Men där skuggorna djupnat blir Guds tårar till blod,
dessa nattsvarta dagar, när en ängel ger mod.
Medan trevande böner vågar finna sin röst,
kan den vekaste låga redan lysa sin tröst.
Gud, vi samlar våra lågor,
våra levande lågor,
här hos dig.
Raderna ovan är hämtade ur tredje versen av psalmen ”Lågor av ljus”, skriven till Växjö stift psalmtävling 2017, i en tid starkt präglad av terrorattentatet på Drottninggatan. I sin karaktär inte alls lik den nuvarande Corona-krisen, men varje kris för oss till samma existentiella djup.
Kaos och mörker, hur kan Gud finnas då?
Psalmversens början leder oss in i en mörk trädgård. Den kallas ”Getsemane” av ordet ”olivpress”. Den plats där den läkande oljan utvinns under stark press. Det är där vi finner Gud, den mörkaste av nätter, allt annat än starkt lysande under Allmaktens beskydd. Jesus har krupit ihop ensam, i skydd av träden, med en tilltagande ångest. Han hade bett sina närmaste, utvalda vänner följa med, men de orkade inte hålla sig vakna. Ångesten blir till sist så stark att blod pressas fram ur pannan. Vi får bara se in i avslutningen av bönen.
”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.”
Låt mig få slippa, om det går.
Omgivningens tidigare försök att hindra honom har inte gått obemärkt förbi.
”Må Gud bevara dig … Något sådant skall aldrig hända dig!”
Vi har alltid en bättre lösning: Gud, se till att lidandet aldrig sker! Ta det ifrån oss innan det har hänt! Åtminstone från de oskyldiga, godhjärtade … visst gränsen är svår att dra ibland, men, Gud, du måste väl känna den? Och, när vi nu pratar om det, jag vill själv gärna hamna på rätt sida.
Jag kan inte säga att jag förstår hela Mysteriet i Guds val att avstå Allmaktens förmåga till totalitära ingripanden, och i stället träda in under vår begränsning för att dela den med oss.
Jag vet bara att när Gudsrösten har nått mig på livets botten, då skulle jag inte vilja byta det mot någonting annat i världen.
Där kommer förvissningen att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek.
Ingen ångest, inget lidande, ingen död. Det spelar ingen roll om jag inte varit tillräckligt oskyldig och godhjärtad. Det räcker att han var det.
Därför följer jag med ut i den mörka trädgården och lyssnar till Jesu sista ord.
”Men inte som jag vill, utan som du vill.”
Sedan kommer ängeln.
Där, i den mörkaste natten, innan den tyngsta dagen tänder sina bleka strålar.
Lågor av ljus bär våra tankar,
flammar som hoppfulla ord.
Gud, du är här, ser våra böner,
förbarma dig över vår jord.
Förbarma dig, förbarma dig,
förbarma dig över vår jord.
Lyssna och läs texten, Nadja Eriksson sjunger.
Åsa Hagberg
2020-04-09