Allt annat än vanligt

När jag var barn brukade vi roa oss med föreställningen ”Filminspelningen”. Handlingen var egentligen enkel med fyra personer som ”skådespelare” och en ”regissör”. Scenens berättelse var en soldat, som efter striden återvände hem till sin längtande mor, stapplade in genom dörren och med ett ”Mor, jag är sårad!” föll i hennes armar. Ambulans tillkallades, varpå doktorn kände på pulsen med den avslutande repliken: ”Han är död.”
Regissören blev aldrig nöjd. Först var det för vanligt – lägg till mer dramatik! Då blev det för sorgligt – gör en komedi! Sedan en opera … kanske det även hann bli en balett, innan ridån gick ner över regissörens suck att ”Vi kanske bara skulle göra det mer vanligt …”.

Osökt kommer detta skådespel för mig när Palmsöndagen åter gör entré.
De grundläggande omständigheterna visar egentligen inte på något mer än en ganska vanlig händelse, en (företrädesvis) provinsiell galileisk grupp är på väg till Jerusalem med sin rabbi, för att liksom alla tidigare år fira påsk. Enda skillnaden är att Mästaren denna gång rider på en åsna, vilket får de som är närmast omkring honom att börja sjunga. På den platsen, vid den tiden har många fler, liknande grupper passerat, ofta under sång av Psaltarpsalmer och andra sånger ur Skrifterna.
Men regissören ropar: DETTA ÄR ALLT ANNAT ÄN VANLIGT!

Låt oss fokusera på det högtidliga, kraftfulla, det som faktiskt får HELA STADEN på fötter! Vad är det som gör att alla släpper allt annat, antingen för att uppsluppet delta i sången, eller försöka förhindra den? Redan innan åsneritten finns en uppskruvad förväntan på något mycket större, att denna påsk inte är som andra påskar med euforin maktlöst hämmad under den Kejserligt stränga ockupationsmakten, utan Messiasoron ligger som en pyrande eld som bara väntar på att flamma upp därför att det finns en Profet som inte är som andra profeter, som till och med uppväcker den som varit död i tre dagar …
Och så gör han det.
Han rider in exakt enligt förutsägelsen: på en åsnefåle.
I ett enda nu vet alla: Han ÄR Messias! Han är det så mycket att man struntar i att vara rädd, struntar i romerska soldaters närvaro och hot om repressalier, Messias står över allt sådant, därför jublar, ropar, sjunger man: Hosianna! Tiden är inne för Gudsrikets fullbordan!
I denna glädje får vi kasta oss in, varje första advent, över hela jorden.
Tiden är inne för nådens år, Kristus konungen kommer!

Men regissören ropar: MISSA INTE DRAMAT!
Vad är det som gör att intåget bara någon dag senare framstår som ett misslyckat upplopp? Att den store Konungen i själva verket blir ett förnedrat offer?
Att det just då, i Jerusalem, verkar ha funnits personer med en så stor grymhet, att man kan ta Guds sons blod i sina händer och döda honom? Lierade med den onde själv.
Det är här regissören träder fram ur skuggorna och visar sig.
Jesus står där.
”Det är jag som regisserar hela detta drama. Jag vet redan från början att den stora folkmassan kommer att förändra sitt rop när de blir rädda att deras egna liv är hotade. Jag vet också hur Judas kommer att påverkas, och till sist falla för trycket utifrån. Resten sker därför att jag vill det.
Ingen dödar mig.
Jag ger mitt liv.”

Palmsöndagen är en av de söndagar som fascinerar mig särkilt just för detta osannlika drama i berättelsen. Jag är tacksam att Kyrkoåret ger oss möjligheten att se denna händelse ur båda sina perspektiv, så att vi vare sig missar glädjerusets fulla erfarenhet eller kärlekens fördjupade insikter.
Precis som vi kan se oss själva bland de Hosianna-ropande, kan vi också se oss själva bland de korsfäst-ropande. Det går att tänka sig hur rädslan är när den slår tillbaka som en bumerang, rakt in i det misslyckade upploppet, där den vi hyllade inte rör ett finger, vare sig för att föra sitt uppror vidare eller försvara sig. Till och med tillrättavisar den som försöker.
Hur nära ligger inte tanken, med alla dem jag älskar omkring mig … ”Det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket dör.” Vi offrar honom, han verkar nästan be om det.

När vi firar Palmsöndagen vet vi att Jesus inte rider in för någon lättköpt seger där han svingar sin Gudomliga makt över mänskligheten. Vi vet att han rider in för att låta mänsklighetens hela skuld, all smärta, pandemier och hopplöshet, drabba sig själv.
Döden är aldrig bara död.
Slutet är aldrig bara slut.
Vi vågar följa honom fram till korset.
Hosianna, Herre fräls.

På en åsnas rygg utan kunglig prakt,
som en timmerman utan vapenmakt,
men han är Befriaren, han är Befriaren.
Till en enkel sång, till en fattigs hand
gick den väg han valt i ett litet land,
men han är Befriaren, han är Befriaren.

Hosianna, hosianna, hosianna,
han är Befriaren.

Som en brottslig man blev han dömd till död,
själva himmelen övergav sitt stöd,
men han är Befriaren, han är Befriaren.
När hans liv förblött ur ett brustet sår,
blev en kärlek född där allt liv uppstår
för han är Befriaren, han är Befriaren.

Hosianna, hosianna, hosianna,
han är Befriaren.

Ur Och himlen rör vid jorden.

Åsa Hagberg
2020-04-03

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *