Det vi kan ge

Diakonins dag 11 sept 2022 – Medmänniskan
Predikan i Förslövs kyrka
Text: Matt 5:38-48

Valdagen.
Det handlar om att välja, och det är minsann inte så lätt.
Det skulle finnas ett filter, för att enkelt sålla ut allt som mest bara är valfläsk. Eller, uppriktiga avsikter att vilja göra någonting, fläsket har sällskap av både saftiga morötter och sockrade löften i olika kulörer, en hel buffé – men som, med så många kriser att hantera, aldrig kan räcka till allt, särskilt inte de största behoven.
Fokus i våra politiska val är att peka på allt vi kan få.
Vem ska då bli utan?

Denna dag i kyrkan, Diakonins Dag, är också ett val. Men fokus är det vi kan ge. Inte av tvång, utan frivilligt, av hjärtat.
När Jesus talar om själva vägvalet till Livets väg, använder han som bild den smala vägen, med den breda vägen som kontrast.
Varför? Hur kan det vara en valvinnare? Den smala vägen – vem vill gå den? Är det inte en trång och inskränkt väg, full av krångliga bud och regler? Minsta lilla fel, så blir man tillrättavisad, och vid större snedsteg är man redan dömd. Då måste väl ändå, den gränslösa, breda vägen vara bättre, där vi alla får plats, i hela vår mångfald?

I dagens evangelium talar Jesus till det judiska folk som väl känner den smala vägen.
Han börjar med att säga: ”Ni har hört att det blev sagt …”, i den lag som både är rättvis och obarmhärtig. Alla måste bära samma krav, oavsett förmåga eller oförmåga, ånger eller hänsynslöshet, avsikt eller olyckshändelse. Öga för öga, tand för tand.
”Men jag säger er …”
Ja, vad säger han, som har gett oss nåden, som är Guds barmhärtighet i kött och blod mitt ibland oss? Skulle han säga: ”Ni behöver inte bry er om de där buden, nåden är större än allt, Gud älskar er precis som ni är”?
Vore det inte en bättre valvinnare?
Det sista säger han faktiskt, om än lite annorlunda. Att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda, sitt regn falla över rättfärdiga och orättfärdiga.
GUD ÄLSKAR OSS. Långt innan vi ens börjar tänka på Gud, söker han oss i kärlek. Ingenting vi gör eller inte gör, kan få Gud att älska oss mer, eller sluta att älska oss – därför att GUD ÄR KÄRLEK.

Det är viktigt att börja med, därför att om den smala vägen vore kravet för att vinna Guds kärlek, så är den omöjlig:
”Var fullkomliga, så som er himmelske fader är fullkomlig.”
Finns det någon bland oss som kan säga: Jag är fullkomlig!?
Eller är den ett erbjudande.
Erbjudandet att lära känna Kärlekens källa, redan här i tiden.
Smal, i betydelsen ”nära”, så som Frälsarkransens två kärlekspärlor ligger intill varandra, så nära, att de egentligen är som en enda pärla. Den kärlek vi ger är direkt förbunden med den vi först tar emot.
Att vara där vi kan dricka av den, stanna i den, lära oss att leva av den. Lär oss att välja den, var vi än befinner oss, märka den oändliga rymd som öppnar sig.

Den här sommaren passade jag på att besöka Auschwitzutställningen i Malmö, ännu öppen hela september. Om inte förr, blir det tydligt på en sådan plats, hur kärleken källa inte automatiskt finns i oss, hur vi både kan välja och välja bort den, hur rädsla och manipulation kan kyla ner en hel kontinent, så att grymheten ges makten att systematiskt förinta dem som inte anses värda att leva.
Hur detta kommer tillbaka i vår tid, i nya krig.
Men samtidigt blir det ett vittnesbörd om kärleksbudets kraft, så som det är i dagens texter, när det överlever mitt inne i det största mörker, när man ger sitt liv för varandra, och överlever genom att dela sitt bröd.

Den här sommaren kunde jag också lyssna till Sebastian Staksets sommarprat som han gav temat ”Förlåtelse”. Han som kom från de gängkriminella kretsar vi alltmer sett växa fram, och där självklart lagen behövs för att stävja en tilltagande brottslighet. Men där förlåtelsen är den starkaste kraften – om vi vill ha den. Hur man i dessa kretsar tränas i att härda sitt samvete, att förlåtelse förkastas som svaghet därför att den skulle påminna om en skuld som man inte orkar ens nudda vid, hur man vill gå från grymhet till grymhet utan att behöva känna någonting alls. Ingenting finns att ångra!
Stakset lyckades inte, han plågades av skulden, men fick, två minuter innan han slutligen skulle ta sitt liv, det mobilsamtal som gjorde att han ville ge Gud en chans. Han valde att böja sina knän och bad: Förlåt mig.
Ett första steg på en helt ny väg.

Samma vecka som jag bearbetade erfarenheterna av både utställningen och Staksets sommarprat, var jag och min särskilda son, Johannes, i Helsingborg. En kort sträcka skulle vi åka stadsbussen, och i trängseln hamnade vi vid den bakre dörren, där sätena är upphöjda och mycket svårare att stiga både på och av, om man har jobbigt med trappsteg. Så, när det var dags för avstigning, och chauffören rusade motorn för att köra vidare, blev det bara tvärstopp.
Vi stod där, men kom inte av, det vara bara för stressigt och svårt, steget ut kändes som en avgrund.
Intill satt en stor karl, skäggig med ring i örat och tatueringar på armen.
Han hejdade bussen, reste sig och klev ner på trottoaren med ansiktet vänligt leende och sina stora starka armar utsträckta så att steget av plötsligt blev enkelt. Skyndade sedan på igen med ett ”Ha en bra dag!”
Den vardagsvänligheten värmde. Samhället är alls inte bara brottslighet och kyla.
Ibland kan änglar ha tatueringar på sina armar.
Kärlekens källa finns, just där vi behöver den, just så djup och stark som vi behöver att den är just då.

Den smala vägen är inte trång.
Den öppnar sin rymd, och bjuder oss in.
Vi kan be med den helige Franciskus:
Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Amen.

Lyssna till Gör mig till ett redskap för din frid

Åsa Hagberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *