Åsa Hagberg

Blogg

1 december, 2019 Ett nådens år

Första advent har ett tema som finns i varje Hosiannarop, i varje ljuslåga, i varje stjärna som hängs upp i ett fönster. Det är inte ”snart är det jul, som vi kan börja fira redan idag, eller helst ännu tidigare”.
Ett nådens år.
Det tål att smaka på.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.
I bakgrunden finns gamla testamentets befriande lag att även åren hade sin period om sju, liksom veckans dagar med den sjunde dagen som vilodagen. Det sjunde året var ”nådens år” då alla skulder skulle avskrivas, ingen skulle vara för evigt ägd, i hela sitt liv någon annans träl.
Varje första advent är för att påminna om vad vi har.
Nåden tar aldrig slut.
Det betyder inte att den är självklar.
Den är som ett regn som rinner utanpå asfalten.
Som en sol som skyms bakom dimmornas töcken.
Som en skatt nergrävd i en åker, tills den blir funnen. Höljd igen, om den tappas bort.
Om det har hänt kan varje första advent lyfta fram den. Som en Konung som nalkas oss på en åsnas rygg för att vi inte ska förblindas av de yttre attributen.
Se, vilken skatt vi har fått. Vilken ofattbar gåva.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.

Det lyser ett ljus i mörkret, det första i vårt advent.
Det säger att dagen är nära, att hoppet är redan tänt.

Åsa Hagberg
20191201

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

16 september, 2019 Hur god måste man vara?

Diakonins dag, Förslövs kyrka 2019
5 Mos 15:7-11, Rom 13:8-10, Matt 5:38-48

Hur god måste man vara?
Hur god måste man vara i en värld där vi spränger, skjuter och dödar varandra? Där undergången hänger sig över oss? Hur god måste man vara för att det ska vara lönt?
Hur god måste man vara för att kunna känna att man klarar sig över gränsen för att räknas som en hygglig och aktad person? Och i kyrkan, där alla verkar vara så goda och fina människor … hur håller man måttet?
Finns det ett mått?
Det som oftast bara är en känslomässig ribba, där vi inte minst bedömer vår egen godhet – eller brist på densamma, har fått sin tydliga mätbarhet i den digitala världen av sociala nätverk. Man kan idag få ett exakt mått på sin godhet i hur många följare eller gillare man har – om det är ”rätt” följare, vill säga. För den som har ”fel” följare, ja … då blir det förstås minuspoäng på skalan, ner till ren ondska.
Fenomenet är långt ifrån nytt.
Tankegången finns med när Paulus lyfter hur kärlekens lag är den enda vi egentligen behöver följa – och i samma andetag upphör alla skuldbeläggande jämförelser.
Ännu tydligare blir det i evangelietexten där Jesus själv vänder sig till Lagens följare; de som är mycket medvetna om hur Jesu egen godhet solkas av att han har ”fel” följare och kan räkna in både tullindrivare och horor. Lika noga mäts den egna godheten, hur i detalj man följer det ena budet efter det andra.
När Jesus river ner jämförelsens alla ribbor gör han det med besked.
Men han tar inte bort dem. Han lyfter den enda som behöver finnas … åh, så högt … övermänskligt.
Var fullkomliga.
Älska så som Gud älskar. Ond som god …
Det gör att vi får två helt andra frågor:
VEM ÄR GUD? Vem är den vi liknar?
HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Anna Skoog får hjälpa mig att svara. För ganska många år sedan var konfirmationstiden inne och Anna (som har Downs syndrom) var en av konfirmanderna, med på en dramaföreställning och samtalet efteråt. Där kom frågan upp ”Vem är Gud?” med konfirmander som skruvade på sig … ”Jag vet inte”. När Anna träffade sin mamma efteråt kunde hon konstatera att ”Jo, jag förstod dramat … men de andra, de vet ju inte ens vem Gud är!”
När jag frågar idag hur hon kan veta, pekar hon på tilliten i den gemensamma tron. ”Jag är med i kyrkan … jag är med i en bönegrupp och när vi ber så hör Gud … Gud är den man kan luta sig mot och lita på. Men det vore kul att få se Gud!”
Hon låter som Jesus ”Där två eller tre är församlade är jag mitt ibland dem.”
Hon vet att det är så. Tro behöver inte vara något mer.
Det finns en annan händelse, från den tiden Anna gick folkhögskolan i Kalmar och reste med tåg hem till Ängelholm. Särskilt vid Hässleholm var det stökigt med byte vid en station med många perronger. Jag undrade om det inte var svårt? Hur klarade hon det?
”Men det är ju enkelt. Jag bara frågar nån om hjälp.”
Alla som upplever att det är svårt att be om hjälp, som känner att man själv alltid måste vara den duktiga, kan lyssna lite extra noga:
”Men det är ju enkelt …”
Här är nyckeln till att göra Guds goda gärningar på jorden, att KUNNA TA EMOT minst lika mycket som vi ger. Inte heller det behöver vara svårt.

Kärlekens tjänst är både övermänskligt omöjlig och väldigt enkel.
Vi slutar upp med att jämföra oss och våra gärningar med varandra.
Vi vänder vårt fokus till vem Jesus är för att älska som han.
Vi ber Gud om hjälp.
Vi ger varandra stöd att tro och älska tillsammans, vår nästa som oss själva.
Frågan om hur god man måste vara, sammanfattas väl i Jean Vaniers ord ur Becoming Human: ”Men låt oss inte sikta för högt. Vi behöver inte vara världens frälsare! Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”

Så får vi tillsammans be Frälsarkransbönen:
Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.
Amen.

Åsa Hagberg
20190915

12 september, 2019 Ett hjärta i taget

”Men låt oss inte sikta för högt. Vi behöver inte vara världens frälsare! Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”
Orden är lånade av Jean Vanier, nyligen bortgången fransk filosof och teolog. I början av 60-talet hade han stigit in i en institution för personer med funktionsnedsättningar, och drabbats hur man fortfarande levde kvar i något som liknade krigets arbetsläger – förutom oförmågan att arbeta. Han skulle aldrig kunna hjälpa alla, så han tog emot två av männen i sitt hem. Och, jo, han märkte hur deras hjärtan förändrades, hur värmen och tilliten började blomma ut. Men allra mest förändrades hans eget hjärta. Samtidigt hade en rörelse påbörjats som kom att spridas över hela världen.
I denna berättelse ryms så mycket av vad Diakoni är, kärlekens tjänst. Visst kan de stora satsningarna spela roll, och somliga utföra mer än andra, men i sin grund kommer det aldrig att handla om någonting annat än hur ett hjärta i taget förändras – framförallt mitt eget. Då skapas det som är bestående, får ringar på vattnet och sprider sig till fler.
Diakonin är alltid ömsesidig – det blir svårt att säga vem som ger och vem som tar emot.
Diakonin har sin stora förebild och inspirationskälla i Jesus.
På söndag uppmärksammas Diakonin, kärlekens tjänst, i alla våra kyrkor.
I Förslöv firar vi den kl 10 med mångas medverkan, så att Medmänskligheten blir påtaglig. Välkommen till den kyrka där du bor.

Åsa Hagberg,
Diakoniassistent
Texten ur
FÖRSLÖV-GREVIE-bladet 090919

SAMSUNG CSC

24 augusti, 2019 En ny möjlighet

Som en nystart efter semestern kommer så Diakonins månad september med Diakonins dag som utgångspunkt. Säkert finns redan många goda initiativ förberedda, andra vi önskar att vi kunde och räckte till för. Vad ska kyrkan göra och inte göra? Jag vill gärna på nytt plocka upp den brandfackla som blossade i maj, då församlingen i Alvesta lyfte situationen för personer med omfattande funktionsnedsättningar. För flertalet är detta en fråga som sedan går att sätta inom parentes igen, tills vi har bättre tid, tills en ändlös utredning kring LSS-lagen om denna grupps rättigheter slutligen är i mål, tills den känns mindre komplicerad och omfattande …
Låt oss för en stund lämna kravet i vad vi kan ”göra för …” och stanna upp i den underbara möjligheten som börjar i en annan fråga. Vad ÄR kyrkan? Något så hisnande otroligt som nådens och Gudsrikets förvaltare och Kristi kropp. Nåden, störst och som mest synlig där vi tar emot den som ett barn. Jesus ger heller ingen annan väg ens för de duktigaste bland oss, så att ingen av oss har något att berömma sig av. Detta blir aldrig så starkt påtagligt som när jag tar emot den tillsammans med dem som alltid, under hela sitt liv, är som barn. Vi är ett med varandra och Himmelriket är nära och tillgängligt utan några hinder alls.
Samma nåd för alla.
Likaså ”… är vi … en och samma kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Att se varandra som Kristi kropp tillsammans förändrar också något i grunden. Det är inte en grupp utanför oss själva som det är synd om. Det är en lem som lider, vilket berör hela den kropp man är tillhörig i. Som med Pauli ord också är de mest ömtåliga, men minst lika behövda för att undvika splittring i resten av kroppen.
Låt detta beröra oss.
Låt oss våga ta in lidandet i att uppleva sig övergivna och bortglömda av alla som tror att det går att vänta, som om grundläggande behov kan pausa några timmar på timmar på timmar på dagar, veckor, månader, år … bara för att Försäkringskassan snärjt in sig i detaljer av en lag där ramverket borde vara glasklart, där de som råder över lagar säger sig vilja göra allt för att ställa tillrätta men samtidigt tillåter tiden att gå utan åtgärder, så länge att insatser fortsätter att sjunka till ett minimum av snålhet, normaliserade till ett nytt utgångsläge som är präglat av institutionellt tänkande, i tron att det är billigare. Den egna personligheten raderas ut där man blir föst i flock under samhällets motvilliga förvaltare. I detta finns alltid goda exempel, personal som är änglar och skapar oaser för de lyckligt lottade, men den som saknar språk, ord och röst som uttrycksförmåga är helt utlämnad i andras händer och ges så gott som aldrig möjlighet att välja.
Lemmar i Kristi kropp, som får ordet ”Kostnad” inbränt över ett liv som fråntas chansen att blomma bland andra, föraktet för svaghet lämnas att gro ostört, människovärdet sjunker och att aldrig födas blir en enkel lösning.
Lemmar i Kristi kropp, som är så mycket mer, som tillför oss nådens realitet i kött och blod och kärlekens nödvändighet.
Om vi inte vet vad vi kan göra är en god början att vara kyrka, våga lära känna och inbjuda till det som redan finns. Därifrån väcks görandets drivkraft. I varje församling finns någon som redan har nätverket, anställd, frivillig eller aktiv i gudstjänster och verksamhet, som redan vet ganska mycket vad det handlar om, som kan delge och berätta. Annars finns organisationer som RBU, FUB mfl. med lokalföreningar spridda över landet. V 39 under Diakonins månad har tex. även FUB sin aktivistvecka – kanske en möjlighet till samverkan?
Ropet kommer från en rörelse som i stort sett alltid får tala i egen sak. Uttalandet från kyrkan på biskopsnivå är fortfarande efterlängtat. Utgångspunkten finns, om inte förr, i ”Medmänsklighetens dag” på vårt kyrkoår.
Himmelriket är nära. Nådens tid är inne. Nu.
Lyssna till rösten som ropar i öknen.

Åsa Hagberg
Johannes mamma,
Författare, psalmist & föreläsare
Diakoniassistent i Förslöv-Grevie

Publicerad i Kyrkans Tidning 21/8 2019

SAMSUNG CSC
Det barn vi fick
Föreläsningar i ämnet

30 juni, 2019 Sommarhälsning

Just när solen strålar som mest över vårt vackra, avlånga land droppar en hälsning ner från Dalarna, genom Facebook-vännen Gun-Britt Karlsson. Klicka och njut av en stund sommar.

Åhls kyrkokör sjunger vid Oskar Lindbergs orgelstuga vid Knippoberget i Leksands kommun.
Som ett ord i min mun SA, SAB

1. Som ett ord i min mun, en tanke jag tänkt,
som mitt nästa andetag, så nära är det.
Som en skatt som ligger nergrävd
där jag kommer varje dag, så nära är det.

Ditt rike, Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill det bo.

2. Som en väntande röst, en sökande blick
i de djup som ger sitt svar, så nära är du.
Som en pärla jag får äga,
ändå är den oskattbar, så nära är du.

Du själv, o Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill du bo.

Text: Åsa Hägberg
Musik: Stefan Jämtbäck

22 mars, 2019 Annandag Rocka Sockorna 22 mars

Annandagar finns för det som är för mycket att rymmas på bara en dag. ”Rocka Sockorna” hör definitivt dit, även om den stora världen inte märker så mycket av det. Att skolbarnen går runt med olika strumpor gör ingen revolution, och hur många gånger har vi inte hört att alla människor är lika mycket värda?
Vänta här nu …
Det kanske faktiskt är en revolution.
Den sker på insidan av ett människohjärta varje gång poletten trillar hela vägen ner.
ALLA MÄNNISKOR HAR SAMMA VÄRDE.
Det är därför vi den 21 mars, på FN:s internationella Down syndrom-dag, riktar fokus mot dem som oftare motas bort från tillvarons huvudspår, vare sig det för de särskilt lyckligt lottade, eller det som gäller ”justa villkor för vanligt folk”. De som inte påverkas nämnbart av vare sig Internationella kvinnodagen eller motsvarande mansdagar (resten av året?) eftersom man är nästa kategori: ”Det spelar ingen roll om det blir en pojke eller flicka, bara … hrm, hrm … det är friskt.”
De som kan ha störst anledning att tvivla på om vi vill att de ska finnas till. Alls.
Som just därför, genom att finnas mot alla odds, genom att uppfylla en plats med sin närvaro, genom att dra änglarna ner på jorden så att det blir möjligt att se det innerst mänskliga och våga älska … Och det kan vara alldeles underbart.
Min ”Rocka Sockorna Dag”, uppfylld av arbete och innehåll, avslutades i kyrkan med en Frälsarkransandakt. De som kommer bor på gruppboendet intill, och sockornas olika färger uppfyller platsen framför koret med en nästan trotsig proklamation. Här är vi! Vi finns! Vi är fina som pärlor och ögonstenar. Jag blir varm och tänker att jag är jordens lyckligaste människa som får uppleva en sådan här oas en stund av livet.
Det finns talesätt att de som har Downs syndrom, eller liknande funktionsvariationer, alltid är så glada. Det handlar naturligtvis inte om det. Ingen människa är alltid glad. Det är något annat. Mer som att sprida ljus. Inte som solen, men som en glänta i skogen. Där ljuset annars skyms av att träden blir så höga och löv och barr trängs i sin strävan uppåt, uppåt, ständigt uppåt, ligger gläntorna där och släpper in solskenet. Genom att finnas. Alla behöver inte nå så högt som möjligt. Det räcker så bra med några buskar och tuvor, skogsblomster, bär och surrande flugor. En plats att stanna upp, och finna människovärmen.
Det är självklart att gläntor inte ger samma produktivitet och materiella avkastning.
Det är lika självklart att de måste finnas och ha sin plats i samhället.
Därför firar jag idag Annandag Rocka Sockorna.
Imorgon Tredjedag …
Varje dag som alla människor har samma värde.

Du behöver inte tycka synd om mig,
det räcker du tycker om mig.
Rocka Sockor 2019

LYSSNA:Tycka synd om

Se också: Resan till ett barn, Det barn vi fick och Från Änglavärlden

Åsa Hagberg
2019-03-22

13 mars, 2019 Psalmen i vår tid

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”
Kol 3:16

”Jag önskar att du skriver så att de kan mena vad de sjunger.”
De orden av musikern Nadja Eriksson gav mig en ordentlig tankeställare några år tillbaka i tiden, då vi tillsammans skulle skriva sånger till Frälsarkransens pärlor. Den kör som skulle sjunga sångerna bestod av unga personer, flertalet utan någon kyrklig bakgrund eller förförståelse. Det blev en nyttig skola att sätta den egna erfarenheten åt sidan och söka formuleringar och språk som andra kunde ta i sin mun. Inte bara förstå dem, de skulle kunna mena vad de sjöng. Av den respons som sedan kommit av dessa sånger har jag förstått hur betydelsefullt det är, när det blir möjligt att ge uttryck för en tro man inte ens vet att man har förrän man sjunger den, med stöd av alla de andra som finns runtomkring. Orden är inte bara upprepade fraser till en melodi, utan betydelsen får kropp, röst och ögonens lyskraft.
Här är en av psalmens eviga utmaningar.

Den citerade versen ur Kolosserbrevet visar hur det ända sedan den första församlingen har varit grundläggande hur psalmer, hymner och andlig sång bygger på gemenskap och delaktighet, det är sånger vi sjunger till varandra. Då kan de inte vara sådana att bara ett fåtal förstår dem eller klarar av dem. Detta drev Martin Luther både i översättningen av Bibeln och i tillkomsten av psalmer på tyska. ” … man ska fråga mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget och se på munnen hur de talar och sen översätta därefter. Då förstår de …” (Ordet vid bordet, Agrell/Strömmer s 158) Anders Frostenson resonerar utifrån Kol 3:16 hur olika psalmer har olika språk ”Men i stort tycker jag att psalmerna-visorna ska ha ett vardagsnära språk.” … ”Det vi behöver är identifikationspsalmer … där vi känner igen oss själva.” (Dogmat och Dikten, Frostenson/Routley s 19, 30). Var och en av oss kan också gå till sig själv. När berör en psalm? Är det inte när ord och melodi går rakt in i ett direkt tilltal? Ingen behöver förklara eller tolka för att göra den begriplig. Och är det inte när alla runtomkring blir som en enda röst? Vi förstår den tillsammans, vi sjunger den till varandra.
Vi kan inte hoppa över den utmaningen.
Vi kan inte ursäkta oss med att ”dagens samhälle är så sekulariserat att språket inte räcker till …” även om det är just där vi befinner oss. Om vi gör som Luther och frågar ”mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget” finner vi ett språk som är närmast rensat på kyrkliga ord, förutom i egenskap av svordomar. Det ökar utmaningen, men förändrar inte evangeliets underbara faktum: Gud med oss. Gud blir människa och identifierar sig med oss, himlen rör vid jorden, mitt i vårt vardagsliv av hunger och törst, andetag, svett och ett hjärta som slår.
Gud gör det möjligt ”i kraft av nåden”.

Men identifikation är inte psalmens enda uppdrag.
”Lär och vägled …” hör också dit. För Luther verkar detta ha varit den starkaste drivkraften, då redan flera av hans teser inleds ”De kristna bör undervisas …”. Kyrkans grundläggande dogmer fick tillsammans med katekesens utläggningar, psalmer med ett stort antal verser som förklarade dem för den stora allmänheten. När många inte kunde läsa blev psalmen det bästa redskapet för inlärning. När Anders Frostenson redan 1960 får sin kallelse att påbörja en psalmboksförnyelse kommer det som en direkt order och en hörbar röst under en stunds vila ute i trädgården; ”Rösten föreföll lika nära som om någon stått bredvid mig. Rösten sade: Skriv psalmer. Läs dogmatik!” (Och ingen utanför, Ekström s 125)
Psalmen bygger på dogmat. Den undervisar oss, och hjälper oss att förstå det osynliga.
Lika lite som vi kan hoppa över utmaningen att använda ett tillgängligt språk, kan vi hoppa över psalmens vägledande roll. Vi kommer ändå aldrig att kunna förklara allt enbart med ord, vi behöver den dimension som en melodi tillför, som gör att orden kan vara färre, bli lättare att ta till sig, fokusera på det viktiga och låta just dessa ord upprepas i ett tema som sjunker djupare för varje vers.
Om detta har varit viktigt förut, är det mer betydelsefullt än någonsin – just därför att så många saknar bakgrundskunskapen och förståelsen för hur trons ord ska tolkas. I det evangelium som väl är det mest lästa och lyssnade på av alla får vi höra: ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Traditionen är så stark att det nyfödda barnet i krubban ger en känslomässig erfarenhet av ljus och hopp i en mörk tid, men vad betyder det när stearinljusen brunnit ut och stjärnan plockats ner?
Att ersätta ”frälsare” med ”räddare” ger oss ett mer vardagsnära ord, men om tolkningsramen stannar i det mänskliga, har förståelsen snarast blivit svårare. Räddare från vad? Hur kan då världen se ut som den gör?
En annan väg är att ta hand om det ord som redan finns i kyrkans tradition, i mängder av böner, texter och sånger. Införlivat i nya psalmer kan betydelsen levandegöras i hela sin rikedom av betydelser, den frälsare som är Allt och så mycket mer; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, det Eviga Livet – redan här och nu.
På samma sätt ligger ordet ”Herren” som en borttappad papperslapp. Det som i svensk språkdräkt är ängelns benämning på Jesusbarnet, det Namn över andra namn som bekräftar till herdarna att den lille krabaten som de snart kommer att se lindad i en krubba, är Gud själv. Det namn som redan i Gamla Testamentet får jordens grundvalar att darra, Mose att i bävan kasta sig mot marken, och fyller Davids lovsånger med närvaro. Det som är det andra budet att inte missbruka, men ändå har just detta skett så att Gudsnamnet solkats med mänsklig brist och ett ofta genusbetingat förtryck som fått oss att vilja förkasta det. Gud får hellre vara vår Namnlöse jämlike. Eller också följer vi med Maria till örtagården, möter tillsammans med henne den Levande, med gryningen i sin blick, ropar med henne: ”Jag har sett Herren!” Sedan be vi, tillsammans med kyrkan i alla tider, ”Herre, förbarma dig”.
Våra hjärtan läks från det som bränt dem, när evigheten nuddar oss.

Av dessa två utmaningar skapas den tredje, den som är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. För Anders Frostenson var detta själva essensen av en psalm, dogmat och dikten som de nödvändiga elementen för att tillsammans bygga en katedral, där dogmat var som pelarna de höga valven kunde vila mot, medan dikten var rosettfönstren som släppte in ljuset och gjorde himlen synlig. (Dogmat och Dikten, s 13)
Denna utmaning ser jag som den största och mest betydelsefulla. Att förnyelsen av språket inte glider isär från dogmat och traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla.

Detta gäller inte minst om vi nu står inför att se över en förnyelse av vår psalmbok, och att skriva de direktiv som anger inriktningen för processen. Det är ett underbart arbete, men det kommer att finnas motstridiga viljor och önskemål. Goda direktiv och en genomtänkt arbetsprocess kan ge oss ett mål som går att arbeta mot gemensamt, och en hållbar förnyelse vi kan ta med oss in i framtiden.
Jag har framförallt tre önskemål.

1. Språket
Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språk och innehåll går hand i hand, så som dogmat och dikten gör det. Att i förväg begränsa språket blir också en begränsning i vad som går att uttrycka, utan att texten måste konstrueras och förlora sitt flöde. Om identifikation och nutida språk blir allt, förs vi mot en sekulär vokabulär med så få ord för det Gudomliga att dessa slits och nöts i det som utvecklas till vår tids ”kyrkiska”. Allt låter likadant, vi kretsar kring det mänskliga med oss själva i fokus, medan traditionens drag av ålderdomlighet förstärks. Vem … eller vad är Gud?
Vårt uppdrag är att ge röst åt ”Kristi ord i hela sin rikedom och med all sin vishet”. Det är att finna de språk som blir ett tilltal, det som går att mena när man sjunger.

2. Psalmens definition
Under den perioden som gått sedan 1986 års psalmbok kom ut, har en ofantlig mängd nya psalmer tillkommit, både som tillägg i olika former, som sånger och samlingar på förlagen, på digitala plattformar som Psalmportalen och Brukssånger, som egen utgivning och i Frostensonstiftelsens regi för sina stipendiater. Det finns nästan lika många definitioner på vad som är en psalm som det finns upphovsmän. Ur en subjektiv bemärkelse kan var och en av oss själv bedöma om vi skrivit en psalm eller inte. Om det handlar om att göra det urval som ska ingå i kyrkans gemensamma sångskatt många år i framtiden måste definitionen klargöras. Vad söker vi? Vad är en psalmbokspsalm?
A. Den ska kunna sjungas av hela församlingen gemensamt. Den kan därför inte vara för svår vare sig i text eller rytm, för solistisk, för smal i sitt ämne eller ha för privat karaktär. Särskilt texter i ”jag-form” måste ha ett allmänt tilltal. Texten ska säga något även utan musik.
B. Den ska användas primärt i gudstjänsten, som bön, lovsång och reflektion, bidra till att fördjupa, sammanfoga och ge delaktighet i Kyrkoårets tema och Bibeltexter eller den högtid som firas i gemenskap med Gud själv.
Därutöver kan vi gärna fylla gudstjänsterna med det rika sångmaterial som finns.
Musikens roll kommer sannolikt att öka. Det finns mängder av utrymme att lägga in körsång, solosång, musikframträdanden mm, liksom hela konserter, men allt detta måste inte in i just psalmboken.

3. Beständighet
Processen handlar inte om en sångbok vi ska ha just nu. Psalmboken ingår i en obruten tradition där vi förvaltar det bestående arvet från generationerna före oss, och skapar något som vi kan lämna vidare till nästa. Om vi ska förnya denna tradition måste vi älska den, så att vi inte slänger ut barnet med badvattnet, utan vi kan känna igen det som måste bevaras och hur vi själva kan berika det som redan finns. Vi behöver ha ett visionärt synsätt som inte primärt ser på vad vi skrivit och sjungit sedan den förra utgåvan, eller det som har en stark prägel av vår egen tid, utan riktar vårt fokus mot vad vi fortfarande kommer att vilja sjunga om 30 år, sannolikt ännu längre. Vad är det vi saknar? Vilka gudstjänster under kyrkoåret sitter vi och famlar efter något mer att sjunga än det som bara ett fåtal fortfarande finner ett tilltal i? Vad kan skapa tradition som håller? Då behöver de nya psalmerna sannolikt inte vara så många, kvantiteten är långt mindre viktig än det vi söker; hållbarhetens kvalitet.

”En ny psalmton borde ju genom både text och melodi förmedla något på en gång ohört och igenkänt, främmande och förtroget. Varifrån ska den komma? Inte från vår egen tid – dess röster, stämningslägen, problem, språkaktualiteter. Men från Ordet och dogmat, sådant det lever och talar i denna tid. Mycken förvirring skulle försvinna om man gjorde denna upptäckt.” (Dogmat och Dikten, s 33)

För Anders Frostenson tog det 26 år. Hellre en god process som skyndar långsamt.
Gud har aldrig bråttom.
Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.

Och himlen rör vid jordenÅsa Hagberg
Förslöv
Författare & psalmist,
3x Frostensonstipendiat, 2x psalmskolor
Skrev text till vinnarpsalm Växjö stifts kyrkosångsförbund 2017

Artikeln publiceras i Svensk pastoraltidskrift Nr 6 15/3 2019

Egna psalmer finns bla i Och himlen rör vid jorden

28 februari, 2019 Maria och Rocka Sockorna

Vad har Maria med ”Rocka Sockorna” att göra?
Ja, förutom att dessa mina två favoritteman i år sammanfaller med bara några dagars mellanrum (som självklart måste firas)?

Maria kommer både först och sist, vars namnsdag vi firar innan mars ens hinner börja. Själv får jag vid ett par tillfällen denna månad lyfta hennes liv under temat ”Det bara Maria visste”. Jag hoppas ha funnit en titel som gör oss nyfikna.
Vad var det hon visste?
Vad hade hon, som Jesu mor, med sig, ända fram till den stunden när apostlarna var frågande, livrädda och … höll på att fullständigt tappa … tron? Var hon lika tvivlande, eller … bara ännu mer sörjande? Smärtan blir så mycket större, när insikten fått djupare rötter.
”Också genom din själ ska ett svärd gå.”
Nyligen fanns en debattartikel i Kyrkans Tidning. Vår biskop i Lund tog upp kyrkoherdens roll att visa vem Kristus är. Jag gläds att Maria är en av de förebilder som lyfts, hennes trosfyllda ”ja” mitt i det omöjliga och hur hon bar Kristus både i sitt liv och vid sitt bröst. Men så stannar det där. Sedan då? Vem är Maria när Jesus lär sig gå på egna ben? Vår bild av Maria tenderar att fastna vid den unga kvinnan, den stunden när Anden doppade sig ner över henne och … försvann? Var hon sedan bara en vanlig kvinna i Nasaret?
Ju mer jag har funderat över henne och hennes liv, ju mer spännande blir hon.
Vilken tillgång hon måste ha varit för dem som hade chansen att få träffa henne, tala med henne och lyssna till hennes djupt begrundade insikter! Sannolikt då allra mest kvinnor, eftersom samhället var mer uppdelat på den tiden. Det gör det inte mindre betydelsefullt. Kvinnorna är i högsta grad betydelsefulla, något som märks inte minst på Påskdagen.

Om vi börjar nu, har vi nästan hela Mars på oss att bekanta oss mer med den kvinna som födde det mest oväntade och annorlunda barnet av alla. På tal om Rocka Sockorna (Downs syndrom dagen 21/3) …

Det bara Maria visste:
Onsala 4 mars kl 18.00
Johanneberg, Göteborg 19 mars kl 12.30.

Till sist ett subjektivt litet boktips:
Maria, en livsberättelse

Åsa Hagberg
2019-02-28

Maria-en-livsberattelse.jpg2

9 februari, 2019 Helgmålsbön Grevie kyrka 9 feb

Femte söndagen efter Trettondagen.
Text: Markus 9:38-41

Vem får yttra sig?
Får vem som helst tala eller handla i nån annans namn?
Hur vet vi då vad som är sanning eller fake news?
Ska vi förhindra – eller tillåta, och lära oss känna igen en trovärdig källa?
Visst är frågorna brännande aktuella i vår tid? Men även femte söndagen efter Trettondagens tema om ”Sådd och skörd” utspelas i en sån kontext. Vem får lov att sprida Guds rike på jorden? Det stora ljus som hela julen handlat om, vem är betrodd att föra lågan vidare …?

Lärjungarna vet att de både får och ska sprida vidare allt de lär sig, de som har fått den unika möjligheten att följa Jesus på nära håll. Men de börjar veta det så mycket att de har kommit i bråk om vem av dem som är störst i detta viktiga uppdrag.
Jesus märker det, så när de kommer hem kallar han till sig ett barn, ett som är sådant och särskilt, den svaghet som kunde föraktas. Det barnet ställer Jesus intill sig själv, som ett exempel för vad som är störst i Guds rike.
En av dem, Johannes, kommer då att tänka på en man de träffat tidigare samma dag, hur de såg en honom göra underverk i Jesu namn. ”Men” säger han, ”vi försökte hindra honom, han var ju inte en av oss.”
Vem är ”en av oss”? Vem får vara Jesu budbärare?
Med barnet fortfarande mitt ibland dem blir Jesu svar givet.
”Hindra honom inte.”
Hindra aldrig den som vill tala eller göra något gott för Guds rike. Det kanske inte blir 100 % rätt alla gånger, men är ändå aldrig så fel som att hindrad en låga som bara vill få lysa.

Vem får sprida Guds rike på jorden?
När den frågan kom till mig fick även jag ett särskilt barn. Han heter Johannes. Han visar så tydligt att det är var och en av oss som vill, på det sätt som vi kan och Gud har gett oss sin gåva. Då är heller inte det ena märkvärdigare än det andra.
Låt oss göra det, inte förhindra, utan hjälpas åt att sprida Himmelrikets ljus, och så lära känna en källa att lita på.
Vi ber:

Gör vår godhet sann, mer än vackra ord,
låt den bli ett uttryck för din vilja, din vilja på vår jord.

Gör vår kärlek ren, helad i ditt sår,
fylld av den barmhärtighet som vaknar, som vaknar där du går.

Gör vår låga klar, skyddad av din frid,
tänd av Anden inom oss, av ljuset, av ljuset bortom tid.
Amen.

(Kan inte längre ses via SVT Play)

Åsa Hagberg
2019-02-09

12 januari, 2019 Helgmålsbön Grevie kyrka 12 jan

Första söndagen efter Trettondagen
Lukas 3:15-22

(Kan inte längre ses via SVT Play)

Välkommen i Guds familj! – det är dopets hälsning.
Här i Grevie kyrka är dopfunten ett av de äldsta föremålen. Ända sedan 1200-talet har vi just på den här platsen kunnat välkomnas in i Guds kyrka på jorden. Nästan alltid har det handlat om ett litet barn, så sött och oskuldsfullt att välkomnandet i Guds familj blir som … självklart!
Hur skulle det annars vara?

Första söndagen efter Trettondagen handlar om ett dop där ingenting är självklart.
Först har vi alla de som har kommit till Johannes Döparen vid Jordanfloden, i hopp om ett dop som gör dem redo för Guds rike, som är så nära – även om man inte riktigt vet hur? Men Johannes gör det inte lätt. De måste visa det också, att de helt och hållet vill leva efter Guds vilja. Annars är dopet till ingen nytta!
Så kommer då Jesus för att döpas.
Men … hur är det möjligt?
Johannes förstår genast vem han är. Jesus är ju den de väntar på och omvänder sig till, den som ÄR himmelriket – hur kan han bli döpt … till sig själv … av Johannes?
När Jesus ändå ber honom, får dopet ett helt nytt syfte. Det bygger inte längre på hur väl vi lyckas förbättra våra liv, utan på vem Jesus är för vår skull. Så när han stiger upp ur vattnet är Anden redan där och blir synlig i en duvas skepnad och Gudsrösten hörs som ett åskmuller:
Detta är min älskade son, han är min utvalde.

Här vilar vårt dop, ända sen den dagen.
Det som gör att vi inte först måste bli så vuxet kloka att vi förstår Guds hemligheter, eller vara rädda att våra misslyckanden gör dopet värdelöst. Vi kan bara följa efter Jesus i det dop där han redan har uppfyllt allt. Vi kan vara det minsta barn på jorden, och det är helt okej. Vi får en hälsning som håller för hela livet:
Välkommen i Guds familj.

Så kommer han till floden, en människa som vi,
men någonting ska ske när han stiger i
en flod med bara vatten, i dopet blir det mer,
från himlen syns en duva som kommer ner.
Då bryter himmelriket in, himmelriket in,
en röst som säger:
”Du är min.”

Åsa Hagberg
2019-01-12