Miljarder i välfärdsfusk!
Frågan är het i politiken. Till och med så het att M lyfter den på sina valaffischer, och den även dyker upp i valkompasser (ex SvD). Där formulerad som att ”Hårdare krav ska ställas på bidragstagare”.
Hur provocerande är det inte om de skattemedel som är avsedda för de allra mest behövande, rinner ut i kriminalitet, eller bara plumpt missbruk för att smita undan sitt ansvar? Hur lätt är det inte att hålla med?
Ja, för den som ser sina inbetalda skattepengar försnillas bort.
Men allra helst för dem som befinner sig där det inte finns några alternativ. Man har bara det bidraget, och så … blir det nästan omöjligt att få det!
Vi ser återkommande att när det ska till hårdare tag mot fuskare, drabbas främst alla de som inte är det. Det är svårt när hårdare regler blir urskiljningslösa. När de undantag som förut var möjliga raderas ut av nitiska handläggare. Alla ”vet” när behovet är som det är som det varit i alldeles för många år, därför att samhället för vissa aldrig lyckas öppna en port in i egenförsörjning, man slirar runt i skarven mellan psykisk ohälsa, värk och annat diffust … och frisk med ansedd arbetsförmåga som ändå inte finns i förhållande till de krav som ställs. Kanske det går att få någon form av efterfrågat läkarintyg som förklarar varför frånvaron blir så stor, annars väntar rännstenen några få månader fram. Det räcker inte att försöka, och famla efter förklaringar till de där dåliga dagarna som uppstår varje månad. Var är intyget som beskriver just det? Och kvitton på allt – hur svårt kan det va´?
– Jamen, nu ges inte längre kvitto automatiskt, jag måste alltid komma ihåg att be om det särskilt och det var så stressigt med alla medicinburkar eller påsar och kön bakom och …
– Vi som har gjort det så enkelt nu, att bara rapportera in digitalt. Du bara loggar in med Bank-ID, det tara bara några minuter.
– Jamen, jag har ju ingen dator, bara min dåliga gamla mobiltelefon, och så ser jag dåligt för glasögonen egentligen behöver bytas, och så får jag så konstiga meddelanden, jag vet inte om jag är hackad i mobilen …
Stress. Panikångest. Det hjälps inte.
INTYG! BEVIS!
– Jamen, jag har försökt bevisa på alla sätt. Jag har ju alla de här papperna, och den och den har skrivit och intygat att det stämmer …
Jag jobbar inom kyrkans diakoni.
Alla handläggare är inte överdrivet nitiska, men för en del blir villkorslösheten en trigger. Och när man väl har visat var skåpet ska stå är avslaget orubbligt cementerat. Det är ingen idé, ge upp, du kommer aldrig att få något.
De som drabbas kommer inte sällan till kyrkan. För vart ska man gå?
Det är faktiskt än mer provocerande när verkligt behövande avspisas så byråkratiskt brutalt.
Det går inte att veta efter bara ett samtal, men flertalet har även jag sett under flera år. Jag vet hur det är. När jag möter den som dessutom är ett brottsoffer, har jag nyhetsreportagen att luta mig mot. Det är absolut sanning, allt det här hände, konsekvenserna har varit just så här ofattbart svåra.
Att veta att behovet är både angeläget och utan andra möjligheter. Och så ändå avslås det!? Någon detalj tillåts göra helheten ogiltig.
Det går att överklaga. Ja, det är en resa som få orkar.
Till detta hör att när det finns en stark uppmaning att vi måste komma åt bidragsfusket, finns också en stark benägenhet att tro på den handläggare som ger avslag. Bara genom att söka är man potentiellt fuskare. Att ens orka överklaga blir som ett bevis att man egentligen är frisk och inte behöver något stöd. Moment 22.
Vi har sett och ser detsamma inom LSS. Även om det nu finns politiska tendenser att lätta upp de ”hårdare tag” mot ”fusket” som ställdes där redan för flera år sedan, lever alla som söker stöd kvar i hur det blir allt svårare att få rätt, i en fortsatt avslagsinflation.
Så, JA, självklart ska fusket stävjas. Det får gärna ses som ett grovt brott då det i grund och botten är en stöld från samhällets mest utsatta medborgare. Men vi måste bli klart bättre på att skilja ut de behov som är just vad de är. Det får aldrig handla om att vi slår och sparkar på dem som redan ligger. Aldrig någonsin.
Samhället själv kan inte vara mobbaren.
Lyssna till Tycka synd om
Åsa Hagberg