Jul med frälsarkransen


Julbönens flammande stearinlågor uppfyller kyrkorummet, smyckat av två noggrant utvalda tvillinggranar och strax intill, den krubba som konstnärsparet Kraitz skickligt utformat och angett hur varje figur behöver ställas för att ögat ska förstå vad som sker.
Denna märkliga natt i julens under.
”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning att hela världen skulle skattskrivas …”

Märkligt, hur en inledning som egentligen borde vara en kalldusch, lika kylig som rapporter om utslagen el och en hänsynslös ockupationsmakts omättligt utsugande ocker … ändå får hjärtat att skälva till. Det kommer mer, en fortsättning som kommer att överglänsa det mest kompakta nattmörker.
Medan jag lyssnar kan blicken röra sig längs fönstren i Förslövs kyrka. Där glimmar ljuslågorna inte bara mot glaset, utan även mot pärlorna där de ligger, en efter en, så som de ingår i Frälsarkransen.  

Gudspärlan, den gyllene, hur den ligger där, både oändlig i existens och ofattbart nära.
Här. I ringhet klädd. Född i ett stall, utanför stadsmurarna. Änglarna förundras och sjunger ur evigheten: Ära åt Gud i höjden … frid på jorden.
Tystnaden omkring, så som den stannar kvar i rummet efter att sista tonen av O helga natt klingat ut. Tystnad, som går att röra vid.

Jagpärlan, detta mirakel som blir påtagligt i hur enskilda personer har avgörande roller medan texten läses upp. Denna natt, ingen så som Maria, hon som gömmer och begrundar allt i sitt hjärta, för att aldrig någonsin glömma … förutom nästan sig själv.
Vem är jag i denna stund? Den jag nästan glömmer …
Aldrig är vi så stora, aldrig så sedda, som när vi nästan tappar bort oss själva i kärlekens ögonblick.
Med Maria, ÄR vi, inför Guds ansikte, så nära.

Doppärlan, då vi med henne säger ”ja”. Överlåter oss. Hur är det Gudomliga svaret?
”Helig Ande skall komma över dig …”
Så som vi ber under dopet: Sänd ditt ord och din Ande.
Vågar jag, likt Maria, ta emot svaret i Helig Ande?
Hela livet kommer att påverkas.
Tanken får sin tystnad.

Ökenpärlan där vi med Maria säger: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Ökenpärlan som leder oss genom livets motstånd, det som annars kunde få oss att backa tillbaka, välja en (till synes) enklare eller framgångsrikare väg, tills det som sopats under mattan ändå återvänder. Att istället fortsätta i förtröstan att vi inte går den vägen ensamma. Maria får sin Josef, får änglavakten att beskydda henne mot smädelsen och förföljelsen. Om till det yttre i ett stall.
Tanken får sin tystnad.

Bekymmerslöshetspärlan, detta mirakel av frid. Änglarnas bud. Natten är fortfarande mörk. Herodes är fortfarande grym. Kejsaren likaså. Frid, som har sin källa i det barn som syns så sårbart i hennes armar, då hon slår sin blå kappa skyddande kring det.
Gud med oss, Immanu El.
Detta begrundar vi med henne i tystnad.

Kärlekspärlorna.
Behöver detta ens beskrivas?
Att julens under är ett kärleksunder? Att därför ingenting av det vi någonsin kommer att gå igenom, är i närheten av vad Gud i sin kärlek träder in i? Så att ingen eller ingenting kommer att finnas, som inte kan röras av kärlek? Därför att Ordet blir kropp.
Maria vet det. Josef likaså. Herdarna häpnar. Stjärntydarna faller ner på sina knän.
Hemlighetspärlorna, låter oss dröja kvar på samma plats, dessa tre, så som de följer denna kärlek, det osagda, det som är större än vad vi kan förstå, den jord vi fått att dela, dem vi i enkelhet älskar.

Natten.
Det är i natten det sker. Osett. Ohört av de flesta.
Gud är så mycket mer än det vi ser med våra ögon, känner i det inre som är så mycket mer svårtstyrt än vi önskar, som blir likt böljan under nattens iskalla vindar.
Som mest hjälplösa. Gud, bara en bön bort, bara ett andetag, om ens det.
Stallet öppnar sin port.
Tyst.

Uppståndelsen.
Lika oväntat, strålande härlig som herdarnas erfarenhet. Eller som det stilla sus som nästan omärkligt uppfyller stallet. Löftesrikt. Bortom stallets port, bortom svärdet som går genom själen i nattens smärta, bortom graven … öppnar sig ännu en port. En pärlas port, så vi i tro kan röra vid den innan vi ser den.
Maria bär den redan inom sig, i det begrundade. Helig Ande.
Tystnadens insikt. Stilla sus.

Gudspärlan.
Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet!
Ja, vi faller ner. I tacksamhet och vördnad.
Du är gränslös, Du är nära,
Du är ljus och jag är Din.
Amen

Lyssna till I utkanten av staden
Bibelreferenser: Lk 2, Lk 1:35, Jes 7:14, 1 Kung 19:12

Åsa Hagberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *