I det land där sekulariseringen och av-traditionaliseringen länge har varit påtaglig, är Allhelgonahelgen ett ljuslågefladdrande växande undantag. Denna helg överträffar nu samtliga andra kyrkhelger i antal besök, julen inräknad, då vallfärden till kyrkogårdar räknas in – inte enbart deltagandet innanför kyrkporten.
Sannolikt syns här svaret på den moderna människans djupaste fråga.
Att livet har en Mening.
Att den Meningen inte bara … upphör.
Och helst att den alltid är större än det meningslösa. Om det finns en vågskål, att Meningen väger tyngst. Ja, det krävs mycket, när den ska överstiga flodvågen av dåliga nyheter, så att vi visserligen gläds åt de ”ljusglimtar från vårt land” som nu blivit ett stadigt inslag i kvällsnyheterna. Men de Stora frågorna ligger kvar.
Gode Gud, vad kan vi göra?
”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
… Och jag litar på att du, Gud, kommer att ställa allt
till rätta om jag överlåter mig till din vilja.
Så att jag kan bli rimligt lycklig i detta liv
och fullkomligt lycklig tillsammans med dig i evigheten.”
Sinnesrobönens inledning har blivit bekant och ofta citerad. I sin helhet är den längre, ja, så att den fortsätter hela vägen in i Allhelgonatidens evighetsperspektiv.
Just när vi står där, och en enda liten fladdrande ljusglimt ska räcka för att samla minnet av ett helt liv. Och vem kan säga att det var alltigenom lyckligt? Att hoppet måste bestå i att den bävande okända transporten vidare, bortom bergen, över floden, genom vilan … behöver innehålla en rensning om inte hoppet bara ska vara som ett ytligt plåster. Ner i djupet sjunker tyngderna och sorgen, synd och mörker, smärtans plågsamma tvångsbälten och ärrvävnad, sjunker djupt i sin utplåning medan ljusglimtarna står kvar. Ja, växer. Fullkomnas.
Tron säger det.
Hoppet.
Det kan både framstå som en flykt, och vara en sådan. Men det finns mer än så, eller hur? Visst går det att märka hur vissa ljusglimtar inte bara fladdrar vekt, utan har en bärande kraft av Mening!? En enda ljusglimt, som kan göra hela skillnaden i ett mörkt universum!? Hur det etsar sig in i evigheten då vi älskar varandra. Den godhet som trotsigt finns kvar där vi trodde att den var utplånad. Gudomligt berörd.
Så blir den här helgen den stora vallfärden.
För hoppet, för Meningen, fladdrande i varje ljuslåga vi tänder.
Lyssna till: Så som i himmelen
Åsa Hagberg