Om det finns ett hoppfullt ljus

Idag, 30 mars, är det min dopdag.
För första gången, under alla år som gått sedan den inföll, kommer jag ihåg att fira den. Jag har inte ens varit helt säker på datumet, utan måste öppna det gamla urklippsalbumet, där dopet dyker upp på en av de allra första sidorna.
Det är självklart så att denna overkliga tid spelar roll, att det blir just i år jag tänder ljuset. När almanackan i stort sett tömts på sitt innehåll och prioriteringar förändras. Om det finns ett hoppfullt ljus att tända, då gör jag det.

Det spelar också roll, att Martin Lönnebo, då han skapade Frälsarkransen, såg till att Doppärlan finns som en återkommande påminnelse. Det var när jag berättade om pärlorna för andra, ofta mitt i en livskris, som det blev så tydligt. Först den stora, guldblänkande Gudspärlan, den eviga existensen som med bara ett tyst andetag emellan finns helt nära den lilla Jagpärlan. Den som är vi, var och en, unikt formade, vackra som pärlor, inbillat starka i oss själva, men mycket mer sårbara än vi vill erkänna eller är medvetna om tills kriserna knackar på. Men först kommer Doppärlan, den trygga, stora vita. Först, innan livets villervalla där Lyckan kommer och går, vi snavar och slickar våra sår, läks, mognar och formas att älska så som vi är älskade.

Först Doppärlan.
Som ett skydd för den lilla Jagpärlan.

Den 30 mars 1964 sken solen, och marsvinden blåste runt knuten. Träden stod ännu kala, men med hoppfulla knoppar svällande på grenarna medan de sopade molnen över himlen. Det var Annandag påsk, och det bidrog förstås till att dopet kom så tidigt. Hela släkten kunde samlas i flera dagar i högtidens vandring mot den stora Glädjen. Jag var bara tre veckor gammal på denna jord. Ett litet, litet spädbarn som lagts i Gudmors lite tafatta armar då hon ovant skulle bära mig till dopfunten. Att hålla någon så liten och ömtålig, så hjälplös utan den trygga famnen.
Stunden grep tag i henne.
Efteråt hade jag lagts i barnvagnsinsatsen. Hon stod intill och betraktade mig, men … sedan har det varit svårt att berätta. Först många år efteråt. ”Det blev som ett ljus omkring dig, hela ditt ansikte sken upp, det var en ängel där …”

Även jag har haft min period när jag tänkte att det är mycket coolare om man får bestämma själv när man ska bli döpt. Det skulle inte mina föräldrar tänka ut. Men nu skulle jag aldrig vilja byta bort denna soliga marsdag 1964, inte för någonting i världen.
Dopet är inte en intellektuell händelse, baserad på hjärnans förmåga att förstå komplicerade sammanhang, inklusive det abstrakta fenomenet ”Gud” (när gör vi nånsin det?). Dopet är något så ”coolt” som att ett spädbarn kan erfara det Gudomliga likaväl som en vuxen. Kanske till och med bättre.

Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.
(Ps 139:16)

Den Gudmor och alla andra såg var ett spädbarn med dittills 21 levnadsdagar. Vad Gud ser denna dag är hela min livslängd, alla mina dagar som finns i ett och samma eviga nu. Dopet innefattar redan dem allihop. De oskyldigt lyckliga, de krisartade, de som är Gudsmöten innan jag själv förstår det, de som låter mig förstå det, drabbar mig, för mig tillbaka, gör mig självlysande den dag min förstfödde får ta del av samma dop, mitt Annorlunda, oväntade, handi … öh … utveckl … öh … underbara barn i samma Gudomliga erfarenhet utan något som helst hinder, ännu ett barn, ett ljus, också när fromhetsfasaden faller under sin värsta spricka.

Att leva av nåd.
Alla dessa dagar hålls av nåd. Vägen genom Coronakrisen. Dopljuset lyser som om det är idag det tänds. Jag lägger mig i den Gudomliga famnen. En ängel kommer till mig.

Dopets pärla är en famn, känner alla vid sitt namn.
Här är vattnet, den som vill får för evigt höra till.
(Ur boken Pärlor)

Åsa Hagberg
2020-03-30

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *