Finns den som aldrig har bett en bön? Aldrig, ens i barndomen, i smyg under täcket undsluppit sig ett ”Gode Gud, du kan väl …”?
Ja, kanske.
Men, utan vetenskapliga belägg (sådana ska dock finnas), tror jag mig kunna säga att många av oss ber. I någon form.
Färre berättar om det i Tv, likt Roland Utbult nyligen, dessutom om ett svar på bön, som många andra uppenbarligen inte fått, då vi dagligen får rapporter om avlidna i Covid 19.
Debatten blåser upp. Vem tror han att han är? Varför skulle just han bli frisk?
Och vem, i vår upplysta tid, menar på allvar att Gud ingriper, när det i själva verket är sjukvårdens insatser och vetenskapens kunnande som botar?
När frågorna drabbade mig på allvar, befann jag mig i slutet av tonåren. Hjärnan var uppfylld av vetenskapliga studier, samtidigt som hjärtat började hungra efter Gud. Jag ville verkligen finna någon form av vetenskaplighet och evidensbaserade fakta, till min än så länge preliminära tro.
Som många andra, jag kastade ut mina egna små trevare; en liten bön här, en liten där … för att testa resultatet. Jo, alltså … jag såg ett par små möjliga bönesvar, men slumpen var en lika möjlig förklaring. När hjärthungern började bli mer påträngande, jag ville verkligen veta, höjde jag ribban markant. Skapade en situation med stora svårigheter … tänker inte återge den i sin helhet här, utan låt oss hoppas (be!?) att den bok som söker utgivning snart finns att läsa, bland annat med denna händelse.
I alla fall, något som skulle ha mycket svårt att lyckas hela vägen utan hjälp från ovan.
När det skedde fick jag nästan panik.
Det är en sak att be. En annan att vara redo för det ansvar som ligger i ett bönesvar. Inte som ett köpslående (Gud, om du gör det här för mig, lovar jag att göra detta för dig), men att tro på svarets givare, inte bara för småstunder här och där av plockade russin ur kakan. Gud borde rimligen finnas hela tiden, se mitt liv hela tiden, den som har möjlighet att bry sig om och ingripa i det skeende som finns både i min lilla värld och hela vårt väldiga universum borde rimligen vara någon jag gav motsvarande uppmärksamhet …
Min vetenskapliga hjärna kunde heller inte godkänna en enda osannolik händelse som evidens. Slumpen var fortfarande ett giltigt alternativ.
Så kommer bönen alltid att vara.
Om det enskilda bönesvaret är själva målet kommer bönen att brottas med svårigheter. Svårigheten att vetenskapligt bevisa att verkligen Gud varit å färde. Den upplevda orättvisan mot dem som inte får motsvarande ingripande.
Bönen blir oproblematisk och enkel först när den handlar om det andra, det som är hjärtats hunger. Det som i mitt fall inföll bara timmar efter den osannolika, men möjligtvis kanske ändå slumpmässiga händelsen. Då, när jag nått fram till mognaden, när alla mina inre strängar skälvde och den som spelade var Gud, när jag sa: ”Gud jag vill tro, hjälp min otro!”
Och jag trodde.
Med eller utan konkreta bönsvar, dessa var sekundära, en bonus att leva med. Men relationen var allt, möjligheten till hjärtats Gudomliga samtal. Visst började det trevande, eller lite upp och ner som en berg- och dalbana i tider då jag fortfarande led av växtvärk och ville mer än jag var mogen för. Men bönerna samlade sig i en allt längre rad, det gick att vända sig om och se summan av livshändelser som ett ljusspår, tacksamt tänka; ”Herre, i nöd och lust har du varit med mig, jag vet det …”
Skulle orden ta slut, har Jesus själv gett oss en färdig bön att använda; ”Vår Fader …”.
Eller ett ljus att tända.
Eller den Frälsarkrans Martin Lönnebo skapat, med pärlor som täcker allt i hela livet, ingenting lämnas utanför Gudspärlans omsorg och kraft, inte ens den mörkaste dal. Att regelbundet be med detta radband, pärla för pärla, har gett bönen sin trygga form.
Så, låtom oss bedja.
Gud,
min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.
Gud,
när jag glömmer det, prioriterar bort det, inte förtjänar det,
för mig tillbaka dit där min hunger har ett bröd,
min törst en källa, min väg ett hem.
Du.
Amen.
(Bön ur Pilgrimens sju sånger/Vandringssånger – bild: Gudspärlan, Förslövs kyrka)
Åsa Hagberg
2020-05-15