Krucifixet

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Jes 53:3-4

Mannen i bänken såg tärd ut. Skjortan var varken välstruken eller vit. Håret hade han inte orkat kamma. Stripiga, spretiga testar vittnade om en hård natt, men han verkade knappt märka de menande blickarna från bänken intill. Själv hade han något plågat i blicken, ögonen slöts, försökte glömma.
Men bilderna hade etsat sig fast. Som en film rullades de upp inför honom, kväljande, fasansfulla. Nattjour. De hade fått larmet vid 23-tiden. Lägenhetsbråk, det gick visst våldsamt till. Ambulans var också tillkallad. Åren som polis hade härdat honom. Han hade sett både det ena och det andra. Men … Han måste svälja djupt, svetten bröt fram i pannan.
Kvinnans kropp var oigenkännlig, fullständigt lemlästad under en galnings hand. Förövaren satt i blodpölarna. Redlöst uppgiven sedan ursinnet runnit av honom. Två vettskrämda barn darrande i ett hörn. Flickan hade kräkts. Vad hade de inte fått se? Blod. Död. Vansinne.
Mannen försökte ruska ur sig tankarna.
Han hade ändå gått hit för att fly bort från dem. Plötsligt stelnade han till. På näthinnan målades ännu en lemlästad kropp. Förvriden, torterad, genom spikad i händer och fötter. Han hade sett krucifixet många gånger tidigare. Sett utan att se. En religiös symbol.
Huvudet var böjt under törnekronan och hela mänsklighetens smärtor. En lidande Frälsare vänd mot honom, upphängd mellan himmel och jord. Strimman på pannan var rödfärgad, likt blodet som …
Han måste vända bort blicken, böja sitt huvud, såg sina egna händer. Tafatt knäpptes de ihop. Hårt. Som för att greppa den enda kärlek som gått genom allt det outhärdliga. Inte förbi. Igenom.

Jesus, Guds Son,
döende på ett kors
för mig.
Men jag som så ofta
går förbi.
Jag förstår inte
lidandet,
orkar inte
dela Din smärta,
bära nöden.

Men Du orkar,
i en avtrubbad värld
med oseende ögon.
Där brister Ditt hjärta
under hela jordens vansinne,
och förlåter
också mig.
Så böjer jag mig
tyst,
orden drunknar
i Din bottenlösa kärlek.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *