Diakonins dag, Grevie kyrka, 29 augusti 2021
1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10+18, Luk 10:23-37 (1 Kor 13:3)
Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk.
Om bara tre veckor väljer vi i Kyrkovalet. Vad ska då kyrkan satsa på?
När jag ställer den frågan till hoppfulla kandidater, är en av de punkter som flertalet lyfter, att kyrkan ska satsa på diakonin, att hon ska finnas till för de behövande.
Om vi använder oss av Jesus liknelse om den barmhärtige samariern som bild, skulle en sådan satsning innebära att man budgeterar en summa för att se till att det finns en person, utrustad med både åsna, oljeflaska, vin, rejält med extrapengar – förutom kunskapen att hantera detta och, inte minst, tiden, så att man inte behöver vara en av dem som skyndar förbi den som ligger slagen och utblottad längs vägen.
Detta är verkligen betydelsefullt – men … hur kan det räcka?
Så snart vi börjar gå den vägen kommer vi att märka, att det handlar inte bara om en person som behöver stöd. Förutom allt elände som tidvis nästan dränker vår blick, finns också allt det dolda, gömt under ytorna, därför att vi skäms så över vår svaghet.
Diakonin är i sin grund något mycket mer.
Diakonin är, hur vi, var och en, kan vara som Jesus i vår värld, det som finns i Frälsarkransens två röda pärlor – Kärlekspärlan och Offerpärlan – de som egentligen är en enda, det ständiga flödet av Gudomlig kärlek, mottagande och utgivande.
Men … offer?
Kunde den utgivande pärlan inte ha kallats något annat? Offer, är det verkligen positivt? Blir inte offer oftast något annat, i vår bräckliga mänsklighet?
I 1:a Korintierbrevets lov till Kärleken skriver Paulus: ”… om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Offer, utan kärlek.
Ur evighetsperspektiv, meningslösa.
Vad är det som hindrar kärlekens flöde i oss? Jag kommer att lyfta tre ting, tydliggjorda i sina ytterligheter, men lite till mans har vi dem allihop, därför att det är så mänskligt – och så befriande att få överlämna i Guds barmhärtighets händer.
Det första, mest uppenbara, presenteras i vår Gammaltestamentliga läsning; avundsjuka, som fått utvecklas hela vägen till hat. Bakgrunden är just en offersituation, där två bröder gett Skaparen sina offer. Abels, som ett kärleksoffer, medan Kain lagt fram vad som mest framstår som skådebröd för att söka vinna Herrens gunst – det fungerade inte heller då. I sin vrede utväljer Kain istället nästa offer: sin brors liv.
Så är hatets och avundsjukans bortvända offer – någon annan.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.
Det andra kan vara svårare, förakt – då det gärna ligger fördolt bakom vad som syns vara goda handlingar. Vi kan förakta den vi hjälper. Hjälpen är då alltid stuprörsriktad – aldrig ömsesidig, och mottagaren förväntas vara tacksam utan rätt att klaga.
2017 uppdagades hur personalen på ett gruppboende i Krokom under en lång tid hade fuskat med sina scheman genom att låta alla de boende lägga sig vid 17-tiden. (SVT) Men likväl – när deras chef konfronteras i media, säger hon i sin första reaktion om denna personal: ”… de är mina hjältar …”
Om de är hjältar – hur ser man då på de boende?
Men i offerbegreppet är sannolikt självföraktet än vanligare.
Hjalmar Söderbergs välkända ord ur Doktor Glas är talande. “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Sådana offer, där vi underkastar oss för att dämpa ensamhetens ångest är förståeliga, och de har i alla fall just den trösten att ångesten tillfälligt leds bort, men för övrigt förändras ingenting. Den som hunsar och utnyttjar, kommer att fortsätta att hunsa och utnyttja, medan offerrollens o-värde äter sig djupare in i själen.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.
Även det tredje är ytterst mänskligt och delvis i samma rot; rädsla. Under min sista semestervecka, samma tid som nyheterna ropade ut skräckbilder från Afghanistan, läste jag två böcker, som båda handlade om livet under en totalitär stat. Karin Boyes fiktiva ”Kalocain”, bekräftad i den verklighetsbaserade ”För att kunna leva” av den Nordkoreanske avhopparen Yeonmi Park. Boye myntar begreppet ”Frivilliga offertjänsten”. Ja, helt frivilligt anmäler man sig till experiment på människor, med risk för långvariga men, inte sällan döden. Främsta syftet, visar sig vara att öka kontrollen och korruptionen. Ändå fortsätter man att offra sig, av djup rädsla för vad som sker om man inte ställer sig till Övermaktens förfogande.
På individplanet, gömda i slutna rum, finns än fler offer för våld och för psykiska angrepp. Därutöver finns också vardagsrädslan, även i våra kyrkliga sammanhang, om de goda gärningarnas förväntan lägger sig som outtalade krav. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka, rädslan att inte leva upp till omgivningens förväntningar.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.
Och just detta sker i söndagens två andra texter. Johannes tröst i episteltexten, då han ber oss att älska varandra, ty Kärleken kommer från Gud, samma kärlek som fördriver rädslan, ty rädslan hänger samman med straff – men Gud vill inte straff.
Gud är Kärlek.
Här är vi nu i Diakonins sköte. I det Gudomliga.
Nyckeln i liknelsen om den barmhärtige samariern är att han fylldes av medlidande. Detta i sådant överflöd, att han inte bara ger vad som är nödvändigt för att lämpa av den slagne vid härbärget, utan lämnar en stor summa pengar för hans fortsatta vård, med löfte om mer vid behov.
Om vi närmar oss Diakonin med av känslan att ”Men det är för mycket, det är omöjligt …!” är det ändå precis som det ska. Vår egen kraft kan inte bära allt, och liknelsen visar mest av allt vem Jesus är. Här, i den Gudomliga Kärlekspärlan får vi lägga av våra bördor och ta emot allt vi behöver. Då är även den minsta handling vi gör i kärlek – STOR.
Jag ska avsluta med en rad ur den tredje bok jag hade med mig på min semester; Martin Lönnebos ”Frälsarkransen”, där han hänvisar till Moder Theresas ord till en ung novis: ”Du såg med vilken omsorg prästen i mässan rörde vid Jesu kropp. Gör på samma sätt när du går till Hemmet för döende. Det är nämligen samme Jesus som du kommer att möta där i våra fattigas brutna kroppar.”
Vi ber på nytt: Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk. Amen
Lyssna till: Det mänskligaste i oss, I det mänskliga, Du ger den kärleken ett ansikte
Åsa Hagberg