Nyår brukar ha sina löften. Numera, kanske ännu mer, sina önskningar. När reportern vid Rapport-inslaget från en den sjungande Högalidskyrkan på julafton frågar ett av barnen i kören vad hon önskar upplevs hennes ”Fred på jorden” inte bara som något vuxna gärna skriver i barnens önskelistor.
Att vi verkligen önskar det, gammal som ung.
Krig har sitt dyra pris som spiller över alla gränser, både i liv, pengar, urholkning av andra samhällsresurser, instabilitet, framtidspessimism, polarisering … ja, listan kan bli lång. Även utan att drabbas rent konkret är de indirekta konsekvenserna redan här. Vi mättas själsligt av återkommande bilder av söndersprängda hus och gråtande människor.
Vem önskar inte fred, utom den som fortfarande tror sig ha en rättvis övermakt att utkräva genom våld, och bygger sin världsbild på andras underlägsenhet?
Det är klart att det påverkar vår tilltro till människovärdet, att återkommande se bilder av förspillda liv och inte längre orka beröras.
Ja, mest av allt önskar jag fred.
Den fred där det mänskliga i oss ges utrymme att växa och gro.
Lite av samma önskan kom till uttryck i mitt julklappsrim till SvD:
Till Ulf Kristersson och Magdalena Andersson
Här en klapp som ni får dela,
bråk och tvister kan den hela
både i den egna truppen
och den stora riksdagsgruppen.
Två par lena silkesvantar,
därtill några lyckoslantar
så att ni tillsammans får
hoppas på ett gott nytt år!
Tänk vad härligt det vore. Vilket gott nytt år! Tänk en politisk debatt där de verbala uppskruvade angreppen och det raljerande föraktet faller till marken i sin futtighet därför att … någon är helt annorlunda. Instämmer (utan spel) i problemställningar, hur stora frågor ofta behöver samlade grepp – men att man vill prioritera annorlunda. Lägger sin tid på att förklara varför (det inte finns enkla knep). Och hur.
Förtroendeingivande. Smittsamt.
”… och framförallt ska vi se till att inte glömma bort de som har de största behoven.”
Kanske dreven kommer av sig. Freden sprider sina svallvågor.
Sipprar ner, in i den verklighet där vi lever. Behöver en plats på ett vårdboende. En buss som går.
Författaren i mig hoppas att boken om Blomsterlotta på samma sätt får spridning, då även den har en försonande insida mellan bladen och raderna. Hoppfullhet.
Och så de 11 psalmer som antagits till kyrkans psalmprovning, inför en eventuellt kommande ny psalmbok. En önskan att de får göra det som redan gav namn till den första sångsamlingen; Och himlen rör vid jorden.
Här, en av de utvalda, med inspiration hämtad just den här helgen, den söndag vi landar i efter nyårsfirandet.
Önskar med den, ett gott fredligt år till oss alla.
Att få komma till ditt altare
där din låga lyser klar,
att få lämna det som tynger mig,
bara Närvaron finns kvar.
Hos dig, du min Skapare,
du Mänskoson,
du heliga ljus, här, i ditt hus.
Att få komma till ditt altare
så som svalan till sitt bo,
där min hemlöshet kan vila sig,
finna fäste för min tro.
Hos dig, du min Skapare,
du Mänskoson,
du heliga ljus, här, i ditt hus.
Att få komma till ditt altare
så som delar av din kropp,
bli förenade i bön och sång,
finna kraft i samma hopp.
Hos dig, du vår Skapare,
du Mänskoson,
du heliga ljus, här, i ditt hus.
Tonsättning Stefan Jämtbäck, här kan du LYSSNA
Åsa Hagberg