FN:s internationella dag 3 december tillhör de svårare att fira. Inte bara för att det blåser som snålast i vår del av världen, så att festivaler och parader blir långt mer huttrande. Lika mycket för att dagen blir svår att … ja, liksom, vad ska vi kalla den?
I den internationella kalendern står det International Day of Disabilities.
På svenska har det länge varit Internationella funktionshinderdagen.
Namnet förtydligar ytterligare varför den blir så svår att fira. De som är mest berörda kan inte på egen hand ta sig ut på gator och torg, inte utan stöd formulera sina budskap eller organisera sina aktiviteter av konserter och manifestationer. Om ledsagare inte beviljas måste man stanna hemma. Hur roligt det än är. Hur gärna man än vill. Hur mycket man än har att uppmärksamma, är man förhindrad.
Just det har blivit allt vanligare i Sveriges kommuner.
Att ledsagare inte beviljas.
Därför letar vi upp andra namn:
Internationella funktionsrättsdagen är ett, för att peka på att det faktiskt finns inskrivet i funktionsrättskonventionen att stöd ska tillgodoses för att kunna delta aktivt i samhällslivet.
Internationella dagen för personer med funktionsnedsättning finns också, och säkerligen dess version av funktionsvariationer.
Eller En dag för alla för att belysa att det är en dag som uppmärksammar något så unikt som att alla i den gemenskapen som vill delta har getts möjligheten, och att ”alla” är alla på riktigt. Det som däremot inte har något utrymme är de stigmatiserande sneglingarna eller kommentarerna.
Befriande operfekt.
Namn som dessa kan vara särskilt viktiga internt, för att mötas i ett ”vi” som inte handlar om det som fattas, som undflyr benämningar utifrån vilka egenskaper vi saknar. Vi som vill vara där utifrån vilka vi är, vår alldeles egen och särskilda personlighet, med mycket att ge.
Likt årets manifestation i Malmö.
Ändå kan vi inte radera ut ordet ”funktionshinder”.
Därför att det fortfarande finns. I Sverige.
I alla de sammanhang där individer nekas något så självklart som en ledsagare, därför att sammankomsten sker på en helg när det inte finns någon extra personal. Och självklart heller inte assistans även då det egentligen är uppenbart att hela livstillvaron är beroende av ett mänskligt stöd. Det kan väl ske i en gruppbostad? Även om det blir timmar i ledsagarlös, passivitet i bostaden, eller personal som bränner ut sig när de försöker räcka till för allt?
Det är lite märkligt att lyssna till nyhetsuppläsningar, där begreppet ”funktionshinder” nästan alltid ingår i något som förekommit i ett annat land, utanför oss själva. Som om vi bara har variationer. Här är allting bara fint, oavsett vad FN:s delegation säger om försämrade möjligheter, liksom absurda avslag och rättstolkningar.
Ja, låt oss uppmärksamma dagen, med alla sina namn.
Låt den påminna oss om vad som är rätt. Ur konventionens målsättningar:
” … det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter …”
” … deras fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra.”
Du behöver inte
tycka synd om mig.
Det räcker
du tycker om mig.
LYSSNA till sången Tycka synd om
Från skivan Resan till ett barn
Åsa Hagberg