Predikan som skulle ha ingått i Tv-gudstjänst från Simrishamns kyrka idag. Dessa gudstjänster kommer att spelas in och sändas samma tid 2021.
Evangelietext: Lukas 1:67-80
Sång: Ett steg till ur Den som bär
Denna helg, den mest underbara av årstider. Aldrig står solen så högt, aldrig är natten så ljus och grönskan så prunkande rik – och så en sång om livets öken. Hur hänger det ihop?
Midsommarhelgen har varit något av en paradox.
Först en dag när vi firar den underbara Skapelsens högtid.
Sedan kommer söndagen som Johannes Döparens dag.
Är den här kombinationen bara en förarglig slump, därför att födelsen av den profet som ska gå före Jesus måste firas just här? Ett halvår före jul?
Den profet som mer än andra har förknippats just med öknen. Där, klädd i kamelhår och med gräshoppor och vildhonung som sin föda, var han en röst som ropade obekväma sanningar:
”Det går inte att leva hur som helst och tro att Gud tycker att det är ok, det går inte att gömma sig bakom falska ytor och tro att Gud inte ser. Men det går att förändras. Vänd om!”
Midsommarhelgen har varit något av en paradox, men nu står vi här.
Som om det inte var nog att vi mer och mer träffas av påminnelser om hur den här underbara skapelsen har revor, och att vi själva orsakar de flesta.
En fortfarande pågående pandemi, har med största tydlighet påmint oss om vår egen sårbarhet, in till andetagens skörhet som håller den tunna livstråden.
Är inte födelsen av en Profet är just vad vi behöver fira?
Redan hans födelse är en berättelse om hopp. Hans mamma, Elisabet, var längesen förbi gränsen av ”no return” med en livmoder som ett sterilt ökenlandskap. De hade gett upp, hon och Sackarias. De hade bett sin sista bön om en livsfrukt av sin kärlek, de hade sagt sitt slutliga ”Amen”. Då sprang Johannes liv upp som en källa i ödemarken, som ett tecken på hur Gud kan skapa liv, långt efter att våra resurser är uttömda.
Det är därför de är uppfyllda av en dubbel lycka.
Bara den att de alls har fått ett barn, och får hålla den nyfödde i sina händer, som ett rent mirakel. Bara det skulle vara nog för att Elisabet skulle sjunga sin lovsång och nästan spricka av tacksamhet, och för att Sackarias, när han som präst steg in i templet för att tjänstgöra, skulle tillbe från djupet av sitt hjärta. Inte bara med sitt huvud, och sina läppar.
Johannes är hans namn.
Det betyder ”Gud har förbarmat sig”.
I det namnet vilar också de LÖFTEN detta barn bär med sig.
Att peka på obekväma sanningar är inte hans huvudsakliga uppgift. Allra mest är han hoppets röst som ska han bana vägen för den som kommer sedan.
Den som är frälsningen och förlåtelsen.
Som styr våra steg på fredens väg.
En soluppgång för dem som är i dödens skugga.
Himmelriket är nära. Mycket nära.
Gud själv ska ställa sina fötter på den här jorden i Jesus Kristus. Andas samma luft som vi, dricka samma vatten, ta brödet i sina händer och dela det med oss.
Sången vi hörde om öknen, ingår i en serie kring radbandet, Frälsarkransen, skapat av Martin Lönnebo. Här finns Gudspärlan som den sammanhållande kraft som får allt att höra ihop, allt vi kan möta längs livsvägen, placerat som en pärla så att vi kan gripa den och låta det bli en bön. Du är gränslös, du är nära,
Du är ljus, och jag är din.
Ökenpärlan, där vi möter Johannes Döparen, är en av de tidiga. Livets öken, som kan handla om både yttre och inre omständigheter, både de stora, globala händelserna och den personliga erfarenheten. Vi konfronteras både med vårt ansvar och vår oförmåga, livet skalas av, tills bara det allra mest viktiga framträder. Det kan vara jobbigt, in till döden jobbigt ibland. Gud, jag orkar inte mer, det kommer inte att gå, jag ge … nej, ännu måste vi inte ge upp.
I ökenpärlan ber vi om kraft att hålla ut.
Att stanna kvar i Guds goda vilja.
Redan i nästa pärla, den blå Bekymmerslöshetspärlan, får vi vila ut. Här finns den källa av hopp som springer fram i öknen, precis som när Johannes blev till, trots att det var omöjligt.
Radbandet rymmer också det som Johannes pekar på: frälsningen och förlåtelsen.
Vi tar emot detta i en osannolik Gudomlig omfamning, här i kärlekspärlan.
Bortom skuld och skam.
Om vi vill förändra nånting mer än oss själva är det här det viktigaste händer.
Kärlekspärlan styr oss in på fredens väg.
Den välsignade vägen där vi inte bara kämpar i egen kraft.
Offerpärlan, när Gudomlig kärlek läggs i våra händer.
Men när det så blir ännu värre, när missmodet träffar oss så djupt att vi förs som i dödens skugga av uppgivenhet, vi orkar inte älska, vi står fullständigt maktlösa inför det som sker, så som i Nattens pärla, då hör vi Sackarias ord:
”Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret.”
Inget mörker där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.
Ingen död, du inte redan älskat sönder,
ingen hopplöshet du inte redan vänt,
varje natt är som en början till en gryning,
och ett ljus, och ett ljus är tänt.
Kom till oss, låt din sol gå upp i våra hjärtan, ditt eviga ljus bevara oss.
Gode, underbare Skapare.
Amen
Åsa Hagberg
Citatet ovan hämtat ur Nattens pärla i häftet Pärlor
På min Facebooksida finns en inspelad version.