Ibland behöver ord få säga det omvända, oväntade. Redan innan jag såg dem i reportaget i Kyrkans Tidning 31/3 fanns de i min vän, och begåvade, allra tidigaste tonsättare, Stefan Jämtbäcks egen uppdatering på Facebook. Vi som redan skrivit så många psalmer tillsammans. Han inleder en dikt som talar om hur han avskyr (ja, detta starka ord) korset, som han avskyr giljotinen.
Men … så går det väl inte att säga? Måste vi inte älska vår kyrkas allra starkaste symbol?
Långfredagen är en ändlös kamp mellan att hata det och älska det.
Hata det, om jag ställer mig precis nedanför korset tillsammans med Maria och Johannes. Åh, detta grymma avrättningsredskap, värre än giljotinen, därför att förloppet är så plågsamt utdraget, därför att det bygger på maximal förnedring, upphängd till allmänhetens beskådan och hånfulla förlustelse, medan livet lem för lem överger kroppen.
Skulle jag inte avsky det?
Skulle jag inte känna hur jag ville vräka omkull det, och skrika ut till hela världen vilka skurkar de är som dräper en oskyldig? Den värld som gång på gång tillåter sig just detta, för att upprätthålla den egna makten. Skräckens och terrorns regim.
Så hör jag Jesu rossliga, döende röst, egentligen inte vänd till någon av oss som står nere på marken och lyssnar, utan en makt som är långt större än vad vi kan tänka.
”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Vet de inte? Vet de inte vilken grym död de utsätter honom för? Eller vad är det de inte förstår?
Avsky det, när korset används som ett yttre kännetecken av fromhet, med företrädare som anammat de vitkalkade gravarnas praktik. De finns inom alla religioner. De som vill vara särskilt hängivna, men glömmer bort att hantera den egna bristen. Orden blir utsida, då en bred bjälke skymmer sikten inåt. Så lätt det är att döma andra. Så lätt det är att skicka dem till korset, och utkräva omvändelse. Lägga en stor rörelse i sin röst så att den än mer ger sken av att vara hämtad hos Gud själv. Korset på väggen bakom, eller det som hänger kring halsen, får gärna vara stort och väl synligt.
Som en närmast hotfull symbol av tilltvingad fromhet.
Ja, det korset är lätt att avsky.
Men så hör jag den rosslande rösten; ”Fader, förlåt dem …”, och sedan till rövaren intill: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det är den jag älskar, den rösten. Jag vänder upp blicken och ser på samma sätt det ansikte jag älskar. Mitt i lidandet orkar han ge sin blick tillbaka, fästa den på Maria och Johannes, ge dem omsorg.
”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”
Frivilligheten är uppenbar.
Även om jag känner mig som Petrus och skulle vilja ropa ”NEJ! Något sådant skall aldrig hända dig! Det måste finnas ett annat sätt!”, så måste jag kapitulera när jag ser på honom.
Det här är inget misstag.
Korsets dårskap.
Samma sak som redan gett sig till känna då han föddes i ett stall.
Red in i Jerusalem på en åsna.
Det korset lär jag mig älska.
Det som inte längre handlar om ett avrättningsredskap, utan är en symbol på hur den största grymhet kan vändas till sin motsats, den förvandlande kraft som innebär att vi aldrig behöver ta till samma grymhet för att övervinna terror och skräck, utan jag kan stå kvar vid hans kors och lyssna till orden.
”Det är fullbordat.”
Där vilar den största makt jag kan tro på.
Ja, jag älskar det.
Jag behöver inte längre vara rädd. Vreden finner sitt hav att stillas i.
Även Stefans dikt leds mot sin tro: ”Jag tror på en Gud som dör med alla de människor som dagligen blir dödade …”
Om ingen hade gråtit
när du själv fick ta vårt kors,
om aldrig någon insett
att du blödde liv för oss,
gjorde du allt ändå
för kärleks skull?
Lyssna till För kärleks skull
Läs Krucifixet
Åsa Hagberg