta det ifrån oss innan det har hänt! Åtminstone från de oskyldiga, godhjärtade … visst gränsen är svår att dra ibland, men, Gud, du måste väl känna den? Och, när vi nu pratar om det, jag vill själv gärna hamna på rätt sida.
Jag kan inte säga att jag förstår hela Mysteriet i Guds val att avstå Allmaktens förmåga till totalitära ingripanden, och i stället träda in under vår begränsning för att dela den med oss. Jag vet bara att när Gudsrösten har nått mig på livets botten, då skulle jag inte vilja byta det mot någonting annat i världen. Där kommer förvissningen att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek. Ingen ångest, inget lidande, ingen död. Det spelar ingen roll om jag inte varit tillräckligt oskyldig och godhjärtad. Det räcker att han var det. Därför följer jag med ut i den mörka trädgården och lyssnar till Jesu sista ord. ”Men inte som jag vill, utan som du vill.” Sedan kommer ängeln. Där, i den mörkaste natten, innan den tyngsta dagen tänder sina bleka strålar.
Lågor av ljus bär våra tankar, flammar som hoppfulla ord. Gud, du är här, ser våra böner, förbarma dig över vår jord. Förbarma dig, förbarma dig, förbarma dig över vår jord.
När jag var barn brukade vi roa oss med föreställningen ”Filminspelningen”. Handlingen var egentligen enkel med fyra personer som ”skådespelare” och en ”regissör”. Scenens berättelse var en soldat, som efter striden återvände hem till sin längtande mor, stapplade in genom dörren och med ett ”Mor, jag är sårad!” föll i hennes armar. Ambulans tillkallades, varpå doktorn kände på pulsen med den avslutande repliken: ”Han är död.” Regissören blev aldrig nöjd. Först var det för vanligt – lägg till mer dramatik! Då blev det för sorgligt – gör en komedi! Sedan en opera … kanske det även hann bli en balett, innan ridån gick ner över regissörens suck att ”Vi kanske bara skulle göra det mer vanligt …”.
Osökt kommer detta skådespel för mig när Palmsöndagen åter gör entré. De grundläggande omständigheterna visar egentligen inte på något mer än en ganska vanlig händelse, en (företrädesvis) provinsiell galileisk grupp är på väg till Jerusalem med sin rabbi, för att liksom alla tidigare år fira påsk. Enda skillnaden är att Mästaren denna gång rider på en åsna, vilket får de som är närmast omkring honom att börja sjunga. På den platsen, vid den tiden har många fler, liknande grupper passerat, ofta under sång av Psaltarpsalmer och andra sånger ur Skrifterna. Men regissören ropar: DETTA ÄR ALLT ANNAT ÄN VANLIGT!
Låt oss fokusera på det högtidliga, kraftfulla, det som faktiskt får HELA STADEN på fötter! Vad är det som gör att alla släpper allt annat, antingen för att uppsluppet delta i sången, eller försöka förhindra den? Redan innan åsneritten finns en uppskruvad förväntan på något mycket större, att denna påsk inte är som andra påskar med euforin maktlöst hämmad under den Kejserligt stränga ockupationsmakten, utan Messiasoron ligger som en pyrande eld som bara väntar på att flamma upp därför att det finns en Profet som inte är som andra profeter, som till och med uppväcker den som varit död i tre dagar … Och så gör han det. Han rider in exakt enligt förutsägelsen: på en åsnefåle. I ett enda nu vet alla: Han ÄR Messias! Han är det så mycket att man struntar i att vara rädd, struntar i romerska soldaters närvaro och hot om repressalier, Messias står över allt sådant, därför jublar, ropar, sjunger man: Hosianna! Tiden är inne för Gudsrikets fullbordan! I denna glädje får vi kasta oss in, varje första advent, över hela jorden. Tiden är inne för nådens år, Kristus konungen kommer!
Men regissören ropar: MISSA INTE DRAMAT! Vad är det som gör att intåget bara någon dag senare framstår som ett misslyckat upplopp? Att den store Konungen i själva verket blir ett förnedrat offer? Att det just då, i Jerusalem, verkar ha funnits personer med en så stor grymhet, att man kan ta Guds sons blod i sina händer och döda honom? Lierade med den onde själv. Det är här regissören träder fram ur skuggorna och visar sig. Jesus står där. ”Det är jag som regisserar hela detta drama. Jag vet redan från början att den stora folkmassan kommer att förändra sitt rop när de blir rädda att deras egna liv är hotade. Jag vet också hur Judas kommer att påverkas, och till sist falla för trycket utifrån. Resten sker därför att jag vill det. Ingen dödar mig. Jag ger mitt liv.”
Palmsöndagen är en av de söndagar som fascinerar mig särkilt just för detta osannlika drama i berättelsen. Jag är tacksam att Kyrkoåret ger oss möjligheten att se denna händelse ur båda sina perspektiv, så att vi vare sig missar glädjerusets fulla erfarenhet eller kärlekens fördjupade insikter. Precis som vi kan se oss själva bland de Hosianna-ropande, kan vi också se oss själva bland de korsfäst-ropande. Det går att tänka sig hur rädslan är när den slår tillbaka som en bumerang, rakt in i det misslyckade upploppet, där den vi hyllade inte rör ett finger, vare sig för att föra sitt uppror vidare eller försvara sig. Till och med tillrättavisar den som försöker. Hur nära ligger inte tanken, med alla dem jag älskar omkring mig … ”Det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket dör.” Vi offrar honom, han verkar nästan be om det.
När vi firar Palmsöndagen vet vi att Jesus inte rider in för någon lättköpt seger där han svingar sin Gudomliga makt över mänskligheten. Vi vet att han rider in för att låta mänsklighetens hela skuld, all smärta, pandemier och hopplöshet, drabba sig själv. Döden är aldrig bara död. Slutet är aldrig bara slut. Vi vågar följa honom fram till korset. Hosianna, Herre fräls.
På en åsnas rygg utan kunglig prakt, som en timmerman utan vapenmakt, men han är Befriaren, han är Befriaren. Till en enkel sång, till en fattigs hand gick den väg han valt i ett litet land, men han är Befriaren, han är Befriaren.
Hosianna, hosianna, hosianna, han är Befriaren.
Som en brottslig man blev han dömd till död, själva himmelen övergav sitt stöd, men han är Befriaren, han är Befriaren. När hans liv förblött ur ett brustet sår, blev en kärlek född där allt liv uppstår för han är Befriaren, han är Befriaren.
Idag, 30 mars, är det min dopdag. För första gången, under alla år som gått sedan den inföll, kommer jag ihåg att fira den. Jag har inte ens varit helt säker på datumet, utan måste öppna det gamla urklippsalbumet, där dopet dyker upp på en av de allra första sidorna. Det är självklart så att denna overkliga tid spelar roll, att det blir just i år jag tänder ljuset. När almanackan i stort sett tömts på sitt innehåll och prioriteringar förändras. Om det finns ett hoppfullt ljus att tända, då gör jag det.
Det spelar också roll, att Martin Lönnebo, då han skapade Frälsarkransen, såg till att Doppärlan finns som en återkommande påminnelse. Det var när jag berättade om pärlorna för andra, ofta mitt i en livskris, som det blev så tydligt. Först den stora, guldblänkande Gudspärlan, den eviga existensen som med bara ett tyst andetag emellan finns helt nära den lilla Jagpärlan. Den som är vi, var och en, unikt formade, vackra som pärlor, inbillat starka i oss själva, men mycket mer sårbara än vi vill erkänna eller är medvetna om tills kriserna knackar på. Men först kommer Doppärlan, den trygga, stora vita. Först, innan livets villervalla där Lyckan kommer och går, vi snavar och slickar våra sår, läks, mognar och formas att älska så som vi är älskade.
Först Doppärlan. Som ett skydd för den lilla Jagpärlan.
Den 30 mars 1964 sken solen, och marsvinden blåste runt knuten. Träden stod ännu kala, men med hoppfulla knoppar svällande på grenarna medan de sopade molnen över himlen. Det var Annandag påsk, och det bidrog förstås till att dopet kom så tidigt. Hela släkten kunde samlas i flera dagar i högtidens vandring mot den stora Glädjen. Jag var bara tre veckor gammal på denna jord. Ett litet, litet spädbarn som lagts i Gudmors lite tafatta armar då hon ovant skulle bära mig till dopfunten. Att hålla någon så liten och ömtålig, så hjälplös utan den trygga famnen. Stunden grep tag i henne. Efteråt hade jag lagts i barnvagnsinsatsen. Hon stod intill och betraktade mig, men … sedan har det varit svårt att berätta. Först många år efteråt. ”Det blev som ett ljus omkring dig, hela ditt ansikte sken upp, det var en ängel där …”
Även jag har haft min period när jag tänkte att det är mycket coolare om man får bestämma själv när man ska bli döpt. Det skulle inte mina föräldrar tänka ut. Men nu skulle jag aldrig vilja byta bort denna soliga marsdag 1964, inte för någonting i världen. Dopet är inte en intellektuell händelse, baserad på hjärnans förmåga att förstå komplicerade sammanhang, inklusive det abstrakta fenomenet ”Gud” (när gör vi nånsin det?). Dopet är något så ”coolt” som att ett spädbarn kan erfara det Gudomliga likaväl som en vuxen. Kanske till och med bättre.
Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Ps 139:16)
Den Gudmor och alla andra såg var ett spädbarn med dittills 21 levnadsdagar. Vad Gud ser denna dag är hela min livslängd, alla mina dagar som finns i ett och samma eviga nu. Dopet innefattar redan dem allihop. De oskyldigt lyckliga, de krisartade, de som är Gudsmöten innan jag själv förstår det, de som låter mig förstå det, drabbar mig, för mig tillbaka, gör mig självlysande den dag min förstfödde får ta del av samma dop, mitt Annorlunda, oväntade, handi … öh … utveckl … öh … underbara barn i samma Gudomliga erfarenhet utan något som helst hinder, ännu ett barn, ett ljus, också när fromhetsfasaden faller under sin värsta spricka.
Att leva av nåd. Alla dessa dagar hålls av nåd. Vägen genom Coronakrisen. Dopljuset lyser som om det är idag det tänds. Jag lägger mig i den Gudomliga famnen. En ängel kommer till mig. Dopets pärla är en famn, känner alla vid sitt namn. Här är vattnet, den som vill får för evigt höra till. (Ur boken Pärlor)
21/3 är dagen då ”Alla är Lika Mycket Värda”. För enkelhetens skull, kallar jag detta ALMV-frasen. Jag har förundrats hur den närmast blivit ett mantra, så att egentligen allting vi gör motiveras med att ” … för att alla är lika mycket värda”. Det kan vara bra. Men slentrianen är också ett utslätande täcke som lägger sig över allt som en grå matta. Betydelsen tunnas ut till ingenting särskilt eller vad som helst. Helt plötsligt står Jante-lagen där, och kliver oinbjuden över tröskeln. Denna kallar jag DITDÄN-frasen, ”Du ska Inte Tro att Du Är Någonting”. Du får inte vara mer värd än jag. Du får inte äga mer än jag. Därför får du heller inte ha mer uppmärksamhet än jag. Din särskildhet är inte mer särskild än min. Tro inte att du är någonting, om inte jag är minst lika mycket.
21/3 är i FN:s kalender Internationella Världspoesidagen. Seden att ta på sig olikfärgade strumpor har stigit fram ur en annan kalender, ur dagar som vänt upp och ner på tillvaron då en extra kromosom slunkit in vid tillblivelsen av det 21:a paret. När den händelsen plötsligt drabbade min tillvaro, måste jag låta mig förändras inifrån, för att verkligen kunna ta in i hela min varelse att alla människor har samma värde. Och att det är ofattbart stort. Jag hade fått ett barn, vars särskildhet var mycket större än min. Den har till och med ett namn; Downs syndrom. Jag skulle aldrig, från dag 1 av mitt liv, vara lika beroende av andras omsorg för att ha ett liv där jag kunde blomma, för att inte maktlöst hamna utanför den samhälleliga gemenskapen eller pekas ut som en ”kostnad”, för att inte … låt oss backa spåret till dag 0 … ha en så tydligt mätbar särskildhet att jag skulle vara den som aldrig fick födas. Ändå vet ingen egentligen riktigt vad den extra kromosomen kommer att innebära, mer än någon form av … (vilket ord i raden av benämningar är vi inne på?) … intellektuell funktionsnedsättning.
En vår när plötsligt ingenting annat är självklart … att ha en skola eller ett arbete att gå till, att få en inkomst, att vara efterfrågad, att kunna gå till affären, att det finns toalettpapper kvar på hyllan, att få medicin för sin sjukdom, att ha en plats på sjukhuset … När armbågar börjar vässas. Då kan gärna den 21/3 vara den dag när ALMV-frasens självklarhet lyser som en klar vårsol från himmelen. ALLA MÄNNISKOR ÄR LIKA MYCKET VÄRDA. Men i detta står vi tillsammans med dem vars särskilda olikhet uppmärksammas just idag. Det är en sak jag har märkt väldigt tydligt. När det stora värdet hittar dit, förmerar det sig. Det sprider sig som en våg av människovärme. Den som har Downs syndrom delar gärna med sig. Till mig. Till dig. Den lyser i ansiktet: Du är lika mycket värd som jag! Under den solen, slår våra blommor ut. I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut kan det hända vi får se nåt vi aldrig sett förut.
Ulf Lundell lär ha sagt att ”även en inställd spelning är en spelning …” Detta är något som gjort sig väldigt kännbart, en vår när allt ställs in, som på ett löpande band. Ändå går inget av detta bara obemärkt förbi. Kommande helg skulle jag ha rest till Mariadagarna i Östersund. Mycket hade redan hunnit förberedas, planeras, bemödanden om ut hur innehållet skulle presenteras för att nå sina mottagare, inbjudningarna sänts … En inställd Maria-konferens är också en konferens. Den har i viss mån förts på nätet, via sociala medier. Sällan blir de två polerna så tydliga. De som säger ”Äntligen! Åh, jag längtar redan …”, ”Underbart!” och de som menar att kyrkan inte borde ägna sig åt den avgudadyrkan som en Maria-konferens innebär.
Jag tillhörde ÄNTLIGEN-gruppen. Självklart inte för att vända mig till en avgud. Vem kan vara så stor som den som tronar över Himlarna, vänder ut och in på Dödsriket för vår skull och håller denna osannolika värld i sin hand, medan vi alltmer inser vår begränsning att lyckas på egen hand? Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig. En sådan bön kan jag be, liksom Maria bad den. Jag kan försöka inse vad det innebär att vara ”högt benådad”, så att allt som sker är en förunderlig ofattbar nåd, med ett uppdrag som når utanför det möjligas gräns. Jag kan böja mig inför Underverket och inse vad det är att beröras av Helig Ande så att det går rakt igenom hela min kropp. Aldrig mer oberörd. Känna igen Rösten. Jag kan följa henne genom Paradoxen, att hela tiden begrunda hur den som verkligen lever som en vanlig människa inför hennes blick, samtidigt är den Högste. Varje gång jag glömmer det, kommer påminnelsen. Jag kan lära mig så mycket mer om vem Jesus är, genom att följa hennes fotspår och nå insikterna tillsammans med henne. Uppvuxen utan en Mariatradition, är det som att ha en lång resa framför mig. Nyfiket, spännande, bit för bit.
Därför är jag glad att konferensen bara är uppskjuten. Om ett år, om Gud vill, då möts vi till Maria dagar i Östersund 20-21 mars 2021. Hoppas du också vill vara med. Till dess kan jag rekommendera lite läsning:
Maria, en livsberättelse (Artos 2014) Boken följer Marias berättelse från bebådelsen till pingsten. Reportage om boken i Sändaren. Recension i Pilgrim. ”Den bästa bok om Maria jag läst.” (Björn Holmberg, s 320 i Förklaringsboken, G Skytte)
Redan som litet barn förstod jag psalmens betydelse för församlingens upplevelse av gudstjänsten. Det var då orgelmusiken inte bara uppfyllde rummet, utan överallt runtomkring mig lyftes röster av gamla och unga, ljusa sopraner, djupa basar och alla däremellan, somliga i en helt egen stämma, och allt flöt in i bruset. Jag lärde mig lyckan i att få lov att stämma in. Uppleva högtid. Vara med. En röst bland alla. Som vuxen har psalmtextens roll lagts in i den stora erfarenheten. Dess förmåga att nå till hjärtat och lagra sig i medvetandet, att buren av melodin införlivas i den gemensamma tron, formas till en bön, en styrkande tröst, en lovsång.
Det är självklart så, att det beslut som tagits om en revision av Den svenska psalmboken väcker både oro och förväntan, därför att betydelsen tränger så djupt. Det kommer att vara en färd med en mångfald av önskemål där tradition och förnyelse ofta kan framstå som motstridiga trots att vi behöver dem båda, inte minst i en psalmbok som färdas genom generationerna. Mänskligt sett borde det inte gå. Men nu bärs en psalmbok av sin Gudomliga tråd. Jesus själv talade ofta i liknelser. Några av dessa kan hjälpa oss i hur även detta arbete är möjligt.
Träden Luk 13:7, Joh 15:1f
Först möts vi av ett fikonträd som borde bära frukt, men står där med enbart löv på sina fruktlösa grenar. Trädgårdens otålige ägare vill omedelbart hugga ner det, medan trädgårdsmästaren, som ser varje träd nästan som sitt barn, bönar och ber om ännu ett par års kärleksfull omsorg innan beslutet tas. Sedan målas vinträdet upp, med Jesus själv som den bärande stammen, och oss som grenarna, dignande av himmelsk frukt. Kanske. Att de grenar som ger upp sin förankring mot stammen vissnar ner är givet, men även övriga grenar måste ansas för att inte frukterna ska krympa och surna bakom ett alltför riktligt bladverk. De skott som skärs bort är i sig inte fel, de har verkligen hämtat sin kraft ur stammen. De är bara för många som trängs på samma yta, tävlande mot ljuset.
Dessa två träd kan vägleda oss i synen på tradition och förnyelse. En avslutad tradition går att konservera i befintlig form för att inte förstöras. Men psalmboken är en unikt, levande tradition med hundratals år mellan sina pärmar, som oemotståndligt fortsätter skjuta nya skott. ”Han lade en ny sång i min mun …” (Ps 40:4) Att kväva dem är ingen lösning, bara den kärleksfulla ansning som förstår vad som är bäst för trädet som helhet. Alla nya skott har en klen begynnelse (folk kan dem inte, de är så svåra …). Förnyelsens urval bygger på en förankring i trädet med förutsättning att växa, att uppfylla ett tomrum och behov, att bära sin frukt in i framtiden. Och så fikonträdet som ger den andra sidan, omsorgen om det befintliga. Det kan vara lätt att tycka att något framstår som risigt och torrt (hugg bort gamla, tråkiga psalmer som ingen sjunger längre). Men det är alltid värt att tänka ett varv till, för att inte såga av bärande grenar vi sitter på, och förlora det som påminner om varifrån vi kommer. Att gräva djupare, uppriktigt anstränga sig att förstå, kan ge livet åter. Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.
Liksom grenen får sitt liv ur trädets stam, liksom stammen vilar mot sin rot, liksom livet blir till vin av grenens frukt, får vi samlas, tro och ta emot.
(Ur Gud, när du bjuder till bordet)
Templet Joh 2:19-21, Joh 4:19f, Ef 2:20-22
Jesu uttalande om att riva ner templet och låta det uppstå på tre dagar, väcker glödande upprördhet. Denna praktfulla byggnad, som fortfarande är under påbyggnad. Denna heliga plats, noggrant avgränsad i yttre förgård – den enda där hedningar tillåts gå in – inre förgård, det heliga och allra heligaste, så närmast oberörbart att endast översteprästen har tillträde en gång per år. Därför blir denna liknelse också hans dödsdom. När Jesus bryts ner, rämnar Förlåten och det allra heligaste ligger blottat. Men efter tre dagar uppstår hans kropp. Vårt nya tempel, där vägen alltid ligger öppen. Där vi kan tillbe var som helst och när som helst – i ande och sanning. Det betyder inte att processen, rörelsen in mot templets mitt, har upphört.
I ”Huset med de 18 rummen” beskriver Martin Lönnebo rörelsen längs Frälsarkransens pärlor som en vandring ner för sin inre trappa, den till sig själv. Den har redan börjat vid Gudspärlan, men där längst inne väntar Gudspärlan på nytt, det möte som går igenom alla våra lager och rör vårt innersta. Bevarat, när yttre omständigheter skiftar.
Mässans ordo är samma tempelvandring, först inåt i Samling, Ordet och Måltiden, den erfarenhet vi sedan bär med oss ut i Sändning. Även här finns Gud redan hos oss i varje steg, men under rörelsen får vi hjälp att skifta fokus. Från att vi själva är den planet kring vilken solen kretsar, till att Gud är Solen i vårt universum, den som lyser oss vägen ut. I denna rörelse har psalmerna, med sitt unisona deltagande, en betydande roll.
I bilden av templet förstår vi psalmernas mångfald, hur de kan sprida sina grenar och nya skott över hela trädet och inte alla trängas på den gren som är i ropet. Förutom att sjunga in alla våra högtider och skiftande kyrkoårsteman, behöver de också leda oss genom alla rummen. Från det yttre, till det inre, sedan ut igen. Det blir tydligt att vi behöver psalmer av olika karaktär. Vid Samlingen är inklusiviteten viktig, ett språk utan förförståelsens höga trösklar, välkomnande så att vi alla kan känna igen oss, förstå varandra, och sedan rikta oss mot gudstjänstens gemensamma mål. Vid Ordets gudstjänst behövs psalmer som kan relatera till de omgivande bibeltexterna, måla dem levande och öppna för ett tilltal, där Gud kan förklara sig själv under sången. Vid Måltiden behövs egentligen inte så många ord. Det viktigaste är att de som finns uttrycker Gudsmötets påtagliga verklighet, att Stororden för det Heliga får något att landa i som går att ta emot. Kristi kropp och blod, där vi alla är en enda kropp, inneslutna i samma nåd. Ande och Sanning. Sändningen bevarar det som skett, i tacksamhet och lovsång, buret av en tro som getts möjlighet att mogna något.
För vår tids nya psalmer växer utmaningen ju längre in i gudstjänsten vi kommer, då vårt nutida språk håller på att förlora Gudsorden. Både de bibliska uttrycken och ord för det heliga, om vi inte lyckas hålla dem vid liv. Det är en utmaning vi inte kan smita förbi, om gudstjänsten ska behålla sin inre rörelse och fördjupning. Men vi kan be om nåden att ge uttryck för Gudsrösten in i vår tid, in i det heliga. Den vägen som alltid är öppen genom Jesus Kristus.
Kom till oss, Ande god, rör oss med helig ro här vid vårt altarbord, hjälp oss att tro mysterium.
(Ur Du är det bröd – 8 nattvardshymner för kyrkoåret)
Saltet Matt 5:13
Jesus talar om salt, och om salt som mist sin sälta. Det blir en bild som kan hjälpa oss att bland gudstjänstens alla sånger finna Psalmbokspsalmen. Det finns sånger som kan ge innehåll i en gudstjänst därför att sammanhanget runtomkring skapar en tolkning som kanske inte var avsedd från början, men går att finna. En vanlig poplåt kan bli som en lovsång om dess ”du” (eller ”jag”) går att tolka som Gud. Eller genom att innehålla texter om kärlek, ljus och andra bildspråk som också finns i bibelns texter. Men utan den kyrkliga inramningen stannar tolkningen i det mänskliga.
(P)saltarens ordstam har ingenting med ordet ”salt” att göra mer än en ordlek, utan härleds ur grekiskans ”strängaspel”, det musikinstrument man spelade på. Samtidigt, så som Jesus talar om salt som himmelrikets krydda, är det lätt att se att (P)saltarens psalmer har sältan i sig. De ÄR lovsånger. De ÄR böner, även när de tvivlar. De vänder sig till Gud, benämnd med sitt Namn. Jag är. Herren, den Levande Guden. Våra allra tidigaste psalmer hämtades ur denna källa, kompletterade med nytestamentliga sånger som Marias Magnificat, eller Symeons lovsång. Därifrån har vi byggt, vidare och vidare, generation efter generation som formulerat sina sånger.
Psalmen är i sin grund en sjungen bön. Den är det när jag sjunger den i kyrkbänken. Den är det om jag tagit med mig psalmboken till bussen och där sitter och läser den tyst för mig själv. Likaså vid sjuksängen omgiven av kemiskt sterila dofter och allt svagare pip som signalerar tynande hjärtslag. Psalmboken har genom alla generationer haft funktionen att den går att ta med sig. Var jag än befinner mig, vilken sida jag än slår upp, finner jag en psalm, någonting som kan bära den tro jag själv kanske just då famlar efter. Om än tvivlande, ber den, och vet, innerst inne att Gud hör. Så är sältans kännetecken. Himmelriket är nära.
När sommarljuset vaknar och livet börjar om, i ögon som nu öppnas i varje fågelsång. Jag ser en fjäril fladdra, en myra streta på, så sprudlar livets under så sköra och så små. I sommarljus, vi vänder oss till dig, i sommarljus, vi vänder oss till dig, o, Gud, vi vänder oss till dig.
(Ur I sommarljus)
Skatten Matt 13:44-45
Jesus använder flera liknelser för att peka på värdet av den skatt som är Himmelriket. Den ligger nergrävd i en åker bland jord och grus. Den är som en pärla som en köpman finner, så dyrbar att han säljer allt han äger för att få den. Så mycket är Himmelriket värt. Mer än allting annat. Den som söker, finner den.
Vår Psalmskatt är med Jesu liknelse, som den åker där skatten ligger. Sångerna banar vägen, bereder en plats att finna och känna igen Himmelrikets pärlor. Men Gud har aldrig använt prakt som ett medel för att övertyga. Platsen är en åker, födelsen ett stall, färdmedlet en åsna, en skrynklig tusenlapp är värd så mycket mer än en gyllenblank femkrona. Enkelhet har alltid varit ett riktmärke inom psalmsången, då det ger alla förutsättning att delta. Enkelhet, men inte förenkling. När nu tiden är inne då vi ska revidera, byta ut och ersätta, behåller vi motsvarande värde? Då vår tid tappar de heliga orden, och hänvisar oss till andra istället, hur gör vi för att inte förlora i tyngd och mening?
Jesus ger oss liknelser, med tolkningarnas vida rymd. Om det finns regler, behöver vi också undantag i alla de lägen där linjerna inte går att göra helt skarpa. Ett kan vi i alla fall veta. Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.
Det finns ord som liknar kärlek, med en sötma av ett rus, som vill äga någon annan, men som blåser ut sitt ljus.
Så mycket högre är dina ord, som himlen över oss, så mycket högre. Så mycket högre är dina ord, som himlen över oss, så mycket högre är du.
Har förmånen att ha en son som studerar arkitektur. Samtal uppstår kring en form av skapande som för mig förut bara varit mer eller mindre vackra väggar och tak. Det verkligt intressanta uppstår när vi närmar oss de bakomliggande teorierna, och då märka hur allt skapande som rör sig över lång tid behöver hantera samma företeelser. Traditionen. Så som vi ”alltid” brukat göra. Framtidens intåg som egentligen började redan i förrgår och ilar förbi framför oss, allt fortare. Vem hinner vara trendig innan den gått över, när genomförandet tar lång tid? När detta sedan förväntas bestå, helst genom århundraden?
Det lättaste blir att hamna i ett ”antingen-eller”. Antingen upprepar vi traditionen, på nytt och på nytt och på nytt … förnyelsen handlar enbart om någon form av kopierande och efterliknande, fast mer som en ytlig fasad eftersom vi sällan hinner använda den grundliga metod som skapade förebilden. Eller lägger vi den bakom oss, i upptäckandets förtjusning, inte minst att få gå först, vara ”framåt”, ”öppna” och ”positiva till förändring”, bryta förlegade normer. Däremellan uppstår glappet av vilsenhet, med en tendens att vidga sig. Få mår väl av att stanna i en tradition som sluter sig kring sig själv för att skyddas från förändring. Strukturer blir viktigare än varför de finns. De kallas för ”trygghet”, men kan lika gärna vara ”kontroll” och ”förstelning”. Lika få mår väl av att flyta i ständig förändring och normlöshet. Identiteten hinner inte rota sig innan den möter nästa nyhet, normerna uppstår i alla fall, men byter hela tiden skepnad.
Den kinesiske arkitekten Wang Shu belönades 2012 med Pritzker Prize, arkitekturens ”nobelpris”, för sin insats att bygga Ningbo Museum. Låter det bekant? Sannolikt inte. Det handlar inte om världens mest berömda byggnad, även om den uppförts i ”Mittens rike”. Det intressanta med den, är hur han har sammanfört den riktigt gamla, grundläggande byggnadskonsten med ”free design”, nyskapande utformning. Hur han kände smärtan av de 30 byar som raserats i regionen för att ge plats åt snabbväxande, västerländskt inspirerad modern bebyggelse, så att platsens historia närmast utraderats. Hur han inför bygget reste runt och samlade byggavfall, gamla tegelstenar och takpannor ur olika årtionden, så att han, när fasaden skulle skapas, kunde infoga dessa enligt gammal murteknik. Stenarnas olika färger och former blev konstnärliga mönster. Även invändigt följer byggnaden formen av ett levande landskap i den trakten, som ett ”berg” där man rör sig genom ”dalar” och ”grottor” och nersänkta ”gårdsplaner” innan man når källan. Så kunde han återskapa och levandegöra den förlorade historien, placera en modern byggnad i landskapet utan att förstöra det. Så banade han en väg genom glappet.
Samma process ser jag i arbetet med psalmer. Dessa uråldriga texter som sjungits av generationer före oss, och de nya som uppstår hela tiden. Så lätt det är att vara det ena eller det andra, den bevarande traditionalisten eller förnyaren. Hur lätt det är att strida mot varandra, då båda sidorna har goda argument. Själv finner jag mig oftast i glappet. Jag kan aldrig komma ifrån att det viktigaste vi har att göra för en levande tradition är att bana vägen mellan dessa båda. Tänk att få återskapa och levandegöra fina gamla kyrkord som har svårt att vara hemma i nutiden. Tänk att få känna att identiteten håller och har djupa rötter, långt tillbaka i tiden. Men den står inte stilla. Den växer, blomstrar och bär sin frukt, solmoget färsk. Tänk att få göra det.
En tilltrasslad tråd nystas ut mellan träden, längs en upptrampad stig.
Vägen av fotspår där Gud själv har gått, samma spår i mitt inre, samma spår. (Ur Pilgrimens sju sånger) Se också Psalm 2020.
