Åsa Hagberg

Blogg

21 mars, 2020 Dagen då alla är lika mycket värda

21/3 är dagen då ”Alla är Lika Mycket Värda”.
För enkelhetens skull, kallar jag detta ALMV-frasen. Jag har förundrats hur den närmast blivit ett mantra, så att egentligen allting vi gör motiveras med att ” … för att alla är lika mycket värda”. Det kan vara bra. Men slentrianen är också ett utslätande täcke som lägger sig över allt som en grå matta. Betydelsen tunnas ut till ingenting särskilt eller vad som helst. Helt plötsligt står Jante-lagen där, och kliver oinbjuden över tröskeln.
Denna kallar jag DITDÄN-frasen, ”Du ska Inte Tro att Du Är Någonting”.
Du får inte vara mer värd än jag.
Du får inte äga mer än jag.
Därför får du heller inte ha mer uppmärksamhet än jag.
Din särskildhet är inte mer särskild än min.
Tro inte att du är någonting, om inte jag är minst lika mycket.

21/3 är i FN:s kalender Internationella Världspoesidagen. Seden att ta på sig olikfärgade strumpor har stigit fram ur en annan kalender, ur dagar som vänt upp och ner på tillvaron då en extra kromosom slunkit in vid tillblivelsen av det 21:a paret. När den händelsen plötsligt drabbade min tillvaro, måste jag låta mig förändras inifrån, för att verkligen kunna ta in i hela min varelse att alla människor har samma värde. Och att det är ofattbart stort.
Jag hade fått ett barn, vars särskildhet var mycket större än min.
Den har till och med ett namn; Downs syndrom.
Jag skulle aldrig, från dag 1 av mitt liv, vara lika beroende av andras omsorg för att ha ett liv där jag kunde blomma, för att inte maktlöst hamna utanför den samhälleliga gemenskapen eller pekas ut som en ”kostnad”, för att inte … låt oss backa spåret till dag 0 … ha en så tydligt mätbar särskildhet att jag skulle vara den som aldrig fick födas.
Ändå vet ingen egentligen riktigt vad den extra kromosomen kommer att innebära, mer än någon form av … (vilket ord i raden av benämningar är vi inne på?) … intellektuell funktionsnedsättning.

En vår när plötsligt ingenting annat är självklart … att ha en skola eller ett arbete att gå till, att få en inkomst, att vara efterfrågad, att kunna gå till affären, att det finns toalettpapper kvar på hyllan, att få medicin för sin sjukdom, att ha en plats på sjukhuset …
När armbågar börjar vässas.
Då kan gärna den 21/3 vara den dag när ALMV-frasens självklarhet lyser som en klar vårsol från himmelen. ALLA MÄNNISKOR ÄR LIKA MYCKET VÄRDA.
Men i detta står vi tillsammans med dem vars särskilda olikhet uppmärksammas just idag.
Det är en sak jag har märkt väldigt tydligt. När det stora värdet hittar dit, förmerar det sig. Det sprider sig som en våg av människovärme. Den som har Downs syndrom delar gärna med sig. Till mig. Till dig. Den lyser i ansiktet: Du är lika mycket värd som jag!
Under den solen, slår våra blommor ut.

I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut

kan det hända vi får se nåt vi aldrig sett förut.

Lyssna till sången: I var mänska finns en blomma
Boktips för dig som vill läsa mer: Det barn vi fick

Åsa Hagberg
2020-03-21

20 mars, 2020 Konferensen som inte blev

Ulf Lundell lär ha sagt att ”även en inställd spelning är en spelning …”
Detta är något som gjort sig väldigt kännbart, en vår när allt ställs in, som på ett löpande band. Ändå går inget av detta bara obemärkt förbi. Kommande helg skulle jag ha rest till Mariadagarna i Östersund. Mycket hade redan hunnit förberedas, planeras, bemödanden om ut hur innehållet skulle presenteras för att nå sina mottagare, inbjudningarna sänts …
En inställd Maria-konferens är också en konferens.
Den har i viss mån förts på nätet, via sociala medier.
Sällan blir de två polerna så tydliga. De som säger ”Äntligen! Åh, jag längtar redan …”, ”Underbart!” och de som menar att kyrkan inte borde ägna sig åt den avgudadyrkan som en Maria-konferens innebär.

Jag tillhörde ÄNTLIGEN-gruppen.
Självklart inte för att vända mig till en avgud. Vem kan vara så stor som den som tronar över Himlarna, vänder ut och in på Dödsriket för vår skull och håller denna osannolika värld i sin hand, medan vi alltmer inser vår begränsning att lyckas på egen hand?
Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig.
En sådan bön kan jag be, liksom Maria bad den.
Jag kan försöka inse vad det innebär att vara ”högt benådad”, så att allt som sker är en förunderlig ofattbar nåd, med ett uppdrag som når utanför det möjligas gräns.
Jag kan böja mig inför Underverket och inse vad det är att beröras av Helig Ande så att det går rakt igenom hela min kropp. Aldrig mer oberörd. Känna igen Rösten.
Jag kan följa henne genom Paradoxen, att hela tiden begrunda hur den som verkligen lever som en vanlig människa inför hennes blick, samtidigt är den Högste. Varje gång jag glömmer det, kommer påminnelsen.
Jag kan lära mig så mycket mer om vem Jesus är, genom att följa hennes fotspår och nå insikterna tillsammans med henne. Uppvuxen utan en Mariatradition, är det som att ha en lång resa framför mig. Nyfiket, spännande, bit för bit.

Därför är jag glad att konferensen bara är uppskjuten.
Om ett år, om Gud vill, då möts vi till Maria dagar i Östersund 20-21 mars 2021.
Hoppas du också vill vara med.
Till dess kan jag rekommendera lite läsning:

Maria, en livsberättelse (Artos 2014) Boken följer Marias berättelse från bebådelsen till pingsten. Reportage om boken i Sändaren. Recension i Pilgrim.
”Den bästa bok om Maria jag läst.” (Björn Holmberg, s 320 i Förklaringsboken, G Skytte)

Åsa Hagberg
2020-03-20

14 februari, 2020 Psalmförnyelsen i liknelser

Artikel införd i Svensk Kyrkotidning nr 2 2020

Redan som litet barn förstod jag psalmens betydelse för församlingens upplevelse av gudstjänsten. Det var då orgelmusiken inte bara uppfyllde rummet, utan överallt runtomkring mig lyftes röster av gamla och unga, ljusa sopraner, djupa basar och alla däremellan, somliga i en helt egen stämma, och allt flöt in i bruset. Jag lärde mig lyckan i att få lov att stämma in. Uppleva högtid. Vara med. En röst bland alla.
Som vuxen har psalmtextens roll lagts in i den stora erfarenheten. Dess förmåga att nå till hjärtat och lagra sig i medvetandet, att buren av melodin införlivas i den gemensamma tron, formas till en bön, en styrkande tröst, en lovsång.

Det är självklart så, att det beslut som tagits om en revision av Den svenska psalmboken väcker både oro och förväntan, därför att betydelsen tränger så djupt. Det kommer att vara en färd med en mångfald av önskemål där tradition och förnyelse ofta kan framstå som motstridiga trots att vi behöver dem båda, inte minst i en psalmbok som färdas genom generationerna.
Mänskligt sett borde det inte gå. Men nu bärs en psalmbok av sin Gudomliga tråd.
Jesus själv talade ofta i liknelser.
Några av dessa kan hjälpa oss i hur även detta arbete är möjligt.

Träden
Luk 13:7, Joh 15:1f

Först möts vi av ett fikonträd som borde bära frukt, men står där med enbart löv på sina fruktlösa grenar. Trädgårdens otålige ägare vill omedelbart hugga ner det, medan trädgårdsmästaren, som ser varje träd nästan som sitt barn, bönar och ber om ännu ett par års kärleksfull omsorg innan beslutet tas.
Sedan målas vinträdet upp, med Jesus själv som den bärande stammen, och oss som grenarna, dignande av himmelsk frukt. Kanske. Att de grenar som ger upp sin förankring mot stammen vissnar ner är givet, men även övriga grenar måste ansas för att inte frukterna ska krympa och surna bakom ett alltför riktligt bladverk. De skott som skärs bort är i sig inte fel, de har verkligen hämtat sin kraft ur stammen. De är bara för många som trängs på samma yta, tävlande mot ljuset.

Dessa två träd kan vägleda oss i synen på tradition och förnyelse. En avslutad tradition går att konservera i befintlig form för att inte förstöras. Men psalmboken är en unikt, levande tradition med hundratals år mellan sina pärmar, som oemotståndligt fortsätter skjuta nya skott. ”Han lade en ny sång i min mun …” (Ps 40:4) Att kväva dem är ingen lösning, bara den kärleksfulla ansning som förstår vad som är bäst för trädet som helhet. Alla nya skott har en klen begynnelse (folk kan dem inte, de är så svåra …). Förnyelsens urval bygger på en förankring i trädet med förutsättning att växa, att uppfylla ett tomrum och behov, att bära sin frukt in i framtiden.
Och så fikonträdet som ger den andra sidan, omsorgen om det befintliga.
Det kan vara lätt att tycka att något framstår som risigt och torrt (hugg bort gamla, tråkiga psalmer som ingen sjunger längre). Men det är alltid värt att tänka ett varv till, för att inte såga av bärande grenar vi sitter på, och förlora det som påminner om varifrån vi kommer. Att gräva djupare, uppriktigt anstränga sig att förstå, kan ge livet åter.
Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.

Liksom grenen får sitt liv ur trädets stam,
liksom stammen vilar mot sin rot,
liksom livet blir till vin av grenens frukt,
får vi samlas, tro och ta emot.

(Ur Gud, när du bjuder till bordet)

Templet
Joh 2:19-21, Joh 4:19f, Ef 2:20-22

Jesu uttalande om att riva ner templet och låta det uppstå på tre dagar, väcker glödande upprördhet. Denna praktfulla byggnad, som fortfarande är under påbyggnad. Denna heliga plats, noggrant avgränsad i yttre förgård – den enda där hedningar tillåts gå in – inre förgård, det heliga och allra heligaste, så närmast oberörbart att endast översteprästen har tillträde en gång per år. Därför blir denna liknelse också hans dödsdom. När Jesus bryts ner, rämnar Förlåten och det allra heligaste ligger blottat.
Men efter tre dagar uppstår hans kropp.
Vårt nya tempel, där vägen alltid ligger öppen.
Där vi kan tillbe var som helst och när som helst – i ande och sanning.
Det betyder inte att processen, rörelsen in mot templets mitt, har upphört.

I ”Huset med de 18 rummen” beskriver Martin Lönnebo rörelsen längs Frälsarkransens pärlor som en vandring ner för sin inre trappa, den till sig själv. Den har redan börjat vid Gudspärlan, men där längst inne väntar Gudspärlan på nytt, det möte som går igenom alla våra lager och rör vårt innersta. Bevarat, när yttre omständigheter skiftar.

Mässans ordo är samma tempelvandring, först inåt i Samling, Ordet och Måltiden, den erfarenhet vi sedan bär med oss ut i Sändning. Även här finns Gud redan hos oss i varje steg, men under rörelsen får vi hjälp att skifta fokus. Från att vi själva är den planet kring vilken solen kretsar, till att Gud är Solen i vårt universum, den som lyser oss vägen ut. I denna rörelse har psalmerna, med sitt unisona deltagande, en betydande roll.

I bilden av templet förstår vi psalmernas mångfald, hur de kan sprida sina grenar och nya skott över hela trädet och inte alla trängas på den gren som är i ropet. Förutom att sjunga in alla våra högtider och skiftande kyrkoårsteman, behöver de också leda oss genom alla rummen. Från det yttre, till det inre, sedan ut igen.
Det blir tydligt att vi behöver psalmer av olika karaktär.
Vid Samlingen är inklusiviteten viktig, ett språk utan förförståelsens höga trösklar, välkomnande så att vi alla kan känna igen oss, förstå varandra, och sedan rikta oss mot gudstjänstens gemensamma mål.
Vid Ordets gudstjänst behövs psalmer som kan relatera till de omgivande bibeltexterna, måla dem levande och öppna för ett tilltal, där Gud kan förklara sig själv under sången.
Vid Måltiden behövs egentligen inte så många ord. Det viktigaste är att de som finns uttrycker Gudsmötets påtagliga verklighet, att Stororden för det Heliga får något att landa i som går att ta emot. Kristi kropp och blod, där vi alla är en enda kropp, inneslutna i samma nåd. Ande och Sanning.
Sändningen bevarar det som skett, i tacksamhet och lovsång, buret av en tro som getts möjlighet att mogna något.

För vår tids nya psalmer växer utmaningen ju längre in i gudstjänsten vi kommer, då vårt nutida språk håller på att förlora Gudsorden. Både de bibliska uttrycken och ord för det heliga, om vi inte lyckas hålla dem vid liv.
Det är en utmaning vi inte kan smita förbi, om gudstjänsten ska behålla sin inre rörelse och fördjupning. Men vi kan be om nåden att ge uttryck för Gudsrösten in i vår tid, in i det heliga.
Den vägen som alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Kom till oss, Ande god,
rör oss med helig ro
här vid vårt altarbord,
hjälp oss att tro
mysterium.

(Ur Du är det bröd – 8 nattvardshymner för kyrkoåret)

Saltet
Matt 5:13

Jesus talar om salt, och om salt som mist sin sälta.
Det blir en bild som kan hjälpa oss att bland gudstjänstens alla sånger finna Psalmbokspsalmen. Det finns sånger som kan ge innehåll i en gudstjänst därför att sammanhanget runtomkring skapar en tolkning som kanske inte var avsedd från början, men går att finna. En vanlig poplåt kan bli som en lovsång om dess ”du” (eller ”jag”) går att tolka som Gud. Eller genom att innehålla texter om kärlek, ljus och andra bildspråk som också finns i bibelns texter. Men utan den kyrkliga inramningen stannar tolkningen i det mänskliga.

(P)saltarens ordstam har ingenting med ordet ”salt” att göra mer än en ordlek, utan härleds ur grekiskans ”strängaspel”, det musikinstrument man spelade på. Samtidigt, så som Jesus talar om salt som himmelrikets krydda, är det lätt att se att (P)saltarens psalmer har sältan i sig.
De ÄR lovsånger. De ÄR böner, även när de tvivlar.
De vänder sig till Gud, benämnd med sitt Namn.
Jag är. Herren, den Levande Guden.
Våra allra tidigaste psalmer hämtades ur denna källa, kompletterade med nytestamentliga sånger som Marias Magnificat, eller Symeons lovsång. Därifrån har vi byggt, vidare och vidare, generation efter generation som formulerat sina sånger.

Psalmen är i sin grund en sjungen bön. Den är det när jag sjunger den i kyrkbänken. Den är det om jag tagit med mig psalmboken till bussen och där sitter och läser den tyst för mig själv. Likaså vid sjuksängen omgiven av kemiskt sterila dofter och allt svagare pip som signalerar tynande hjärtslag. Psalmboken har genom alla generationer haft funktionen att den går att ta med sig. Var jag än befinner mig, vilken sida jag än slår upp, finner jag en psalm, någonting som kan bära den tro jag själv kanske just då famlar efter. Om än tvivlande, ber den, och vet, innerst inne att Gud hör.
Så är sältans kännetecken. Himmelriket är nära.

När sommarljuset vaknar och livet börjar om,
i ögon som nu öppnas i varje fågelsång.
Jag ser en fjäril fladdra, en myra streta på,
så sprudlar livets under så sköra och så små.
I sommarljus, vi vänder oss till dig,
i sommarljus, vi vänder oss till dig,
o, Gud, vi vänder oss till dig.

(Ur I sommarljus)

Skatten
Matt 13:44-45

Jesus använder flera liknelser för att peka på värdet av den skatt som är Himmelriket. Den ligger nergrävd i en åker bland jord och grus. Den är som en pärla som en köpman finner, så dyrbar att han säljer allt han äger för att få den.
Så mycket är Himmelriket värt. Mer än allting annat.
Den som söker, finner den.

Vår Psalmskatt är med Jesu liknelse, som den åker där skatten ligger. Sångerna banar vägen, bereder en plats att finna och känna igen Himmelrikets pärlor. Men Gud har aldrig använt prakt som ett medel för att övertyga. Platsen är en åker, födelsen ett stall, färdmedlet en åsna, en skrynklig tusenlapp är värd så mycket mer än en gyllenblank femkrona. Enkelhet har alltid varit ett riktmärke inom psalmsången, då det ger alla förutsättning att delta.
Enkelhet, men inte förenkling.
När nu tiden är inne då vi ska revidera, byta ut och ersätta, behåller vi motsvarande värde? Då vår tid tappar de heliga orden, och hänvisar oss till andra istället, hur gör vi för att inte förlora i tyngd och mening?

Jesus ger oss liknelser, med tolkningarnas vida rymd. Om det finns regler, behöver vi också undantag i alla de lägen där linjerna inte går att göra helt skarpa.
Ett kan vi i alla fall veta. Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.

Det finns ord som liknar kärlek,
med en sötma av ett rus,
som vill äga någon annan,
men som blåser ut sitt ljus.

Så mycket högre är dina ord,
som himlen över oss, så mycket högre.
Så mycket högre är dina ord,
som himlen över oss, så mycket högre är du.

(Ur Så mycket högre)

Åsa Hagberg
Författare & Psalmist
Psalm 2020
Se även Vägen genom glappet

9 februari, 2020 Vägen genom glappet

Har förmånen att ha en son som studerar arkitektur. Samtal uppstår kring en form av skapade som för mig förut bara varit mer eller mindre vackra väggar och tak. Det verkligt intressanta uppstår när vi närmar oss de bakomliggande teorierna, och då märka hur allt skapande som rör sig över lång tid behöver hantera samma företeelser.
Traditionen. Så som vi ”alltid” brukat göra.
Framtidens intåg som egentligen började redan i förrgår och ilar förbi framför oss, allt fortare. Vem hinner vara trendig innan den gått över, när genomförandet tar lång tid? När detta sedan förväntas bestå, helst genom århundraden?

Det lättaste blir att hamna i ett ”antingen-eller”.
Antingen upprepar vi traditionen, på nytt och på nytt och på nytt … förnyelsen handlar enbart om någon form av kopierande och efterliknande, fast mer som en ytlig fasad eftersom vi sällan hinner använda den grundliga metod som skapade förebilden.
Eller lägger vi den bakom oss, i upptäckandets förtjusning, inte minst att få gå först, vara ”framåt”, ”öppna” och ”positiva till förändring”, bryta förlegade normer.
Däremellan uppstår glappet av vilsenhet, med en tendens att vidga sig.
Få mår väl av att stanna i en tradition som sluter sig kring sig själv för att skyddas från förändring. Strukturer blir viktigare än varför de finns. De kallas för ”trygghet”, men kan lika gärna vara ”kontroll” och ”förstelning”.
Lika få mår väl av att flyta i ständig förändring och normlöshet. Identiteten hinner inte rota sig innan den möter nästa nyhet, normerna uppstår i alla fall, men byter hela tiden skepnad.

Den kinesiske arkitekten Wang Shu belönades 2012 med Pritzker Prize, arkitekturens ”nobelpris”, för sin insats att bygga Ningbo Museum. Låter det bekant? Sannolikt inte. Det handlar inte om världens mest berömda byggnad, även om den uppförts i ”Mittens rike”. Det intressanta med den, är hur han har sammanfört den riktigt gamla, grundläggande byggnadskonsten med ”free design”, nyskapande utformning. Hur han kände smärtan av de 30 byar som raserats i regionen för att ge plats åt snabbväxande, västerländskt inspirerad modern bebyggelse, så att platsens historia närmast utraderats. Hur han inför bygget reste runt och samlade byggavfall, gamla tegelstenar och takpannor ur olika årtionden, så att han, när fasaden skulle skapas, kunde infoga dessa enligt gammal murteknik. Stenarnas olika färger och former blev konstnärliga mönster. Även invändigt följer byggnaden formen av ett levande landskap i den trakten, som ett ”berg” där man rör sig genom ”dalar” och ”grottor” och nersänkta ”gårdsplaner” innan man når källan.
Så kunde han återskapa och levandegöra den förlorade historien, placera en modern byggnad i landskapet utan att förstöra det.
Så banade han en väg genom glappet.

Samma process ser jag i arbetet med psalmer.
Dessa uråldriga texter som sjungits av generationer före oss, och de nya som uppstår hela tiden. Så lätt det är att vara det ena eller det andra, den bevarande traditionalisten eller förnyaren. Hur lätt det är att strida mot varandra, då båda sidorna har goda argument.
Själv finner jag mig oftast i glappet.
Jag kan aldrig komma ifrån att det viktigaste vi har att göra för en levande tradition är att bana vägen mellan dessa båda. Tänk att få återskapa och levandegöra fina gamla kyrkord som har svårt att vara hemma i nutiden. Tänk att få känna att identiteten håller och har djupa rötter, långt tillbaka i tiden. Men den står inte stilla. Den växer, blomstrar och bär sin frukt, solmoget färsk.
Tänk att få göra det.

En tilltrasslad tråd
nystas ut mellan träden,
längs en upptrampad stig.

Vägen av fotspår
där Gud själv har gått,
samma spår i mitt inre,
samma spår.
(Ur Pilgrimens sju sånger)

Se också Psalm 2020.

Åsa Hagberg
2020-02-09

22 december, 2019 De hade i alla fall en gran

Har dessa sista dagar före jul kommit att läsa igenom alla de skildringar som finns av min pappas bakgrund och släkt från den Västerbottniska fjällvärlden. Farfarsfar som var en osannolikt hjältemodig nybyggare som inte bara såg till sin egen familjs framtid, utan hela traktens – inklusive samerna. Det senare var långt ifrån självklart, då kulturkrocken och markstriderna annars var ett smärtsamt faktum på många platser. Och så farmor, denna vildvuxna, sällsynta blomma ur Stenmarkssläkten från andra sidan fjället, hon som egentligen aldrig lyckades passa in någonstans, mer än hos farfar, men genom alla motgångar vägrade ge upp sin livsdröm att skapa en skärva av paradiset på jorden.
Till sist fanns den.
Långt innan dess fanns den vinter då hon var nybliven änka, och i sviterna av allt slit, överansträngning och ett olyckligt fall tillbringade månader på sjukstugan 10 mil hemifrån. Barnen var ensamma hemma den julen, i midvintermörkret, pappa med sina 11 år på nacken var äldst, den yngste av de fyra var då bara 3 år. Men hur klarade de sig? Kunde de alls fira julen? På sådana frågor kunde farmor inte svara, som om hon kröp ihop och ville vända sig bort. Hur hemskt var det inte att lämna dem där uppe i huset, ensamma hemma, utanför själva byn. Men … jo, de hade i alla fall tagit in en gran. Insaltad fisk fanns det i en tunna. Kanske gick det ännu att mjölka lite vattnig mjölk av kon.
De överlevde alla.
Farmor var alls inget helgon, men ur den svåra nöden växte slutligen paradisskärvan fram. Detta kunde hennes gröna fingrar och sinne för hur späda plantor måste vårdas, där klimatet växlar mellan rytande snöstormar och överflödande midnattssol. En blomstrande trädgård, där det egentligen är omöjligt, men som allra vackrast.
Julen har alltid i sin grund handlat om tron på det omöjliga.
Om att himmelriket kan växa på jorden. I nöd och lust, men kanske allra tydligast i nöd. Som då Josef och Maria anländer till Betlehem, efter sin mödosamma färd. Tiden är inne för henne att föda, men de är utestängda. Det finns inte plats för dem. Att det blir ett stall är vårt evangelium, himmelriket kan växa på jorden, oavsett de yttre omständigheterna. Änglasången sjunger där det är som mörkast. Maria gömmer och begrundar allt detta i sitt hjärta medan tron på det omöjliga fördjupas i henne.
Där, inför det stallet vill jag höra ”O helga natt”, som allra starkast. Paradoxen träffar med full kraft, Gud med oss, så liten, så gränslöst stor. Så omöjlig, så verklig. Hela jorden kan se det.

Vill så önska en GOD JUL med den julsång jag skrivit till farmors minne. Maria Löfberg har tonsatt, och låter oss lyssna:

49 Blomsterhem vinterLOTTAS JULSÅNG

1. Den mörkaste natten som täcker vår jord
med skuggor som svartnande kol,
flyr undan för stjärnan där ovan i skyn
som spränger i svärtan sitt hål.
De klaraste röster med norrskenets klang
bär bud från sin himmelska sal
om frid över jorden och kärlek från Gud,
50 Lotta vid spisen Bertejaurejag lyssnar i skuggornas dal.

Du hemlösa lilla barn, hit kom du, ens utan en tråd
att skyla din späda kropp. Så kom du med himmelens nåd.

2. Så skälver den natten som gnistrar av ljus
och sjunger av änglarnas sång,
som vore det sommarens vackraste dag
med trösten i blomstrande fång.
Julikon 2Så storslaget rik är min Skapares prakt,
så liten och nära ändå
när Frälsarens föds i det enklaste stall
på bädden av ängsblom och strå.

Du hemlösa lilla barn, du vilar med djuren bredvid
i stjärnljusets klara sken. Så kom du med himmelens frid.

3. Nog finner jag stallet, där kon har sitt bås
i doften av ängsblom och halm,
som himmelens sal, när jag står där en stund
och nynnar helt stilla min psalm.

Åsa Hagberg
2019-12-22

1 december, 2019 Ett nådens år

Första advent har ett tema som finns i varje Hosiannarop, i varje ljuslåga, i varje stjärna som hängs upp i ett fönster. Det är inte ”snart är det jul, som vi kan börja fira redan idag, eller helst ännu tidigare”.
Ett nådens år.
Det tål att smaka på.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.
I bakgrunden finns gamla testamentets befriande lag att även åren hade sin period om sju, liksom veckans dagar med den sjunde dagen som vilodagen. Det sjunde året var ”nådens år” då alla skulder skulle avskrivas, ingen skulle vara för evigt ägd, i hela sitt liv någon annans träl.
Varje första advent är för att påminna om vad vi har.
Nåden tar aldrig slut.
Det betyder inte att den är självklar.
Den är som ett regn som rinner utanpå asfalten.
Som en sol som skyms bakom dimmornas töcken.
Som en skatt nergrävd i en åker, tills den blir funnen. Höljd igen, om den tappas bort.
Om det har hänt kan varje första advent lyfta fram den. Som en Konung som nalkas oss på en åsnas rygg för att vi inte ska förblindas av de yttre attributen.
Se, vilken skatt vi har fått. Vilken ofattbar gåva.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.

Det lyser ett ljus i mörkret, det första i vårt advent.
Det säger att dagen är nära, att hoppet är redan tänt.

Åsa Hagberg
20191201

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

16 september, 2019 Hur god måste man vara?

Diakonins dag, Förslövs kyrka 2019
5 Mos 15:7-11, Rom 13:8-10, Matt 5:38-48

Hur god måste man vara?
Hur god måste man vara i en värld där vi spränger, skjuter och dödar varandra? Där undergången hänger sig över oss? Hur god måste man vara för att det ska vara lönt?
Hur god måste man vara för att kunna känna att man klarar sig över gränsen för att räknas som en hygglig och aktad person? Och i kyrkan, där alla verkar vara så goda och fina människor … hur håller man måttet?
Finns det ett mått?
Det som oftast bara är en känslomässig ribba, där vi inte minst bedömer vår egen godhet – eller brist på densamma, har fått sin tydliga mätbarhet i den digitala världen av sociala nätverk. Man kan idag få ett exakt mått på sin godhet i hur många följare eller gillare man har – om det är ”rätt” följare, vill säga. För den som har ”fel” följare, ja … då blir det förstås minuspoäng på skalan, ner till ren ondska.
Fenomenet är långt ifrån nytt.
Tankegången finns med när Paulus lyfter hur kärlekens lag är den enda vi egentligen behöver följa – och i samma andetag upphör alla skuldbeläggande jämförelser.
Ännu tydligare blir det i evangelietexten där Jesus själv vänder sig till Lagens följare; de som är mycket medvetna om hur Jesu egen godhet solkas av att han har ”fel” följare och kan räkna in både tullindrivare och horor. Lika noga mäts den egna godheten, hur i detalj man följer det ena budet efter det andra.
När Jesus river ner jämförelsens alla ribbor gör han det med besked.
Men han tar inte bort dem. Han lyfter den enda som behöver finnas … åh, så högt … övermänskligt.
Var fullkomliga.
Älska så som Gud älskar. Ond som god …
Det gör att vi får två helt andra frågor:
VEM ÄR GUD? Vem är den vi liknar?
HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Anna Skoog får hjälpa mig att svara. För ganska många år sedan var konfirmationstiden inne och Anna (som har Downs syndrom) var en av konfirmanderna, med på en dramaföreställning och samtalet efteråt. Där kom frågan upp ”Vem är Gud?” med konfirmander som skruvade på sig … ”Jag vet inte”. När Anna träffade sin mamma efteråt kunde hon konstatera att ”Jo, jag förstod dramat … men de andra, de vet ju inte ens vem Gud är!”
När jag frågar idag hur hon kan veta, pekar hon på tilliten i den gemensamma tron. ”Jag är med i kyrkan … jag är med i en bönegrupp och när vi ber så hör Gud … Gud är den man kan luta sig mot och lita på. Men det vore kul att få se Gud!”
Hon låter som Jesus ”Där två eller tre är församlade är jag mitt ibland dem.”
Hon vet att det är så. Tro behöver inte vara något mer.
Det finns en annan händelse, från den tiden Anna gick folkhögskolan i Kalmar och reste med tåg hem till Ängelholm. Särskilt vid Hässleholm var det stökigt med byte vid en station med många perronger. Jag undrade om det inte var svårt? Hur klarade hon det?
”Men det är ju enkelt. Jag bara frågar nån om hjälp.”
Alla som upplever att det är svårt att be om hjälp, som känner att man själv alltid måste vara den duktiga, kan lyssna lite extra noga:
”Men det är ju enkelt …”
Här är nyckeln till att göra Guds goda gärningar på jorden, att KUNNA TA EMOT minst lika mycket som vi ger. Inte heller det behöver vara svårt.

Kärlekens tjänst är både övermänskligt omöjlig och väldigt enkel.
Vi slutar upp med att jämföra oss och våra gärningar med varandra.
Vi vänder vårt fokus till vem Jesus är för att älska som han.
Vi ber Gud om hjälp.
Vi ger varandra stöd att tro och älska tillsammans, vår nästa som oss själva.
Frågan om hur god man måste vara, sammanfattas väl i Jean Vaniers ord ur Becoming Human: ”Men låt oss inte sikta för högt. Vi behöver inte vara världens frälsare! Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”

Så får vi tillsammans be Frälsarkransbönen:
Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.
Amen.

Åsa Hagberg
20190915

12 september, 2019 Ett hjärta i taget

”Men låt oss inte sikta för högt. Vi behöver inte vara världens frälsare! Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”
Orden är lånade av Jean Vanier, nyligen bortgången fransk filosof och teolog. I början av 60-talet hade han stigit in i en institution för personer med funktionsnedsättningar, och drabbats hur man fortfarande levde kvar i något som liknade krigets arbetsläger – förutom oförmågan att arbeta. Han skulle aldrig kunna hjälpa alla, så han tog emot två av männen i sitt hem. Och, jo, han märkte hur deras hjärtan förändrades, hur värmen och tilliten började blomma ut. Men allra mest förändrades hans eget hjärta. Samtidigt hade en rörelse påbörjats som kom att spridas över hela världen.
I denna berättelse ryms så mycket av vad Diakoni är, kärlekens tjänst. Visst kan de stora satsningarna spela roll, och somliga utföra mer än andra, men i sin grund kommer det aldrig att handla om någonting annat än hur ett hjärta i taget förändras – framförallt mitt eget. Då skapas det som är bestående, får ringar på vattnet och sprider sig till fler.
Diakonin är alltid ömsesidig – det blir svårt att säga vem som ger och vem som tar emot.
Diakonin har sin stora förebild och inspirationskälla i Jesus.
På söndag uppmärksammas Diakonin, kärlekens tjänst, i alla våra kyrkor.
I Förslöv firar vi den kl 10 med mångas medverkan, så att Medmänskligheten blir påtaglig. Välkommen till den kyrka där du bor.

Åsa Hagberg,
Diakoniassistent
Texten ur
FÖRSLÖV-GREVIE-bladet 090919

SAMSUNG CSC

24 augusti, 2019 En ny möjlighet

Som en nystart efter semestern kommer så Diakonins månad september med Diakonins dag som utgångspunkt. Säkert finns redan många goda initiativ förberedda, andra vi önskar att vi kunde och räckte till för. Vad ska kyrkan göra och inte göra? Jag vill gärna på nytt plocka upp den brandfackla som blossade i maj, då församlingen i Alvesta lyfte situationen för personer med omfattande funktionsnedsättningar. För flertalet är detta en fråga som sedan går att sätta inom parentes igen, tills vi har bättre tid, tills en ändlös utredning kring LSS-lagen om denna grupps rättigheter slutligen är i mål, tills den känns mindre komplicerad och omfattande …
Låt oss för en stund lämna kravet i vad vi kan ”göra för …” och stanna upp i den underbara möjligheten som börjar i en annan fråga. Vad ÄR kyrkan? Något så hisnande otroligt som nådens och Gudsrikets förvaltare och Kristi kropp. Nåden, störst och som mest synlig där vi tar emot den som ett barn. Jesus ger heller ingen annan väg ens för de duktigaste bland oss, så att ingen av oss har något att berömma sig av. Detta blir aldrig så starkt påtagligt som när jag tar emot den tillsammans med dem som alltid, under hela sitt liv, är som barn. Vi är ett med varandra och Himmelriket är nära och tillgängligt utan några hinder alls.
Samma nåd för alla.
Likaså ”… är vi … en och samma kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Att se varandra som Kristi kropp tillsammans förändrar också något i grunden. Det är inte en grupp utanför oss själva som det är synd om. Det är en lem som lider, vilket berör hela den kropp man är tillhörig i. Som med Pauli ord också är de mest ömtåliga, men minst lika behövda för att undvika splittring i resten av kroppen.
Låt detta beröra oss.
Låt oss våga ta in lidandet i att uppleva sig övergivna och bortglömda av alla som tror att det går att vänta, som om grundläggande behov kan pausa några timmar på timmar på timmar på dagar, veckor, månader, år … bara för att Försäkringskassan snärjt in sig i detaljer av en lag där ramverket borde vara glasklart, där de som råder över lagar säger sig vilja göra allt för att ställa tillrätta men samtidigt tillåter tiden att gå utan åtgärder, så länge att insatser fortsätter att sjunka till ett minimum av snålhet, normaliserade till ett nytt utgångsläge som är präglat av institutionellt tänkande, i tron att det är billigare. Den egna personligheten raderas ut där man blir föst i flock under samhällets motvilliga förvaltare. I detta finns alltid goda exempel, personal som är änglar och skapar oaser för de lyckligt lottade, men den som saknar språk, ord och röst som uttrycksförmåga är helt utlämnad i andras händer och ges så gott som aldrig möjlighet att välja.
Lemmar i Kristi kropp, som får ordet ”Kostnad” inbränt över ett liv som fråntas chansen att blomma bland andra, föraktet för svaghet lämnas att gro ostört, människovärdet sjunker och att aldrig födas blir en enkel lösning.
Lemmar i Kristi kropp, som är så mycket mer, som tillför oss nådens realitet i kött och blod och kärlekens nödvändighet.
Om vi inte vet vad vi kan göra är en god början att vara kyrka, våga lära känna och inbjuda till det som redan finns. Därifrån väcks görandets drivkraft. I varje församling finns någon som redan har nätverket, anställd, frivillig eller aktiv i gudstjänster och verksamhet, som redan vet ganska mycket vad det handlar om, som kan delge och berätta. Annars finns organisationer som RBU, FUB mfl. med lokalföreningar spridda över landet. V 39 under Diakonins månad har tex. även FUB sin aktivistvecka – kanske en möjlighet till samverkan?
Ropet kommer från en rörelse som i stort sett alltid får tala i egen sak. Uttalandet från kyrkan på biskopsnivå är fortfarande efterlängtat. Utgångspunkten finns, om inte förr, i ”Medmänsklighetens dag” på vårt kyrkoår.
Himmelriket är nära. Nådens tid är inne. Nu.
Lyssna till rösten som ropar i öknen.

Åsa Hagberg
Johannes mamma,
Författare, psalmist & föreläsare
Diakoniassistent i Förslöv-Grevie

Publicerad i Kyrkans Tidning 21/8 2019

SAMSUNG CSC
Det barn vi fick
Föreläsningar i ämnet

30 juni, 2019 Sommarhälsning

Just när solen strålar som mest över vårt vackra, avlånga land droppar en hälsning ner från Dalarna, genom Facebook-vännen Gun-Britt Karlsson. Klicka och njut av en stund sommar.

Åhls kyrkokör sjunger vid Oskar Lindbergs orgelstuga vid Knippoberget i Leksands kommun.
Som ett ord i min mun SA, SAB

1. Som ett ord i min mun, en tanke jag tänkt,
som mitt nästa andetag, så nära är det.
Som en skatt som ligger nergrävd
där jag kommer varje dag, så nära är det.

Ditt rike, Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill det bo.

2. Som en väntande röst, en sökande blick
i de djup som ger sitt svar, så nära är du.
Som en pärla jag får äga,
ändå är den oskattbar, så nära är du.

Du själv, o Gud,
i mitt liv, i mitt hjärta vill du bo.

Text: Åsa Hägberg
Musik: Stefan Jämtbäck