”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)
Johannesevangeliets inledning är magnifik. Vem kan säga: ”Jag förstår detta till fullo, låt mig förklara …” utan att därefter behöva kapitel på kapitel, för att slutligen nå fram till ”… kanske förståelsen inte helt går att förklara”? Detta som Tranströmer säger i en dikt på bara några rader, där ”valv bakom valv” öppnas oändligt, för att landa i ”du blir aldrig färdig, och det är som det skall”.
Gud och Ordet.
Ord, som för oss handlar om att förklara och beskriva, har sin källa hos den som är både Outgrundlig och Obeskrivlig. Vår enda möjlighet att förstå, är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Uppenbarad och synlig.
Ett vetenskapligt program jag såg för flera år sedan, satte ett outplånligt spår av aha-upplevelse. Det som beskrevs var fraktalteorin, den till synes slumpmässig fördelning som exempelvis styr hur ett träd bildar nya skott som blir till grenar utspridda i en växande krona. Förundrade kan vi se en optimalt fördelad spridning för ljusinsläpp, dessutom så skönt skapad att träd gärna drar till sig vår blick. Bakom detta är alls ingen slump, utan en avancerad matematisk formel inskriven i trädets celler. Som matematisk beräkning går den aldrig ut, men då formeln matas in i ett ritande datorprogram skapas linje för linje en skön blomma, som slutligen fullbordas.
Bara avancerade matematiker kan härleda och utläsa formeln.
Men ett barn kan se blommans skönhet.
Kanske till och med bättre än matematikern.
Här befinner vi oss, i spännvidden mellan det beskrivliga och Obeskrivliga, så snart vi med ord och språk skall ge oss till att formulera och uttrycka vår gemensamma tro. Det är en avgrundsdjup ojämlikhet där Gud är så oerhört mycket mer än någon av oss – samtidigt, genom Jesus, en människa som vi, som lyfter upp ”dem som är som barn” närmast sig själv.
Vilken strategi ska vi då använda? Vilket språk är gångbart? Hur ska vi undvika att bli så avancerade att endast de särskilt invigda förstår? Hur ska vi undvika att bli så enkla att egentligen ingenting blir sagt?
Jag vill stanna en stund vid ”dem som är som barn”, ett ämne som berört mig särskilt då jag fått förmånen att leva nära och lära känna en nu vuxen son med Downs syndrom.
Rent allmänt, med Barnets förståelse i fokus, finns alltid två vägar.
Den ena är att stanna kvar i det enklaste, och skala bort allt som innebär en svårighet.
Den andra är att vara en ledsagare, att lotsa vidare, in i det som inte går att förstå mer än möjligtvis en liten bit i taget, men redan från början blir en erfarenhet, ett äventyr som samtidigt är en trygg upplevelse, därför att den som har förståelsen finns med.
Förvånansvärt ofta väljer vi den första.
Det största hänsynstagandet framstår lätt som att anpassa tillvaron så att bara det enklaste återstår, ingenting som påminner om förståelsens hinder med risk att skapa en känsla av utanförskap.
Men så fel det kan bli.
Det kan bli så att den som fått börja med att prova äventyret tillsammans med sin hjälpare, fått göra sådant som egentligen är för svårt, men som just då, i den stunden, ändå går därför att man inte är ensam, fått röra sig i en omgivning utan att själv utföra precis allt, men ändå uppleva delaktigheten i det stora hela. Sedan tas därifrån in till det anpassade, avskalade, där självständighet är nyckelordet, så att allt som är beroende av en hjälpares förståelse faller bort, medan man sjunker som en sten ner i den stora Tråkigheten.
Så liten världen blir när bara det enklaste finns kvar.
Så uppenbart Hindret ställer sig i vägen.
Utanförskapet.
Spännvidden mellan det Uppenbara och det Outgrundliga, mellan Barnets självklarhet och Vishetens bottenlösa djup är vår utmaning. Vi stiger in genom den närmast tröskellösa porten, precis som det ska vara. Nådens inträde som öppnar sin famn för oss, och där står vi, i det första valvet, inför valv efter valv efter valv … Vem ska lotsa oss vidare? Vem tar handen och leder oss in i äventyret? Vem känner helgelsens process och leder delaktigheten i trons fotfäste och insikter?
Varje tid har sin svängning av pendeln.
Det har funnits en tid då kraven varit för stora, både i utantillkunskapens rabblande av psalmverser och budord – och i de moraliska kraven, inte minst inom sexualitetens område med utestängningar och, rentav, uteslutanden och bannlysningar, samtidigt som skenhelighet alltid överlever bakom fromhetens fasader.
Ingen, nej, ingen vill återvända till mer av detta, mer än kanske den med försmak för ytans kunskap, med Pauli ord ”en skrällande cymbal” i sin avsaknad av kärlek.
Det är förståeligt att vår tids pendel har gått i den andra riktningen.
Nådens betoning av ”gratis” och utan krav.
Barnaskapets enkelhet. Gud omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand.
Alla är lika värdefulla.
Vi är älskade precis som de vi är.
Vi får vila i enkelhetens evangelium.
Detta handlar inte bara om kyrkan, snarare är kyrkan ett barn av sin tid, där vi följer samma trend som är synlig i vårt samhälle. Vi ser hur vi har velat skydda de unga genom att sänka kraven, genom att säga ”du är bra som du är” och ”allt är möjligt”, men istället seglar andra krav upp med tilltagande stress, och allt är långt ifrån möjligt. Med en Coronakris som sätter djupare spår än någon kunnat föreställa sig, och oro för ett föränderligt klimat vi själva är med och orsakar, verkar snarare det motsatta möta en uppväxande generation. Med nödvändighet kommer pendeln att svänga när vi söker det som kan bära i en ny tid.
Ja, vi vet att kyrkan har en roll i krisen.
Det går att märka att hur nyare psalmer och texter har en större medvetenhet, och stor ordrikedom ut mot samhället, i allt det som pågår i människors liv, både till det yttre och det inre. Den identifikationen har redan pågått en längre tid.
Men … vem är Gud?
Vem är den alltmer Anonyme, med nästan enbart detta namn, ”Gud”?
En form av ymnighetshorn, i ett ständigt flöde av kärlek och omtanke.
Vi förblir barn, i det första, okomplicerade valvet.
På 80-90-talet fanns organisationen Kreativ Mission, ekumenisk och internationell, vars syfte var att utveckla det språk som inte var skrift eller ord, utan blev talande starkt genom kroppens rörelser i min, drama och dans. Själv, som en av amatörerna, fick jag också ta del av de professionellas insatser. Först en insyn i den oerhört omfattande träning som låg bakom allt, uthålligt upprepande, töjande … nästan plågsamt, byggande av alla de små muskler som gör att en rörelse går att kontrollera i minsta detalj, hålla i balans och låta slå ut som en blomma eller kaskad av koreografi. Sedan utlevelsen, föreställningen. En sång om den 23:e psalmen kunde målas så synlig att vi var där, i kropp och blod, andetag och svett, genom lycka, ångest, ja, dödens ångest, in i befrielsen och den översvallande nåden.
Ingen var oberörd.
Alla kunde förstå. Av oss som publik krävdes ingenting mer än att ta till oss det vi såg.
Men av den som dansade krävdes allt, inte bara kroppsligt, utan också att själv ha fördjupat sig i händelseförloppet så att lyckan, ångesten och befrielsen inte stannade vid en mask i ansiktet, utan vibrerade i varje cell som skulle uttrycka den.
Vi undervisades i excellens.
Det var inget elitistiskt ord, för att vi själva skulle få smaken av överlägsenhet.
Tvärtom, skulle det ses i likhet med de hantverkare som skapade öknens tabernakel.
Om vi lärde oss hantverkets skicklighet, skulle vi också ha redskapen att förmedla till andra, så mycket mer. Hela spännvidden, därför att så är Gudsriket. Gud, som är så mycket större, och mer än vi kan förstå, värd vårt allra bästa.
Om pendeln behöver svänga handlar det inte om att överge enkelheten, inte att tappa förmågan att ta till oss evangelium så okomplicerat som det förmedlas i Barnet. Men det handlar om att uttrycka det som ger oss hela spännvidden av det Gudomliga, det som är större än vårt förstånd, i visshet om att Gud själv är den store Ledsagaren och Hjälparen.
Låt oss vila i att Ord får en annan betydelse när Hjälparen är med. Så som tystnad kan vara ekande tom i ensamhet, blir den god i Guds närhet. Så som lydnad kan vara ond under en manipulativ vilja, blir den nåd när vi väljer Guds kärleks väg, hellre än vår egen tillfredsställelse. Så som herre haft sin solkiga historia av mänsklig överhet, är det vår största trygghet att få benämna den, vars makt över himmel och jord, ja, till och med döden, är vår kraft och vårt beskydd, kvinnor, så väl som män. Herre, förbarma dig.
När jag går fram till nattvarden, vet Barnet vid min sida, att den konstnärligt utsmyckade silverkalk som innehåller Kristi blod, är något mycket större och annorlunda än den bägare man får i glasskiosken en varm sommardag. Det vi inte kan förklara tar Jesus hand om, särskilt hos dem som är som barn.
För dig utgjutet.
Låt oss framförallt inte förenkla det heliga.
Låt det få vara stort.
Visare än all kunskap vi kan få,
närmare än vår tanke kan förstå,
mer helig än det högsta vi kan nå,
så ser vi den Härliges härlighet,
den himmel som delar vår mänsklighet.
(ur Så ser vi)
Åsa Hagberg,
författare
Artikeln ingår i SPT nr 17 2020
Se också PSALM 2020 – förslag på nyskrivna psalmer