Predikan Diakonins dag 14/9 2025 i Förslövs kyrka
5 Mos 15:7-11, Rom 13:8-10, Matt 5:38-48
Se även, som bakgrund: https://www.hd.se/2025-09-08/15-aring-dod-efter-krock-med-traktor-utanfor-forslov/
Varje jag, varje du har en särskild plats hos Gud.
De här orden har den här veckan fått en särskild innebörd. Både hur vi har kunnat se det i varandra, i all den ömhet, värme och omtanke som strömmat genom alla som berörts av den olycka som skedde för mindre än en vecka sedan, då en ung tonåring miste livet. I alla fall så som vi ser det.
Det framträder också i alla ljus som tänds, alla hälsningar som skrivs, att den särskilda platsen hos Gud inte upphör. Jesus säger att han har gått före oss för att göra den evig, och den pärla vi har skapats till framträder bara ännu tydligare, när alla höljen faller av.
Varje jag, varje du har en särskild plats hos Gud.
Medmänskligheten, med budet att älska sin nästa som sig själv, är i sin grund enkel. Vi vet redan som spädbarn hur vi kan luta oss mot ett varmt bröst, och väldigt snart låta vårt ansikte spricka upp i det första leendet, som ett ömhetens gensvar.
Och i kyrkan döper vi redan det lilla barnet, därför att vi tror att det hör ihop med det allra enklaste; att känna igen Jagets välkomnande och Skaparens röst; Mitt älskade barn.
När vi här i kyrkan, i Frälsarkransandakten, säger just de orden vid Jagpärlan, Mitt älskade barn … är det fortfarande just så enkelt.
Mänskligt är det väl sällan så synligt som när två nyförälskade ser på varann, hur blickarna går, hur ansikten strålar och luften blir så förtätad att ingen må störa.
Och den som har sett Melodifestivalen, får inte sällan se den vinnande artisten i samma strålande lycka, sträcka sig ut mot publiken i ett ”Jag älskar er – KÄRLEK!” – med responsen från folkhavet nedanför i ett stort jubel.
Men redan är vi i det som också gör kärleksbudet så svårt. När ömsesidigheten saknas. Den som sitter i skuggan som en förlorare. Hur älskar man sig själv då? Hur älskar jag i sanning den som har ratat mig, kanske till och med förnedrat och kränkt? Utan att det egentligen bara är rädslans eftergivenhet, eller självhatets medberoende? Hur vågar jag lita på främlingen, när jag inte vet om det är någon som kan göra mig illa?
Detta är inte bara svårt.
Mänskligt sett är det så nära omöjligt som något kan vara.
Älska. Vad är det?
Även detta år kom en av sommarpratarna att få mig att reagera just över de här frågeställningarna, en resa den 7 juli när orden ledsagade hela vägen. Den som talade var Hania Rosenberg, en av Förintelsens få överlevare, bara ett barn medan det pågick, och ännu med en klar tanke och en bärande röst.
Två saker framträdde som särskilda i just hennes berättelse.
Den ena, att både hon och hennes mamma överlevde var för sig, och slutligen kunde finna varandra och återförenas. Hur hon beskrev kärleken i det mötet var rörande.
Den andra, att när kriget började bodde familjen i den polska staden Oświęcim, det som senare under Hitlertysklands ockupation skulle bli Auschwitz.
Familjen måste självklart fly, och lämna i stort sett allt av sina möblerade hem, tavlorna, porslinet, minnena … dessa hem som sedan stod färdiga att tas över av ockupationsmakten. Det var ju rent av praktiskt, eller hur? Här kunde de tjänstemän, vakter och militärer som skulle arbeta vid koncentrationslägret slå sig ner i fina hem, fixt och färdigt.
När Hania och hennes familj slutligen infångas förs de tillbaka till sin hemstad – men till fånglägret – medan deras vakter och förintare bor i deras hem.
Här påmindes jag om andra reportage jag sett från andra världskriget, vakternas egna filmer, som visade hur de, när de kom hem efter arbetet i lägret, levde sina vanliga liv, ordnade fester och dans, skålade i sina fångars kristallglas, sedan kysste sin fru och sina barn.
Hur är det möjligt? Hur är vi människor funtade? Hur kan samma bröst rymma ett så brutalt människoförakt och ändå det som väl fortfarande måste kallas kärlek?
Vad kan inte kärlek bli, i människors händer?
Hur kan vi inte missbruka den, och kalla övergrepp för kärlek?
Vi älskar dem som älskar oss – men hur kan vi älska vår fiende?
I brottningen över den frågan fann jag en nyckel i detta att vara en familj.
När ett våldsdåd har skett, det som inte är en olycka utan en avsiktligt planerad handling, får inte sällan de drabbades familjer synas i rutan, ge uttryck för sin sorg, och vilken fin människa de såg i den som de förlorat.
Men så gott som aldrig syns förövarens anhöriga. De slipper framträda med alla sina kluvna känslor. Hur man avskyr det som skedde, hur man själv direkt eller indirekt är ett offer. Men samtidigt … hur kan en förälder glömma bort sitt barn? Kan inte även dessa påminnas om ömhetens ögonblick, barnets hand i sin, allt som fanns innan det började gå snett? Och om förövaren fortfarande finns i livet, uppleva kärlekens smärta och tänka: ”Oh, att du kan finna ett bättre liv, en annan väg att gå …”
En sådan kärleksilning kan bli en bön, när vi vet att de Bibliska exemplen på hur Gud gör detta med oss är många, där kanske liknelsen om den förlorade sonen är ett av de mest talande. Hur Fadern genom alla åren aldrig slutat längta efter återvändandet. Hur änglarna sjunger varje gång det sker.
Frälsarkransen har gett oss de två kärlekspärlorna, så att vi först får ta emot, älska oss själva, och sedan kan ge den kärleken vidare att älska vår nästa. Därför att hatet är förtärande. Därför att Jesus har gjort Medmänskligheten Gudomlig och leder oss tillbaka till det mirakel där kärleken åter blir enkel.
Du ger den kärleken ett ansikte som aldrig skulle gå förbi,
du stannar för att läka såren och allt vi gömmer inuti.
Du ger den kärleken ett ansikte som räcker mer än för en vän,
om du ser fienden bli skyldig så finns förlåtelsen igen.
Öppna oss att ta emot och älska som du,
öppna oss att ta emot och älska som du.
LYSSNA till sången (nr 39 i Svenska Kyrkans Psalmförslag)
Åsa Hagberg