En av våra semesterdagar läggs i Auschwitzutställningen, ”Not long ago. Not far away”. Just nu i Malmö till 30/9. Sedan vidare till någon annan, europeisk stad, därför att så många som möjligt behöver se. Drabbas och ta in.
Vi, som snart själva ska gå till val, kan se den röstsedel man kunde lägga på Adolf Hitler, inför valet 1933 då hans nationalsocialistiska parti kom till makten. Valsedeln har rubriken ”Riksdag för frihet och fred”.
Vi kan läsa citat, där Hitler lyfter fram de ungas plats i framtiden. Det är de som ska bära den och skapa den nya, fina värld vi vill leva i. Den, där frihetens livsrum idealt målas fram på affischer.
Den avgörande frågan är vilka som är ”vi”.
I den värld där ymnighetshornet flödar fritt och gränslöst, är ”vi” så mycket lättare ”alla”, med samma mänskliga värde.
I Hitlers Tyskland var avsaknaden av ymnighetshorn uppenbar. Man hade gått igenom ett utarmande världskrig, med efterföljande urusla tider, så som krigets skyldigt förödmjukade, hungrande förlorare.
”Vi:ets” livsrum ser i ett sådant läge hellre att någon annan bär skulden, så att det vi rättmätigen skulle ha haft kan återkrävas. Det är vi som är drabbade!
Ja, känslan går att förstå. Fredsskulden var ofantlig.
Eller … att öka livsrummet i vad någon annan får avstå, genom att helt enkelt ställas utanför, eller … bara glöms bort i beräkningen?
Med facit i hand vet vi vilka ”de skyldiga” är, i Hitlers löftesfyllda framtidsideologi. Ett citat av en tystad präst visar tydligt hur taktiken fungerar, även om flera grupper saknas i uppräkningen, då han först mötte dem som en politisk rörelse:
”Först gav de sig på kommunisterna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var kommunist. Sedan gav de sig på socialdemokraterna … fackföreningsmedlemmarna … och jag protesterade inte eftersom jag inte var fackföreningsmedlem. Sedan gav de sig på judarna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var jude. Sedan gav de sig på mig och det fanns inte längre någon kvar som kunde protestera för min räkning.”
Martin Niemöller, präst, internerad 1937-45 i Sachenhausen och Dachau
De ”överflödiga” skulle inte få någon annan anklagelse än att de belastade samhället med sådant som funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, homosexualitet eller orent blod, såsom romer. Ja, judar kunde ingå även i detta, dubbelt belastande och de mest förintelsevärda.
Förintelsen, som i utställningen konsekvent omnämns med ordet ”mörda”, började 1939 med att mörda de funktionsnedsatta.
Taktiken blir tydlig att se.
Först svartmålandet, demoniserandet. Det blir mer och mer ”rätt” att stöta bort, en grupp som är tillräckligt liten för att majoriteten ska tiga. Alla är innerst inne med på att vi önskar en syndabock. Drar sin lättnads suck att ”det är inte jag”.
Eller en grupp som är så svag, och redan delvis utanförställd, att tillräckligt många inte reagerar. Lättast att glömma, om insatsen benämns ”vård”. Att man ändå dog kunde skyllas på den egna klenheten. Ren barmhärtighet.
Man intygar sig själva och resten av världen att det man gör är gott. Det är för att skydda världen från sjukdom och lidande, att befria den från dem som vill erövra framtiden med sin ondska.
En judisk kvinna som framträder i utställningen konstaterar att det som hände före 1933 var egentligen inte oväntat. Vi kan ha olika åsikter, fiendskap kan uppstå. Men sådant går att reda ut.
Det är vad som händer sedan som aldrig borde ha skett.
Den alltmer systematiskt uppbyggda utrotningen …!
Och det som inte sker, att motkrafterna är så veka, att så många dras med.
Visst är det oroväckande idag.
Att i den stora världspolitiken alltmer uppfatta samma förledande teknik att glorifiera det egna landet/folket och utmåla varje form av motstånd som terrorism, nazism, eller vad man vill kalla det, för att rättfärdiga sina krigshandlingar.
Att vår föreställning om samhällets ymnighetshorn blir alltmer skakig. Tron att vi kan göra allt vi vill, bara EU, FN, staten, eller vem det är … skjuter till en summa pengar, börjar krympa i sitt livsrum.
Att en ”Riksdag av frihet och fred”, inte bara är en gåva som en karismatisk ledare kan strössla över oss, utan är ett pris någon måste betala. Så att det går att ana den förföriska lättnaden.
Vilken tur, det drabbade inte mig, jag bor inte där elen tar slut, där vattnet sinar, dit poliserna inte vill åka, där sjukhuset måste stänga till sist …
Jag behöver ingen assistent som kommer, för att jag ska resa mig ur soffan.
Jag behöver inte en färdtjänst för att alls kunna åka någonstans.
Jag klarar arbetslinjen. Nä, ingen ska gå på bidrag. Man är bara bekväm utnyttjare av välfärd. Okej … kanske inte alla, men ändå …
Jag ingår i ”vanligt folk”, vi som är en stor väljargrupp.
Vi som klarar oss. I alla fall tills vi blir gamla, med Hitlers ord, förbrukade, ruttna in i märgen.
Nej, tack och lov, vi är inte där, i den systematiska utrensningen av ovälkomna medborgare.
Men när vi märker att kakan krymper, vilket den verkar göra, finns det ovärderlig visdom att hämta från Auschwitz. Hur klarade man sig, när det bara fanns en enstaka brödbit och lite vattnig soppa då och då?
”Du var tvungen att ha en partner – någon som tog hand om dig och som du tog hand om. En partner som du kunde ordna mat tillsammans med, och dela mat tillsammans med. Du måste ha någon som hjälpte dig, för du kunde inte överleva ensam … Det fanns de som inte ville dela något. De var alltid rädda att dela en bit bröd. Och de var de första att dö.”
Mike Vogel, överlevande från Auschwitz
Åsa Hagberg