Det är lätt att instämma i att något gott sker när rättvisa skipas, när den som är orättvist drabbad får rätt, efter att upplevelsen av orättvisa skavt djupt. Äntligen, det är inte mer än rättvist!
Fast ibland kanske vi behöver det?
Det som är mer än rättvisa.
Som kan skilja mellan den goda rättvisan och den som … går över gränsen. Det som skedde i Vetlanda har berört oss alla illa de sista dagarna, hur skulle det kunna ha något med rättvisa att göra? Helt oskyldiga drabbas?
När vi samtalade om detta hemma, erinrade jag mig den intervju jag nyligen gjort till vårt församlingsblad; Att låta livet ljusna*. Jag talar med A, uppvuxen i en dysfunktionell familj, så att både han och lillebror, redan när de ännu var små, drabbades av övergrepp. I lillebror ledde detta trauma till att han sedan blev utagerande mot andra. Inte i första hand mot förövarna, utan allra helst mot andra som var oskyldiga. Var han inte själv oskyldig när han drabbades?!
Det går faktiskt att se den subjektivt upplevda ”rättvisan”, men aldrig att bejaka den.
Storebror valde den andra vägen, den han kallar ”den goda identiteten”, han letade efter den, drogs till den goda identitet som var så rakryggad att han kunde luta sig mot den och våga låta livet ljusna.
Denna söndag handlar om kampen mot ondskan. I bönboken (tradition och liv, Verbum) föll ögonen på en av fastetidens böner (192):
”Herre, lär oss förstå att din Son dog för att rädda oss, inte från lidanden, utan från oss själva; inte från orättvisa, än mindre från rättvisa, utan från att vara orättfärdiga …”
I den ordbytartid vi befinner oss i, där föråldrade ord ska finna nutida motsvarigheter, har ”rättvisa” många gånger seglat upp som en klar favorit som kan ersätta ”rättfärdighetens” skröpliga tillvaro. Men vad händer då? Vad händer om ”rättvisa” i sig själv ska hantera både den upplevda orättvisan och vem som har mest rätt? Vad händer om ordet inte står under det som är mer än rättvisa, som är som den förmyndare som kan tala om för de två bråkande barnen i sandlådan att nu är det B:s tur att ha spaden, medan A har krattan?
Även om A kan ge sig själv alla argumenten.
Rättvisa kan aldrig bara handla om att få sin rätt. Det handlar alltid minst lika mycket om förmågan att avstå för någon annans skull. Vi kommer annars aldrig att bli mer än den hop som drivs av opinionens vindar, och de mest svartvita rubrikerna. Eller, som i den otäckt ruggiga bok jag läser nu, Ensam i Berlin (H Fallada), Tyskland under andra världskriget, där sida efter sida avslöjar den euforiska ”rättvisan” i det ”vi”, som blivit så förorättade och utsugna av andra länder i Europa, vi som inte nått de höga positionerna i den stelbent odugliga politiken, vi som haft det sämre ställt än alla dessa lyckade judiska småföretagare och rika bankirer, nu är det äntligen VÅR TUR att ta över! Med råge! Det är inte mer än rätt!
Jag längtar efter rättvisa.
Allra helst att de som tappas bort i den opinionssökande medvinden, därför att de är för få eller tysta, ska bli lyssnade till.
Ännu mer längtar jag, och hungrar efter rättfärdighet. Bönen jag citerade ovan, handlar förstås först om mig själv. Tänker återigen på Kärlekens lov, längs Kärlekens väg. Det står aldrig ”Kärleken är rättvis …”
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
(1 Kor 13:4-7)
Lyssna till Var finns jag
Åsa Hagberg
*Artikeln ”Att våga låta livet ljusna” – hela tidningen finns ute 12/3.