Åsa Hagberg

Blogg

30 juni, 2019 Sommarhälsning

Just när solen strålar som mest över vårt vackra, avlånga land droppar en hälsning ner från Dalarna, genom Facebook-vännen Gun-Britt Karlsson. Klicka och njut av en stund sommar.

Åhls kyrkokör sjunger vid Oskar Lindbergs orgelstuga vid Knippoberget i Leksands kommun.
Som ett ord i min mun SA, SAB

1. Som ett ord i min mun, en tanke jag tänkt,
som mitt nästa andetag, så nära är det.
Som en skatt som ligger nergrävd
där jag kommer varje dag, så nära är det.

Ditt rike, Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill det bo.

2. Som en väntande röst, en sökande blick
i de djup som ger sitt svar, så nära är du.
Som en pärla jag får äga,
ändå är den oskattbar, så nära är du.

Du själv, o Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill du bo.

Text: Åsa Hägberg
Musik: Stefan Jämtbäck

22 mars, 2019 Annandag Rocka Sockorna 22 mars

Annandagar finns för det som är för mycket att rymmas på bara en dag. ”Rocka Sockorna” hör definitivt dit, även om den stora världen inte märker så mycket av det. Att skolbarnen går runt med olika strumpor gör ingen revolution, och hur många gånger har vi inte hört att alla människor är lika mycket värda?
Vänta här nu …
Det kanske faktiskt är en revolution.
Den sker på insidan av ett människohjärta varje gång poletten trillar hela vägen ner.
ALLA MÄNNISKOR HAR SAMMA VÄRDE.
Det är därför vi den 21 mars, på FN:s internationella Down syndrom-dag, riktar fokus mot dem som oftare motas bort från tillvarons huvudspår, vare sig det för de särskilt lyckligt lottade, eller det som gäller ”justa villkor för vanligt folk”. De som inte påverkas nämnbart av vare sig Internationella kvinnodagen eller motsvarande mansdagar (resten av året?) eftersom man är nästa kategori: ”Det spelar ingen roll om det blir en pojke eller flicka, bara … hrm, hrm … det är friskt.”
De som kan ha störst anledning att tvivla på om vi vill att de ska finnas till. Alls.
Som just därför, genom att finnas mot alla odds, genom att uppfylla en plats med sin närvaro, genom att dra änglarna ner på jorden så att det blir möjligt att se det innerst mänskliga och våga älska … Och det kan vara alldeles underbart.
Min ”Rocka Sockorna Dag”, uppfylld av arbete och innehåll, avslutades i kyrkan med en Frälsarkransandakt. De som kommer bor på gruppboendet intill, och sockornas olika färger uppfyller platsen framför koret med en nästan trotsig proklamation. Här är vi! Vi finns! Vi är fina som pärlor och ögonstenar. Jag blir varm och tänker att jag är jordens lyckligaste människa som får uppleva en sådan här oas en stund av livet.
Det finns talesätt att de som har Downs syndrom, eller liknande funktionsvariationer, alltid är så glada. Det handlar naturligtvis inte om det. Ingen människa är alltid glad. Det är något annat. Mer som att sprida ljus. Inte som solen, men som en glänta i skogen. Där ljuset annars skyms av att träden blir så höga och löv och barr trängs i sin strävan uppåt, uppåt, ständigt uppåt, ligger gläntorna där och släpper in solskenet. Genom att finnas. Alla behöver inte nå så högt som möjligt. Det räcker så bra med några buskar och tuvor, skogsblomster, bär och surrande flugor. En plats att stanna upp, och finna människovärmen.
Det är självklart att gläntor inte ger samma produktivitet och materiella avkastning.
Det är lika självklart att de måste finnas och ha sin plats i samhället.
Därför firar jag idag Annandag Rocka Sockorna.
Imorgon Tredjedag …
Varje dag som alla människor har samma värde.

Du behöver inte tycka synd om mig,
det räcker du tycker om mig.
Rocka Sockor 2019

LYSSNA:Tycka synd om

Se också: Resan till ett barn, Det barn vi fick och Från Änglavärlden

Åsa Hagberg
2019-03-22

13 mars, 2019 Psalmen i vår tid

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”
Kol 3:16

”Jag önskar att du skriver så att de kan mena vad de sjunger.”
De orden av musikern Nadja Eriksson gav mig en ordentlig tankeställare några år tillbaka i tiden, då vi tillsammans skulle skriva sånger till Frälsarkransens pärlor. Den kör som skulle sjunga sångerna bestod av unga personer, flertalet utan någon kyrklig bakgrund eller förförståelse. Det blev en nyttig skola att sätta den egna erfarenheten åt sidan och söka formuleringar och språk som andra kunde ta i sin mun. Inte bara förstå dem, de skulle kunna mena vad de sjöng. Av den respons som sedan kommit av dessa sånger har jag förstått hur betydelsefullt det är, när det blir möjligt att ge uttryck för en tro man inte ens vet att man har förrän man sjunger den, med stöd av alla de andra som finns runtomkring. Orden är inte bara upprepade fraser till en melodi, utan betydelsen får kropp, röst och ögonens lyskraft.
Här är en av psalmens eviga utmaningar.

Den citerade versen ur Kolosserbrevet visar hur det ända sedan den första församlingen har varit grundläggande hur psalmer, hymner och andlig sång bygger på gemenskap och delaktighet, det är sånger vi sjunger till varandra. Då kan de inte vara sådana att bara ett fåtal förstår dem eller klarar av dem. Detta drev Martin Luther både i översättningen av Bibeln och i tillkomsten av psalmer på tyska. ” … man ska fråga mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget och se på munnen hur de talar och sen översätta därefter. Då förstår de …” (Ordet vid bordet, Agrell/Strömmer s 158) Anders Frostenson resonerar utifrån Kol 3:16 hur olika psalmer har olika språk ”Men i stort tycker jag att psalmerna-visorna ska ha ett vardagsnära språk.” … ”Det vi behöver är identifikationspsalmer … där vi känner igen oss själva.” (Dogmat och Dikten, Frostenson/Routley s 19, 30). Var och en av oss kan också gå till sig själv. När berör en psalm? Är det inte när ord och melodi går rakt in i ett direkt tilltal? Ingen behöver förklara eller tolka för att göra den begriplig. Och är det inte när alla runtomkring blir som en enda röst? Vi förstår den tillsammans, vi sjunger den till varandra.
Vi kan inte hoppa över den utmaningen.
Vi kan inte ursäkta oss med att ”dagens samhälle är så sekulariserat att språket inte räcker till …” även om det är just där vi befinner oss. Om vi gör som Luther och frågar ”mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget” finner vi ett språk som är närmast rensat på kyrkliga ord, förutom i egenskap av svordomar. Det ökar utmaningen, men förändrar inte evangeliets underbara faktum: Gud med oss. Gud blir människa och identifierar sig med oss, himlen rör vid jorden, mitt i vårt vardagsliv av hunger och törst, andetag, svett och ett hjärta som slår.
Gud gör det möjligt ”i kraft av nåden”.

Men identifikation är inte psalmens enda uppdrag.
”Lär och vägled …” hör också dit. För Luther verkar detta ha varit den starkaste drivkraften, då redan flera av hans teser inleds ”De kristna bör undervisas …”. Kyrkans grundläggande dogmer fick tillsammans med katekesens utläggningar, psalmer med ett stort antal verser som förklarade dem för den stora allmänheten. När många inte kunde läsa blev psalmen det bästa redskapet för inlärning. När Anders Frostenson redan 1960 får sin kallelse att påbörja en psalmboksförnyelse kommer det som en direkt order och en hörbar röst under en stunds vila ute i trädgården; ”Rösten föreföll lika nära som om någon stått bredvid mig. Rösten sade: Skriv psalmer. Läs dogmatik!” (Och ingen utanför, Ekström s 125)
Psalmen bygger på dogmat. Den undervisar oss, och hjälper oss att förstå det osynliga.
Lika lite som vi kan hoppa över utmaningen att använda ett tillgängligt språk, kan vi hoppa över psalmens vägledande roll. Vi kommer ändå aldrig att kunna förklara allt enbart med ord, vi behöver den dimension som en melodi tillför, som gör att orden kan vara färre, bli lättare att ta till sig, fokusera på det viktiga och låta just dessa ord upprepas i ett tema som sjunker djupare för varje vers.
Om detta har varit viktigt förut, är det mer betydelsefullt än någonsin – just därför att så många saknar bakgrundskunskapen och förståelsen för hur trons ord ska tolkas. I det evangelium som väl är det mest lästa och lyssnade på av alla får vi höra: ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Traditionen är så stark att det nyfödda barnet i krubban ger en känslomässig erfarenhet av ljus och hopp i en mörk tid, men vad betyder det när stearinljusen brunnit ut och stjärnan plockats ner?
Att ersätta ”frälsare” med ”räddare” ger oss ett mer vardagsnära ord, men om tolkningsramen stannar i det mänskliga, har förståelsen snarast blivit svårare. Räddare från vad? Hur kan då världen se ut som den gör?
En annan väg är att ta hand om det ord som redan finns i kyrkans tradition, i mängder av böner, texter och sånger. Införlivat i nya psalmer kan betydelsen levandegöras i hela sin rikedom av betydelser, den frälsare som är Allt och så mycket mer; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, det Eviga Livet – redan här och nu.
På samma sätt ligger ordet ”Herren” som en borttappad papperslapp. Det som i svensk språkdräkt är ängelns benämning på Jesusbarnet, det Namn över andra namn som bekräftar till herdarna att den lille krabaten som de snart kommer att se lindad i en krubba, är Gud själv. Det namn som redan i Gamla Testamentet får jordens grundvalar att darra, Mose att i bävan kasta sig mot marken, och fyller Davids lovsånger med närvaro. Det som är det andra budet att inte missbruka, men ändå har just detta skett så att Gudsnamnet solkats med mänsklig brist och ett ofta genusbetingat förtryck som fått oss att vilja förkasta det. Gud får hellre vara vår Namnlöse jämlike. Eller också följer vi med Maria till örtagården, möter tillsammans med henne den Levande, med gryningen i sin blick, ropar med henne: ”Jag har sett Herren!” Sedan be vi, tillsammans med kyrkan i alla tider, ”Herre, förbarma dig”.
Våra hjärtan läks från det som bränt dem, när evigheten nuddar oss.

Av dessa två utmaningar skapas den tredje, den som är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. För Anders Frostenson var detta själva essensen av en psalm, dogmat och dikten som de nödvändiga elementen för att tillsammans bygga en katedral, där dogmat var som pelarna de höga valven kunde vila mot, medan dikten var rosettfönstren som släppte in ljuset och gjorde himlen synlig. (Dogmat och Dikten, s 13)
Denna utmaning ser jag som den största och mest betydelsefulla. Att förnyelsen av språket inte glider isär från dogmat och traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla.

Detta gäller inte minst om vi nu står inför att se över en förnyelse av vår psalmbok, och att skriva de direktiv som anger inriktningen för processen. Det är ett underbart arbete, men det kommer att finnas motstridiga viljor och önskemål. Goda direktiv och en genomtänkt arbetsprocess kan ge oss ett mål som går att arbeta mot gemensamt, och en hållbar förnyelse vi kan ta med oss in i framtiden.
Jag har framförallt tre önskemål.

1. Språket
Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språk och innehåll går hand i hand, så som dogmat och dikten gör det. Att i förväg begränsa språket blir också en begränsning i vad som går att uttrycka, utan att texten måste konstrueras och förlora sitt flöde. Om identifikation och nutida språk blir allt, förs vi mot en sekulär vokabulär med så få ord för det Gudomliga att dessa slits och nöts i det som utvecklas till vår tids ”kyrkiska”. Allt låter likadant, vi kretsar kring det mänskliga med oss själva i fokus, medan traditionens drag av ålderdomlighet förstärks. Vem … eller vad är Gud?
Vårt uppdrag är att ge röst åt ”Kristi ord i hela sin rikedom och med all sin vishet”. Det är att finna de språk som blir ett tilltal, det som går att mena när man sjunger.

2. Psalmens definition
Under den perioden som gått sedan 1986 års psalmbok kom ut, har en ofantlig mängd nya psalmer tillkommit, både som tillägg i olika former, som sånger och samlingar på förlagen, på digitala plattformar som Psalmportalen och Brukssånger, som egen utgivning och i Frostensonstiftelsens regi för sina stipendiater. Det finns nästan lika många definitioner på vad som är en psalm som det finns upphovsmän. Ur en subjektiv bemärkelse kan var och en av oss själv bedöma om vi skrivit en psalm eller inte. Om det handlar om att göra det urval som ska ingå i kyrkans gemensamma sångskatt många år i framtiden måste definitionen klargöras. Vad söker vi? Vad är en psalmbokspsalm?
A. Den ska kunna sjungas av hela församlingen gemensamt. Den kan därför inte vara för svår vare sig i text eller rytm, för solistisk, för smal i sitt ämne eller ha för privat karaktär. Särskilt texter i ”jag-form” måste ha ett allmänt tilltal. Texten ska säga något även utan musik.
B. Den ska användas primärt i gudstjänsten, som bön, lovsång och reflektion, bidra till att fördjupa, sammanfoga och ge delaktighet i Kyrkoårets tema och Bibeltexter eller den högtid som firas i gemenskap med Gud själv.
Därutöver kan vi gärna fylla gudstjänsterna med det rika sångmaterial som finns.
Musikens roll kommer sannolikt att öka. Det finns mängder av utrymme att lägga in körsång, solosång, musikframträdanden mm, liksom hela konserter, men allt detta måste inte in i just psalmboken.

3. Beständighet
Processen handlar inte om en sångbok vi ska ha just nu. Psalmboken ingår i en obruten tradition där vi förvaltar det bestående arvet från generationerna före oss, och skapar något som vi kan lämna vidare till nästa. Om vi ska förnya denna tradition måste vi älska den, så att vi inte slänger ut barnet med badvattnet, utan vi kan känna igen det som måste bevaras och hur vi själva kan berika det som redan finns. Vi behöver ha ett visionärt synsätt som inte primärt ser på vad vi skrivit och sjungit sedan den förra utgåvan, eller det som har en stark prägel av vår egen tid, utan riktar vårt fokus mot vad vi fortfarande kommer att vilja sjunga om 30 år, sannolikt ännu längre. Vad är det vi saknar? Vilka gudstjänster under kyrkoåret sitter vi och famlar efter något mer att sjunga än det som bara ett fåtal fortfarande finner ett tilltal i? Vad kan skapa tradition som håller? Då behöver de nya psalmerna sannolikt inte vara så många, kvantiteten är långt mindre viktig än det vi söker; hållbarhetens kvalitet.

”En ny psalmton borde ju genom både text och melodi förmedla något på en gång ohört och igenkänt, främmande och förtroget. Varifrån ska den komma? Inte från vår egen tid – dess röster, stämningslägen, problem, språkaktualiteter. Men från Ordet och dogmat, sådant det lever och talar i denna tid. Mycken förvirring skulle försvinna om man gjorde denna upptäckt.” (Dogmat och Dikten, s 33)

För Anders Frostenson tog det 26 år. Hellre en god process som skyndar långsamt.
Gud har aldrig bråttom.
Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.

Och himlen rör vid jordenÅsa Hagberg
Förslöv
Författare & psalmist,
3x Frostensonstipendiat, 2x psalmskolor
Skrev text till vinnarpsalm Växjö stifts kyrkosångsförbund 2017

Artikeln publiceras i Svensk pastoraltidskrift Nr 6 15/3 2019

Egna psalmer finns bla i Och himlen rör vid jorden

28 februari, 2019 Maria och Rocka Sockorna

Vad har Maria med ”Rocka Sockorna” att göra?
Ja, förutom att dessa mina två favoritteman i år sammanfaller med bara några dagars mellanrum (som självklart måste firas)?

Maria kommer både först och sist, vars namnsdag vi firar innan mars ens hinner börja. Själv får jag vid ett par tillfällen denna månad lyfta hennes liv under temat ”Det bara Maria visste”. Jag hoppas ha funnit en titel som gör oss nyfikna.
Vad var det hon visste?
Vad hade hon, som Jesu mor, med sig, ända fram till den stunden när apostlarna var frågande, livrädda och … höll på att fullständigt tappa … tron? Var hon lika tvivlande, eller … bara ännu mer sörjande? Smärtan blir så mycket större, när insikten fått djupare rötter.
”Också genom din själ ska ett svärd gå.”
Nyligen fanns en debattartikel i Kyrkans Tidning. Vår biskop i Lund tog upp kyrkoherdens roll att visa vem Kristus är. Jag gläds att Maria är en av de förebilder som lyfts, hennes trosfyllda ”ja” mitt i det omöjliga och hur hon bar Kristus både i sitt liv och vid sitt bröst. Men så stannar det där. Sedan då? Vem är Maria när Jesus lär sig gå på egna ben? Vår bild av Maria tenderar att fastna vid den unga kvinnan, den stunden när Anden doppade sig ner över henne och … försvann? Var hon sedan bara en vanlig kvinna i Nasaret?
Ju mer jag har funderat över henne och hennes liv, ju mer spännande blir hon.
Vilken tillgång hon måste ha varit för dem som hade chansen att få träffa henne, tala med henne och lyssna till hennes djupt begrundade insikter! Sannolikt då allra mest kvinnor, eftersom samhället var mer uppdelat på den tiden. Det gör det inte mindre betydelsefullt. Kvinnorna är i högsta grad betydelsefulla, något som märks inte minst på Påskdagen.

Om vi börjar nu, har vi nästan hela Mars på oss att bekanta oss mer med den kvinna som födde det mest oväntade och annorlunda barnet av alla. På tal om Rocka Sockorna (Downs syndrom dagen 21/3) …

Det bara Maria visste:
Onsala 4 mars kl 18.00
Johanneberg, Göteborg 19 mars kl 12.30.

Till sist ett subjektivt litet boktips:
Maria, en livsberättelse

Åsa Hagberg
2019-02-28

Maria-en-livsberattelse.jpg2

9 februari, 2019 Helgmålsbön Grevie kyrka 9 feb

Femte söndagen efter Trettondagen.
Text: Markus 9:38-41

Vem får yttra sig?
Får vem som helst tala eller handla i nån annans namn?
Hur vet vi då vad som är sanning eller fake news?
Ska vi förhindra – eller tillåta, och lära oss känna igen en trovärdig källa?
Visst är frågorna brännande aktuella i vår tid? Men även femte söndagen efter Trettondagens tema om ”Sådd och skörd” utspelas i en sån kontext. Vem får lov att sprida Guds rike på jorden? Det stora ljus som hela julen handlat om, vem är betrodd att föra lågan vidare …?

Lärjungarna vet att de både får och ska sprida vidare allt de lär sig, de som har fått den unika möjligheten att följa Jesus på nära håll. Men de börjar veta det så mycket att de har kommit i bråk om vem av dem som är störst i detta viktiga uppdrag.
Jesus märker det, så när de kommer hem kallar han till sig ett barn, ett som är sådant och särskilt, den svaghet som kunde föraktas. Det barnet ställer Jesus intill sig själv, som ett exempel för vad som är störst i Guds rike.
En av dem, Johannes, kommer då att tänka på en man de träffat tidigare samma dag, hur de såg en honom göra underverk i Jesu namn. ”Men” säger han, ”vi försökte hindra honom, han var ju inte en av oss.”
Vem är ”en av oss”? Vem får vara Jesu budbärare?
Med barnet fortfarande mitt ibland dem blir Jesu svar givet.
”Hindra honom inte.”
Hindra aldrig den som vill tala eller göra något gott för Guds rike. Det kanske inte blir 100 % rätt alla gånger, men är ändå aldrig så fel som att hindrad en låga som bara vill få lysa.

Vem får sprida Guds rike på jorden?
När den frågan kom till mig fick även jag ett särskilt barn. Han heter Johannes. Han visar så tydligt att det är var och en av oss som vill, på det sätt som vi kan och Gud har gett oss sin gåva. Då är heller inte det ena märkvärdigare än det andra.
Låt oss göra det, inte förhindra, utan hjälpas åt att sprida Himmelrikets ljus, och så lära känna en källa att lita på.
Vi ber:

Gör vår godhet sann, mer än vackra ord,
låt den bli ett uttryck för din vilja, din vilja på vår jord.

Gör vår kärlek ren, helad i ditt sår,
fylld av den barmhärtighet som vaknar, som vaknar där du går.

Gör vår låga klar, skyddad av din frid,
tänd av Anden inom oss, av ljuset, av ljuset bortom tid.
Amen.

Länken till SVT Play Avsnitt 6 (Går att se till 8/8)

Åsa Hagberg
2019-02-09

12 januari, 2019 Helgmålsbön Grevie kyrka 12 jan

Första söndagen efter Trettondagen
Lukas 3:15-22

Helgsmål avsnitt 2 SVT Play (Kan ses till 11/7 2018)

Välkommen i Guds familj! – det är dopets hälsning.
Här i Grevie kyrka är dopfunten ett av de äldsta föremålen. Ända sedan 1200-talet har vi just på den här platsen kunnat välkomnas in i Guds kyrka på jorden. Nästan alltid har det handlat om ett litet barn, så sött och oskuldsfullt att välkomnandet i Guds familj blir som … självklart!
Hur skulle det annars vara?

Första söndagen efter Trettondagen handlar om ett dop där ingenting är självklart.
Först har vi alla de som har kommit till Johannes Döparen vid Jordanfloden, i hopp om ett dop som gör dem redo för Guds rike, som är så nära – även om man inte riktigt vet hur? Men Johannes gör det inte lätt. De måste visa det också, att de helt och hållet vill leva efter Guds vilja. Annars är dopet till ingen nytta!
Så kommer då Jesus för att döpas.
Men … hur är det möjligt?
Johannes förstår genast vem han är. Jesus är ju den de väntar på och omvänder sig till, den som ÄR himmelriket – hur kan han bli döpt … till sig själv … av Johannes?
När Jesus ändå ber honom, får dopet ett helt nytt syfte. Det bygger inte längre på hur väl vi lyckas förbättra våra liv, utan på vem Jesus är för vår skull. Så när han stiger upp ur vattnet är Anden redan där och blir synlig i en duvas skepnad och Gudsrösten hörs som ett åskmuller:
Detta är min älskade son, han är min utvalde.

Här vilar vårt dop, ända sen den dagen.
Det som gör att vi inte först måste bli så vuxet kloka att vi förstår Guds hemligheter, eller vara rädda att våra misslyckanden gör dopet värdelöst. Vi kan bara följa efter Jesus i det dop där han redan har uppfyllt allt. Vi kan vara det minsta barn på jorden, och det är helt okej. Vi får en hälsning som håller för hela livet:
Välkommen i Guds familj.

Så kommer han till floden, en människa som vi,
men någonting ska ske när han stiger i
en flod med bara vatten, i dopet blir det mer,
från himlen syns en duva som kommer ner.
Då bryter himmelriket in, himmelriket in,
en röst som säger:
”Du är min.”

Åsa Hagberg
2019-01-12

3 januari, 2019 Vilka psalmer sjunger vi om trettio år?

Insändare i Kyrkans Tidning Nr 1 2019

Sällan är traditionen så stark som under jultiden. Vi sjunger ålderdomliga ord utan att ens märka det och psalmer spelas i köpcentrum och på T-centralen. Det blir så tydligt att det som upplevs främmande i en situation är självklart i en annan. ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Orden ur ängelns mun, i svensk språkdräkt.

I en tid som vår, då sekulariseringen tilltar i samhälle och vardagsspråk, har kyrkans och gudstjänstens språk tre utmaningar.
En är att finna det tilltal som når rakt in hos den som inte har någon förförståelse. Det behöver finnas sådant som inte först måste förklaras av någon som vet mer, något som går att stå med i kören och sjunga utan att själv vara säker i sin tro. Ett sådant språk kan även hjälpa den som är bränd av tidigare erfarenheter från en påtvingad tro. Det går att vila i texter som inte staplar de brända orden på varandra.

En annan är att hålla traditionen levande, att de ord som från generation till generation burit sitt Gudomliga innehåll inte faller i glömska så att vi inte längre vet vad de betyder. Att julevangeliets ”frälsare” inte stannar vid att vara någon sorts diffus räddare (som uppenbarligen inte lyckas eftersom så många fortfarande har det svårt), heller inte binds vid religiösa floskler vi tröttnat på för längesedan, utan får vara det ord som väcker vårt hopp; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, Allt, det Eviga Livet – redan här och nu.
På samma sätt med julevangeliets ”Herren”, Gudsnamnet som alltför mycket solkats av mänsklig ofullkomlighet och ett ofta genusbetingat förtryck, men som i sin grund låter oss röra vid Urkraften, den som redan finns i den första kyrkans böner ”Herre, förbarma dig”, i Davids ännu tidigare herdepsalm, eller hos Maria då hon står gråtande i örtagården, innan hon möter den levande Herren.

Den tredje utmaningen är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. Att förnyelsen av språket inte glider isär från traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla. Liksom Ordet blir kött, behöver vårt mänskliga nutidsspråk befruktas av det Gudomliga.

Nästa projekt av förnyelse Kyrkomötet nu tittar på handlar om vår psalmbok. Om vi stannar vid det som rör innehåll, urval och språk i de psalmer vi tillför har jag tre önskningar:
1. Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språket väljs och formas utifrån innehållet, men kommer själfallet alltid att präglas av den tid det skapas i.
2. Att vi låter psalmen i första hand fylla sin traditionella uppgift, den unisona församlingssången i gudstjänsten, det som länkar ihop och levandegör vad som läses i texterna och finns i kyrkoårstemat eller den högtid som firas. Här finns den största användbarheten och behovet. Därutöver finns mycken annan underbar kyrkosång som gör sig bäst genom kör, solister och särskilda konserter.
3. Ett visionärt synsätt, där vi inte ser främst till hur vi brukar göra idag eller har gjort de senaste 20-30 åren, utan hellre ser framåt. Vad kommer vi fortfarande att vilja sjunga om 20-30 år? Det håller sannolikt ännu längre, och gör att vi kan skynda långsamt.
Gud har aldrig bråttom.
Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.

Åsa Hagberg
Förslöv
Författare & psalmist

Inlägget i Kyrkans Tidning

Skärmdump insändare

30 december, 2018 Den röda och den gröna knappen

Ett faktum med influensa, förutom feber, huvudvärk och en ensidig diet av äppelskivor och … tja, kanske lite äppelskivor med te som smakar illa, är hur TIDEN förändras. Helt plötsligt finns timmar att ligga i en soffa och slötitta på dåliga TV-program. Det var så jag hamnade i rymdserien Orville, och ett avsnitt som kändes som en ruggig liknelse av vår tillvaro. Planeten man besökte hade ett system där alla invånare bar en bricka med en röd nedåtpil och en grön uppåtpil. Med denna blev man gillad eller dissad, antingen omedelbart i ett direkt möte där någon tryckte på brickan, eller via ett digitalt nätverk där man via filmsekvenser och kommentarer bestämde sig för att gilla eller dissa någon. Självklart fick detta konsekvenser. Många gröna poäng gav företräde i samhället, medan de röda innebar uteslutning från sociala sammanhang. Detta var också landets domstol. En (enligt poängen) grov handling innebar en form av TV-sänd rättegång där tittarna skulle avgöra personens öde. En miljon röda poäng innebar ”korrigering”, alltså en form av hjärntvätt och lobotomi som utraderade all personlighet. Det är förstås inte sanningen som är mest avgörande, utan hur väl man lyckades tala för sin sak och skapa känslor hos sina röstare – liksom vilka kommentarer som dominerade i flödet. Det individuella valet följer gärna mobben.
Som sagt, ruggigt.
Om vi bortser från det sista straffet, är det lätt att känna igen vår digitala verklighet och domstol.
Den som gillar och dissar.
Bekräftar och näthatar.
Den som gör oss till hjältar eller skurkar, onda eller goda.
Att veta vad som faktiskt är sanning är svårt, ändå får det stor betydelse och spridning.
Det räcker inte längre att göra en god sak, jag måste berätta om den och skylta med den så att alla vet att jag har gjort den. Särskilt vad gäller klimatet.

Jag tänker på min gamla faster som vuxit upp i fjällvärlden och tagit sig igenom barndomsår av djup fattigdom. Ett besök hos henne gav starka intryck av hur den är som tar vara på precis ALLT. Inte en smula mat slängdes. Allt i den lilla trädgården som gick att äta skördades, övrigt sorterades i kompost. När hon plockat luftlöken använde hon inte bara de långa skaften utan pillade tålmodigt med skalen i de små topplökarna. När hon kokade sitt kaffe på spisen stängde hon antingen av plattan i förväg, eller drog över sin vattenfyllda kastrull för att ta vara på eftervärmen. Det blev diskvatten. Kaffesumpen förenades självklart med den övriga komposten. I hennes lilla torp var kretsloppet påtagligt. Men hon, som aldrig skulle köpa färdigriven ost i en liten påse, eller hämta sin färdigförpackade frukost och pappersmuggskaffe med plastlock på SevenEleven är inte en av klimathjältarna. Hon hann aldrig skylta med det på nätet innan hon lämnade jordelivet.

För dem som tillhör kyrkan finns ett slående exempel angående fastan. Fariséerna och de skriftlärda hade för vana att med sin klädsel och sitt uppförande närmast teatralt visa hur mycket de fastade. För detta fick de en skarp tillrättavisning. Det gjorde fastan meningslös. Men också kyrkan följer trenden att berätta om vad hon gör. Det Twittras och delas. Vi klimatkompenserar si och så här mycket. Vi är den helvegetariska församlingen.
Det är inget fel med satsningarna, men vad gör det så viktigt att berätta?
För att inspirerar andra till samma sak?
Samma anledning som jag tror de flesta influensers och delare vill lyfta fram. Det är en bra anledning.
Vi ska bara vara vaksamma över att de andra anledningarna också finns, de som får glorian att halka på sned och som gör att effekten kan bli den motsatta.
Driften att få tillhöra de goda.
Suget efter bekräftelse.
Belöningssystemet som triggas av att få vara lite (gärna mycket!) bättre än alla andra.
Det som föder förakt för ”de andra”. Skuldbelägger.
Varsågod, pajkastningen och domstolen kan börja.

Åsa Hagberg
2018-12-30

PS. Har varit vegetarian i så gott som hela mitt vuxna liv. Tar nästan aldrig bilen om det är möjligt att cykla (ödslar inte ens batteri) eller åka kollektivt. Kanske några poäng för det …? Hoppas på många ”gilla”!DS.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

23 december, 2018 Änglarnas konsert – en julbetraktelse 2018

Det är övning nu, i himlen, alla änglarna är där,
alla stämmor måste sitta inför tidernas konsert.

Raderna är hämtade ur en sångtext jag skrev delvis bara för att det var roligt, inspirerad av alla de konserter som trängs om utrymmet nästan samtidigt och med ungefär samma sånger i var och varannan kyrka, och – trots den hårda konkurrensen – drar så gott som fullsatta hus. Vi vill vara där, vi vill höra just dessa sånger som förändras mycket lite från det ena året till det andra. Ändå är de bara ett genrep inför julnatten, då de så gott som alltid infaller någon vecka eller dagar i förväg.
Det blev lätt att fantisera om änglakörens förberedelse just då, serafdirigentens filande på stämmorna i ett genrep inför det stora framträdande som för en stund skulle få tid och evighet att mötas.

Men konserten får en märklig scen; mitt i natten vid ett stall
på ett öde fält där nästan ingen finns mer än herdarna på vall.

Tala om antiklimax! Var är publiken? Några herdar … men var är alla andra? Hur kunde konserten hamna så FEL!? Borde inte hela jorden få höra?

Julevangeliet är en paradox så vid och djup att tanken hisnar. Där finns all den späda ömtålighet som rör vår ömhet, och gör det så lätt för var och en av oss att finna något att känna igen oss i. Så där små har vi alla varit och helt beroende av att en trygg famn höll oss. En del av oss har varit särskilt små, och tröstas i att Gud själv identifierar sig med de allra minsta på jorden, andra har upplevt tider av hemlöshet och utanförskap och möter Gudabarnet bland djuren i stallet, alltför många befinner sig i flykt och får igenkänning i hur den nyfödde Jesus för en tid måste gömmas i Egypten, undan från Herodes vettvilliga förföljelse.
Samtidigt lyser ljuset starkt och klart.
Änglasången sjunger om den motsatta rörelsen. Den som ser så liten och svag ut, och som i sanning delar alla våra villkor, är också universums Urkraft. I vår teknikaliserade verklighet ser jag bilden av ett litet minne som i sig rymmer all den kraft som backas upp av väldiga servrar någon annanstans ifrån. Den som inte får plats i härbärget, är också den som håller Alltet i sin hand, men avstår sin Gudomlighet för att öppna alla våra låsningar. Den som förs på flykt undan Herodes, är också den som kommit för att gå rakt in i alla rädslors djupaste mörker och fördriva det. Bara vi vågar ta emot.
Därför är scenen så perfekt.
Ett stall utanför staden, en handfull enkla herdar ute på fältet och en oräknelig änglakör som dittills och sedan ingen någonsin sett. Jord möter himmel, allt är ett. Det är bättre, just då, att bara herdarna hör, att det nyfödda barnet får skyddas från den enorma uppmärksamheten av en nyfiken värld som vill ha enkla lösningar på stora frågor, men att den sången smittar ner alla oss andra, så att vi sedan, år efter år efter år, ger sången röst över hela jorden.

Jag, som alltid kommer att ha en väldigt särskild anknytning till hur Jesus identifierar sig med jordens allra minsta, och som på julaftonens Julbön kommer att ha ett av dessa (nu vuxna) barn vid min sida, kan inte hjälpa hur jag samtidigt drabbas av det mycket kraftfulla, i den sång som bara måste finnas med just den dagen; Adams julsång.

O, helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ner …

Vid ”Folk, fall nu neder …” måste hjärtat få lov att skälva.
Med önskan om en god jul och ett gott nytt år.

Åsa Hagberg
2018.12.23

Digitalt julkort ÅBC 2018

Länkar till sångerna:
Änglarnas konsert
Den natt när änglasången ljöd,
en av åtta nattvardshymner.

19 november, 2018 De föraktade orden

Variation brukar vara något positivt som gör livet roligare och mer lärorikt. Är alltså funktionsvariationer något positivt? Något att sträva efter?
Hinder är så gott som alltid negativt för den som upplever dem. Självklart får ordet funktionshinder sin negativa klang. Nedsättning är något mildare, men likväl negativt. Precis som handikappad. Precis som utvecklingsstörd. Precis som sinnesslö, precis som …
Vi har hunnit med att rensa ut en hel del ord genom de senaste årtiondena, i en allt mer eskalerande hastighet. Somliga av dem kan vi tacksamt slippa, som idiot och efterbliven, men nu står vi här med våra funktionsvariationer och vet ungefär lika mycket som om jag går in på en lunchrestaurang och frågar efter kommande veckas meny och får svaret att den är varierad. I den verkligheten får jag se ett inslag på SVT Nyheter att man numera är mer positiva till att samarbeta med personer med funktionsnedsättningar (nej, man hade inte lärt sig ”variationer” ännu), men de som figurerar i sändningen är en oändlighet ifrån tillvaron hos de flesta av dem jag har i min tanke. Och vill säkert heller inte förväxlas med dem. Är man lika positiv till att samarbeta med den som har ett trassligt syndrom av svårigheter, som saknar språk, vars förståelse ligger på ett barns nivå, som blir utagerande av förändringar eller fryser till en orubblig stenstod som helt enkelt VÄGRAR flytta på sig? Först en omfattande, lugnande och avledande insats senare återgår arbetet som förut. En stund. Tröttheten kommer fortare när intryck är svåra att sortera.
Men jag står ordlös.
Om jag inte får säga ”hinder”.
”Hindret finns inte i personen, det finns i samhället” säger man.
Jag tänker på hur det var när hindret tilltog i den som fanns i min vård. Jag gjorde verkligen ALLT jag kunde för att underlätta och stödja, ändå blev fler och fler förmågor förhindrade. Det gick bara inte! Lösningen då, för att inte drabbas av frustration och utmattningsdepression, heter acceptans och tålamod, att sluta leta efter yttre orsaker och våga benämna det som är. Att vänja sig vid att somligt aldrig går, att finna andra sidor av livet och fylla dem med innehåll utifrån nya förutsättningar.
Även till detta behövs stöd. Mycket stöd.
Självklart betyder det oändligt mycket att samhället inte sviker sin del i den nya tillvaron, men hur ska vi få det om det bara är ”variationer”?

Jag är rädd att vi hugger oss själva i foten i vår iver att renas bort allt som benämner svagheten. Som om vi indirekt bejakar föraktet för svaghet, och aldrig tar itu med vårt inre självförakt. Om det blir farligt att benämna svagheten, måste vi alla gå omkring med masker där vi låtsas att våra svårigheter egentligen inte är några svårigheter, det är bara samhället det är fel på. Är det inte så mycket skönare om vi kan vara precis så starksvaga och svagstarka som vi är? Är inte chansen då så mycket större att lära känna den människa som alltid finns i det nära mötet?
Läser just nu Jonas Helgessons bok, ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”, humoristiskt och ärligt fylld av den verklighetsförankring som annars kan saknas på det positiva tänkandets arena. Det som säger att ”allt är möjligt”. Jaha? Men om det inte är det? Ur boken: ”Jag ser ändå livet som rätt komplicerat och ibland kvittar det hur vi tänker. Skit händer ändå. Punkt.”

Funktionsvarierade är vi allihop.
Men skit händer ändå. Hinder också.
Människovärdet består.

Åsa Hagberg
2018-11-19