Nådens år

Vårt nya församlingsblad ståtar på utsidan med hälsningen ”Gott nytt kyrkoår!”, inför den söndag när vi också högtidligt tänder det första ljuset, trumpetfanfaren ljuder och Hoisannaropet uppfyller gudstjänsten.
Som barn tyckte jag det var minst sagt FÖRVIRRANDE!?
Varför kunde kyrkan inte börja sitt år den 1 januari, precis som allting annat?
Ja, tideräkningsåret börjar vi ju då, i kyrkan likväl som överallt annars. Det som hela tiden sträcker sig framåt, vidare, i en alltmer skenande takt, alltmer påverkat av den digitala teknikens förmåga att utföra mer och mer i bråkdelar av sekunder så att tiden visar sig likt sin ilande strålkraft, snarare än solens dygnslånga bana kring jordevarvet.

Kyrkoåret har en helt annan tid.
Den som egentligen inte räknar, möjligtvis till tre. Annars bara går runt. Och runt. Och runt. Se där, en period avklarad, nu börjar vi om. Runt. Och runt. Och runt. Om igen.
Som ett radband, likt Frälsarkransen, den repetitiva fördjupningen.
Som en fast kärna i det ilande, rusande … alltmer förvirrade när vi själva inte längre hinner med. I den tideräkning där vi alltmer skulle vilja kunna förutsäga och styra hur det blir. Vare sig det ena eller det andra visar sig särskilt enkelt. Inte ens vår egen regering, i vårt eget lilla land kan enas. Inte ens vår egen kyrka, en av de minsta i världen, utan att slitningar uppstår. Mångfald, tillit och enhet är precis en så svår kombination som det låter.

Jag märker att jag själv påverkas, stressas, vill kunna finna den som vågar tala sanning helt igenom, inte lindar in, inte skyller ifrån sig, inte målar in sig i ett hörn, vill själv kunna göra det, inte döma utan …
Men det nya kyrkoåret har sin underbara rubrik: ”Ett nådens år”.

Bakgrunden finns i Gamla Testamentet, där det femtionde året var ett Jubelår, då jorden vilade, egendom återlämnades och den som var satt i skuld blev fri, för att ingen för evigt skulle vara någon annans träl. Det som helt plötsligt får en evig slagkraft när Jesus, en av tideräkningens alla dagar, står i sin hemstads synagoga och ger profetian om ”Nådens år” röst och kropp. Här börjar det.
En annan sorts år.
Gudsrikesåret till var och en som tar det till sig.

Jag tänker på hur Nåden ger oss sina FÖR.
FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Det är bara att tänka vad dessa ord blir, om jag istället sätter EMOT.
EMOT-låtelse. Vad jag gjort ska för evigt hållas emot mig. Hur ska jag då alls våga erkänna något? Hur ska jag då inte känna mig tvungen att ljuga och översläta?
EMOT-barmande. Slutna famnar. För evigt utestängd, utfrusen, bedömd utifrån mina (potentiellt) värsta sidor, som om inga andra fanns.
EMOT-soning. Att hellre hålla fast vid etablerade skuldförhållanden (alltså … de som slår fast att det var någon annans fel). Att slippa MÖTAS … slippa förändras.
EMOT-ståelse. Det finns ingenting gott i vad ”motståndaren” säger. Punkt.

Ett nådens år.
Som en Gudomlig förebild att träda in i. Den Helige, som ju annars verkligen kunde genomskåda mig, verkligen vara den som skulle få mina sämsta sidor att framträda, men som skänker oss det motsatta. FÖR-bereder jordens frid.

FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Gode Gud, om detta ber vi.
På nytt och på nytt, ett nådens år,
låt ditt rike komma, din vilja ske,
på jorden, så som i himmelen.
Amen

Lyssna till Förbarma dig

Åsa Hagberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *