Jag har en tagg i mitt inre. Den reagerar selektivt, ord som annars skulle ha glidit förbi näthinnan, bränner till. Jag måste läsa en gång till. Står det verkligen så?
” … för många av patienterna är upplevelsen av en värdig död kopplat till behov som inte nödvändigtvis kan tillgodoses av palliativ vård, som kontroll över döendet och ett bevarat oberoende” SvD
Artikelns bakgrund är att läkaren Staffan Bergström polisanmälde sig själv efter att ha bistått vid ett önskat avslutande av livet. Det skulle ha skett i Schweiz, men Coronarestriktioner förhindrade den fysiska resan, likaså själens, om svensk lagstiftning skulle följas. SvD
Bergström lyfter hur linjen mellan liv och död inte alls är så glasklar, som vi kanske tänker. Det kommer alltid att finnas gränsfall, där en läkares överväganden spelar roll. Den dos av smärtlindring som behövs för att döva en smärta, kan samtidigt (önskat?) riskera att släcka mer än så. En respirator måste någon gång stängas av.
Skulle en förändrad lagstiftning kunna göra det klarare? Vilka ”vissa fall” ingår, och vilka vore osund på- och medverkan? Övervägandena skulle väl snarare bli fler?
Men så till citatet ovan, ursprungligen hämtat ur Smers kunskapsinsamling i ämnet.
Det som sticker djupt ner i själen.
Vad är en värdig död?
Svaret på den frågan går hand i hand med vad som är ett värdigt liv. De vilar helt och hållet på samma grund. Vi kan inte ha ett svar på det ena och ett annat på det andra.
Taggen planterades i mig 15 juli 25 år tillbaka, när jag höll mitt nyfödda barn med Downs syndrom i famnen och insåg att den skräck som fyllde mig, egentligen inte handlade om hans funktionsnedsättning eller oro för hans framtid. Först handlade det om mig. Mitt misslyckande, gener som hade sitt upphov i mig, ett ägg som fått fel kromosomantal i celldelningen. Jag kunde ha varit beredd på att hantera hans svaghet, men … min egen?
Somligt drabbar andra, inte mig.
Sedan avskydde jag mig själv för min egen självcentrering och kärlekens misslyckande.
Att älska det barnet blev en djupgående revolution.
Att vara en hel människa, i styrka och svaghet, i beroende och oberoende.
Om vi föraktar svaghet när den drabbar oss själva, gör vi det innerst inne mot andra också. När det väl kommer till kritan. Du är ”sån”, men inte jag. Jag tillhör de starka och oberoende, det är ett värdigt liv. Det är en värdig död.
Hur skulle samhället kunna vila på den värdegrunden?
Gud när dina fingrar, stryker ömt en kind
väntar tyst tills gråten stiger fram.
Någon trodde styrkan alltid räckte till
någon trodde hjälplöshet var skam.
Åsa Hagberg
2020-07-22