Fredagskvällen bjöd på ett oväntat innehåll i TV-tablån (för oss som fortfarande envisas med att följa den, stället för att se vad vi vill, när vi vill …), då SVT 2 visade Funkiskoden – funktionsvariationer på film. Ordvalet ”funktionsvariationer” i tablån har inte sällan lett till en besvikelse, då det smyger förbi kärnan av att verkligen ha en livslång svårighet att hantera, men så inte denna gång. Korta filmsekvenser syntes ur kända filmer, ända sedan 30-talets svartvita ”Freaks” – och kommentatorerna, experterna var de som själva har erfarenheten av varierande funktionsnedsättningar. Riktiga. Synliga och osynliga.
Några smärtsamma scener dök upp, och jag mindes hur jag själv reagerade som de.
Vad är den VÄRSTA scenen att matas med?
I topp på den listan kommer, när den tidigare så framgångsrika personen, drabbad av förlamningskatastrofen eller annan bestående skada, ändar filmen med att ta sitt – inte längre värdiga, belastande – liv, till gagn för sin omgivning. Och stråkarna i bakgrunden bejakar skönheten i detta offer … för att ge oss någon sorts oundviklig, men ”happy ending”. Medan hjärtat gråter. Livet efter dig är ett tydligt exempel.
Näst i denna minustopp kommer i, hur en annars fantastisk film som Rain Man, efter framgångssagan då de två bröderna är ute i det ”riktiga” livet, den autistiske brodern får återvända till den fina institutionens lugna vrå. Ja, det är ju där man har det bäst, skyddad från verkligheten.
Tredje på listan är könsromantiseringen a la Hollywood, där den kvinnliga karaktärens funktionsnedsättning förstärker hennes hjälplöshet som föremål för mannens åtrå, medan den manliga karaktären blir en hjälte som trots sin funktionsnedsättning lyckas åstadkomma det omöjliga.
Nästan alltid är funktionsnedsättningen (mer eller mindre skickligt) spelad – de som lever i det även utanför filmduken syns sällan, med undantag för de kortvuxna.
Det som delvis framställs som en klyscha, men som jag hellre bejakar, är den pedagogiska poängen i flera filmer. När någon ”normalvarierad” i kontakten med en person, oftast med intellektuell funktionsnedsättning, förändras. Lär sig mer vad det är att vara människa, fördjupas i sin bedömning av viktigt och oviktigt, stort och litet, ja … faktiskt blir lite mer god både mot sig själv och sin omgivning.
Därför att det är sant.
Om inte bristande stöd ger en orimlig arbetsbörda av förlamat känsloliv i en daglig kamp som bränner livslusten … så är det SANT. Eller, till och med den värsta dagen av trötthet, kan oerhört värdefulla ögonblick påminna om att det är SANT.
Filmernas svaghet är idealiseringen.
Man kan inte låta bli att idealisera, så att godheten liksom ligger som ett skimmer kring den ovanlige (ja, de var alla män) hjälten. Men det är ju inte därför det händer. Det händer även den dag man inte får något leende tillbaka, när själen vill vända sig ut och in för att försöka förstå vad som är fel. Det är något symbiotiskt som väcks mellan oss båda, som gör att jag kan glömma mig själv utan att tänka på att jag har gjort det. Utan att en tacksamhetsskuld byggs upp. Det är befriande.
Att vara mänsklig. Det drar oss till sig. Vi behöver det.
Jag saknade en film, i flödet som flimrade förbi. Man hade stannat i Hollywood.
Den franska, En oväntad vänskap, baserad på en verklig händelse, där en rik man (Phillip) förlamats just i en olycka, där den färgade assistenten (Driss) mot alla odds får uppdraget, och (inte utan konflikter) vänskap uppstår. Livet går vidare, utan att behöva ändas i förväg, utan att ses som en belastning. Ja, en film måste väl alltid utvälja det mest sevärda och hoppa över timmar av vardag, Phillips rikedom är inte betydelselös, men den största rikedomen ligger i att värdigheten återfinns. Då är stråkarna inte fel.
Sång: I det mänskliga
Åsa Hagberg