En överlevares berättelse – till Förintelsens minnesdag.
Varför ska vi minnas grymhet,
blotta smärtans djupa sår?
Varför gräva fram hur ondska
utan hänsyn trampar spår?
Ja, varför? Varför gå tillbaka och minnas tidigare generationers grymheter, när nutiden redan har fullt nog av krigsbrott och förföljelser? Varför gräva fram den ondska som är förbrukad och avklarad?
Eller, är den det? Blir inte återkommande hänvisningar påminnelser om hur vi har glömt att den var något annat. Och mycket värre. Djupt, djupt ner där mörkret sjunker bottenlöst i sin egen dy. Om redan krigsbrott väcker vår avsky, så som det i varje krig förekommer att de stridande begår övergrepp, ibland med räder av folkmord och avrättningar, har dessa ändå sin politiska begränsning – just där, just då, i konkurrensen om territoriella områden, drabbade av hämndlystnad och tunnelseende tar den råa brutaliteteten och krigsskadade soldater chansen.
Likaså väcker rasmotsättningarnas anspråk vrede, överallt där de finns, men oftast mer undertryckt, särskilt om den tillåts lägra sig över samhällslivet i orättvisa hierarkier av privilegier och utanförskap, med slaveriet och slavhandeln som sin yttersta form.
Men förintelsen var trots allt detta något annat. Mycket värre.
En samlad bägare av folkmordslust och rasförtryck, påspädd av sjuka konspirationsteorier och maktfullkomlighet till en giftig, smittande ideologi krönt med religiösa inslag, där bilden framträder av ett nedsmutsat blod som är all ondskas rot, den syndabock som de kränktas värld längtar efter att lasta med skulden, en folkgrupp som det både går att förakta, förtrycka och … ja, utplåna i den grymmaste av grymheter – och ändå bibehålla den egna värdigheten i att ”vi gör mänskligheten en tjänst som befriar världen från denna ohyra”. ”Vi är de GODA!”
Genom historien har detta på ett särskilt sätt drabbat det judiska folket. Inte bara de enskilda förövare som det finns skäl att anklaga, utan, som folkgrupp.
På 1300-talet fick de bära skulden för digerdöden.
Ett folk som är särskilt utstickande i ihärdigt hållna traditioner vilande på en (territoriell) utvaldhet sedan tidernas begynnelse, tillräckligt framgångsrika för att kunna framställas som ett hot – men tillräckligt få att ses som möjliga att utplåna.
Så uppstår förintelsens drivkraft.
Oavsett vem. Oavsett var. Bara existensen är nog för att vara besmittad av det onda blod som väcker en sådan avsky att det måste rensas ut, av de på riktigt utvalda.
Så som Adolf Hitler.
Utvald att styra och rensa världen.
I den världen finns 1938, i Prag, dåvarande Tjeckoslovakien, en 14-årig judisk flicka. Vi kan kalla henne E, hon som kommer att bli en överlevare, så att jag många år senare kan lyssna till hennes berättelse. Men då, 1938, är hon just i den ålder när hon ingår i en grupp unga scouter som planerar att resa till någon av de kibbutzer som denna tid grundas under det brittiska mandatet. Allt fler judar ser behovet av sin egen plats på jorden, undan den tilltagande antisemitismen. Samtidigt pågår en frigörelserevolution bland områdets arabiska befolkning – samma oro redan då. Resan är ändå en dröm, att se platserna, ställa sina fötter på jorden. Vara där, i Skrifternas land.
Men vågar man tro att den kan genomföras? Rykten sveper söderut från den tyska gränsen, och följer med i en tilltagande judisk flyktingström, som en isande kylig vind. Ännu mer efter att ett ”fredsavtal” skrivs under av NF:s företrädare och Hitler i september 1938 så att Prag närmast omringas av ett utvidgat Tyskland. Ändå, bara några månader senare, i en krigshandling ockuperas Prag i mars 1939. Plötsligt är hennes hemstad en del av det nazistiska tyska riket.
E ser hur fort allt förändras. Allra mest hur skräcken lägrar sig över de judiska kvarter där hon bor. Plötsligt kan det vara farligt att mötas och föra ett vanligt samtal. Hur spionögon och angivarmunnar kan finnas överallt i en ny värld där vänner fryser till fiender – eller bara blir en av de rädda som byter trottoar för att slippa mötas. Ingen vågar handla i en judisk butik, som inte själv är jude.
E får byta skola. Den som bara judiska barn går i.
Spårvagnar delas upp, så att judar tilldelas den andra, bakre vagnen, den som snart inte finns. Varför åka överhuvudtaget? Är det inte bättre att gömma sig? Innan man ”försvinner”, en räd, ett bultande på porten, en nattlig fångtransport …?
Men inte för snabbt. Den giftiga brygdens ideologi måste ändå hinna sippra ner tillräckligt mycket i stadens befolkning, och synliggöra vilken vinst det är för alla (andra) om judar blir rättslösa. Vilka privilegier som uppstår, hur affärsrörelser går att överta för nästan ingenting, samhällspositioner blir lediga– och så att … ja, att hjälpa dem, vem vill vara så föraktansvärd, så rent ut sagt … korkad? Beblanda sig med detta orena, utdömda folk?
Då ingår att till att börja med, ändå visa ett ansikte utåt av att vara befriare. De goda. Då ger man sig (ännu) inte på barn. Så, som en välvillighetens gest att varje månad låta en grupp unga judar göra en resa till (självfallet inte en kibbutz!!!) ett land som … ja, Danmark (de ska vi ändå snart ockupera) om någon är dum nog att vilja ta emot dem.
En febril verksamhet pågår, att hitta färdvägar, välkomstmål, då alla märker hur maskorna dras åt. Det blir oktober innan E, tillsammans med några jämnåriga ungdomar, står på perrongen i Prag, kramar sin familj hårt och även det dyrbara resetillstånd hon fått i sin hand. Det visar sig vara den sista gruppen som släpps ut med giltig handling. För hur länge ska de soldater som redan mättats med brygden av förakt, stå ut med att behöva se hur de där smutsiga råttungarna passerar fritt med den stolta tyska stämpeln i sina papper?
Det här är ett av de ställen där E stannar av i sin berättelse.
När hon ska beskriva hur det var att stiga av tåget i den södra delen av Berlin, för att till fots ta sig till stationen i den norra delen, med sina papper hårt i handen. Soldat efter soldat. Rädslan.
”Det var hur de tittade på oss …”
Hon ryser.
Det är det som också gör kontrasten så stor. Att stå på färjan och se kusten av ett annat land närma sig, att anlöpa hamnen, att få gå ner för landgången utan att hindras, och så … främmande ansikten som ändå strålar och ler. Välkomnande.
”Så hade vi inte känt på länge.”
Första anhalten i sitt nya fria land, tillsammans med 15 andra judiska ungdomar, blir Næstved på södra Själland, därifrån vidare ut på landsbygden. Både för att de är mer säkra där, och för att det är där de behövs, när män i arbetsför ålder massinkallats för militär tjänstgöring, och gårdarna ropar efter arbetskraft som kan hjälpa till att upprätthålla livsmedelsförsörjningen.
Ett halvt år.
Sedan är inte heller Danmark ett fritt land.
Först handlar det bara om lydnadskraven och tjänsten under det Nazityska Riket och dess ideologi, ännu avvaktande med den uppsökande jakten efter judiskt blod, överallt där det gömmer sig.
Danskarna visar sig också vara svåra att infiltrera, särskilt ute på landsbygden där det är glest mellan de tyska soldaterna och arbetskraften är både behövd, uppskattad och omfamnad, närmast som familjemedlemmar. Varför skulle de plötsligt ses som förrädare och undermänniskor?
Men vad händer med E:s familj? Hur har de det, som aldrig kunnat lämna Prag?
Jo, några i taget infångas de i transporter, flertalet till Theresienstadt, det mest närliggande koncentrationslägret, som på ytan används som ett skyltfönster ut mot världen. Att behandlingen av judar inte alls är inhuman, utan man får bo där under rimliga villkor, bara alla samlade på en plats. Där finns både vanligt vardagsliv och kultur (ja, faktiskt framförs judisk musik), om än kanske en aning trångbott (bara sju gånger fler än avsett).
Men E uttalar namnet ”Theresienstadt” med fasa.
Hon vet, genom den väldigt genomcensurerade och granskade information som ändå går att prångla ut i kodade brev och kort, hur platsen andas död. Alltid runt nästa hörn, bara ett stöveltramp bort.
Radio, med ocensurerade nyheter, kan hon inte lyssna till.
Telefon finns inte att tillgå.
Men hon vet. Att de flesta ändå lever.
1943 händer något avgörande, egentligen påbörjat året innan, då förintelsemaskinen är igång på allvar. Den systematiska utrotningen har funnit sin lösning i Auschwitz gaskammare så att det blir möjligt att frakta tåglast efter tåglast med judar, likt boskap inträngda i godsvagnar, mot sin död. En helt osannolikt mördande effektivitet. Äntligen går det att infånga alla de judar som gömmer sig i det utvidgade riket. Land efter land.
1942 är det Norges tur, med Sveriges långa gräns intill.
Bara det, att den är stängd för flyktingar om de inte har politisk status. Att bara vara jude räcker inte, det krävs något mer. Det krävs en katastrof, att mängder av judar omkommer, förliser, skjuts ner, fångas in, att allt fler nyheter sipprar ut om det som sker i förintelsens regi, att opinionen börjar vända, liksom Hitlers förut till synes oövervinnliga krigslycka, att för mycket blod spills … så att en liten korrigering sker i synen på vem som får vara flykting i Sverige.
1943 räcker ”jude” som skäl.
Samma år som det är Danmarks tur att nås av den stora utrensningen. En information hinner läcka ut, så att en kortvarig lucka uppstår. Nu. Genast. Fly!
”Helst plötsligt stod de på gården och sa att vi måste fly. Vi skulle packa det viktigaste, men bara i en liten väska. Det fick inte se ut som om vi lämnade landet, utan bara skulle på en utflykt. Jag tog på mig dubbla lager med kläder, och så min fina filthatt som jag just hade köpt.”
Vad smyger E ner i sin lilla väska?
Ett fotografi på sin stora familj och släkt. Det mest dyrbara att spara.
De förs, liksom flera andra grupper av judiska flyktingar, till en skola vid kusten. Mat dukas fram på borden, men ingen frågar efter att de ska betala något. Vare sig för maten eller den riskfyllda resan.
”Ät nu. Det blir det sista ni får tills ni är framme i Sverige.”
Sedan inväntas mörkret, innan de bordar en mindre fiskebåt. Där uppe i hytten får ett äldre par och en gravid kvinna hålla till, så länge faran inte kräver något annat. E tillsammans med övriga 25-30 judiska flyktingar gömmer sig nere i lastutrymmet.
Det är fönsterlöst mörkt. Luktar fisk. Vågorna suger när de lägger ut.
”Varför hade vi ätit? Allt kom upp, alla blev sjösjuka!”
När E känner konvulsionerna tränga upp är hinken långt bort. Hon tar sin fina filthatt och kräks i den. Vad betyder en hatt, när livet står på spel? När vilket tyskt örlogsfartyg som helst som upptäcker dem kan hejda dem för att se vad som göms i lasten, så att anhalten ändras – även för deras danska befriare. Theresienstadt, eller varför inte Auschwitz redan från början?
Medan flertalet av de danska fiskebåtarna låter sin smuggling ske över Öresund, saxande, tidvis stillastående utan lanternor i mörkret, för att undvika både minor och tyska fartyg, går E:s båt på en sydligare rutt, med Trelleborg som mål.
Ett och ett halvt dygn senare, framåt kvällen den andra dagen, medan ännu strimmor av ljus kan sippra ner i lastutrymmet, förändras båtens sugande rörelser och andra ljud börjar höras, såsom från en hamn, sedan röster och rop, och slutligen kan luckan öppnas.
”Vi er her nu. Alle kan komme op! Velkommen til Sverige.”
Under dessa dramatiska oktoberdagar 1943 flyr över 7000 judar till Sverige. Krigets mest omfattande och lyckade smuggling. På Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem, finns idag ett särskilt rum för den danska befolkningen som inte bara höll emot och inte lämnade ut de judar som funnit sin tillflykt i landet, utan visade så stort mod och så stark uppoffringsvilja för att rädda så många man kunde.
”Välkommen till Sverige.”
Det är danskarna som har gjort den svåra och farliga insatsen, men vid landstigningen står representanter för Röda Korset redo. Mycket kan påminna om hur vi för några år sedan såg en ström av flyktingar samtidigt, men här är organisationen enklare och redan på plats. En uppsamlingslokal har i all hast bildats, där finns först möjlighet att duscha och få rena kläder, äta, vila … sedan lotsas vidare ut till mottagare i landet, precis som då E kom till Danmark. En av alla lantgårdar som ropar efter ung arbetskraft, då männen är inkallade.
E får sin tillflykt i Hedemora i Dalarna. Ännu en svidande kall krigsvinter är i antågande. Men här kan hennes berättelse smittas av värme.
”Jag fick lite lön för mitt arbete. Det första jag köpte var en varm yllemössa.”
Istället för den filthatt som förstörts under flykten.
Ung och hungrig på nya vänner lär hon sig fort svenska.
Ser kriget ta slut, knappt två år senare.
Det är först nu hon kan få veta det som legat som en djup oro under alla åren av krig under förintelsen djävulska dehumanisering. Vad hände med hennes släktingar? Hennes närmaste familj?
Nej, de kom aldrig till Auschwitz. Men tanken var kanske att de skulle, när alla som ännu fanns kvar i Theresienstadt beordrades till avmarsch. Den som fått namnet ”dödsmarschen” därför att det egentligen aldrig var nödvändigt att den skulle nå fram, oavsett vilket koncentrationsläger som skulle tömmas. Det gick precis lika bra att dö av påfrestningarna under vägen. Att aldrig få vila, inte äta eller dricka, bara gå, gå, gå …
”Jag hade en kusin som överlevde eftersom hon hade fått uppdraget att ta hand om barnen. De drevs inte på lika hårt. Min bror var bara 14 år, så han skulle egentligen ha gått med i den gruppen, men han ville inte lämna våra föräldrar.”
Så, vart ska E ta vägen, när nu kriget äntligen är slut? Vad har hon att återvända till, i ett släkttomt sönderbombat Prag? Är hon inte mest hemma hos vännerna i Danmark, där hon hann bo i fyra år?
På vägen till Danmark finns en sjuksköterskeutbildning i Helsingborg, ett yrke som fått hög aktualitet i krigets spår. Och så, under en praktik på sjukhuset, behöver något repareras, och en ung skånsk tekniker dyker upp och faller som en kägla för hennes förvånansvärt ljusa utstrålning. Livet kan inte stanna vid sin överlevnad, det måste levas.
Förintelsen har gett oss mörker och ljus. Vi behöver minnas båda berättelserna.
Både att våga ta in hur lätt det är att dras med, att drabbas av infiltrationen, rädslan och maktlösheten, bli medlöpare och kanske till och med förövare, tänka att det väl ändå inte kan vara fel att dra fördel av de nya vinster som uppstår? Det går ju ändå inte att … göra något. Jag är inte värre än någon annan.
Eller modet. Den motsatta goda drivkraften. Att djupast inne behålla blicken för vad som är mänskligt och vad som inte är det. Spara det, odla det, ihärdigt söka, be och bidra till att skapa vägarna för det som går att göra. Märka hur rädslan alltmer böjer sig för det som är större, som till och med är värt att riskera livet för, att vägra ge upp sitt eget samvete och tron på vad som, därför, slutligen alltid är det som överlever.
E har precis firat sin 90-årsdag när jag besöker henne, så att blomsterkvastarna står i ett överflöd på ett av borden i det lilla hemmet där hon nu lever som änka. Det är det som får mig att undra. Genom min anställning i kyrkans diakoni, brukar jag veta vem som har jämn födelsedag och ska få en gratulation. Hur kunde jag missa E? Hon brukar synas vid våra caféer och träffar.
”Men jag är ju inte med i Svenska kyrkan.”
Som om blicken först då går vidare i rummet. Ser de svartvita litografierna på ena väggen, där motivet måste vara en stadsbild någonstans nere i Europa. Ser den sjuarmade ljusstaken på det långsmala 50-talsskåpet.
”Åh … ”
Vi tittar på varann. E vet att jag förstår.
”Du är judinna.”
Hon nickar tyst.
”När kom du till Sverige?”
”1943.”
Det är där det hisnar under mig. Det årtalet. Judinna.
Vi kommer överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag. Då ska hon ge mig hela berättelsen. Men först går vi in i sovrummet. Där, på väggen, finns en annan tavla som hon vill visa mig. Fotografiet, där hela hennes stora släkt uppfyller bilden.
Hon pekar på två av dem.
”Där är min morbror. Han hade utvandrat till Amerika innan kriget. Och där är min kusin, hon som gick med barnen.”
De andra är borta.
Varför ska vi minnas grymhet,
blotta smärtans djupa sår?
Varför gräva fram hur ondska
utan hänsyn trampar spår?
Varför ska vi minnas lögnen
som gett nesligheten makt,
minnas hur den fyllde munnen
till att utspy sitt förakt?
För att aldrig mer, aldrig mer,
för att aldrig mer
gå den vägen.
Varför ska vi minnas rädslan?
Den som visste stod och teg,
stod bredvid och lät det hända
utan kraft att ta ett steg.
För att aldrig mer, aldrig mer,
för att aldrig mer
gå den vägen.
LYSSNA till sången via Youtube
Tewt och musik: Åsa Hagberg
Åsa Hagberg