Det som på ytan ser barnsligt enkelt ut, kan vara allting annat.
Eller, jo, det kan vara barnsligt enkelt för det barn som med stor förtjusning klarar uppgiften – men man kan vara ganska säker på att en vuxen person har förberett handlingen, för att göra den möjlig.
De tre klossarna som ska genom rätt hål i lådan har formats så att passformen stämmer utan motstånd – om man bara vrider den rätt – med så skiftande konturer att det går lätt att se skillnaden, säkerligen förstärkt med färger som kanske också finns som en ram kring hålet i lådan. Första försöket sitter den vuxne lika säkert med för att peppa och uppmuntra; ”Jo, den passar, du ska bara vrida lite, lite … så där! Se, det gick! Vad duktig du är!”
Men vi växer fort ur det barnsligt enkla. Utmaningen måste få öka, i någon form, utifrån de talanger och gåvor vi har fått. För ett barn blir det att lära sig förstå hur lådan och klossarna konstruerats, för att sedan kunna skapa och tillverka sina egna … för att en dag konstruera en katedral som blir ett riktmärke för hela världen.
För ett annat barn kommer det allra viktigaste att bli att lära sig läsa av människor. Att kunna skilja det tillgjorda leendet från det riktiga. Att förstå när berömmet uppstår ur en gemensam glädje – och när det bara är ett sätt att skyla över att man egentligen ringaktar, förväntar noll, du behöver inte kunna någonting alls, vi vet ju båda att det var jag som gjorde det viktiga. Att vända sig mot godheten, så snart den finns, därifrån sprida den vidare i världen, i sin mest okonstlade form.
De två söndagar som omger oss nu, har två evangelietexter som blir ett underbart par.
I den första, på Heliga Trefaldighets Dag, då vi – inför att förstå Treenighetens mysterium – får höra Jesus utbrista hur detta bara kan förstås av dem som får det uppenbarat, de som ”är som barn”. Jag noterar ordet ”som”. Det handlar inte om ålder. Det handlar om vår inställning gentemot Gud, om vi är beredda att erkänna det som övergår vårt förstånd, bara genom att känna igen godheten.
Jag vet hur jag bråkade.
Hur jag, den naturvetenskapligt studerande gymnasisten, ställde villkor. Hur Gud måste bevisa sin existens på ett sätt som kunde överträffa alla de kunskaper som beskrev universums och livets tillblivelse. En mytisk skapelseberättelse på ett par sidor fick mig snarast att rodna vid tanken på att jag skulle … tro? Något så barnsligt?
Jag vet när jag gav upp.
Gud fanns, större än allt. Jag fick hellre rodna, tills även den delen skulle klarna.
Denna söndag, den första efter Trefaldighet, som handlar om vårt dop, leder oss till den rodnande Nikodemus. Han som smyger upp till Jesus nattetid, därför att han gärna vill tro, men inte får ihop läran, och saknar de tydliga evidens han behöver för att våga stå emot det in till döden starka tryck som finns hos hans lärobrödet i Stora Rådet.
Jesu tal om dopet gör honom bara förvirrad.
Om vi är ärliga, hur många av oss skulle inte ha blivit det, i det läget?
Födas på nytt, av Ande och vatten. Som ett barn, när man redan är vuxen? Vad är det?
Vad betyder då alla deras kunskaper i Skrifterna och Lagen?
Jag har, ju fler år jag levt med och fördjupat min tro, blivit bara mer och mer tacksam att vi kan döpas redan som barn. Allra helst, sedan jag födde den som alltid är som ett barn – i den andemening jag beskrivit ovan. Att veta att det räcker, och att vi alla erbjuds samma väg, så att ingen är förmer än någon annan i Guds rike, oavsett hur vi sedan leds att gå den.
Men så uppenbarar sig Gud, i det första, avgörande steget.
Visst är det underbart?
Dopets pärla är en famn,
känner alla vid sitt namn.
Här är vattnet, den som vill
får för evigt höra till.
(Doppärlan, ur Pärlor)
Sången ingår i TV-Gudstjänsten 6/6 för 2 sön e Tref från Simrishamn.
Åsa Hagberg