Det har varit en utmaning att just kring ett årsskifte där krisrubriker avlöser varandra, ta sig igenom Geraldine Schwartz´s bok Medlöparna. Därför att den gräver djupt i vad som gjorde att närmaste en hel befolkning, ja, en stor del av en hel kontinent, blev medlöpare i en mördarmaskin utan like. Därför att den avslöjar hur svårt det är att ställa sig utanför. Att det krävs välgrundade beslut som tas i förväg, likt nyårslöften: ”Jag ska aldrig bli en medlöpare”.
Vågar jag tro att jag kan hålla det?
Den förberedande bakgrunden är alltid en kris, främst inom ekonomi, så att arbetstillfällen flyr, inflationen skenar och samhällsfunktioner brister. Är den dessutom blandad med en känsla av oförrätt, någon annan har skott sig på vår bekostnad, blir den en häxbrygd av populistiska ideologier där de mest giftiga inslagen kan smusslas in nästan obemärkt. Gömda bakom löften om välgång och ”rätt”.
Sällan finns bara en.
Valet polariseras, ytterligheter ställs mot varandra. Pest eller kolera.
För bara något år sedan skulle valet mellan maktälskare, likt Putin eller Trump, ha framstått som en barnlek jämfört med valet mellan Hitler eller Stalin, alla de miljontals människoliv som vi, med facit i hand, vet offrades under båda dessa regimer på 30-40-talet … Men så steg Putin över en gräns vi hade trott skulle hållas. Kapitoleum stormades 2021 och i Tyskland gick nyligen en räd mot en rörelse om på allvar planerade ta över landet. Vad vet vi egentligen? Är vi annorlunda än de som levde då?
Ja, det var nästan plågsamt att ta sig igenom Schwarts redogörelse just nu.
Samtidigt viktigt att begrunda medlöparens bidrag, att inte bana väg för vare sig den ena ytterligheten eller den andra, särskilt som den ena gynnar den andra med sin slagsida, så att pendeln drivs allt längre ut. Nyanser kan man glömma. För eller emot. Enkla, ensidiga lösningar på komplexa problem, för omedelbara resultat.
Medlöparens första val, oavsett vilket folkslag jag tillhör, kön, ålder, religion, sexuell läggning … är att bejaka det som gynnar mig. Det är enkelt, särskilt om jag hålls okunnig om hur det missgynnar någon annan. Särskilt om min situation har försämrats och jag minns hur det var förut.
Om någon annans pris ändå framträder … måste den som missgynnas framställas i så dålig dager att jag kan bejaka känslan av att ”det är inte mer än rätt”.
Medlöparens andra val visar sig inte genast, först när tillräckligt många rör sig i samma riktning, så att begreppet ”alla andra” sluter in oss i sin dunkla famn. Då börjar valmöjligheterna att dras åt, och makten visa sitt alltmer brutala ansikte. Det är att bejaka det som gynnar mig för att slippa bestraffning. För att slippa själv bli en av de utpekade, en av dem som förlorar allt, arbete, anseende, frihet … livet. Här börjar det skava invärtes, vad är det egentligen för regim jag stödjer? Men ”alla andra” gör det också, så det är inte mitt fel. Jag är bara lättad att det inte drabbar mig, så … jag tiger och löper med.
Efter några steg … vänjer man sig. Trubbas av, eller blundar inför det som drabbar andra. Det blir så jobbigt annars, att störas av sitt samvete. Vad skulle jag annars ha gjort, om motstånd ändå inte lönar sig?
Miljontals människoliv offrades, sådana som gick att peka ut som ”onda” därför att de var annorlunda och lättare att använda som syndabockar. Som grupp, alla över en kam, rubbet. Likt judar, romer, personer med funktionsnedsättningar, homosexuella … Så att resten av mänskligheten kunde tacka sitt öde att man inte var sådan. Än. Villkoren kan ju ändras.
Schwarz går grundligt till väga i sin bok, där hennes egna far- och morföräldrar varit en del av skeendet, på både tyska och franska sidan, så att hennes släkt till att börja med gynnades av att vara medlöpare, sedan haft den, över decennier långa, smärtfyllda processen att hantera skuldfrågan. Hon leder den genom tiden ända fram till bokens utgivning 2020. Då, när vi ännu trodde att kriget var imperfekt i Europa. Vi vet väl ändå bättre idag?
Hon skriver sin bok därför att hon inte tror det.
Att vi behöver känna vår historia för att inte upprepa den.
Våga tro på att vi inte blir medlöpare.
Det blir så kallt när molnen tätnar
och livets änglar flyr,
det blir så kallt när frosten biter
och vinterns vindar styr.
Det blir så kallt när blickar fryser
och kärleken blir skör,
det blir så kallt vid stängda dörrar
att lämnas utanför.
Så kallt att vara ensam, så kallt att vara rädd.
Så varmt att vara älskad, så varmt att vara sedd.
Kommer du i natten när det är så kallt?
Mer än alla änglar vill du ge oss allt.
Kommer du så liten, bara som ett barn
och tänder våra ljus igen.
Lyssna till: Kommer du i natten
Åsa Hagberg