Pingst är mycket. Hänryckning. Saven har nått ända upp i björktopparna, knoppar är sprickfärdiga i en färgkaskad av blomning. Till och med vinden är varm. Vår Coronatrötthet får lov att vända sig in i ljuset. Har vi förmånen att bo nära ett hav ser vi ett hoppfullt glitter i vågorna.
Pingst är också kyrkans födelsedag, när den första, gemensamma tron föll ned som en stormvind för att sedan aldrig lämna oss, även i perioder när det har upplevts så därför att vi lätt blickar för mycket ner i marken. Lätt förvirras av mänskliga brister.
I bland annat SvD har trosdebatten satt sina spår sista tiden.
Vad är tro? Vad är vetande? Och … för den delen, vad är bara gissningar och vidskepelse?
Vetandet blir lättast att ringa in.
Det är mätbart.
Om vetandet gör det som är själva avsikten, söker sanningen och gör sig av med felaktigheter efter hand som de motbevisas, oavsett vilken prestige som hamnar i vägen, är vetandet en väg framåt. Ja … förutsatt att det inte används till att förgöra oss själva. Kunskapen har alltid varit på både gott och ont, men den går att mäta.
Vi kan säga att vi vet, och när vi tror att vi vet.
Tron blir som en motpol, men utifrån samma avsikt – att söka sanningen.
Den går inte att mäta. Den som säger: ”Jag har en större tro än du” står antagligen på randen av sitt snöpliga fall, för att få borsta av sig sitt övermod och återvända med en ödmjukare inställning. Tron är en gåva, beroende av den vi tror på. Tron går inte att kontrollera och styra, det vi ser av tron som en maktfaktor, är alltid något annat. Ett missbruk, en avart, en ”piratkopia” som bara försöker efterlikna och utnyttja sin förebild.
Vi kan säga att vi tror, och när vi vet att vi tror.
Det gemensamma sökandet efter Sanningen gör ändå att dessa båda kan ses löpa längs samma väg, vi är inte tvungna att välja antingen-eller. Både-ock är fullt möjligt, om de inte sammanblandas.
Jag har ofta dragits till bilden av järnvägsrälsen, som två skenor som löper parallellt utan att någonsin mötas mer än i vissa växlingsnoder. Så såg jag länge tron och vetandet, som varsin räls, ända tills jag ändrade mig.
Nej, det finns en bättre bild.
Vetandet behöver båda skenorna för att vara balanserat. All fakta måste alltid kunna jämföras med annan fakta, innan vi vet, vi kan aldrig grunda vår kunskap på bara en ensam upptäckt.
Om järnvägsräls är bilden, blir tron istället elledningen som löper ovanför spåret.
Den har sin egen dimension, vi måste lyfta blicken, den är kraftkällan vi väljer att ansluta oss till.
Ja, det är möjligt att ställa ett diesellok, eller någon framtida extrembatteridrift, framför vagnarna längs samma spår. Vi är inte tvungna att ha en tro för att nå någonstans i livet, valet är fritt mellan att hävda vår självständighet, eller ansluta oss till en kraft från ovan.
Jag återkommer till det … men först, var finns då vidskepligheten?
Tron sammanblandas ofta med vidskeplighet, för den som menar att allt vetande som inte är mätbart hör dit. Ändå ”vet” vi dagligen det omätbara, därför att det är ytterst mänskligt att kunna läsa av, tolka och intuitivt förstå utifrån tidigare livsavtryck, insikter och reflektioner. IQ balanseras mot EQ för att inte bli kyligt mekanisk och omänsklig.
Men vidskepelsen lämnar sökandet efter sanningen, den går ut i dunklet och försöker från sitt avstånd se att någonting far fram längs rälsen och skapar själv bilden av ett monster, som utifrån samma skapelse går att styra genom att utföra särskilda ritualer. Vidskepelsen går alltid ut på det, att försöka få en andlig förklaring, som sedan går att manipulera. Effekten blir många gånger mer rädsla och bundenhet.
Lite då och då återkommer påståendet att all religion uppstod ur denna vagga, därför att folk förr, i brist på vetande, ägnade sig åt vidskeplighet.
Detta förakt mot alla de som gått före oss, vars tränade hjärnor snarare var mer skärpta än våra, som utan datorers beräkningar, utan maskiners kraft, utan faktabanker av nerskriven kunskap, ändå kunde memorera, utforska, konstruera och beräkna med för oss häpnadsväckande resultat. Flertalet av dessa hade också en tro på en högre makt. Vi var inte särskilt annorlunda då, framförallt inte mindre begåvade.
(För den delen, är inte förakt för svaghet den största dumheten?)
Så … åter till kraftkällan.
Det är nämligen vad Pingsten är. Att vi kopplas upp till kraftkällan. Att tron slipper bygga på vad vi själva försöker gissa och klura ut. Att den högre makt vi tror på har en väg att relatera till oss, både i det mätbara och i det omätbara, både i det som är IQ och EQ och andliga insikter, i det som aldrig bara behöver balansera längs en smal, osäker linje, utan får sina bekräftelser från flera håll …
… som leder till att man vet att man tror.
Jovisst, de skrifter vi läser är gamla, flertalet berättelser skrivna utifrån ett symboliskt berättande, särskilt de som beskriver stora skeenden, så att de inte går att förstå rakt av. Det är heller inte meningen. Bibeln är en bok man läser med Rådgivaren hos sig. Man lyssnar mer än man läser. Gud, visa mig din väg.
Kopplad till kraftkällan.
Vilken nåd.
… En röst som är så mycket mer än stora, tomma ord,
en viskning av den Skaparkraft som ännu bär vår jord.
Med löftet om en Hjälpare, att finnas till vårt stöd,
med källan i en evighet av ljus i överflöd.
(v 4 ur Ett heligt, stilla sus)
Åsa Hagberg
2020-05-28