Alla som varit med om en kris har upplevt overklighetskänslan, som om man befinner sig vid sidan av verkligheten. Min första erfarenhet var den dag jag stod på trappan vid Ängelholms sjukhus, med min förstfödde i famnen. Redan att bli förälder förändrar nästan allt, men att barnet helt oväntat fötts med Downs syndrom hade fått mig att uppleva och återuppleva hela livet, dess mening och icke-mening, dess djupaste skikt och tunnaste, sköraste yta, allt på bara några få dagar.
Men från trappan utanför sjukhuset syntes allt pågå som vanligt.
Folk strosade i solskenet, en buss mullrade förbi, stadens brus pågick strax intill – som om ingenting hade hänt.
Så är den fjärde dagen.
Först kommer krisen, då allt rasar.
Sedan kommer tomheten, frånvaron.
På den tredje dagen … oavsett hur lång tid det tagit … kommer uppståndelsen då ljuset återvänder. Trösten går inte att förklara. Tårarna flödar i läkedom.
Den fjärde dagen öppnar dörren tillbaka till vardagen, en återgång till en tillvaro som till det yttre liknar det vanliga, men invändigt lever en insikt som åren skulle kunna trubba av om den inte vårdas. Ja, jag vill vårda den, bevara den, fördjupa den, fira den.
Därför tycker jag väldigt mycket om Annandagen.
”Den tredje dagen” hade varit så oerhört omtumlande för de närmaste kring Jesus, på ett sätt som aldrig skulle gå att återskapa, och … var den ens verklig om det vanliga livet fortsatte att pågå som tidigare? Landet stod fortfarande under romersk ockupation, Herodes var fortsatt lydkonung och Stora Rådet översåg att Lagen efterlevdes, utan att det störde rådande ordningar. Förlåten var säkert redan hjälpligt sammanfogad för att dölja den stora reva som hade blottat det allra heligaste. Den känslosamma hysterin där flera sa sig ha sett Jesus vid liv kunde precis lika gärna tunnas ut som gryningens färger över himlen.
Så var allt över. Verkligheten återvände.
Annandagen handlar om vardagstecken.
Att få röra vid en utsträckt hand. Att få sällskap längs vandringen. Att bryta ett bröd, och dela en måltid.
Men detta år är ingenting sig likt. Det är som om det vanliga blivit overkligt. Allt det jag just nämnt är vad vi inte kan göra. Vi ska inte röra varandra, inte ge varandra sällskap vid vandringen – i så fall med en armslängds avstånd, och inte ta ett bröd i våra händer, bryta och ge till varandra så att alla äter av samma bröd.
Firandet av påsken har trätt in som den stabila grunden, då hela högtiden handlar om genomlevandet av en djup kris. Vi har läst texterna, bett bönerna, sjungit psalmerna – om än med ett fåtal röster och delade via internet. Det som går in i hjärtat gör det med samma kraft, bara annorlunda, mer eftertänksamt. Precis så som Annandagen egentligen alltid har varit.
Gud är vår levande medvandrare, redan här och nu.
Brödet som bryts läker oss inifrån, så att vi kan bära det med oss.
Dag för dag.
In i evigheten.
Jag var förvirrad i min tanke, min tro gick famlande och stum.
Att se Frälsaren bli korsfäst var inget evangelium.
Då fanns en främling vid min sida, han sa: Du ser fundersam ut.
Jag sa: Jag hör att livet segrat, men jag såg hur allt tog slut.
Men han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull,
ja, han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull.
Det kom en rastplats längs med vägen,
jag bjöd en främling på mitt bröd
och han började förklara allt om en annorlunda död.
Hur det som hände måste hända för att den kärlek skulle gro
som gör att evigheten öppnas. Det var då han gav mig tro.
Han som sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull,
ja, han sa han var ett bröd,
det som bryts för livets skull.
(Han var ett bröd ur Och himlen rör vid jorden)
Åsa Hagberg
2020-04-13